Användning av produktiva språkfärdigheter

I genomsnitt talar de finskspråkiga informanterna (N=404) svenska några gånger om året. Majoriteten (73,3%) talar svenska några gånger om året eller mera sällan under arbetstiden. Nästan en fjärdedel (22,8%) anger att de aldrig talar svenska, medan en liten andel (5,2 %) talar svenska dagligen. Den vanligaste situationen där de finskspråkiga informanterna talar svenska är kundbetjäningssituationer. Ungefär en tredjedel av informanterna berättar att de oftast talar svenska när de betjänar kunder. I exempel 16 och 17 berättar informanterna att de oftast talar svenska med kunder som inte kan några andra språk. Av exempel 16 framgår att informanten från Helsingfors talar svenska om han möter en kund som kan tala enbart svenska. Han preciserar vidare att det oftast är fråga om en äldre turist som ber om råd. I exempel 17 berättar informanten att den vanligaste situationen där han talar svenska är en sådan där kunden inte kan finska. Informanten, som har som språklig yrkespraktik att använda svenska med svenskspråkiga som inte kan finska, anpassar sig efter kundens språkkompetens (jfr Söderlundh 2010: 131).

(16) Jos sattuu tulemaan täysin umpiruotsalainen asiakas (eli yleensä joku vanhempi turisti kysymään neuvoa). fi415H

Om det råkar komma en helt svenskspråkig kund (dvs. vanligtvis någon äldre turist som frågar om råd).

(17) Asiakkaan kanssa jos hän ei osaa suomea. fi203ÖN Med en kund om han inte kan finska.

I materialet förekommer frekventa kommentarer där det implicit framgår att informanterna alltid när det är möjligt använder något annat språk än kundens eget språk som betjäningsspråk om kundens språk är svenska. Det hör till en del av de finskspråkiga informanternas språkvalspraktik att föredra användning av finska och att föreslå för kunden ett byte från svenska till finska. Det framgår av

flera kommentarer att informanterna helst använder något annat språk än svenska med svenskspråkiga kunder eller att de använder svenska endast när kunden kräver det eller när kunden inte kan något annat språk. (Jfr med de fastställda normerna i avsnitt 3.2.) Dessa informanter anpassar sig inte gärna till kunden (Söderlundh 2010: 131).

En fjärdedel av de finskspråkiga informanterna anger att de oftast talar svenska med arbetskollegor. Informanterna berättar att de talar svenska med en kollega för att öva sin svenska. Av exempel 18 framgår hur den finskspråkiga informanten från Helsingfors talar svenska med några kollegor för nöjes skull och för att i någon mån försöka bevara sin språkkompetens. Av informanternas kommentarer syns att diskussioner på svenska med de närmaste kollegorna oftast är humoristiska. Som framgår av exempel 19 är den vanligaste situationen där informanten talar svenska när han ”slänger käft” med en svenskspråkig arbetskollega.

(18) Juttelen muutaman kollegan kanssa ruotsiksi – omaksi iloksem-me ja pitääksemiloksem-me edes jossain määrin kielitaitoa yllä. fi346H Jag pratar med några kollegor på svenska – för egen underhållning och för att i någon mån underhålla språkkompetensen.

(19) Kun soitan suutani ruotsinkieliselle työkaverille. fi101ÖN När jag slänger käft med en svenskspråkig arbetskamrat.

En del av de finskspråkiga informanterna talar svenska med sina kollegor när de skämtar och de har också en humoristisk inställning till språket och användningen av det. Finskspråkiga informanter som talar svenska med sina svenskspråkiga arbetskollegor kopplar språket inte endast till den svenskspråkiga kollegans språkliga identitet utan även till situation. Som framgår av kommentarerna verkar graden av formalitet påverka språkvalet (Grosjean 1982:

135–143). Enligt Ljosland (2008: 301) väljer man språk beroende på graden av formalitet. I informella situationer, till exempel när man skämtar, väljs språket enligt vilka som deltar och hurdan språkkompetens dessa deltagare har.

Eftersom en så stor andel av de finskspråkiga informanterna anger att de talar svenska med kollegor främst i informella situationer kan deras språkval sägas vara bundet till situationens informella karaktär (se Grosjean 1982: 135–143, Ljoslands 2008: 301–302). Även Granér (2004: 73) menar att humor överhuvudtaget utgör en viktig del av polisens sociala gemenskap. Humorn kan enligt honom ses som ett sätt att hantera polisarbetets spänningar såväl i polisernas relation till varandra som till omvärlden. Att kunna delta i humoristiska diskussioner, även på det andra inhemska språket, kan därför anses vara ytterst viktigt.

Informanterna talar inte svenska enbart med sina närmaste kollegor utan även med kollegor från Sverige och Åland. Av exempel 20 framgår hur den finskspråkiga informanten från Egentliga Finland talar svenska inte endast med sina svenskspråkiga kollegor under möten utan också med sina svenska och åländska kollegor. I exempel 21 konstaterar den helsingforsiska informanten att han oftast talar svenska när en svensk kollega ringer till honom. För en fjärdedel av de finskspråkiga informanterna är telefonsamtal, antingen med kollegor eller med kunder, den vanligaste situationen där de talar svenska. Informanterna talar svenska även vid arbetsuppgifter som handlar om trafik och krockar. Andra vanliga arbetssituationer där de talar svenska är bötfällande och förhör.

Informanten konstaterar i exempel 22 att utandningsprov i samband med trafikövervakning är det enda han kan säga på svenska. När informanterna anger att de talar svenska i samband med förhör berättar de ofta att de talar svenska bara vid enkla förhör eller när de kommer överens om när parten ska förhöras.

Endast i några få kommentarer nämns kontakter med media och dödsbud.

(20) kun osun ruotsinkieltä äidinkielenään puhuvien kollegojen kanssa samaan pöytään/palaveriin Asioidessani ruotsalaisten tai ahvenanmaalaisten virkaveljien kanssa. fi265EF

När jag sitter vid samma bord/i samma palaver med kollegor som talar svenska som modersmål. När jag uträttar ärende med kollegor från Sverige eller Åland.

(21) Joku ruotsalainen kollega soittaa puhelimella. fi425H Någon svensk kollega ringer.

(22) auton pysäytys - ainut tilanne jossa käytän ruotsia, osaan sanoa puhalluskokeen ruotsiksi. fi452VN

Att stoppa bilen – den enda situationen där jag använder svenska, jag kan säga alkoholtestning på svenska.

Hela 93,4 % av de svenskspråkiga anger att de talar finska dagligen. Av de svenskspråkiga informanterna talar alla finska några gånger i månaden eller oftare. Oftast talar de svenskspråkiga informanterna finska med kunder, kollegor och intressegrupper. I exempel 23 berättar informanten från Österbotten att han talar finska på uppdrag samt när han talar med kollegor och intressegrupper.

Också informanten i exempel 24 berättar att han talar finska med kollegor och kunder. Användningen av finska är enligt honom inte beroende av ärende eller tid på dygnet. Av informantens kommentar går det att förstå att finska används i alla slags ärenden men explicit uttrycker informanterna i exempel 25 och 26 att de har finska som arbetsspråk.

(23) På uppdrag, när jag pratar med kollegor och i kommunikation med intressegrupper som t.ex. nödcentral och sociala er. sv91Ö

(24) Med arbetskollegor eller kunder, oavsett ärende eller tid på dygnet. sv74ÖN

(25) Yrkesspråket är finska, så jag pratar finska hela tiden. sv95Ö (26) Finska är interna språket i myndigheten, dvs. finska talas,

skrivs och läses hela tiden. sv4EF

Av exempel 25 framgår att polisinrättningen i Österbotten, liksom alla tvåspråkiga polisinrättningar, har finska som arbetsspråk och på grund av detta pratar den svenskspråkiga informanten finska hela tiden. I exempel 26 konstaterar informanten att man alltid talar, skriver och läser på finska. (Se avsnitt 3.2 om de fastställda normerna som gäller myndigheters arbetsspråk.) De svenskspråkiga informanternas muntliga användning av finska begränsas inte av brist på förutsättningar för språkanvändning (se Grin 2003).

Det ingår inte i de finskspråkiga informanternas skriftpraktiker att skriva på svenska (jfr figur 15). I genomsnitt skriver de på svenska mera sällan än några gånger om året. En betydande andel (43,4 %) av de finskspråkiga informanterna skriver aldrig på svenska, medan bara en liten andel (2,0 %) skriver dagligen.

Även när informanterna fick nämna vilka som är de vanligaste texttyperna som de skriver anger de flesta att de inte alls skriver på svenska. Av dem som har nämnt vad de skriver i sitt arbete anger något över en fjärdedel att de vanligen skriver e-postmeddelanden (exempel 27). Informanten i exemplet skriver sådana meddelanden som kan skrivas kort. Även när informanterna bötfäller på svenska föredrar de att skriva så kortfattat som möjligt. Ungefär en femtedel av infor-manterna anger att de bötfäller på svenska (se exempel 28).

(27) Sähköposti tai tekstiviesti, jonka voi kirjoittaa tarpeeksi lyhyesti. fi84ÖN

E-post eller textmeddelande som man kan skriva tillräckligt kort.

(28) en kirjoita muuta kuin sakkoon lyhyesti till exemple mättat radar. fi380MÖ

Jag skriver inte annat än kort till boten att ”till exemple mättat radar”.

Av exempel 28 framgår hur informanten kortfattat skriver på böteslappen att han mätt hastigheten med radar. Myndigheterna borde självmant se till att

individernas språkliga rättigheter förverkligas, vilket betyder att kunderna inte borde behöva kräva service på sitt eget språk. Av exempel 29 framgår ändå att informanten skriver brottsanmälan och böter på svenska om kunden kräver det.

Brottsanmälan är den tredje vanligaste texttypen som de finskspråkiga informanterna skriver på svenska men informanterna kommenterar att det ändå är mycket sällan som de behöver skriva brottsanmälan på svenska. Detta kan även bero på att svenskspråkiga medborgare är så få vid de flesta tvåspråkiga polisinrättningar och även på att svenskspråkiga begår mera sällan brott än finskspråkiga (se Obstbaum 2006, Yle 2016). Av exempel 30 framgår hur den finskspråkiga informanten kommer ihåg endast en text som han har skrivit på svenska: en brottsanmälan som kunden gjort på nätet. Informanten berättar hur han behövde tillägga endast några korta rader på svenska. Ofta är de texter som de finskspråkiga polisinformanterna skriver inte några långa löpande texter utan de kan fylla i några enstaka ord eller skriva korta meddelanden på minneslappar.

Också Karlsson och Nikolaidou (2012: 249) konstaterar att det är norm att skriva kort och koncist i institutionella sammanhang. Andra vanliga texttyper som informanterna anger att de skriver är kundfeedback, bestämmelser, delgivning och olika slags rapporter.

(29) rikosilmoitukset, sakot ym lomakkeet, mikäli vastapuoli vaatii asiaa. fi218VN

Brottsanmälningar, böter och andra blanketter, ifall motparten kräver.

(30) En muista kirjoittaneeni ikinä ruotsin kielellä mitään muuta, kuin yhden asiakkaan internetissä tekemän ruotin kielisen rikosilmoituksen, johon ei tarvinut asiakkaan kirjoittaman lisäksi lisätä kuin muutama rivin ruotsin kielellä. fi356H

Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha skrivit på svenska någonting annat än en brottsanmälan som en kund hade gjort på nätet. Utöver det som kunden hade skrivit behövde jag inte tillägga annat än några rader på svenska.

Ingen av de svenskspråkiga informanterna anger att de skriver på finska mera sällan än några gånger om året, medan 87,7 % skriver på finska dagligen. Enligt de svenskspråkiga informanterna skriver de allt möjligt på finska. De texter som nämns oftast är anmälningar och förhör. En informant från Österbotten berättar i exempel 31 att han skriver allt på finska förutom om kunden är svenskspråkig.

(31) Jag skriver allt på finska, förutom om kunden är svenskspråkig.

sv95Ö

Informanterna berättar att de skriver många slags texter på finska och som illustrativt exempel fungerar informanten från Egentliga Finland som i exempel 32 nämner flera olika slags texter som han vanligen skriver i arbetet. Enligt Karlsson (2006) utgör texter ofta ramar för en arbetsdag vilket också gäller i polisyrket eftersom allt måste dokumenteras. Därför är det inte heller underligt att poliser skriver och använder så många olika slags texter under sin arbetsdag, fastän polisyrket traditionellt sett inte är något skriftyrke.

Av exempel 33 framgår hur informanten skriver på flera olika platser och på flera olika sätt. Han skriver på händelseplatsen och i polisbilen, gör anteckningar och skriver på datorn. Miljön där poliserna agerar, särskilt miljön där de som arbetar på fältet agerar, är inte någon skriftmiljö som är planerad endast med tanke på skrivandet. Tvärtom har t.ex. polisbilen flera olika viktigare funktioner.

(32) brottsanmälningar, förhörsberättelser, begäran om ex. läkar-intyg eller andra dokument. sv15EF

(33) anmälningar, anteckningar på händelseplatsen och på datorn i polisbilen. sv74ÖN

De skriftpraktiker som informanterna har är starkt situationsbundna. Muntliga handlingar, såsom förhör, leder till produktion av texter, såsom förhörsprotokoll (se också Gunnarsson 2009: 4, 6). I verkligheten är kommunikationen en blandning av muntliga och skriftliga handlingar som kompletterar varandra.

Speciellt informanternas skriftpraktiker är medierade genom det materiella eftersom poliserna ofta fyller i färdiga reglerade blanketter (se Nicolini 2007:

893, Schatzki 2002). Informanterna berättar om enkäter, böter och anmälningar som medierar deras skriftpraktiker. Dessa praktiker är varaktiga eftersom även de former och enkäter som de behöver fylla i är varaktiga och statiska (jfr Nicolini 2013: 4, Reckwitz 2002: 251). Polisarbetet baserar sig på lagstiftningen och på att allt dokumenteras, vilket gör att de flesta yrkespraktiker i alla fall på någon nivå är materiellt medierade. Det kan även sägas att informanternas praktiker är medierade och organiserade omkring objekt, som underlättar arbetet. Utan arbetsverktyg skulle det vara, om inte omöjligt, så åtminstone svårt att utföra polisarbete. Därför innefattar även den kompetens som informanterna besitter kunskap om att handla och använda artefakter (se Miettinen m.fl 2009:

1312, Nicolini 2007: 893). Relationen mellan individer och det materiella uppmärksammas oftast endast när det uppstår konflikter mellan dessa och i mitt material är konflikterna mellan det materiella och informanterna delvis synliga (se kapitel 7).