Fjerde Kapitlet

Slutet på resan iItalien,och min

första

ankomst tillParis.

Som

raseriet efter

den

tillkommande

utom.

Italien ,

oupphörligt förföljdemig, och vistelsen ⁱVenedig derföre i det hela blef mig.tråkig;- så drog jag ej den minsta

nytta deraf. Jag besåg visst icke tionde de-len af måleriets, arkitekturensoch bildhug-garekonstens underverk, som alla äro före-nade i Venedig; nogaf, då jag till min eviga skam säger, att jag icke engång såg Arsenalen. Jag underrättademigej det

min-sta ,till och med icke i^{allmänhet, om} den-na Stats regeringsform,^som afviker ifrånall

annan, och hvilken, _{om den} ej gäller för god,^är åtminstone märkvärdig, ^att den un-der så många århundraden bestått^medglans

,

lycka och lugn. Men jag,som var rå ⁱall skön ^konst, förde ^ett skamjigt vegeterande lif,och ingenting vidare. Andteligen

afre-ste,jag ifrån Venedig_såsom vanligt med tu-sende gånger ^mer nöje

,

än jag ditkommit.

Jag ^reste öfverPadua, som ganska mycket

misshagade mig, och ^lärde ej känna någon enda af ^de så mycket förtjenstful^la Professo-rerna,hvars bekantskap jag många nr der-efter önskade mig; sa.^att vid ^blotta,ordet Professorer,

studerande

^pchUniversitet

öf-vergick mig en rysning. Jag erinrade mig icke, ja jag visste ej en gång, ^att på några mils afstand ^ifrån Padua vår andra ^stora skalds, P^trarcas,ben ^hvila;tyhvad

bekym-rade

^{jag migom honom}

,

som hvarken läst

el-I

ler förstått

honom

^{och aldrig deltagit} l hans ^känslor, utan knappt haft någon gång i handen ^och,då jag ingenting förstod ^deraf, bortkaslat. Så oupphörligt ^sporrad ock för-följd af ledsnad och syssellöshet

,

tillrygga-lade jag Vicenza,Verona, Mantua,Milano, och begaf mig med häftigaste brådska til!

Genua,hvilken stad, som jag förnågra år tillbaka flyktigt ^sett, hade qvarlemnat hos mig en viss längtan. Jag hade rekommen-dationsbref till nästan alla nyssnämda sta-der, men merendels öfverlernnade jag dem icke

,

_{och om}jag gjorde det

,

så var det min vana att ej låta återsemighosdem,till hvil-ia jag ^var rekommenderad; de hade då med enträgenhet uppsökt mig, hvilket dock nästan aldrig ^hände,och aldiig kunde hän-da. Denna råhet alstrades dels af högmod och en obildad karakters oböjlighet,dels af en medfödd ^och oöfvervinnelig motvilja att

se främmande ansigten. Och likväl var det alldeles omöjligt att omvexla med länder,

utan att menniskorsa äfven skulle

om-"vexla. Iafseende på mitt hjerta hade jag för alltid ^Önskat att lefva tillsammans med sarama

personer,

men alltid ^på olika fitällen.

Som iGenua på den tiden ej var nå-gon

sardinisk

^{Minister, och} jag ^utommin

Banquier

ej kände någon^,så dröjde det ej länge, förrän jag ^{ledsnade, och} redan hade jag utsatt min afresa till slutet af Junii må-nad, då en dagden nämnde Banquiern

,

som var en ^man af verld och god^ton

,

helsade påmig, ^och,emedan han fann rn|g varaså ensam, så menniskoblyg och melankolisk-, ville han ^veta, huru jag tillbragte min tid.

Då han såg mig ^{utanböcker,utan} bekantska-per och utan all annansysselsättning,stå på balkonen och hela dagen genomlöpa

ga-tornaiGenua eller fara i en båt längs efter stranden,torde han hafva känt ^ettslags medlidande med min ungdom, och ville nödvändigt föra mig till en sin vän, ^som

var en adelsman. Denne ^var Herr Garlo .Negroni ^som tillbragt många år af sin lef-nad iParis, och, då han fann mig ^så be-nägen att resa dit, gaf mig ^en sann och uppriktig målning derom

,

till hvilken jag dock förstnågra månader sednare satte tro, då jag var på ort och ställe. Emeller-tid infördemig denna tjenstaktiga ^man i åtskilligaaf de förnämsta husen, och vid tillfälle af den namnkunniga festen

,

somden nya Dogen alltid plägar gifva, ^blef jag af honom införd och beledsagad

,

och här var jag helt nära ^att blifva kär ien skön^Dame, som visade sig ganska god ^emot mig. Men som jag å andra sidan brann af otålighetatt

genomsvarma

verlden och lemna Italien, kunde kärleken för denna gången ej fjettra mig,

hvilket

^{dock snart}

derefter

^lyckades

honom.

Äntligen

afreste

^{jagpfver hafvet på}en

feluck

till Antibes. Jag tyckte, att det bär af till Indien. Jag hade på mina sjöresor aldrig aflägspat mig »på ^mer än några

mil

ifrån landet,men nu gick ^{det med en} gyn-nande vind ut i vida hafvet. Småningom tilltog

blåsten

^{så, att den blef farlig, och} vi sågo osrs nödgade _a-t löpa in i Savona och tillbringa der ^trennedagar, för att afbi-da godt ^{väder. Detta} dröjsmål

förorsakade

mig mycken ledsnad och förargademig gan-ska mycket, och jag gick alldeles ej ^ur

hu-set, icke ^en gång ^att besöka .den så verlds-bekantaMadonnan af Savona. Jag

ville

^föp ingen del vidare hvarken höra talas om el-ler se något af Italien, och livart Ögon-blick, _som jag måste dröja ^längre har,

syn-tes mig _ett förtr-etligt afdrag från de stora

nöjen,som väntade mig iFrankrike. Detta var frukten af en yrande fantasi, som alltid förstorade hos mig ^{så väl alltgodt som} allt ondt Öfver höfvan

,

_{innan jag} röntedet;

så att sedermera så väl ^det ena ^{som det} an-dra

,

och ⁱsynnerhet detgoda, synfes ^mig

vid

njutningen som ^ettintet.

Då jag ändtligen

hadeankotri-mit

^tilj An-tibes och stigit ^{i land,} tycktes a'!t ^åter tröstamig, genom att höraeit ann.at språk, se ^andra,seder

,

_annat bvgnadssätt, andra an.

sigten,och ehuru allt.åtskilde

sig

^snarare

till sin nackdel än sin fördel

,

-så; behagade m<g dock ^denna Ulla omvexling. Jag

afre-ste genast vidare till ^Toulon, och ^knappt -hade- jag.kommit dit,förrän jag genast vil»

,lé

afresa

till Marseille, utan ^att hafva ^sett -något i^Toulon,hvars ^yttre högst misshaga-de mig. Icke så i^Marseille,livats leende anblick, de nya, raka och ^{renliga gatorna,} den sköna promenaden, den vackra hamnen .'pch--.de retande och muntra flickornavid

för-eta,-ögonkastet oändligt behagade mig. Jag beslöt genast att qvarblifva bär en ^månad, för att på samma gång låtaJulimånads glöd-gande hetta afkyla sig

,

_som ej är särdeles tjenlig för resor. Iväidshuset, der-jag bod-de

, _var

dagligen öppet ^bord, o*:h som jag således både middag p.hafton spisade i^säll skåp, utan att vara nödgadatt konversera(ty det har alllid kostat mig tvång,^emedanjag

"är af en tystlålennatur); så

tillbra^ie

^jagde

öfriga

timmar

^neaf dagen rält angenämt för mig sjelf, Min tystlåtenhet

,.

hvilken till en del härledde sig, från en . viss räddhåga,

$omjag sedermera aldrig k^u|mat. fullkomligt

"pfvervinna-,

fördubblades

^vid

detta

^bord,,i

anseende till Fransmännernes oupphörliga språksarnhet

,

hvilka här samlades af alla klasser; _men de fleste voro embetsmäneller handlande. Jag inlätjmig dock icke i vän-skap eller förtroligt omgänge med någon af dem; ty i denna ^sak har jag af naturenal.

drig varit frikostig eller lätt tillgänglig. Jag hörde dem gerna,ehuru jag icke lärde nå-got deraf;_ty att höra,till och med de o-smakligaste samtal,af hvilka manlärer^allt, som icke säges

,

har aldrig kostat mig någon

"tor seger öfver mig sjelf.

En af deorsaker, hvarfore jag isyn-nerhet hade längtat till

Frankrike,

var att

oafbrutet få njuta theaternöjet. Jag hade

tvenne år förut i Turin seit ett sällskap af franska skådespelare, och under ^en hel sommarganska flitigt _åskådat dem^;derföre kände jagmånga af de förnämsta tragedier och nästan alla de bästa komedier. Jag

må-ste dock i sanning säga, att jag hvarken i Turin ej heller i Frankrike, hvarken på denna första resa ej heller på den andra

,

som jag sedan gjorde pä något öfver tu

år, någonsinhaft den föresatsen ellet det infallet

,

att vilja eller kunna skrifva dra-matiskaverk. Jag hörde andras ^arbetenmed uppmärksamhet, men utan någon afsigt ^och,

hvad

som mera är, van att känna minsta

lust att

författa

^;ja

,

i det hela

rotide

mig

komedien

^{mycket mera, än} Jragedien rörde mig

,

ehuru jag af naturen var vida me-ra fallen for att gråta än att skratta. Då jag sedermera eftertänkte härdfver

,

tycktesmig,

att en hufvudorsak till denna kallsinnighet för tragedien^{var den}

,

att nästanialla Fran-ska tragedier hela ^scener, ofta hela akter

förekomma, som, uppfyllda af bipersoner, låta förståndetoch hjertat alltför mycket kall-na, i det de onödigtvis förlänga hand-lingen eller, rättare atr säga, afbryta den.

Dertill kom,att ehuru jag icke ville vara en Italienare, milt Öra mot min vilja gjorde mig förträfflig ^tjenst

,

och lärde mig kanna den tråkiga och smaklösa enformigheten af dessa alltid parvis rimmade, imidten ge-nomskurna ^verser,hvilkas tonfall ärså matt,

och hvilkas näsljud äro så vidriga. Derfö-re,_{utan alt} kunna säga ^orsaken, och ehu-ru skådespelarne voro förträffliga i jemfö-relse med våra alldeles odugliga; ehuru de-ras spel merendels ^utmärkte sig genom af-fekt, utförning^och tankar

,

_{kände jag dock}

oaktadt allt detta

,

som oftast en köld

,

_som

gjorde mig ganska li:ei tillfredsställd. De tragedier, som mest behagade mig

,

voro

Phsedra, _Alzirfc .

^{Mahomet, och} några få andra.

TJ-tqm theafern var i.-Marseille badnin.

ihafvet

nästan

^{hvar afion mit,t nöje.}

Jag hade uppletaten intagande ^plats.,på en till höger^{utom hamnen} liggande ^.udde-, der jäg satte,mig lösanden, med ryggen stödd-mot enremIigen hög klippa,som älskar mig all utsigt åt landet, vch hvaiest jag fram-förmig ^och jernte .mig icke såg något annat

än himmel ^{och vatten; och} sä tillbragte jag

mellan

dessa omätligheter, ^Itvilka af solens

strålar

,

som nedgick ⁱ böljorna

,

myckel mer

In document Märkvärdiga händelser ur Vittorio Alfieris lefnad. · DIGI (sivua 132-140)