Lagar som påverkar polisens arbete språkligt

Fastställda språknormer syftar till en explicit plan för användning av språk och planen är vanligtvis nerskriven i ett formellt dokument, såsom i språklagen. En viktig del av det praktiska polisarbetet handlar enligt Granér (2004: 164–165) om förmågan att hantera det regelverk som är avsett att reglera polisverksamheten.

På polisarbetet ställs institutionella förväntningar inte bara om att bedriva effektivt polisarbete utan dessutom om att det ska ske på ”rätt” sätt. I polis-högskolan lär man sig hur polisarbete ska bedrivas utifrån gällande regler, medan man i det praktiska polisarbetet skaffar sig kompetens för att agera i enlighet med regelverket. För mycket autonomi i förhållande till fastställda normer kan dock innebära direkta lagöverträdelser. (Granér 2004: 164–165) I polisarbetet agerar poliser i enlighet med lagstiftningen så effektivt som möjligt (Granér 2004: 194). Poliserna kan dock utveckla sätt att förhålla sig till de kodifierade normerna och samtidigt underlätta arbetet. Enligt Granér (2004: 282) är kreativitet som gäller tillämpning av normerna uppskattad.

Poliserna har som mål att utföra sitt arbete och de kan bli frustrerade när man begränsar hur de får agera. Cheferna har som uppgift att ansvara för att arbetet sköts lagenligt. (Granér 2004: 70) Granér (2004: 69) menar att ”verkligheten ur den patrullerande polisens perspektiv handlar om att ställas inför en serie av mångtydiga situationer som ofta kräver snabba flexibla lösningar”. Därtill kom det fram i Granérs (2004) undersökning att en polis inte kan känna till alla de texter och normer som styr polisarbetet eftersom det finns alltför många av dem.

Det legalistiska perspektivet förutsätter att poliserna känner till de fastställda normerna och att de även kan agera enligt dem. (Granér 2004: 274–275) En informant i Granérs (2004: 275) undersökning menar att en polis ska ”fatta sekundsnabba beslut som jurister sedan kan ägna månader till att undersöka lagstödet för”.

Enligt Finlands grundlag 17 § har alla rätt till både eget språk och egen kultur. I grundlagen står det att ”Finlands nationalspråk är finska och svenska”. Även rätten att ”hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska,” ska tryggas genom lag. Det samhälleliga behovet för landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolkning ska tillgodoses enligt lika grunder. Enligt 6 § är alla också lika inför lagen och ”ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas” på grund av språk. Enligt grundlagens 22 § ska det allmänna se till att de grundläggande och mänskliga rättigheterna tillgodoses.

Förverkligandet av språkliga rättigheter preciseras i språklagen (423/2003) och i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003). Syftet med språklagen är att trygga rätten för var och en att använda sitt eget språk hos myndigheter (Språklagen 423/2003 10 §). Denna rätt är inte beroende av kundens eget språk, utan kunden kan själv välja vilketdera språket han vill använda. Språklagen innehåller enligt Justitieministeriet (2016b) detaljerade bestämmelser om rätten att använda de inhemska språken. Lagen fastställer miniminivån för den språkliga servicen och den tillämpas på statliga och kommunala myndigheter, dvs. även hos polisen.

Språklagens 23 § föreskriver myndigheters skyldigheter att i praktiken förverk-liga de språkförverk-liga rättigheterna. Enligt lagen ska myndigheterna ”i sin verksamhet självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken”. En tvåspråkig myndighet ska betjäna allmänheten på finska och svenska och ska

”både i sin service och i annan verksamhet utåt visa att den använder båda språken”. Enligt Polisstyrelsen (2013: 10) betyder språklagens 23 § att man inte får be kunden byta språk. När en tvåspråkig myndighet kontaktar enskilda individer ska myndigheten använda personens eget språk om den vet vilket det är

eller ”utan oskäligt besvär kan ta reda på det, eller använda både finska och svenska” (Språklagen 423/2003).

Indelningen i en- och tvåspråkiga myndigheter påverkar individens språkliga rättigheter och myndighetens språkliga skyldigheter. Statliga myndigheter ska alltid använda både finska och svenska i sin verksamhet (Justitieministeriet 2014). En tvåspråkig myndighet har en mer omfattande skyldighet att ge service på båda de inhemska språken än en enspråkig. Grundenheten för den språkliga indelningen utgör enligt språklagens 5 § kommunerna, som är antingen en-språkiga eller tvåen-språkiga. Myndigheter är tvåen-språkiga om deras ämbetsdistrikt omfattar kommuner som har olika majoritetsspråk eller inkluderar minst en tvåspråkig kommun. Kvaliteten på servicen hos en tvåspråkig myndighet får inte bero på vilket språk kunden använder. Myndigheten kan fråga vilket språk kunden vill använda för att få reda på språket. Enligt Justitieministeriet (2009a) förutsätter rätten att använda finska eller svenska ”inte något pågående ärende utan samma rätt gäller också då någon vill be om råd eller utredning i allmänhet”.

Att myndigheternas verksamhet ska vara tvåspråkig betyder inte enligt Justitie-ministeriet (2009a) att alla anställda ska kunna båda språken. Myndigheterna ska dock organisera sin verksamhet så att språkkompetens finns där den behövs.

Enligt Justitieministeriet (2014) kan service ges på olika språk på olika ställen om det t.ex. finns flera serviceställen. Det ska också vara så lätt som möjligt för kunderna att få reda på var de kan få service på sitt eget språk. Arbetspassen eller arbetsfördelningen kan organiseras så att någon som behärskar båda språken alltid är tillgänglig. För myndigheten får bristande kännedom om individens språkfärdigheter eller om språkliga rättigheter inte vara orsak till att den inte förverkligar individens språkliga rättigheter (Justitieministeriet 2009b: 26).

Enligt 26 § i språklagen använder statliga myndigheter majoritetsspråket i ett ämbetsdistrikt som sitt arbetsspråk ”om det inte är mer ändamålsenligt att använda det andra språket eller båda språken”. Med arbetsspråk avses det språk som används i den interna verksamheten och det är i alla polisenheter finska. I de regionala enheterna är dock svenska majoritetsspråk och således används svenska i de regionala enheternas interna verksamhet. (Polisstyrelsen 2013: 17) Myndigheterna ska i sin verksamhet bl.a. främja användningen av båda national-språken och varje myndighet ska inom sitt verksamhetsområde övervaka att språklagen följs. I tvåspråkiga kommuner ska den information som statliga och kommunala myndigheter riktar till allmänheten ges på finska och svenska. Att t.ex. beslut som en myndighet utarbetat publiceras betyder dock inte att de behöver översättas som sådana. Det räcker att myndigheten ser till att både den

finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens behov av information tillgodoses. Enligt arbetsgruppen för kommunikationsberedskap (Polisstyrelsen 2012: 29) anser representanter för media att det inte är så nödvändigt att översätta polisens meddelanden till olika språk. Enligt arbetsgruppen är dock översättning av skriftliga meddelanden ett aktuellt tema eftersom polisen inom tvåspråkiga områden enligt språklagen måste informera publiken på de båda inhemska språken. Arbetsgruppen konstaterar att flera polisenheter inte har tillräcklig språkkompetens för att kunna översätta meddelandena. Gruppen före-slår att polisenheterna borde kartlägga personalens språkkompetens så att man i krävande situationer vet var man kan hämta den kunskap som behövs. Vidare konstateras att polisenheterna borde ha i bruk en översättningstjänst som kan kontaktas oberoende av tid på dygnet (jfr avsnitt 3.1). (Polisstyrelsen 2012: 38) Enligt förundersökningslagens (805/2011) 12 § används vid förundersökning inom tvåspråkiga förundersökningsmyndigheters ämbetsdistrikt den misstänktes språk, antingen finska eller svenska. Myndigheterna ska också ordna så att den som ska höras blir hörd på sitt eget språk. Förundersökningsmyndigheten ska sköta tolkningen eller på statens bekostnad skaffa en tolk, om myndigheten inte behöver använda det språk som personen i fråga talar. Enligt lagens 13 § måste också väsentliga handlingar som ingår i förundersöknings-materialet översättas till partens eget språk om översättningen behövs för att bevaka partens rättigheter. Som översättare får anlitas en redbar och annars för detta uppdrag lämplig person som har den skicklighet som krävs för uppdraget.

Förverkligandet av språkliga rättigheter preciseras inte endast i språklagen (423/2003) utan också i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) (också kallad för språkkunskapslag). I språkkunskapslagen finns det krav på offentliga tjänstemäns språkkunskaper: de måste ha tillräckliga kunskaper i båda de officiella språken för att kunna betjäna hela folket jämlikt.

Min undersökning gäller tvåspråkiga myndigheter och enligt språkkunskaps-lagens 6 § krävs det av statsanställda vid tvåspråkiga myndigheter utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i befolkningsmajoritetens språk inom myndighetens ämbetsdistrikt samt nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i det andra språket om högskoleexamen enligt lag eller förordning är behörighets-villkor för anställningen. Inom polisen är högskoleexamen behörighetsbehörighets-villkor för tjänster inom befälet. Av poliser som hör till befälet och deltar i min under-sökning krävs det således utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i finska samt nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i svenska. I polisförvaltnings-förordningens (158/1996) 16a § stadgas bl.a. om språkkrav som ställs på manskapet och underbefälet. Vid en tvåspråkig myndighet är språkkunskaps-kravet för underbefälet och manskapet goda muntliga och skriftliga kunskaper i

befolkningsmajoritetens språk, dvs. i finska samt nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i det andra språket, dvs. i svenska. Vid enspråkiga myndig-heter är språkkunskapskravet lägre. (Polisförvaltningsförordning 158/1996) Den språkliga habitus som enligt lagstiftningen önskas av poliser som arbetar vid tvåspråkiga polisinrättningar är tvåspråkig (se Pavlou 2010).

Varje myndighet har ett lagstadgat ansvar att se till att de anställda har tillräcklig språkkompetens för att sköta myndighetens uppgifter (Folktinget 2015). Av Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2013 fram-kommer att bristen på språkkunnig personal fortfarande utgör det största proble-met med avseende på myndigheternas möjligheter att tillgodose de språkliga rättigheterna (Folktinget 2015). Enligt lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) 3 § ska myndigheterna kontrollera sökandes språkkompetens med hjälp av språkintyg och genom anställningsintervjuer försäkra sig om att språkkompetensen faktiskt är tillräcklig. Myndigheterna ska också se till att personalens språkkompetens upprätthålls bl.a. genom utbildning (Justitieministeriet 2009c).

Enligt polisförvaltningsförordning 16a § (1032/2007) är språkkunskapskravet för tjänster som inte kräver högskoleexamen, vid en regional enhet inom en tvåspråkig polisinrättning där majoritetens språk är ett annat än majoritetens språk i polisinrättningen, goda muntliga och skriftliga kunskaper i befolknings-majoritetens språk inom ämbetsdistriktet för den regionala enheten samt nöjaktiga kunskaper i det andra språket. Det finns regionala enheter vid polis-inrättningen i Västra Nyland, Egentliga Finland, Mellersta Österbotten och Pedersöre samt vid polisinrättningen i Österbotten. De regionala enheterna har i uppgift att trygga och även utveckla servicen på svenska inom de tvåspråkiga polisinrättningar där de ingår. Men polisenheterna har trots detta inte en rättslig ställning och befogenheter, som i praktiken skulle ge dem möjligheter att säkerställa och utveckla polisservicen på svenska inom polisinrättningarna. Detta är enligt Folktinget (2015) en allvarlig signal om att den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter och rättsskydd inom dessa polisinrättningar kommer att försämras på sikt.

Enligt 37 § i språklagen ska statsrådet varje valperiod till riksdagen lämna in en berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen och om hur de språkliga rättigheterna förverkligats. I berättelsen behandlas utöver finska och svenska åtminstone samiska, romani och teckenspråk. Enligt grundlagsutskottets betänkande (2010) är det speciellt viktigt att de tvåspråkiga myndigheterna tittar på om kundservicen och servicekedjorna uppfyller de språkliga rättigheterna. De ska också göra upp konkreta planer för hur dessa rättigheter ska tillgodoses.

Enligt betänkandet borde man också inom statsrådet fundera på hur myndig-heterna bättre ska kunna övervaka att språklagstiftningen följs.