Normstyrda språkliga praktiker

Utöver att min avhandling baserar sig på praktikteorier har den nytta även av språknormer (se t.ex. Lagerholm 2016, Vik & Pilke 2017) och av språkpolicy (se t.ex. Spolsky 2004, 2009). Laurén (1982: 3) anger att språknormer är ett slags normer, som kan vara explicit uttryckta i ord eller de kan existera utan att någon har formulerat dem i ord. Det är även möjligt att man omedvetet följer en språknorm. Alla språk har sina explicita och implicita normer (se Reuter 1989 och Brunstad 2000), men enligt Reuter (1989: 5) kan man samtidigt hävda att varje individ har sin egen norm.

Det finns olika sätt att se på normer (Kärnebro 2013: 60). Enligt Svenska Akademiens ordbok får ordet norm innebörder som ’regel’ och ’princip’. Enligt Eckert och McConnell-Ginet (2003: 87) används ordet norm på engelska i betydelsen ’det förväntade’ eller ’det genomsnittliga’. (Se Kärnebro 2013.) Kärnebro (2013: 60–61) ser normer som regler som anger handlingsmönster och som ideologiska kartor som individer kan välja att orientera sig efter.

Brunstad (2000) delar upp normerna i explicita och tysta normer. En annan indelning som han använder är indelningen av normer i internaliserade och fastställda normer. Internaliserade normer har, efter en process, blivit en del av individen som känner sig bunden att följa dem, medan fastställda normer är formulerade av en auktoritet och är i kraft på grund av auktoritetens makt.

Brunstads (2000) normindelning lyfter fram vikten av att individen har accep-terat normerna. Einarsson (2009: 35) framhäver att normer förändras över tid.

Också Lagerholm (2016: 23) menar att språkliga normer varierar och förändras och även kan formas i samspel med andra människor. Brunstad (2000) anser att man kan få kunskap om normer endast genom att studera språkbruk.

Lagerholm (2016) klargör att normer kan vara kodifierade eller icke-kodifierade, och även ha olika grader av styrka. Kodifierade normer kan vara tvingande (lagar), eller rekommenderade (rekommendationer), medan icke-kodifierade normer kan delas upp i medvetna och omedvetna. Också Kärnebro (2013: 61) menar att vissa normer är mer reglerande än andra. Brunstad (2000) anser att fastän allt språkbruk är styrt av normer så är bara en liten del av dessa normer kodifierade. Också Lagerholm (2016: 23) menar att språkliga normer huvud-sakligen är icke-kodifierade och omedvetna.

Vik och Pilke (2017) delar in normerna i fastställda och sociala normer.

Fastställda normer är baserade på lagstiftning och styrdokument, medan sociala normer kan delas upp i konventionella och individuella. De konventionella normerna formuleras av människor med erfarenhet i ämnet och de individuella normerna baseras på individens uppfattning och medvetenhet. De sociala normerna är enligt Vik och Pilke (2017: 108) subjektiva och aldrig helt enhetliga.

Vik och Pilke (2017), som har undersökt fullmäktigemöten i Vasa stadsfull-mäktige som tvåspråkig mötespraxis, anger att de fastställda normerna i form av lagar och bestämmelser ger ramarna för bruket av två språk. De konstaterar att i

”motsats till fastställda normer finns det i samband med sociala normer en tendens att ifrågasätta den rådande praxisen” (Vik & Pilke 2017: 114). Enligt dem är detta något som är utmärkande för sociala normer, vilka är subjektiva, men inte enhetliga (jfr Lagerholm 2016: 16). Medvetenhet om vad och vem som styr normerna förutsätts för att den fackspråkliga kommunikationen ska kunna anses

vara fungerande (jfr Vik & Pilke 2017: 114). Kommunikationen i min undersök-ningskontext kan definieras som professionell kommunikation. (Jfr Vik & Pilke 2017: 97.)

Lagerholm (2016: 24–25) anger att normer är styrda av språkbrukarna. Språk-användningen sker i samspel med andra och därför är språket och kommuni-kationen kollektiva. Det är kollektivet som skapar normerna. Det finns språkliga auktoriteter som kan försöka styra normerna (språkplanering), men enligt Lagerholm (2016: 25) är deras uppgift i första hand att beskriva språket och ge rekommendationer.

Spolsky (2004: 5) delar in språkpolicy i tre delar: språkliga praktiker, språk-ideologi och språkplanering. Med språkplanering menas alla försök att ändra eller påverka språknormer, språkliga praktiker och språkideologi (se Spolsky 2004: 5, jfr Vik & Pilke 2017: 114). Med språkideologi menas föreställningar om språk och språkanvändning. De viktigaste föreställningarna om språk är de värden och den status som ges för språk och varieteter. (Spolsky 2009: 4, 2004:

5) Enligt Kaplan och Baldauf (1997: 3) kan språkplanering definieras vara ”an attempt by someone to modify the linguistic behaviour of some community for some reason”. Deras definition av språkplanering är mycket nära Spolskys (2009: 1) definition: “the explicit and observable effort by someone or some group that has or claims authority over the participants in the domain to modify their practices or beliefs”. Centralt för Spolsky är att språkplanerings-verksamheten är avsiktlig, dvs. att språkplanering alltid kräver någon som styr.

Trycket från språkliga praktiker och föreställningar är lite annorlunda, eftersom det är möjligt att det inte finns någon som utövar påtryckning. Språkplanering däremot kräver alltid en som styr och som kan identifieras. Pilke och Dahl (2012:

104) delar in språkplaneringen i implicit och explicit. Språkplanering är enligt dem en strategisk verksamhet som har som syfte att påverka språkanvändnings-områden och språkinlärning.

Lüdi m.fl. (2010: 213–214), som har undersökt flerspråkiga arbetsplatser, definierar språkplanering som alla former av organisationens ingripande i arbetstagarnas språk. Språkplanering förmedlas oftast inte genom officiella dokument utan den finns överallt, t.ex. i lingvistiska landskap, riktlinjer och i organisationens språkval. Alla institutioner och sociala grupper har en egen språkpolicy, säkert i form av språkliga praktiker, ibland i form av ideologisk position om språkval och då och då i form av explicita försök att planera språk.

Flera av språkplaneringsförordnandena är stadgade av en högre instans. (Spolsky 2004: 52) I Finland stadgas det till exempel om nationalspråk i grundlagen och en explicit språklag säkerställer nationalspråkens ställning (se avsnitt 3.2).

Språkplanering inom en arbetsplats eller en organisation kan också fastställas lokalt (Spolsky 2004: 52).

Språkplanering är inte verklig om den inte förverkligas. Hur mycket potential språkplanering har att förverkliga beror på hur kongruenta planerna är med de redan existerande språkliga praktikerna, sociala normerna och föreställningarna.

(Spolsky 2004: 222) Språkliga praktiker, ideologi och språkplanering är inte nödvändigtvis kongruenta och de kan alla avslöja en språkpolicy som ser annorlunda ut. Det finns ofta skillnader i hur människor talar, hur de tycker att de borde tala och hur de anser att andra människor borde tala. Ofta finns det också stora diskrepanser mellan den officiella språkpolicyn och de verkliga språkliga praktikerna. (Spolsky 2004: 217) Det kan därför vara svårt att veta hurdan den verkliga språkpolicyn är. Enligt Spolsky (2004: 218) finns det mest realistiska svaret i människornas språkliga praktiker. Man borde titta på vad människorna gör, inte på vad de anser att de borde göra eller på vad andra anser att de borde göra.

Enligt polisförvaltningen (2008: 23) garanterar vedertagna praktiker att bas-polisverksamheten fungerar även i brådskande och stressiga situationer. Poliser har ofta inte i det dagliga polisarbetet tid att stanna upp och fundera på den etiska sidan av handlingar, utan de agerar enligt de bekanta handlingssätten.

Dessa yrkespraktiker underlättar verksamheten och sätter fart på besluts-fattande. I bästa fall innehåller rutinerade praktiker kunskap om de kodifierade normerna och kollektivets etik samt är samtidigt ett sätt att agera rätt. (Polis-förvaltningen 2008: 4) Enligt Polis(Polis-förvaltningen (2008: 23) följer man i en yrkeskunnig polisverksamhet beprövade handlingsmönster och praktiker, som tar hänsyn till både kundens rättigheter och polisens arbetssäkerhet. Enligt Polis-förvaltningen (2008: 23) syns arbetsgemenskapens oskrivna normer, värden och regler i gemenskapens praktiker. Det är viktigt att de oskrivna och skrivna reglerna är enhetliga, eftersom man endast då kan garantera verksamhetens kvalitet och rättmätighet. Om de oskrivna och skrivna reglerna krockar måste poliser välja om de vill binda sig till de accepterade eller till de rådande praktikerna (Polisförvaltning 2008: 23).

3 KODIFIERADE NORMER FÖR STYRNING AV POLISARBETET

För att kunna beskriva praktiker behöver även de normer som styr verkligheten beskrivas. Normer begränsar det som sägs och görs i en verksamhet och såväl formella som informella regelverk kan bli tämligen stabila strukturer i verksamheten. Regelverken blir synliga också i människors dagliga praktiker och språkanvändning, och de ställer krav på människors praktiker. (Svingstedt 2012:

74, 95) Utåt framstår polisorganisationen som en byråkrati präglad av styrning och kontroll. Det byråkratiska kravet på en regelstyrd verksamhet motsvaras av bland annat det regelverk för polisarbetet som beskrivs i detta kapitel.

Åtminstone den formella kontrollen av polisarbete är omfattande eftersom varje typ av polisiärt ingripande ska dokumenteras. (Granér 2004: 47) Yrkesetiska principer är enligt Inrikesministeriet (2000) viktiga arbetsverktyg för polisen och det är viktigt att poliser har tagit till sig etiska utgångspunkter, eftersom de i arbetet måste fatta snabba beslut under press. I sitt arbete möter polisen flera konfliktsituationer och det antas att polisen kan klara av utmanande situationer utan att till övermått behöva kränka medborgarnas grundläggande och mänsk-liga rättigheter. (Inrikesministeriet 2000)

I detta kapitel presenterar jag de fastställda normer och regelverk som står som grund för informanternas språkliga yrkespraktiker. Kapitlet inleds med en beskrivning av kommunikation inom polisens verksamhet (avsnitt 3.1). I avsnitt 3.2 presenterar jag de lagar som påverkar polisens arbete språkligt. Jag fortsätter med att berätta om språkstudierna i polishögskolan (avsnitt 3.3) och kapitlet avslutas med en genomgång av reformen av polisens förvaltningsstruktur och av olika utvecklingsåtgärder (avsnitt 3.4).