Jämförelse av språkkompetens och lagens krav

I det följande jämför jag informanternas självbedömda språkkompetens med lagens krav. Eftersom lagen förutsätter muntliga och skriftliga kunskaper i finska och svenska av dem som arbetar vid tvåspråkiga polisinrättningar granskar jag i det följande endast informanternas självbedömda muntliga och skriftliga kompetens, och inte deras kompetens i att förstå finska och svenska. (Se vidare avsnitt 3.2.)

Det finns skillnader i självbedömd språkkompetens mellan informanter som har olika tjänsteställningar. Skillnaderna i språkkompetens är statistiskt signifikanta när man jämför muntlig (p=0,003) och skriftlig (p=0,014) språkkompetens hos informanter med olika tjänsteställningar. Informanterna som har högre tjänsteställning uppskattar sin språkkompetens som lite högre. I genomsnitt (median) anser det finskspråkiga manskapet sig ha försvarlig språkkompetens i svenska medan det svenskspråkiga manskapet anser sig ha god kompetens i finska (se tabell 7).

Tabell 7. Språkkompetens i det andra inhemska språket hos manskapet³ det finskspråkiga

manskapet det svenskspråkiga manskapet muntlig

kompetens (%)

skriftlig kompetens

(%)

muntlig kompetens

(%)

skriftlig kompetens

(%)

berömlig 2,7 0,4 48,4 42,2

bra 9,4 8,7 42,2 42,2

nöjaktig 36,5 30,7 7,8 12,5

försvarlig 43,9 52,7 1,6 3,1

ingen alls 7,5 7,5 - -

Sammanlagt 100,0 % 100,0 % 100,0 % 100,0 % Genomsnittligt (median) anser det finskspråkiga underbefälet sig kunna tala svenska nöjaktigt och skriva försvarligt och det svenskspråkiga underbefälet anger sig ha utmärkt muntlig och god skriftlig kompetens i finska (se tabell 8).

3 Språklagens krav är markerat med blå färg.

Tabell 8. Språkkompetens i det andra inhemska språket hos underbefälet³ Genomsnittligt (median) anser det finskspråkiga befälet sig ha nöjaktig kompetens i svenska och det svenskspråkiga befälet anser sig kunna tala och skriva finska berömligt (se tabell 9).

Tabell 9. Språkkompetens i det andra inhemska språket hos befälet³ det finskspråkiga befälet det svenskspråkiga befälet

muntlig Av alla finskspråkiga informanter i min undersökning krävs enligt lagen nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i svenska. Av dem fyller 38,8 % lagens krav och anger sig ha nöjaktig eller bättre kompetens i både muntlig och skriftlig svenska. Av manskapet anger 35,4 % att både deras muntliga och skriftliga kompetens är minst nöjaktig. Av underbefälet fyller 43,5 % lagens krav och av befälet 50,0 %. Av det svenskspråkiga manskapet och underbefälet krävs minst god muntlig och skriftlig kompetens i finska och av befälet utmärkt kompetens. I lagstiftningen stadgas det om utmärkt språkkompetens. I min avhandling anses utmärkt och berömlig kompetens motsvara varandra. Av de svenskspråkiga informanterna fyller 81,7 % lagens språkkrav. Hela 82,8 % av det svenskspråkiga manskapet anger att de har minst god kompetens i tal och skrift i finska. Av underbefälet fyller 87,0 % lagens krav. På befälet ställs högre språkkrav och av dem fyller 70,6 % kraven. (Jfr Heittola 2013: 89.) Av tabell 10 framgår hur stor andel av de finsk- och svenskspråkiga poliserna som fyller språklagens krav.

Tabell 10. Poliser som fyller språklagens krav

Fi (%) Sv (%)

Befälet 50,0 70,6

Underbefälet 43,5 87,0

Manskapet 35,4 82,8

Sammanlagt 38,8 % 81,7 %

Av befälet krävs högre språkkompetens i finska än av underbefälet och manskapet och därför fyller också en mindre andel av det svenskspråkiga befälet språkkunskapslagens krav än underbefälet och manskapet. Det svenskspråkiga befälet anger sig dock ha bättre språkfärdigheter i finska än de andra tjänsteställningsgrupperna, vilket framgår bl.a. av tabellerna 7, 8 och 9. Av de finskspråkiga informanterna fyller de som har en högre tjänsteställning bättre lagens språkkrav när kraven är desamma för alla tjänsteställningsgrupper. Bland de svenskspråkiga informanterna har de som har jobbat längre än 10 år som polis högre språkkompetens än de som har arbetat 10 år eller en kortare tid som polis (p=0,002). Bland finskspråkiga finns inte en liknande tendens (p=0,953) och det kan sägas att hur länge polisinformanterna har arbetat som polis inte verkar påverka hur högt de värderar sin språkkompetens eller hur stor andel av dem som fyller lagens språkkrav.

Av resultatet som gäller polisinformanternas språkkompetens kan inte dras alltför radikala slutsatser eftersom undersökningsmetoden är självbedömning.

Självbedömning består av två nyckelelement. Man måste veta vad som är kravet och om man själv har uppnått det (jfr Boud 1995: 11). Utan att veta vad som krävs är det utmanande att göra en bedömning av den egna kompetensen.

Informanterna kan även ha olika uppfattningar om hurdan en nöjaktig språk-kompetens är.

Blanche och Merino (1989: 314) menar att flera inlärare av ett främmande språk har svårt att jämföra sig själva med infödda språkanvändare. Oscarson (1980) däremot konstaterar att den vuxna språkinlärarens självbedömning motsvarar bra utomstående bedömningar. Även Bachman och Palmer (1989: 22) bekräftar detta. Också Leblays (2013) och Hakolas (2011) undersökningar om vuxna inlärares självbedömning av den muntliga kompetensen visar att självbedömning kan korrelera bra med utomstående bedömares bedömningar. Även enligt Tarnanen och Pöyhönen (2011: 147) är korrelationen stor mellan självupplevd språklig kompetens och ett objektivt språktest. Resultaten i Anttilas (2013) studie om universitetsstudenters självbedömning av sin kompetens i svenska visar att resultaten som informanterna fick huvudsakligen motsvarade deras självuppfattningar. Elsinen och Juurakko-Paavola (2006: 65), som har studerat

högskolestudenternas självbedömningar av svenska, konstaterar att studenterna hade en tendens att underskatta sin muntliga kommunikationskompetens.

Elsinen och Juurakko-Paavola (2006: 65, 84) konstaterar att man, när högskolestudenternas självbedömningar jämfördes med deras språkkompetens-nivåer, kunde fastställa att studenterna hade tämligen realistiska uppfattningar om sin kompetens i svenska. När bedömningarna skilde sig åt hade studenterna vanligen varit mer kritiska än lärarna. Bachman och Palmer (1989: 23) menar att de som använder ett annat språk kan vara mer medvetna om de områden där de har svårigheter än om de där det är lätt för dem. Puurulas och Rantalas (2003) undersökning om gymnasieelevers självbedömning av den muntliga kompetensen i tyska visar att det kan finnas skillnader i självbedömningar beroende på vilken delkompetens som bedöms.

Hur bekanta polisinformanterna är med självbedömning kan också påverka hur de bedömer sin språkkompetens. Lammi (2002: 33) visar att inlärare har en tendens att överskatta sin kompetens om de inte har bekantat sig med självbedömning tidigare. Också Leblay (2013: 61–62) konstaterar att erfarenhet av självbedömning verkar vara avgörande för svarskorrelationen mellan informanter och utomstående bedömare. Oscarson (2009: 70), som har undersökt självbedömning av engelska som främmande språk, konstaterar att skickliga språkinlärare har en tendens att undervärdera sig själva, medan inlärare som inte är lika kunniga tenderar att övervärdera sin prestation (se även Blanche & Merino 1989: 324–325). Fastän det finns flera faktorer som påverkar självbedömning visar tidigare forskning att självbedömning av språkkompetens korrelerar bra med utomstående bedömning (se t.ex. Bachman & Palmer 1989 och Elsinen & Juurakko-Paavola 2006).