2 PRAKTIKTEORETISK ANSATS
5.4 Diskussion
I en Q-metodologisk undersökning är man inte intresserad av att samla in så många deltagare som möjligt eller av att generalisera resultatet av analysen till en större grupp individer utan man har generellt som syfte att hitta olika synpunkter samt att förstå, förklara och jämföra dessa synpunkter. (Watts & Stenner 2012:
72) Målet är alltså inte att kunna säga hur stor andel av deltagarna som är av någon åsikt utan att hitta alla de synpunkter som de har. Med hjälp av faktoranalys har jag tittat på samband mellan Q-sorteringarna och utifrån analys av observerade variabler (Q-sorteringar) upptäckt två latenta variabler som kallas för faktorer. Den ena (F1) är lik den bild av språkpolicy som man får med hjälp av de fastställda normerna, medan den andra (F2) är delvis inkongruent med det som officiellt önskas av poliserna. Dessa två faktorer har presenterats i avsnitt 5.2 och 5.3. Faktorerna presenterar två olika åsikter om de språkliga yrkes-praktikerna, dvs. de presenterar två olika sätt att göra och tänka.
Flera forskare uppfattar praktiker som rutinerade kroppsliga handlingar (Halkier
& Jensen 2008: 57, Nicolini 2013: 4, Reckwitz 2002: 251). Händelser som inträffar endast mycket sällan kan inte ses som praktiker eftersom praktik är ett rutinerat sätt att handla (Reckwitz 2002: 250). För F1-poliserna är det en rutin att möta svenskspråkiga i sitt arbete, medan det inte är rutinmässigt för F2-poliserna. Detsamma gäller för användning av svenska. När det gäller att hitta lösningar i arbetssituationer som är språkligt utmanande är F2-poliserna mer vana att göra detta än F1-poliserna, vilket beror på att F1-poliserna så sällan möter sådana situationer som skulle vara språkligt utmanande för dem. För F1-poliserna är det en rutinerad handling att sköta arbetsuppgifterna på svenska, medan detta är mer utmanande för F2-poliserna.
Habitus består och är resultat av kompetens som individen har skaffat (Broady 1991: 225) och språkkompetens påverkar hur språkpraktiken formas (Appelgren 1998, Bourdieu & Wacquant 1995, Hillier & Rooksby 2008, Langelotz 2014, Nicolini 2007). Därför är språkkompetens viktig när språkliga praktiker förklaras. De tydligaste skillnaderna i polisernas språkliga praktiker kommer fram i språkkompetens. För F1-poliserna känns det naturligt att använda svenska i arbetet, medan det inte alls är naturligt för F2-poliserna. Det är lätt för F1-poliserna att växla mellan de inhemska språken, medan det inte är lätt för F2-poliserna. F1-poliserna kan uttrycka sig på finska och på svenska även i känsliga situationer, medan F2-poliserna inte anser sig kunna göra det. F1-poliserna anser också att de kan variera sitt språkbruk på svenska enligt situation, medan F2-poliserna inte anser sig kunna göra det. När det gäller att delta i telefonsamtal på svenska är detta mycket mer naturligt för F1-poliserna än för poliserna. F2-poliserna värderar sin språkkompetens i finska en aning högre än F1-F2-poliserna.
Mängden och typen kapital som en individ besitter definierar vilken position han har på ett fält (Appelgren 1998: 15, Bourdieu & Wacquant 1995: 126) och människor förstärker de egenskaper som är viktiga i dessa fält, och samtidigt ändras deras position på fältet (Bourdieu & Wacquant 1995: 131). När det gäller språkkompetens har F1-poliserna mer kapital än F2-poliserna. Detta kommer också fram när man betraktar deras positioner på fältet eftersom F1-poliserna har högre tjänsteställningar än F2-poliserna. F2-poliserna har dock längre poliskarriärer än F1-poliserna, vilket är motstridigt mot tanken på att kompetens utvecklas genom att man deltar i praktiker (se Lindberg & Rantatalo 2014). När man däremot betraktar hur mycket poliserna berättar att de använder sig av de inhemska språken blir det tydligt att F1-poliserna är mer vana vid att använda det svenska språket och besitter således mer specialkapital som uppskattas i yrket, speciellt i högre tjänsteställningar.
Kompetens i ett språk sätter gränserna för språkval (Spolsky 2009: 5–6). När det gäller polisers språkval finns det också tydliga skillnader mellan de två faktorerna. F1-poliserna börjar diskussionen med svenskspråkiga personer på svenska, medan F2-poliserna inte gör det. De anser också att det är lite besvärligt om svenskspråkiga kunder inte vill bli betjänade på finska. Antagligen beror detta på F2-polisernas otillräckliga kompetens i svenska. F1-poliserna kan använda både finska och svenska i sitt arbete men F2-poliserna upplever det som utmanande att sköta sitt arbete på svenska, vilket ger anledning att granska språkliga utmaningar i anknytning till tvåspråkighet och användning av två språk (se kapitel 7).
De flesta praktikteoretiker är eniga om att praktiker är materiellt medierade, dvs.
att praktiker medieras genom artefakter och objekt (Nicolini 2007: 893, Schatzki 2002). I sitt arbete kan poliser använda olika språkliga hjälpmedel för att underlätta arbetet. Polisinformanterna brukar dock inte använda språkliga hjälpmedel i sitt arbete. De har ändå tillgång till olika hjälpmedel som de kunde använda vid behov. Dessa hjälpmedel är enligt dem elektroniska ordböcker, Google translator, Finlex, olika svenska webbsidor och språktolkhäfte. Även kollegor nämns som språkliga hjälpmedel. F2-poliserna anlitar sina kollegor om de har problem med svenskan men F1-poliserna brukar inte göra det. Däremot hjälper F1-poliserna ofta kollegor som har problem med finskan eller svenskan, medan F2-poliserna inte gör det ofta.
Enligt Spolskys (2009: 5) teori om språkpolicy antar man att språkliga praktiker, språkideologi och språkplanering hjälper till att förklara språkval. De val som talaren gör är påverkade av de konventionella regler som medlemmarna av samfundet lär sig när de växer upp. Den externa kontexten och individens interna regler samt språkkompetens bestämmer vilka valmöjligheter individen har i en situation. (Spolsky 2004: 4, 9) På basis av jämförelsen mellan faktorerna kan det antas att man föredrar att alla poliser förhåller sig till sin språkliga praktik på samma sätt som F1-poliserna. Deras språkliga yrkespraktiker är mer kongruenta med språklagstiftningen än F2-polisernas, men det kan inte heller påstås att F2-polisernas sätt att utföra sitt arbete skulle vara lagstridigt. F1-polisernas språkliga yrkespraktiker liknar de fastställda normerna mer än F2-polisernas. F2-polisernas praktiker är också påverkade av de fastställda normerna, vilka de dock också ifrågasätter. F2-polisernas yrkespraktiker är således även styrda av sociala normer. (Jfr Vik & Pilke 2017: 114.) I beskrivningen av faktor 2 har språkliga rättigheter fått ett eget avsnitt (se 5.3.5), medan F1-polisernas syn på kundbetjäning har inkluderats i de övriga underavsnitten.
Detta beror på att F1-polisernas kundbetjäningspraktiker liknar de fastställda normerna och väcker således inte lika mycket uppmärksamhet som F2-polisernas praktiker. F2-F2-polisernas syn på språkliga rättigheter är däremot inte helt kongruent med de fastställda normerna och behöver uppmärksammas.
Det finns inga stora skillnader i hur F1- och F2-poliserna anser att deras språkliga yrkespraktiker har skapats. F1-poliserna anser inte att deras språkliga praktiker grundar sig så mycket på det som de har lärt sig i arbetet och inte heller på det som de har lärt sig i polishögskolan. F2-poliserna anser att det som de har lärt sig i arbetet har påverkat deras språkliga praktiker mer än det som de har lärt sig under polisutbildningen, men att deras eget intresse för svenskan och språkanvändning på fritiden har påverkat deras språkliga praktiker i svenska mest. I kontrast till mitt resultat visar Dahls (2011: 59) rapport om tvåspråkighet
i statens regionförvaltning att arbetsplatsen är en viktig miljö för inlärning av det andra inhemska språket. Poliserna framhäver att deras språkliga praktiker kommer främst från tiden före polisutbildningen och bland annat Broady (1991:
225) lyfter fram att det tidigare livet styr individernas praktiker. Eftersom poliserna anser att deras språkliga praktiker kommer från tiden före polis-karriären kan det antas att deras praktiker är förhållandevis varaktiga. Både F1- och F2-poliserna framhäver att de främst har lärt sig fackord och lagterminologi i polisskolan men att skolan inte annars har gett dem mycket språkligt.
Eftersom det idag ändå krävs i flera organisationer och yrken att arbetstagarna fortsätter att lära sig och samtidigt omskapa sina praktiker (se Knorr-Cetina 2001) kan resultatet av dessa två påståenden, som gäller tillblivelse av praktiker, i någon mån ifrågasättas. Det är möjligt att alla deltagare inte har förstått att språkliga yrkespraktiker främst syftar på professionell språkanvändning utan har tänkt endast på språkkompetens. Detta är förstås inte helt fel eftersom den habitus som de har skaffat tidigare i livet och som påverkar deras praktiker är resultat bland annat av språkkompetens. Det kan även ha varit svårt för dem att tolka vad som menas med praktik och praxis, vilket också kom fram i en del av intervjuerna. Det bör även noteras här att i Q-setet och i intervjuerna användes ordet praxis, medan jag i min avhandling använder ordet praktik. I diskussioner med intervjudeltagarna definierades ’praxis’ på samma sätt som ’praktik’ i min avhandling, dvs. att det innebär språkanvändning, vad informanterna gör i sitt arbete och hur de gör det som de gör. Deltagarna har förhållandevis olikartade berättelser om hur de lärt sig använda det andra inhemska språket men den gemensamma tråden är att grunden för deras språkanvändning och för habitus kommer från tiden före polisyrket och att polisutbildningen inte har hjälpt dem språkligt (jfr Dahl 2011).
Enligt Watts och Stenner (2012: 70) är det viktigt i Q-metodologi att få de rätta deltagarna eftersom varje deltagare blir en variabel. Man måste ha deltagare som har varierande synpunkter och som inte är för homogena, och främst av allt måste deltagarna ha synpunkter som är av vikt för undersökningsämnet (van Exel & de Graaf 2005: 6, Watts & Stenner 2012: 70–71). Det kan diskuteras om mitt P-set är tillräckligt heterogent. För att kunna garantera en heterogen deltagargrupp har jag som deltagare poliser som arbetar vid olika polis-inrättningar, som har olika arbetsuppgifter och tjänsteställningar samt informanter som har olika modersmål (finska eller svenska). Ändå begränsade tidtabellen valet av P-setet eftersom det inte alltid var lätt att få intervju-tidtabellerna att fungera.
I min studie har de svenskspråkiga och tvåspråkiga placerat sig på F1, medan de finskspråkiga poliserna hör till F2. Till F1 hör åtta poliser som har svenska som modersmål och fyra poliser som har finska som modersmål. Tio av dem anser sig vara tvåspråkiga. Av F1-poliserna arbetar 50 % vid polisinrättningen i Egentliga Finland, medan 33 % arbetar vid de österbottniska polisinrättningarna. Däremot kommer majoriteten (56 %) av informanterna i F2 från polisinrättningen i Helsingfors. Till F2 hör nio poliser som alla har finska som modersmål och ingen av dem anser sig vara tvåspråkig. Eftersom undersökningstemat gäller bland annat det svenska språket är det inte överraskande att det finns en viss polarisering mellan F1 och F2. En möjlig fortsättning på min studie kunde vara en liknande Q-studie med ett P-set som består av endast finskspråkiga deltagare och med ett innehållsligt mer begränsat Q-set. Fastän det i Q-metodologiska studier föredras att man har så heterogen deltagargrupp som möjligt skulle ett P-set med endast finskspråkiga poliser möjligtvis lyfta fram mer subtila skillnader i polisers språkliga yrkespraktiker. Det faktum att alla svenskspråkiga polisinformanter har placerat sig på F1, medan majoriteten av de finskspråkiga har placerat sig på F2 ger underlag för jämförelsen mellan finsk- och svenskspråkiga informanter i kapitel 4, 6 och 7.
Det insamlade materialet är relevant för syftet och jag har med hjälp av metoden kunnat mäta det som jag hade för avsikt att mäta. Med hjälp av sin Q-sortering gav informanterna svar på frågan: Hurdan språklig praktik som gäller finska och svenska har du i ditt arbete? Sortera påståenden för att beskriva din språkliga praktik som polis. Eftersom polisinformanterna hade lite svårt att definiera orden praktik och praxis kunde min undersökning ha haft nytta av en annorlunda frågeställning, som också skulle ha berört deras språkanvändning i polisyrket. Jag kunde till exempel ha använt frågan: Hur använder du finska och svenska i ditt arbete som polis. Sortera påståenden för att beskriva din språkanvändning i polisyrket. Eftersom språkliga yrkespraktiker och även språkanvändning är ett så omfattande fenomen kunde jag strängare ha avgränsat syftet med Q-metoden. Möjliga begränsningar kunde vara språkval eller tvåspråkig kundbetjäning. En striktare begränsning av det studerade fenomenet kunde ha gett mig en mer djupgående och skarp förståelse. Som sådana ger Q-setet, Q-sorteringar och faktorerna en bredare förståelse.
Fastän deltagarna i Q-sorteringen inte hade svårt att förstå att värdena i matrisen (från -4 till +4) inte betyder att de är av annan åsikt än påståendena som sorteras som negativa värden och att de är eniga med påståendena som sorteras som positiva värden, har detta dock varit svårare att förstå för en del kollegor som har läst och kommenterat metodbeskrivningen. För att undvika flertydigheter kunde man i matrisen numrera kolumnerna till exempel från ett till nio eller helt
utelämna numreringarna. Vidare kunde påståenden som innehåller ordet sällan omformuleras så att informanternas svar skulle vara lättare att tolka. Till exempel om informanterna har varit av annan åsikt än påståendet jag har bara sällan problem med svenska fackord kan detta tolkas som att informanterna har ofta problem eller att de aldrig har problem med svenska fackord. Intervjuerna kan dock användas som stöd när man tolkar Q-sorteringarna.
I resultatbeskrivningen (se avsnitt 5.2 och 5.3) används alla påståenden i Q-setet förutom påstående 30 Jag följer anvisningar för polisens interna och externa kommunikation som både F1 och F2 poliserna placerade i mitten av sorteringsmatrisen. Av deltagarnas kommentarer framgår att de inte kan säga mycket om anvisningarna. Deltagarnas osäkerhet bekräftas i avsnitt 6.2 där det framgår att majoriteten (66,1 %) av informanterna (N=508) inte vet om polisinrättningen har några anvisningar för hur finska och svenska borde användas i intern och i extern kommunikation.
Jag har granskat om informanternas Q-sorteringar är påverkade av på vilket sätt påståendena är formulerade. Jagpåståendena fördelar sig jämnt över hela matrisen. Om påståenden innehåller positiva (naturlig, gärna) eller negativa (besvärlig, försvåra, problem) ord med tanke på språket verkar det inte i sig att påverka hur påståendena har placerats, utan det är innehållet i påståendet som har styrt sorteringen.
Jag har kunnat stärka pålitligheten i min undersökning genom att använda flera undersökningsmetoder. Q-metoden, tillsammans med den tillhörande intervjun, representerar två olika modaliteter: skrift och tal. Q-sorteringar och intervju-materialet är kompletterande och tillsammans ger de en mer omfattande och nyanserad syn på polisers språkliga yrkespraktiker. Jag hade som syfte att med hjälp av Q-metoden få en helhetsbild av informanternas språkliga yrkespraktiker (se avsnitt 1.5). Fastän de praktiker som undersöks är begränsade till dem som Q-setet presenterar kan jag påstå att man med hjälp av Q-metoden kan få en generell förståelse av hur finska och svenska används vid de tvåspråkiga polis-inrättningarna. Den Q-metodologiska analysen har lyft fram att informanternas alla språkvalspraktiker inte är kongruenta med de fastställda normerna och att användning av svenska vållar problem speciellt hos F2-poliserna. Dessa tema-områden behandlas vidare i avsnitt 6.3 och i kapitel 7.