Yrkeskultur och språklig habitus

Enligt Broady (1991: 225) vilar Bourdieus habitusteori på en enkel tanke.

Individernas habitus, som formats av det tidigare livet, styr deras praktiker.

Praktiker är således resultat av habitus (Bourdieu & Wacquant 1995: 170).

Habitus, tillsammans med de yttre omständigheterna, skapar, påverkar och ändrar individernas handlingssätt. Den påverkar hur individen agerar och reagerar på yttre stimuli. En handling grundar sig inte endast på en utlösande stimulus utan även på habitus (Bourdieu & Wacquant 1995: 165). Habitus är en mekanism som påverkar människan inifrån utan att helt bestämma över beteendet (Bourdieu & Wacquant 1995: 38). Språklig habitus täcker det språkliga beteendet och bedömningar om hurdant värde olika språk och stilar får. Språklig habitus är inte endast ett resultat av de samhälleliga förhållandena utan en produkt som har anpassat sig till situationen, de rådande marknaderna och fältet. (Bourdieu 1987: 111) Enligt Habermas (2010), som är intresserad av social teori, syftar språklig habitus på individuella skillnader i den praktiska språkliga kompetensen. Individens språkliga habitus kan vara påverkad av samhället, som ställer förväntningar på hur man ska tala i en viss kontext (Pavlou 2010: 57).

Pavlou (2010: 57), som har undersökt språklig habitus och språkpolicy på den Iberiska halvön, menar att staten kan bestämma vilka språk som kan och ska användas i samhället. Detta betyder att staten genom språkplanering kan bestämma vilken slags språklig habitus som är önskvärd. Enligt Bourdieu (1987:

121) är det dock viktigt att komma ihåg att språklig habitus är endast en dimension av habitus.

Habitus består av djupt internaliserade dispositioner, scheman och kompetens som individen har skaffat sig i sin tidiga socialisation under barndomen. Swartz (2002: 616–617) använder som exempel en familj av idrottare där barnen med stor sannolikhet utvecklar färdigheter i idrott och skaffar sig dispositioner och kunskap för att uppskatta idrottsprestationer. Habitus är synlig till exempel i människornas attityder, val, värden, handlingar och sätt att tala, och individens handlingar kan således delvis förklaras med hjälp av individens habitus. Habitus är de inriktnings- och handlingssätt som en individ har och som påverkar individens val. Individens habitus påverkar hans tendens att agera på ett visst sätt, hans motivation, preferenser, syn på världen, aspirationer och förväntningar. (Hillier & Rooksby 2008: 13, Engström 2012: 48–50, Bourdieu &

Wacquant 1995: 150, Broady 1991: 225)

Bourdieu använder habitus som en teoretisk konstruktion för att beskriva att aspekter av det sociala livet blir internaliserade genom erfarenheter och att dessa internaliserade dispositioner reglerar individernas beteende i framtiden (Nicolini

2013: 55). Habituskonstruktionen stödjer sig på tanken om att människor formas av sin sociala miljö. Individernas bakgrund, uppväxt, utbildning och arbete påverkar hur de känner, tänker och handlar. Om de t.ex. inte har tidigare erfarenhet av att använda ett språk kan det bli omöjligt att använda språket.

Enlig Grins (2003) modell om förutsättningar för språkanvändning måste individerna ha möjligheter, kompetens och vilja för att kunna använda ett språk (se figur 4 i avsnitt 2.1.3). Genom att ha alla dessa tre förutsättningar kan de använda språket, och deras språkanvändningserfarenheter blir internaliserade som färdiga mallar som de kan tillämpa i framtida språkanvändningssituationer.

Socialisation och inlärning är viktiga delar av alla praktikteorier eftersom alla praktiker måste läras in. Praktiker reproduceras genom en process av aktivt deltagande i samhället. (Nicolini 2013: 77–78, 96) Om en existerande habitus kommer till korta måste individen skapa nya strategier för att klara av problem (Hillier & Rooksby 2008: 403). På arbetsplatsen försöker arbetsgivarna ofta kräva en specificerad användning av språk av arbetstagarna. Detta gör de lättast genom att anställa folk med tillräcklig kompetens eller genom att organisera utbildning (Spolsky 2009: 145). Enligt inrikesministeriets polisavdelning måste nya arbetstagare orienteras om arbetet och arbetsgemenskapen (Sisäasian-ministeriön poliisiosasto 2003: 20). Socialisation är en byggsten för språkliga praktiker och orientering av nya arbetstagare är en viktig del av den. Det är huvudsakligen förmannen och arbetsgemenskapen som är ansvariga för orienteringen. Orienteringen innehåller olika delar, t.ex. information om arbets-gemenskapen, hur den fungerar och vilka mål och värden den har, information om personalens rättigheter och skyldigheter, information om arbetssäkerhet och allmänna verksamhetsprinciper samt information om arbetshälsovård och utbildning. (Sisäasiainministeriön poliisiosasto 2003: 20–21)

Praktiker formas i det som görs och sägs mellan aktörerna (Nehez 2015: 46). När en person blir en del av en praktik lär han sig nya kompetenser men upprätthåller och reproducerar samtidigt också den sociala ordningen (Nicolini 2013: 81). Barnes (2001: 27), som undersöker praktiker som kollektiva handlingar, beskriver praktiker som handlingsformer, som genomförs på basis av det som medlemmar i en praktik lär sig av varandra. Noviser lär sig genom socialisation vilka handlingar som är passande, tillåtna och korrekta (Nicolini 2009: 18). Bourdieu talar inte om socialisation, utan om förkroppsligande, eftersom han menar att habitus, som bestämmer hur människor handlar, finns i kroppen. Genom en socialiseringsprocess som individer går igenom i samhället under barndomen och senare i samband med utbildningen och på arbetsplatsen skapas en habitus, som påverkar hur individen ser på världen och agerar (Nilsson 2008: 37–38).

Praktiker lärs in genom en social process i vilken noviser blir skickliga aktörer.

Praktiker blir varaktiga när människor som deltar i praktiker har likadana kunskaper och praktiska bekymmer. Varaktigheten härstammar också från de redskap och verktyg som används. Objekt bär med sig social kunskap och antaganden om hur de borde användas. Varaktigheten är också resultat av att praktiker blir en resurs för andra praktiker. När en praktik blir en del av en större konfiguration av praktiker antas det att praktiken reproduceras på samma sätt så att den bidrar till den större helheten av praktiker som den är en del av. (Nicolini 2013: 227–228, Nicolini 2009: 19–20, 28)

Praktikteorier ger utrymme för kreativitet och individuella val eftersom människan är en kropp som inte endast ”’carries’, but also ’carries out’” sociala praktiker (Reckwitz 2002: 256). När man genomför praktiker krävs det alltid att man anpassar sig till situationen. Att man genomför praktiker är inte repetition av det gamla, men inte heller en ren uppfinning (Nicolini 2013: 4–5). Habitus integrerar alla tidigare erfarenheter till mallar för individens handlande och med hjälp av dessa mallar kan individen lösa problem inom nya områden. En individs habitus förändras när individen möter nya situationer, en ny miljö, men dessa nya intryck filtreras genom individens redan existerande habitus och därför präglas individens beteende av det som redan finns inom individen. (Engström 2011: 25)

Dispositioner är varaktiga men ändå understryker Bourdieu (1987: 121–122) att habitus är adaptiv. Habitus anpassar sig kontinuerligt till världen, men endast exceptionellt innebär detta radikal förändring. Habitus är under en konstant omstrukturering eftersom familjen, barndomen, utbildningen och arbetet på-verkar den. Habitus har förmågan att förvandla sig i situationer, där agenternas habituella responser går sönder, och agenten medvetet reflekterar över sitt bete-ende och de förändrade nya omständigheterna och rekonstruerar en ny habitus i syfte att få den att passa in i nya omständigheter och upplevelser. Sweetman (2003 i Hillier & Rooksby 2008: 13) föreslår att man hellre borde se habitus som en adaptiv konstruktion än som en konstruktion som är determinerad.

Individens handlingar är inte bara ett resultat av yttre förhållanden utan snarare resultat av mötet mellan habitus och den sociala situationen (Broady 1998, Engström 2012: 50). Enligt Engström (2012: 149) påverkar både habitus och de uttänkta strategierna hur handlingen blir genomförd.

Människor reagerar på händelser på basis av hur de tolkar situationen. Enligt Schatzki (2002: 75) och Nicolini (2012: 163) gör människor inte rationella beslut och inte heller är de påverkade av endast habitus eller regler. I en situation finns det flera olika sätt att agera som för en individ känns som rationella, men

rationalitet tvingar inte människor att agera på ett eller ett annat sätt (Nicolini 2013: 163). Vad som känns som begripligt för en individ att göra är inte nödvändigtvis det samma som specificeras i regler eller det som är det rätta att göra (Nicolini 2013: 163). Praktiker är således aldrig styrda av endast habitus eller normer (Nicolini 2013: 166).

Habitus är kontinuerligt utsatt för olika slags erfarenheter och upplevelser och därför anser Bourdieu att habitus är ett öppet system. Habitus kan bli påverkad av erfarenheter och upplevelser som kan antingen förstärka eller ändra habitus.

Bourdieu antar att de flesta erfarenheter förstärker individens habitus eftersom det är mer sannolikt att människor möter bekanta situationer och tolkar dessa situationer enligt de redan existerande dispositionerna än att de möter helt nya situationer eller tolkar de redan bekanta situationerna på ett nytt sätt. (Bourdieu

& Wacquant 1995: 165) Enligt Bourdieu och Wacquant (1992: 133) är habitus alltså ”durable but not eternal”.

Habitus har förmågan att förvandla sig enligt kontext och enligt det sociala fältet där agenten befinner sig. Habitus behöver dock yttre stimuli som fungerar som utlösare. En och samma habitus kan producera helt motsatta resultat beroende av vilket slags stimuli som utlöser beteendet. (Bourdieu & Wacquant 1995: 167) I bekanta situationer ger habitus underlag för hur individen handlar i situationen, men endast exakt likadana omständigheter reproducerar exakt samma beteende.

Om en individ upplever att han inte känner sig hemma i en social miljö betyder det att den sociala miljön och individens habitus inte korresponderar med varandra. Habitus är inte oföränderlig och genom positionsbyten i det sociala rummet, till exempel genom utbildning, kan habitus formas. (Lund 2010: 8) När en del av praktiken förändras måste hela praktiken, alla element, samt både människor och objekt, bli annorlunda. Samtidigt får de en ny identitet. (Nicolini 2007: 915) Fastän praktiker förändras betyder det inte att alla aspekter förändras samtidigt eller att alla anpassningar förstås som förändringar (Nicolini 2007:

915).

Granér (2004) diskuterar patrullerande polisers yrkeskultur, dvs. deras kollektivt förankrade mönster av innebörder, värderingar och förhållningssätt som avspeglar sig i praktiker. De klassiska polissociologerna talar om en poliskultur som är mycket homogen (Granér 2004: 104). Ekman (1999: 194), som har stude-rat närpolisens praktiker och polistexter, betonar förekomsten av kollektiva lik-hetsnormer som gör att olika poliser, oberoende av tid och rum, handlar på samma sätt. Granér har dock inte funnit en sådan enhetlig poliskultur utan ett kontinuum mellan dem som beskriver arbetet enligt kodifierade normer och dem som beskriver polisarbetet på samma sätt som de klassiska polisforskarna

(Granér 2004: 104). Medan Bourdieu talar om habitus fogar Granér en liknande beskrivning till begreppet kultur. Granér (2004: 34) beskriver kultur som ”en form av nätverk av mentala processer som ger vägledning eller styr hur tillvaron mentalt skall organiseras och förstås”. Han menar vidare att kultur inte är lika med beteende utan snarare en fråga om det som ligger bakom den. Granérs be-skrivning av kultur kan förstås som yrkesgemenskapens gemensamma kollektiva habitus. En yrkeskultur innehåller enligt honom (Granér 2004: 39) accepterade praktiker, regler och principer. Granér (2004: 35) anger att ”de individer som ingår i ett kollektiv står samtidigt i olika förhållanden till kollektivets kultur. De är inte bara agenter som mekaniskt tillämpar och överför kulturen utan de modifierar och omskapar den samtidigt.” Granér (2004: 37) menar att även om det är teoretiskt möjligt, ”torde det vara psykologiskt svårt för en individ att stå helt fri i förhållande till dominerande referensramar hos de olika kollektiv denne tillhör”. I stället kan man enligt honom anse att man i olika omfattning agerar självständigt i förhållande till fastställda och kollektiva normer.

Ett väsentligt resultat i Granérs (2004: 27) studie är att det inte finns en enhetlig yrkeskultur bland patrullerande poliser i Sverige. Däremot finns det flera tolk-ningar och variationer på den och på polisers agerande. Granér presenterar ett förklaringsschema med patrullerande polisers yrkeskultur som överordnat begrepp. Klassificeringen utgår från en motsättning mellan ett legalistiskt och ett autonomt perspektiv (Granér 2004), och kan tillämpas vid granskning av polis-informanternas språkliga yrkespraktiker.

Det legalistiska perspektivet kännetecknas av lojalitet mot ett officiellt erkänt samhällsmandat, medan det autonoma perspektivet kännetecknas av att poliser anser sig kunna agera autonomt. Dessa två perspektiv förstärks av olika förhållningssätt som har hos Granér (2004: 107) benämnts trötta-hungriga, tuffa-mjuka och intellektuella-mekaniskt intuitiva förhållningssätt.

Ur det legalistiska perspektivet regleras polisarbetet av ”lagstiftning, övrigt regel-verk, policydokument samt av överordnades direktiv” (Granér 2004: 108). Den underliggande tanken är att polisarbetet och särskild användning av tvångsmedel grundas på lagstiftning och dokumenteras för senare uppföljning. Poliser ska agera enligt direktiv och utföra de order som de får. Såväl lagstiftningen som direktiv och order måste dock ibland tolkas, men individuella attityder styr inte polisers agerande. (Granér 2004: 108) Polismyndigheten och även enskilda poliser ses i det autonoma perspektivet som en självständig samhällskraft som ska upprätthålla ”moral, lag och ordning utifrån folkets behov” (Granér 2004:

108). I det legalistiska perspektivet vill poliser ha lagstöd för yrkespraktiker, men i det autonoma perspektivet upplever poliser att de har ett uppdrag att

upprätt-hålla både etik och moral. I ett autonomt perspektiv ser informanterna i Granérs undersökning som polisens uppgift att reagera mot omoraliska handlingar. Lagar är inte några absoluta utgångspunkter för polisarbetet utan man anser sig självständigt kunna tolka lagstiftningen. Det är i hög grad situationsberoende när det legalistiska eller autonoma perspektivet får dominera eller dominerar.

(Granér 2004: 108, 193, 293) Normen tycks enligt Granér (2004: 288) vara att poliser i sitt arbete utgår från ett legalistiskt perspektiv, men att de handlar autonomt när det krävs.

Granér (2004: 27) identifierar en polaritet mellan typer av förhållningssätt. Tuffa kontra mjuka förhållningssätt uttrycker användning av makt i det konkreta polisarbetet. I det tuffa förhållningssättet används rädsla och underordnande som medel att nå respekt. Både tjänstedräkten och kroppsspråket samt sättet att tilltala har som syfte att visa att polisen har mycket större maktresurser än den andra någonsin kan ha. I det mjuka förhållningssättet används emellertid förtro-ende för att skaffa respekt. Poliser förmedlar, både genom sitt sätt att tala och sätt att agera, en inbjudan att samarbeta med dem. Möjligheten att använda fysisk kraft finns, men syns endast i särskilda situationer. I det mjuka förhållningssättet är nyckelorden samarbete och övertalning och istället för muskelkraft är medlet kommunikation. Tuffa kontra mjuka förhållningssätt uttrycker vidare polisers syn på empati. Enligt Granér (2004: 214) är empati ofta

”en förutsättning för en kommunikativ kompetens”. Poliser måste kunna sätta sig in i motpartens roll och situation för att kunna samarbeta. Ett empatiskt sätt att förhålla sig till andra kan fungera som ett hjälpmedel men även försvåra arbetet.

(Granér 2004: 109, 203, 214)

Intellektuella kontra mekaniskt-intuitiva förhållningssätt lyfter fram hur poliser skaffar sig kunskap och hur de kognitivt ser på arbetet. I det intellektuella förhållningssättet betonas kritiskt tänkande och sökning av kunskap. Det mekaniskt-intuitiva förhållningssättet är mer handlingsinriktat. Poliser som har detta förhållningssätt är konservativa såväl i sina handlingar, som i värden och i sitt tänkande. Det intellektuella förhållningssättet kännetecknas av att poliser baserar sitt tänkande på logik och fakta. De vill både utvärdera och ändra hur de agerar i arbetet. De anser att det är av vikt att följa yrkesetik och att noga undersöka de egna förgivettagandena. Poliser måste utan dröjsmål kunna fatta beslut och också kunna agera i enlighet med dem. Det intellektuella förhållnings-sättet däremot kräver enligt Granér (2004: 225) mer tid för reflektion i en lugn omgivning. I akuta situationer har poliser dock inte tid för djupa reflektioner utan de får istället förlita sig på ”omedelbara impulser och bekanta beteende-mönster” för att inte riskera handlingsförlamning (Granér 2004: 225). Poliser kan använda det intellektuella förhållningssättet när de förbereder sig eller när

de bearbetar något som redan har hänt. Båda förhållningssätten, det intellektuella och det mekaniskt-intuitiva, interagerar sinsemellan. Poliser kan klara av en situation på ett sådant sätt att deras sätt att agera blir till en ny praktik. Detta kan leda till att man ifrågasätter gamla praktiker, som efter tid ersätts av nya. Enligt Granér (2004: 226) kan båda förhållningssätten existera parallellt. (Granér 2004: 110, 224–226)

Enligt Granér (2004: 188) förväntas en polis ”alltid ställa upp för en kollega som behöver hjälp”. Det hör också till att inte ta över en kollegas arbete. Man kan hjälpa till om en kollega behöver stöd, men det ska ske utifrån de villkor som den andra anger. (Granér 2004: 77) Ekman (1999: 102), som har studerat polisarbete vid närpolisområdet, beskriver att de som inte hjälper till riskerar att bli utfrysta av sina kollegor. De som av Granér (2004) beskrivs som de trötta tolereras i poliskollektivet med viss tvekan. De innebär mer arbete för sina kollegor, och de saknar också ”den pliktkänsla och det engagemang” som beskrivs i både det legalistiska och det autonomiska perspektivet (Granér 2004: 200). Utöver att en polis alltid ska vara redo att hjälpa en kollega är även humor en central del av poliskollektivet. Humorn kan även ses som polisers sätt att hantera de anspän-ningar som dyker upp i polisernas relation såväl till varandra som till omvärlden (Granér 2004: 73).

En kollektion av yrkesnormer och förhållningssätt där poliser betonar det prak-tiska beskrivs i Granér (2004: 155–156) med hjälp av begreppet ’praktiskt polis-arbete’, som innebär att ”lösa en situation så snabbt och effektivt som möjligt utifrån de omständigheter som gäller” (jfr effektivitetsprincip). Av poliser krävs att de är handlingsinriktade och kan agera snabbt. Detta är viktigt för att de ska kunna ta hand om akuta ärenden så effektivt som möjligt. (Granér 2004: 228) Poliser måste även kunna trygga motpartens rättsskydd men samtidigt också kunna sköta arbetet (Granér 2004: 274). Ett ofta uttalat grundantagande bland Granérs (2004: 182) polisinformanter är att poliser gör vad som krävs i situationen och att det hur polisen reagerar beror på den andra parten. Poliser inleder kontakten med att agera så lite provocerande som möjligt. Den fortsatta relationen bestäms enligt poliserna av motparten. Den som beter sig vänligt och respektfullt får förmåner i förhållande till den som beter sig fientligt. (Granér 2004: 183) En orsak till att poliser kan agera autonomt är att de är trötta eller har bråttom. Enligt Granér (2004: 1999) kan både de poliser som är pigga och de som inte har alltför mycket arbetsuppgifter vara långmodigare.

Poliser är i sitt arbete beroende av en samarbetsrelation med individer eftersom de måste få tillgång till de fakta som krävs för att individen ska bli kund. Granér (2004: 53) anser att i ”gräsrotsbyråkratens arbete ingår att i dynamiska och

komplicerade situationer göra individuella tillämpningar av generella regler.

Organisationen måste förlita sig på gräsrotsbyråkratens lojalitet och omdömes-förmåga att tillämpa regelverket”.

Enligt Granér (2004: 38) varierar graden av gemensamma referensramar mellan olika yrkesgrupper. En yrkeskultur beskrivs som ”gemensamma sätt att se på sig själva, verkligheten och arbetet” och den innehåller både fastställda och sociala normer (Granér 2004: 39). Yrkeskulturen skapar gränser för hur autonomt en polis kan tänka och agera för att ännu bli sedd som ett proffs och för att kunna vara en del av polisgemenskapen (Granér 2004: 40). Som motsats till den norm-styrning som präglar polisorganisationen, speciellt den formella organisationen, beskriver Granér (2004) polisarbetet som i hög grad självständigt. Ekman (1999:

205) beskriver hur poliser tolkar lagtexter i ständigt pågående informella samtal och samtidigt formar gemensamma föreställningar om hur texter ska tolkas. I informella samtal undersöks olika tolkningsalternativ, handlingsutrymme och sanktioner relaterade till texter. Det är genom informella samtal, inte genom texter, som poliser bestämmer hur de bör handla. (Ekman 1999: 205)