Utveckling av polisers språkkompetens

Enligt Gestrelius (1995: 166) är arbetsgivaren oftast inte intresserad av att utveckla den allmänna kompetensen, utan prioriterar utveckling av den yrkesspecifika kompetensen. Jansson (2011: 6) anser att arbetsplatser som utvecklar arbetstagarnas språkfärdigheter måste involvera hela arbetsplatsen, och alla dess arbetare på olika nivåer. Samtidigt måste språkutvecklande arbetssätt integreras i arbetet och påverka rutiner. Genom att göra så kan man skapa en länk mellan språkutbildningen och de kontexter där språket används.

Lund och Svendsen Pedersen (2006: 16) konstaterar att individer måste få möjlighet att använda språket i flera olika kontexter, att de måste ges möjlighet till språklig reflektion och språklig uppmärksamhet samt att det måste finnas motivation för språkinlärning. Enligt dem är dessa aspekter förutsättningar för

att en arbetsplats ska kunna fungera som en språkutvecklande miljö (Lund &

Svendsen Pedersen 2006: 16).

Enligt informanterna måste man kunna det andra inhemska språket åtminstone bra föra att kunna sköta sitt arbete på detta språk. Informanterna menar att det finns brister i språkkompetens bland både de finsk- och de svenskspråkiga informanterna. Det finns skillnader i de finskspråkiga informanternas språkliga kapital. Bland dem finns både sådana som kan svenska utmärkt och sådana som inte anser sig kunna svenska alls. Detta pekar även på att deras språkliga habitus inte är kongruent. Det finns däremot inga stora skillnader i de svenskspråkiga informanternas språkliga kapital eftersom alla de svenskspråkiga informanterna har ganska likadan språkkompetens, vilket leder till att deras språkliga habitus är kongruent och homogen.

I språkkunskapslagen stadgas om statsanställdas språkkompetens, men Justitie-ministeriet (2009a) menar att fastän myndigheternas verksamhet ska vara tvåspråkig betyder detta dock inte att alla anställda ska kunna båda språken utan att myndigheterna ska organisera sin verksamhet så att språkkompetens finns där den behövs. Majoriteten av informanterna anser att språkkompetens finns där den behövs, även om det finns enstaka informanter som anger att de inte har språkkunniga kollegor som de kunde vända sig till (se avsnitt 7.4.1). Det kan dock ifrågasättas om polismyndigheten som organisation har tillräcklig språkkompe-tens när under hälften av informanterna (46 %) anser sig kunna det andra inhemska språket tillräckligt bra för att kunna sköta sina arbetsuppgifter på detta språk och när över hälften (54 %) anser att polispersonalen inte har tillräcklig språkkompetens i finska och svenska. Det kan även antas att språkkompetensen i svenska är svagare vid de enspråkigt finskspråkiga polisinrättningarna.

Även om kvaliteten på servicen inte får bero på vilket språk kunden använder (Justitieministeriet 2009a) anser 57 % av informanterna att servicens kvalitet inte är lika god på båda de inhemska språken. Det är tydligt att det kan ta längre tid att få service på svenska, men detta upplever informanterna inte som ett problem. Servicens kvalitet kan även bero på den enskilda tjänstemannens språk-kompetens, vilket är naturligt när det finns både poliser som kan det andra inhemska språket berömligt och poliser som inte alls kan språket. Detta väcker dock igen tanken på om man faktiskt har lyckats organisera verksamheten så att poliser med tillräcklig språkkompetens alltid är tillgängliga. Enligt Justitie-ministeriet (2009a) är ett sätt att organisera den tvåspråkiga verksamheten att se till att arbetspassen eller arbetsfördelningen organiseras så att någon som behärskar båda språken alltid är tillgänglig.

Av de finskspråkiga informanterna fyller 38,6 % och av de svenskspråkiga 81,7 % språkkunskapslagens krav när det gäller det andra inhemska språket. Av de finskspråkiga informanterna anser 31,7 % sig kunna svenska tillräckligt bra för att kunna sköta sina arbetsuppgifter på detta språk, vilket betyder att en del av informanterna som har lagenlig språkkompetens ändå anser att den inte är tillräcklig. Hela 99,1 % av de svenskspråkiga informanterna anser sig kunna finska tillräckligt bra för att kunna sköta sina arbetsuppgifter på detta språk, vilket betyder att det finns informanter som inte fyller språkkunskapslagens krav men som ändå anser sig klara av sitt arbete på finska. Andelen finskspråkiga informanter som inte fyller språkkunskapslagens krav är förhållandevis hög även om det enligt 3 § i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) anges att myndigheterna ska kontrollera sökandes språkkompetens med hjälp av språkintyg. Myndigheterna ska också genom anställningsintervjuer försäkra sig om att språkkompetensen faktiskt är tillräcklig och också se till att den upprätthålls (Justitieministeriet 2009c). Undersökningsmaterialet visar dock att språkkompetens i det andra inhemska språket inte kontrollerades på något sätt vid anställning av 61,3 % av de finskspråkiga och 21,3 % av de svensk-språkiga poliserna.

Majoriteten av informanterna (53,9 %, N=508) skulle delta i en språkkurs på det andra inhemska språket om de fick möjlighet men 38,4 % är av annan åsikt och 7,7 % kan inte säga om de skulle delta. Mann-Whitney U-testet visar att skillnaderna mellan de finsk- och svenskspråkiga informanterna är statistiskt mycket signifikanta (p<0,001). Majoriteten (61,8%) av de finskspråkiga (N=398) skulle delta i en språkkurs på det andra inhemska språket om de fick möjligheten, medan majoriteten av de svenskspråkiga informanterna (N=104) inte skulle delta (se figur 13).

Figur 13. Informanternas intresse för deltagande i en språkkurs i det andra inhemska språket

Av kommentarerna framgår att en ”vanlig” språkkurs inte skulle vara det nyttigaste alternativet enligt informanterna. De svenskspråkiga informanterna skulle föredra att förbättra sin kompetens i finska men de anser att de inte skulle behöva någon grundkurs i finska, vilket även framgår av exempel 31. Av de svenskspråkiga informanternas kommentarer framgår att de som skulle vilja delta i en språkkurs på finska gärna skulle förbättra sin kompetens speciellt i att skriva på finska. Ingen av de finskspråkiga specificerar vidare vad de skulle vilja lära sig. Flera finskspråkiga anger istället att deras deltagande i en språkkurs beror på läraren (exempel 32) eller i vilken form undervisningen ordnas (exempel 33). Av exempel 34 framkommer att informanten från Helsingfors har diskuterat med sina arbetskamrater att en kurs i fackterminologi skulle vara nyttig. Jansson (2011: 6) anser att arbetsplatser som utvecklar arbetstagarnas språkfärdigheter måste involvera hela arbetsplatsen och alla dess arbetare på olika nivåer. Samtidigt måste språkutvecklande arbetssätt integreras i arbetet och påverka rutiner. Genom att göra så kan man skapa en länk mellan språkutbildningen och de kontexter där språket används.

(31) För att ännu förbättra mina skrivkunskaper. Grundkurser skulle jag inte gå på. sv15EF

(32) Ehdottomasti hyödyllinen, mutta vaatii ymmärtäväisen ja täyspäisen opettajan. fi99VN

Definitivt nyttig men kräver en förstående och förnuftig lärare.

34,2 %

Jag skulle delta i en språkkurs på det andra inhemska språket om jag fick möjligheten

Helt av samma åsikt Delvis av samma åsikt Delvis av annan åsikt Helt av annan åsikt Kan inte säga

(33) Mistä löytyy luentava kurssitusmuoto "vanhanliiton"

opiskelijalle? fi437EF

Var hittar man en kursform för en gammalmodig studerande?

(34) olemme keskustelleet tästä työkaverin kanssa, ammatti- sanastoon liittyvä kurssi olisi paikallaan. fi407H

Vi har diskuterat detta med en kollega, en kurs i fackterminologi skulle vara på sin plats.

En del av informanterna kommenterar att det alltid är bra med inlärning och att de även på egen bekostnad och på fritiden har gått på kurser i det andra inhemska språket. Alla informanter är inte så ivriga att lära sig språket att de skulle använda sin egen tid för detta men flera finskspråkiga informanter anger att de skulle delta i en kurs på svenska om den skulle ordnas på arbetstid och om arbetsgivaren skulle finansiera den (se exempel 35). Resultaten i Dahls (2011: 59) rapport om tvåspråkighet i statens regionförvaltning visar att tjänstemännen anser att de vill utveckla sin språkkompetens i det andra inhemska språket men de menar att de inte hinner göra det på arbetstid. Flera berättar att arbetsgivaren inte ordnar språkutbildning men en svenskspråkig informant i exempel 36 anger att han gått en kurs på finska som polisinrättningen betalade för och att han gärna skulle delta på nytt.

(35) Jos se olisi työajalla ja työnantajan maksama. fi361H Om det vore på arbetstid och betalas av arbetsgivaren.

(36) Jag har en gång gått en finskakurs som polisinrättningen bekost-ade. Jag skulle absolut delta om detta skulle ordnas. sv80EF Sajavaara och Salo (2007: 246) menar att fastän nyttan med språkkompetens erkänns i arbetslivet är arbetsgivaren ofta inte beredd att satsa på att skaffa eller utveckla språkfärdigheter. Av informanternas kommentarer framgår att de har deltagit i flera utbildningar, men att arbetsgivaren aldrig har erbjudit språk-utbildning, även om myndigheterna ska se till att personalens språkkompetens upprätthålls. (Jfr Gestrelius 1995: 166.) Det är möjligt att språkkompetens inte ses som en yrkesspecifik kompetens inom polisens verksamhet, utan som en allmän kompetens, och att utveckling av den därför inte anses höra till arbetsgivaren (jfr Johansson, Nuolijärvi & Pyykkö 2011: 11–12, 16, Polis-förvaltningen 2008: 12).

Några finskspråkiga kommenterar att en språkkurs skulle vara bra men på något nyttigare språk än svenska, vilket framgår bland annat av exempel 37.

Medborgarna har rättslig nytta av tvåspråkigheten i Finland och den rättsliga

nyttan blir även samhällets nytta eftersom medborgarna får en känsla av rättssäkerhet och en uppfattning om att samhället fungerar som det ska (Statsrådets kansli 2012: 15). Nyttan som Finland kan ha av tvåspråkigheten kan utebli om tvåspråkigheten inte fungerar och om det svenska språket inte kan användas (Statsrådets kansli 2012: 14). En del kommenterar att det inte skulle vara nyttigt att lära sig svenska eftersom man inte behöver det. Även om informanten i exempel 37 säger att det finns nyttigare språk än svenska menar informanterna att svenska är ett av de tre nyttigaste språken för en polis att kunna, vilket visar att svenskan har sin plats i polisens verksamhet. Engelskan nämns som det nyttigaste språket för en polis att kunna, följd av ryskan och svenskan. Överraskande nog nämns finska först som det fjärde nyttigaste språket, medan estniskan tar den femte platsen.

(37) Kielitaito on aina hyvä asia, mutta poliisin työssä joku muu kieli olisi hyödyllisempi kuin ruotsi. fi502EF

Språkkompetens är alltid en bra sak, men i polisens arbete skulle något annat språk än svenska vara nyttigare.

Det finns ett statistiskt mycket signifikant samband (p<0,001) mellan hur ofta informanterna använder (talar, skriver, läser, hör) det andra inhemska språket och om de skulle delta i en kurs på det andra inhemska språket. De informanter som använder språket ofta skulle gärna delta i en språkkurs medan de som inte använder språket inte heller skulle delta i en kurs på det andra inhemska språket.

Det finns även många som använder det andra inhemska språket dagligen, men som inte vill delta i en språkkurs. Detta kan bero på att de redan anser sig ha tillräcklig språkkompetens. Även Mäki-Torkkos (2015) undersökning om språk-kurser vid Vasa centralsjukhus sedda ur personalens synvinkel visar att 65 % av läkarna och 34 % av vårdpersonalen anser att de inte behöver delta i en språk-kurs eftersom deras språkkompetens i de två inhemska språken är tillräcklig.

Det finns ett statistiskt mycket signifikant samband (p<0,001) mellan hur bra informanterna i min studie anser sig kunna tala, skriva samt förstå skrivet och talat språk och om de skulle delta i en kurs på det andra inhemska språket. De som har sämre kompetens i det andra inhemska språket verkar vilja delta i en språkkurs hellre än de som anser sig ha bättre språkkompetens, men det finns en diskrepans i materialet. De som inte alls kan språket eller som kan språket mycket bra skulle inte vilja förbättra sin kompetens i det andra inhemska språket medan de som anser sig ha försvarlig, nöjaktig och god kompetens gärna skulle delta i en språkkurs. En närmare analys av materialet visar att de som inte skulle vilja delta i en språkkurs på det andra inhemska språket är svenskspråkiga

informanter som anser sig ha berömlig kompetens i finska samt finskspråkiga informanter som inte alls kan svenska.

Vidare skulle de som inte anser sig kunna det andra inhemska språket tillräckligt bra för att kunna sköta sina arbetsuppgifter på detta språk delta i en språkkurs medan de som anser sig kunna språket tillräckligt bra inte skulle delta i en språkkurs på det andra språket. Det finns ett statistiskt mycket signifikant samband (p>0,001) mellan variablerna. Speciellt de svenskspråkiga som helt håller med om att de har tillräcklig språkkompetens skulle inte delta i en språkkurs på finska. Bland de finskspråkiga informanterna finns det både bland dem som anser sig kunna svenska tillräckligt bra och bland dem som inte anser sig kunna svenska tillräckligt bra informanter som inte skulle vilja delta i en språkkurs i svenska. Det finns alltså flera sådana finskspråkiga informanter som inte anser sig kunna språket men som ändå inte skulle vilja delta i en kurs i svenska. Dessa är främst sådana informanter som inte anser sig behöva svenska i sitt arbete.

Det är svårt att motivera varför poliser, som inte behöver svenska i sitt dagliga arbete, borde lära sig språket. Grins (2003) teori visar att endast de individer som har språkkompetens samt möjlighet och vilja att använda språket, har förutsättningar att använda och bevara språket. Flera informanter saknar minst en av dessa förutsättningar, vilket enligt Grin (2003: 43–44) och Straszer (2011) betyder att de inte har förutsättningar att kunna använda svenska. Eftersom även Justitieministeriet (2009a) menar att alla anställda vid de tvåspråkiga polisinrättningarna inte behöver kunna de båda inhemska språken verkar det inte heller vara nödvändigt för informanterna, som inte kan språket och inte heller behöver det, att lära sig svenska så länge som polisverksamheten är organiserad så att språkkompetens finns där det behövs. Det att Justitie-ministeriet menar att alla inte behöver kunna svenska strider dock mot det faktum att poliser enligt lagen ska fylla vissa språkkrav. Även polisens nödvändighets- och proportionalitetsprincip (se Polisförvaltningen 2008: 19) kan tillämpas på polisens språkkompetens. Hur mycket tid som används till språkinlärningen måste stå i proportion till behovet.

Informanternas kollektiva habitus visar att de har rätt hög språkkompetens i det andra inhemska språket (se avsnitt 4.1) och en förhållandevis stor del av dem fyller språklagens krav (se avsnitt 4.1.1). Ändå upplever de finskspråkiga informanterna att de inte kan svenska tillräckligt bra för att kunna sköta sitt arbete på detta språk och att det inte är naturligt att använda svenska. Det finns individuella skillnader i informanternas habitus. Habitus bland de svensk-språkiga polisinformanterna är mer enhetlig än den bland de finsksvensk-språkiga.

5 EN Q-METODOLOGISK ANALYS AV DEN SPRÅKLIGA YRKESPRAKTIKEN HOS POLISERNA

I detta kapitel redogör jag för resultatet av den Q-metodologiska analysen. Jag beskriver de statistiska val som jag gjort i analysen (se avsnitt 5.1) samt de två faktorer som deltagarnas Q-sorteringar har resulterat i (se avsnitt 5.2 och 5.3).

Själva insamlingsmetoden beskrivs i avsnitt 1.2.2 och analysmetoden i avsnitt 1.3.2. Genom att göra en faktoranalys på deltagarnas Q-sorteringar som ger ett svar på frågan ”hurdan språklig praktik som gäller finska och svenska har du i ditt arbete?” har jag kunnat reducera de 22 subjektiva Q-sorteringarna till två faktorer som kan ge en förenklad beskrivning av den språkliga yrkespraktiken hos deltagarna. De två faktorerna kan uppfattas som två olika åsikter eller synpunkter på de språkliga yrkespraktikerna som informanterna som arbetar vid de tvåspråkiga polisinrättningarna har.

Alltid när det i analysen används ett påstående som hör till Q-setet anger jag efter påståendet inom parentes numret på påståendet (1–40) och värdet (från -4 till +4) som påståendet har fått. Ju mer av samma åsikt deltagarna har varit om påståendet desto högre positivt värde har påståendet fått. Ju mer av annan åsikt deltagarna har varit om påståendet, desto lägre negativt värde har påståendet fått. De direkta citaten är från intervjuerna (se avsnitt 1.2.3), och efter varje citat anges en deltagarkod inom parentes. Varje deltagare har fått en egen kod som består av en förkortning av namnet på polisstationen där deltagaren intervjuades, av ett nummer (1–22) och av en förkortning för modersmålet (t.ex.

Böle5fi). Poliserna som intervjuades vid polisinrättningen i Mellersta Österbotten och Pedersöre samt i Österbotten har fått en kod som består av förkortningen Öst så att de inte kan identifieras.

Analysen baserar sig på statistisk faktoranalys (se avsnitt 5.1) och intervjuerna används som stöd för att precisera och förtydliga resultatet. Analysen i detta kapitel är alltså inte resultat av en kvalitativ analys av intervjuerna eller citaten som framkommer i texten utan den är ett kvalitativt resultat av främst en statistisk beskrivning som har fått stöd av innehållsanalys. Citaten används för att göra resultatbeskrivningen mer levande, berättelseliknande och läsarvänlig.

Av detta skäl hänvisar jag inte till några specifika citat i texten och citaten har inte heller numrerats på samma sätt som i de övriga analyskapitlen.

Eftersom syftet med en Q-metodologisk analys är att analysera helheter istället för enskilda påståenden presenteras de två faktorer som beskriver polisernas åsikter om de språkliga yrkespraktikerna i sin helhet i avsnitt 5.2 och 5.3. Faktor

1 består av 12 deltagare (åbo1sv, åbo2sv, åbo5sv, åbo6fi, åbo7sv, åbo8sv, böle5fi, böle7sv, öst1sv, öst2fi, öst4fi och öst5sv). Dessa poliser använder gärna svenska i sitt arbete och anser att det är naturligt för dem att använda svenska. För dem är det inte svårt att välja vilket språk de använder med kunden, eftersom de strävar efter att garantera att både finsk- och svenskspråkiga får använda sitt eget språk när de uträttar sitt ärende hos polisen. (Se vidare avsnitt 5.2.) Faktor 2 består av 9 deltagare (åbo3fi, åbo4fi, böle2fi, böle3fi, böle4fi, böle6fi, böle8fi, öst3fi och öst6fi). Dessa poliser använder inte gärna svenska i sitt arbete och anser att det definitivt inte är naturligt för dem att använda språket. För dem är det inte svårt att välja vilket språk de använder med kunden, eftersom de föredrar att använda sitt eget modersmål, finska. (Se vidare avsnitt 5.3.) I följande avsnitt beskrivs hur dessa två faktorer har skapats med hjälp av omvänd faktoranalys.