Syfte och frågeställningar

Temat för min avhandling är språkliga yrkespraktiker. Yrkespraktik är vad man gör i sitt arbete och hur man gör det som man gör (jfr Schatzki 2001). Språkliga

yrkespraktiker inkluderar och betonar språkval, samt hur interna faktorer, såsom språkkompetens och språkideologi, påverkar språkval (jfr Spolsky 2004).

Yrkespraktiker är konkreta handlingar, sätt att göra, men därtill är de även mentala handlingar, sätt att tänka. Yrkespraktik är också alltid yrkesutövarens och praktikgemenskapens tolkning av hur de borde genomföra sitt arbete och således är praktik alltid mer eller mindre knuten till praxis, till det hur arbetet i teorin och enligt normerna borde genomföras (Hillier & Rooksby 2008, Spolsky 2007, Spolsky 2009, Taylor 1999). Jag intresserar mig för språkanvändning i en kontext som utgörs av tvåspråkiga polisinrättningar där finskans och svenskans användning regleras av både fastställda och sociala normer (se Vik & Pilke 2017).

Min studie tar fasta på hur samspelet mellan finska och svenska organiseras och realiseras i kundbetjäning utgående från de kodifierade normerna (se avsnitt 2.2 om normer och kapitel 3 om kodifierade normer för styrning av polisarbete).

Syftet är att ge en processorienterad beskrivning av språkliga yrkespraktiker med utgångspunkt i polisers egen uppfattning av den tvåspråkiga verksamheten på finska och svenska. Ur den processorienterade beskrivningen av språkliga yrkes-praktiker och den tvåspråkiga verksamheten härleds tre forskningsfrågor:

1. Vad är kännetecknande för språkliga yrkespraktiker vid de tvåspråkiga polisinrättningarna?

2. Vilka utmaningar och utvecklingsbehov kan identifieras i den tvåspråkiga polisverksamheten?

3. Vilka normer kommer till uttryck i polisens tvåspråkiga verksamhet och polisers yrkespraktiker?

För att få svar på den första forskningsfrågan om språkliga yrkespraktiker identifierar jag vilka praktiker som finns vid de tvåspråkiga polisinrättningarna (se även figur 1). Detta gör jag genom att undersöka polisers användning av finska och svenska i en kontext som utgör den tvåspråkiga polisorganisationen.

För att få svar på den andra forskningsfrågan om utmaningar och utvecklings-behov i den tvåspråkiga polisverksamheten samt i polisers språkliga yrkes-praktiker och yrkesprocesser och för att bidra till framtida utveckling av den språkliga yrkespraktiken vid den finländska polisen beskriver jag i avhandlingen inte endast de språkliga yrkespraktiker och yrkesprocesser som upplevs som fungerande utan identifierar även sådana som upplevs som utmanande. Jag ser på språkliga utmaningar i anknytning till tvåspråkighet och användning av de inhemska språken. Jag undersöker polisinrättningarnas tvåspråkighet i ljuset av aktuella språkliga utmaningar och framtida utvecklingstendenser, studerar vilka slags utmaningar polisinformanterna möter i intern och i extern kommunikation,

visar på utmaningar i modaliteterna tal och skrift och på hurdana strategier informanterna har för att klara av dessa utmaningar. Frågan om språkliga utmaningar är av vikt med tanke på processoptimering och etik samt med tanke på att den hjälper mig att identifiera de svaga länkarna i processen.

För att få svar på den tredje forskningsfrågan och för att skapa förståelse för den lokala tvåspråkiga polisorganisationens kodifierade och icke-kodifierade normer jämför jag samspelet mellan språklagstiftning och språkliga yrkespraktiker ur ett språkvetenskapligt perspektiv. Jag beskriver de fastställda språkliga normerna vid polisen genom att fästa uppmärksamhet vid de skriftliga dokumenten, speciellt vid de lagar som påverkar polisens arbete språkligt (se kapitel 3). De fastställda normerna kontrasteras mot de identifierade konventionella och indi-viduella normerna som kan beskrivas med hjälp av polisinformanternas språkliga yrkespraktiker. Det finns orsak att anta att det finns skillnader mellan språk-lagstiftning och hur den tillämpas vid den lokala polisen (se t.ex. Heittola 2012).

Genom att jämföra samspelet mellan språklagstiftning och språkliga yrkes-praktiker i den lokala tvåspråkiga polisorganisationen lyfter jag fram möjliga diskrepanser mellan de kodifierade och icke-kodifierade normerna.

En process är en helhet av samverkande eller varandra påverkande aktiviteter eller handlingar (Tuurala 2010, Uppsala universitet 2012, Utbildningsstyrelsen 2017). En process kan delas in i en kedja av handlingar. Den är ett flöde av sammanhängande aktiviteter (Uppsala universitet 2012). Kundbetjänings-processen börjar från kundens behov och tar slut när behovet är tillfredsställt (Kim & Kim 2001, Laamanen 2003: 22, Kiiskinen, Linkoaho & Santala 2002:

28). En processorienterad beskrivning av språkliga yrkespraktiker visar vad som görs av vem och förtydligar vad det är som borde göras. Beskrivningen framhäver vilka behov som finns, vad som produceras och hur detta går till. Genom att jag beskriver verksamheten i processer blir det lättare att förstå samverkan inom helheten. Samtidigt illustrerar jag hur polisorganisationen förverkligar två-språkigheten. De språkliga yrkespraktikerna utgör inte kärnan i polisverksamhe-ten, men de anknyter starkt till nästan alla processer i polisorganisationen och därför kan det antas att vissa fördelar (gällande t.ex. kundnöjdhet, kostnader, säkerhet och personalens motivation) kan nås genom att man identifierar och utvecklar dessa processer. Också enligt Inrikesministeriet (2016: 33) håller man i Finland på att förbättra myndigheternas interna effektivitet genom att strukturer och processer förnyas.

När tjänster produceras, sker det ofta på ett sätt som gör att man är i kontakt med kunden under processen. Figur 1 illustrerar den enklaste kundbetjänings-processen där kunden blir betjänad på sitt eget språk. Eftersom det inte kan

finnas kundbetjäning utan en kund, inleds och avslutas kundbetjäningsprocessen med kunden (Fliess & Kleinaltenkamp 2004: 392). Kundbetjäningsprocessen som illustreras i figur 1 är både etisk och ekonomisk samt fyller förmodligen även legalitets-, effektivitets-, likhets- och ändamålsprincipen (se avsnitt 2.1.4).

Processen är optimal ur kundens och språklagstiftningens synvinkel. Kundens behov bestämmer hur den önskade processen ska se ut, dvs. på vilket språk kunden betjänas. Eftersom det alltid i någon omfattning kommer att finnas variation i processen, i deltagare som ingår i dem och i deltagarnas kompetenser, kommer även förverkligandet av processen att variera. Kunden får aldrig exakt samma slags betjäning. En central aspekt i avhandlingen är att kunna identifiera variationen inom kundbetjäningsprocessen.

Figur 1. Kundbetjäningsprocess ur ett språkligt perspektiv

Genom att jag använder Q-metoden är min avhandling en ny metodologisk öppning inom den finska språkvetenskapen och samtidigt ett bidrag till den metodologiska utvecklingen inom nordistiken och språkvetenskapen. Q-metoden har inte tillämpats tidigare i språkanvändningsundersökningar, men det finns enstaka Q-undersökningar som är relaterade till språkinlärning (se Damio 2013 och Cooker 2012 om autonomi i språkinlärning, Rodriguez 2010 om användning av mentometerröstning i språkundervisning, Sartori 2013 om ordinlärning och Collins 2009 om hur lärare kan stödja språkinlärare). Fastän Q-metoden har en lång historia har den inte använts mycket (se t.ex. doktorsavhandlingar av Brown 2013 och Richardson 2016). Q är en förhållandevis obekant metod i Finland och också i övriga Norden. Enligt Aalto (2003) kan detta bero på att de som först tillämpade Q-metoden såg sig själva som marginella metodologiskt oliktänkande forskare. Q-metoden är ett sätt att studera individernas subjektiva ståndpunkt (van Exel & de Graaf 2005: 1) och man har generellt angett som syfte att hitta olika synpunkter samt att förstå, förklara och jämföra dessa synpunkter (Watts &

Stenner 2012: 72). Målet är inte att kunna säga hur stor andel av deltagarna som är av någon åsikt utan att hitta alla de synpunkter som de har. Samtidigt som jag använder Q-metoden för att undersöka polisers språkliga yrkespraktiker tar jag reda på hur en hybridmetod kan användas i en undersökning som handlar om en

organisations tvåspråkiga verksamhet (se avsnitt 1.2.2, 1.3.2, 5.1 och även 5.4 för beskrivning av Q-metoden).