Den egna språkkompetensen

Informanterna fick ta ställning till påståendet ”jag anser mig kunna det andra inhemska språket tillräckligt bra för att kunna sköta mina arbetsuppgifter på detta språk”. Jag har inte i webbenkäten definierat vad tillräckligt bra betyder utan informanterna har själva fått avgöra vilken slags språkkompetens som är tillräcklig i deras arbete. Enligt Sjöberg (2002: 4) kan språkkompetens anses vara fungerande när man med hjälp av den kan utföra den kommunikativa uppgiften.

Enligt henne är funktionaliteten subjektiv och man borde betrakta den i förhållande till användarens behov, kontext och den kommunikativa kompeten-sen. Man kan inte mäta språkkompetensens funktionalitet med traditionella kompetensskalor eftersom en kompetens som på pappret ser ut att vara otillräcklig kan i vissa praktiska situationer vara funktionell och tvärtom.

Lite mindre än hälften av alla informanter (46,0 %, N=511) anser sig kunna det andra inhemska språket tillräckligt bra för att kunna sköta sina arbetsuppgifter på detta språk. Hela 53,4 % är av annan åsikt och en liten andel (0,6 %) kan inte säga. (Jfr Heittola 2013: 89.)

Majoriteten (67,6 %) av de finskspråkiga informanterna (N=401) anser sig inte kunna sköta sina arbetsuppgifter på svenska, medan 99,1 % av de svenskspråkiga informanterna (N=108) anser sig kunna finska tillräckligt bra för att kunna sköta sina arbetsuppgifter på detta språk. Mann-Whitney U-testet visar att skillnaderna mellan de finsk- och svenskspråkiga informanterna är statistiskt signifikanta (p<0,001). Skillnaden mellan de finsk- och svenskspråkiga framgår även av figur 8. Även skillnaderna mellan polisinrättningarna är statistiskt signifikanta. Av informanterna från Östra Nyland t.ex. anser 20 % att de kan svenska tillräckligt bra, medan 56 % av informanterna från Mellersta Österbotten och Pedersöre anser sig ha tillräcklig språkkompetens i svenska (se vidare Heittola 2015a).

Figur 8. Språkkompetens jämfört med behovet som arbetsuppgifterna skapar

Några har kommenterat att de inte kan svenska tillräckligt bra och att de har brister i ordförrådet. I det första exemplet tvivlar informanten på att han kan sköta sina arbetsuppgifter på svenska. Informanten i exempel 1 verkar inte ha erfarenheter av att sköta sitt arbete på svenska. Några kommenterar att de inte kan svenska men att de inte heller behöver svenska på grund av att det inte finns arbetsuppgifter på svenska, vilket även framgår av exempel 2. Några finsk-språkiga informanter berättar att det beror på arbetsuppgifterna om de skulle klara av dem på svenska. En berättar att han inte skulle klara av alla arbets-uppgifter på svenska och en anger att han skulle kunna sköta endast vanliga arbetsuppgifter på svenska. Informanterna kommenterar vidare att de skulle behöva utbildning för att kunna sköta sina arbetsuppgifter på det andra inhemska språket.

(1) En tiedä tulisiko siitä mitään. fi43ÖN Jag vet inte om det skulle bli någonting av det.

(2) En osaa, mutta ruotsinkielisiä työtehtäviä -ei ole- fi245H Jag kan inte, men svenskspråkiga arbetsuppgifter –finns inte–

Korstabulering av variablerna visar att ju bättre man kan det andra inhemska språket, desto mer är man av den åsikten att den egna språkkompetensen är tillräcklig (p<0,001). Majoriteten av informanterna (att läsa 82,3 % - att skriva 56,3 %) som anser sig ha tillräcklig språkkompetens för att sköta sitt arbete anger

10,3 %

88,9 %

21,4 %

10,2 % 27,2 %

0,9 % 40,4 %

0,7 % 0%

20%

40%

60%

80%

100%

Finskspråkiga (N=401) Svenskspråkiga (N=108)

Jag anser mig kunna det andra inhemska språket tillräckligt bra för att kunna sköta mina

arbetsuppgifter på detta språk.

Helt av samma åsikt Delvis av samma åsikt Delvis av annan åsikt Helt av annan åsikt Kan inte säga

att deras språkkompetens är bra eller berömlig. Några (att läsa 5,1 % - att skriva 14,6 %) anser att nöjaktig kompetens i det andra inhemska språket är tillräcklig för att de ska kunna sköta arbetet. Däremot anger en stor andel av informanterna (att skriva 98,5 % - att läsa 85,5 %) som inte anser sig kunna det andra inhemska språket tillräckligt bra, att deras språkkompetens är nöjaktig, försvarlig eller att de inte alls kan språket. Överraskande nog anger några (att skriva 1,5 % - att läsa 14,5 %) att det inte räcker med att kunna språket bra för att kunna sköta arbetet.

Detta kan bero på de speciella krav som polisyrket ställer.

Majoriteten av informanterna (63,3 %, N=510) anger att det inte känns naturligt att använda det andra inhemska språket. Drygt en tredjedel (36,7 %) menar att det känns naturligt att använda det andra inhemska språket. De finsk- och svenskspråkiga informanternas svarsfördelningar är motsatta (se figur 9). Endast 21,2 % av de finskspråkiga informanterna (N=400) anger att det känns naturligt att använda svenska, medan 93,5 % av de svenskspråkiga informanterna (N=108) anser detsamma när det gäller användning av finska. Mann-Whitney U-testet visar att skillnaden mellan de finsk- och svenskspråkiga informanterna är statistiskt signifikant (p<0,001).

Figur 9. Naturligheten i att använda det andra inhemska språket

En finskspråkig informant kommenterar att han så sällan behöver svenska att det inte är naturligt att använda språket. En svenskspråkig informant anger att det känns bekvämare och mer naturligt att få använda sitt eget modersmål.

Skillnaderna mellan polisinrättningarna är statistiskt signifikanta. För informanterna från Mellersta Österbotten och Pedersöre och från Österbotten är

8,2 %

Det känns naturligt för mig att använda det andra inhemska språket

Helt av samma åsikt Delvis av samma åsikt Delvis av annan åsikt Helt av annan åsikt Kan inte säga

det naturligare att använda svenska än för informanterna från de andra polis-inrättningarna. En möjlig förklaring är att den svenskspråkiga befolkningens andel är högre vid de österbottniska polisinrättningarna än vid de andra. Således är informanterna från de österbottniska polisinrättningarna oftare i kontakt med svenska språket vilket leder till att språkanvändningen känns naturligare. (Se vidare Heittola 2015a.)