Språkanvändning i yrkeskontext

Gunnarsson (2009: 6) skiljer mellan privat och professionell diskurs. Den professionella diskursen, dvs. text och tal i professionella kontexter, är vanligtvis situerad och kan specificeras enligt händelse, deltagare och plats. Den professio-nella diskursen är således ofta situationsbunden (Gunnarsson 2009: 6).

Gunnarsson (2009: 5) definierar professionell diskurs som text och tal i sionella kontexter och för professionella syften. Kong (2014: 2) beskriver profes-sionell diskurs som det språk som produceras av en fackman för att få någonting

gjort på arbetsplatsen. Han anger att en del forskare anser att professionell diskurs innehåller kommunikation endast fackmän emellan, medan andra inkluderar även kommunikationen mellan en fackman och en lekman (se t.ex.

Gunnarsson 2009: 5, Linell 1998). Enligt Gunnarsson (2009: 8) är professionell diskurs ofta resultat av samarbete mellan de professionella som arbetar i samma arbetsgrupp, i olika arbetsgrupper och på olika nivåer av organisationen. Den professionella kontexten, t.ex. en polisinrättning, kännetecknas av att ha gemen-samma syften och av att kommunicera på ett sätt som krävs i professionella sam-manhang och i flera olika praktiker (Gunnarsson 2009: 6).

Karlsson och Nikolaidou (2012: 248), som har undersökt skriftpraktiker och yrkesidentiteter i äldreomsorgen, visar att den personligt grundade yrkes-identiteten får mycket liten plats i arbetets skriftpraktiker. Den institutionella aspekten är dominerande framförallt i förhållande till den personliga men även i förhållande till den professionella. I arbetet får man inte skriva vad man själv upplever eller tycker. Det är en norm att skriva kort och koncist, vilket också kan ses som ett uttryck för att det personliga perspektivet inte hör hemma i skrivandet. (Karlsson & Nikolaidou 2012: 249) Det institutionaliserade skrift-bruket har som krav objektivitet, neutralitet och relativ kontextobundenhet. Det är möjligt att flera olika individer läser texten och man kan göra många tolkning-ar i ett sentolkning-are skede. Kravet på att formulera sig ”fint”, respektfullt och att inte göra fel är synligt. (Karlsson & Nikolaidou 2012: 250) Det skrivande som bedrivs inom polisen är mångfacetterat. De texter som produceras av polisen är myndig-hetsutövande och därför ställs det höga krav på dem, speciellt i fråga om objek-tivitet och precision. Man lär sig den privata diskursen omedvetet redan från barndomen (jfr med Bourdieus habitus) medan man lär sig den professionella diskursen gradvis genom socialisering (Gunnarsson 2009: 6).

Enligt Gunnarsson (2009: 3) har språket blivit ett av de viktigaste redskapen i en arbetskontext. Muntliga händelser leder till produktion av texter (Gunnarsson 2009: 4) och det är vanligt för de professionella att behöva använda flera språk under loppet av arbetsdagen. Gunnarsson (2009: 150) menar att skrivna texter är producerade av samma personer som producerar den muntliga diskursen. Vidare anser hon att muntlig och skriftlig kommunikation är besläktade. Enligt Gunnarsson (2009: 159) är kommunikativa händelser en blandning av muntliga och skriftliga handlingar. Ibland kan den skrivna texten endast komplettera den muntliga händelsen, medan den muntliga handlingen ibland kan komplettera texten. Muntliga och skriftliga handlingar kan även vara alternativa. Oberoende av vilken (muntlig eller skriftlig) som är den huvudsakliga handlingen är de båda en del av en kommunikationskedja där både skrift och tal samspelar. Ibland är

det dock möjligt att tala om handlingar som sker före och efter händelsen.

(Gunnarsson 2009: 159–160)

Gunnarssons (2009: 164) undersökning visar att 89 % av dem som har hög ställ-ning inom en organisation ber kollegor att läsa och kommentera texter som de har skrivit medan endast 25 % av dem som har mellanpositioner och 6 % av dem som har låga positioner inom organisationen ber om samma av sina kollegor.

Enligt Gunnarsson (2009: 164) kan detta bero på att de som har höga positioner skriver viktigare och svårare texter jämfört med dem som har en lägre position.

Gunnarssons (1997: 183) resultat visar vidare att ju högre befattning man har, desto mer komplex är kommunikationen. Gunnarssons (2009: 184) studie visar att personalen på ett sjukhus och i en firma inte anser att deras språkkompetens eller brist på det är ett problem. Om de inte förstår kan de alltid be om hjälp av en kollega. De kan även be att talaren upprepar det som sagts men ibland beter de sig som om de förstod det som sagts, fastän de inte gör det. Informanterna i undersökningen berättade också att de föredrar att tala ansikte mot ansikte så att de kan använda kroppsspråk eller rita på ett papper. Gunnarsson (2009: 184) menar att individerna skapar kommunikativa strategier som gör det möjligt för dem att agera i den dagliga muntliga kommunikationen. Gunnarsson (2009: 189) menar dock att brist på språkkompetens hindrar befordran.

Skrivande är en vanlig uppgift i många yrken. Fastän polisyrket traditionellt sett inte uppfattas som ett skriftyrke, skrivs det mycket av poliser. Samma gäller även läkare (se Lehto 2013). Asks och Byrmans (2009: 11) studie visar att poliser i hög grad har ett skrivande yrke, men ändå ser många polisstudenter skrivandet som ett nödvändigt ont i sitt kommande yrkesliv. Enligt Ask och Byrman (2009: 2) är korrekt skriftlig myndighetsutövning ändå avgörande för att samhället ska fungera och för att medborgarna ska behandla rättssäkert. Lehto (2013: 7, 87), som har undersökt skriftpraktiker och skrifthändelser vid Vasa centralsjukhus, visar att majoriteten av personalen skriver och läser på båda inhemska språken samt att skrivandet har ökat och att det tar tid att skriva och läsa i arbetet. Både i polis- och i läkaryrket kan man med noggrann dokumentering trygga rättsskyddet (jfr Lehto 2013: 89).

Polisskrivandet är en speciell verksamhet, eftersom det finns många påverkande faktorer som kan försvåra skrivprocessen. Enligt Karlsson (2006: 104) är det ganska sällan som man endast skriver eller läser i arbetslivet. Ofta brukar man utföra båda aktiviteterna samtidigt. Skrivandet i yrkeslivet sker också till stor del i samarbete (Johansson 1997: 32). Polisers skriftpraktiker är främst dominanta praktiker som är formaliserade och standardiserade med personer som kontrol-lerar hur man ska agera (Edlund 2012:11). Enligt Ask och Byrman (2009: 2) är

skrivsituationen ofta svår för poliser, eftersom de måste referera komplexa hän-delser alla tider på dygnet. Kommunikationen medborgarna och polisen emellan rör sig även hela tiden mellan talspråk och fackspråk, vilket enligt Ask och Byrman (2009: 2) sätter spår i texterna. Texten måste vara korrekt eftersom polisens texter används i juridiska sammanhang. De texter som poliser skriver, speciellt förundersökningstexter, har även många mottagare: åklagare, domare, inblandade personer, myndigheter, journalister och försäkringsbolag, vilket ställer höga krav på den skrivande polisen. Fastän polisers skrivande har undersökts tidigare till exempel av Ask och Byrman (2009, 2010) och Sieviläinen (2001) har man koncentrerat sig främst på texten som produceras, inte på skrift-praktiker och de hjälpmedel som finns tillgängliga.

Granér (2004: 153–154) har identifierat ett antal grundläggande principer för hur polisarbete ska bedrivas: legalitets-, effektivitets-, likhets- och ändamåls-principen. Dessa principer kan även tänkas gälla informanternas språkliga yrkes-praktiker. Legalitetsprincipen innebär att man utövar varje form av offentlig maktutövning med stöd av lagstiftning, medan effektivitetsprincipen innebär att effektiviteten i polisarbetet aldrig får överordnas rättssäkerheten (Granér 2004:

153–154, 192). En av polisorganisationens utmaningar är emellertid att kombi-nera effektivitet med de regler som gäller för polisarbete (Granér 2004: 155).

Likhetsprincipen innebär att alla är lika inför lagen och objektivitetsprincipen kräver att en polis ska vara saklig och opartisk. Ändamålsprincipen innebär att man inte får använda lagarna i annat syfte än det som är lagstiftarens intention.

(Granér 2004: 153–154) Även behovs- och proportionalitetsprincipen har brett stöd i poliskollektivet i Granérs (2004) undersökning av poliskultur i Sverige. Det handlar om att lägga ner tid och resurser i proportion till ett ärendes vikt och förutsättningarna för att nå framgång. (Granér 2004: 279) Enligt Vik och Pilke (2017: 97) är det betecknande för professionell kommunikation att de som kom-municerar har som mål att utföra en uppgift av professionell karaktär. Vik och Pilke (2017) menar att centrala kriterier för en fungerande professionell kom-munikation är ekonomi, precision och effektivitet. De (2017: 97) anser att ”kom-munikationen får enligt dessa kriterier inte ta för lång tid (ekonomi), det som sägs ska vara relevant i sammanhanget (precision) och det språkliga uttrycket ska vara exakt (effektivitet)”. Med tanke på Granérs (2004) samt Viks och Pilkes (2017) kriterier borde polisens val av språk ske med stöd av språklagstiftning, inte ta för lång tid samt göras sakligt och opartiskt.

En individ hör till flera olika domäner och har således även bekantat sig med språkliga praktiker och föreställningar som råder i dessa domäner. Individen kan även ha orsak att föredra språkliga praktiker och föreställningar från en domän inom en annan domän. (Spolsky 2009: 6) Spolsky (2009: 53) menar att det finns

en komplex interaktion mellan olika domäner. Till exempel rättsinstitutioner har två distinkta grupper av deltagare: de professionella som regerar domänen och publiken som kommer i kontakt med dem. Skillnaden mellan språket som de professionella och den allmänna publiken använder kan enligt Spolsky (2009:

115) förorsaka problem även om andra språkliga svårigheter inte förekommer (enligt Spolsky talar t.ex. poliser oftast majoritetsspråket, medan deras kunder kommer från alla samhällsklasser och ofta talar ett minoritetsspråk). Enligt Spolsky (2009: 124) är ett av de första problemen som poliserna i flerspråkiga situationer möter att de måste få reda på vilken status människor som de träffar på brottsplatsen har, dvs. om de är vittne, målsägare eller kriminella, vilket förstås är svårt om de inte kan kommunicera med dem. Behovet att hålla kom-munikationen igång begränsar enligt Spolsky (2009: 145) poliserna. Poliserna behöver få information av människor, vilket betyder att de inte kan hålla sig till att använda bara sitt språk. Spolsky (2009: 115) menar att domare och poliser ibland använder sin högre makt och ignorerar behovet av kommunikation.

En del praktiker genomförs av enskilda individer men flera praktiker innefattar även samspel med andra. Røpke (2009: 2492) anser att deltagare i en praktik kan ha antingen parallella eller olika roller. När rollerna är olika kan det påstås att individerna deltar i olika praktiker, även om de i verkligheten deltar i samma situation. Till exempel en polis och en kund kan delta i samma praktik men ha helt olika synvinklar på situationen. Speciellt gäller detta språkval. Även om polisen och kunden deltar i samma praktik kan slutresultatet vara helt olika för dem. Praktiken skulle dock inte genomföras på samma sätt om inte båda deltog (Røpke 2009: 2492). På samma sätt som olika individer kan ha parallella eller helt olika roller kan också praktiker vara kompletterande (såsom vallning och skidåkning) eller ersättliga (såsom bil och cykel som trafikformer) (Røpke 2009:

2492).