Sista anekdoten
från
barndomen.1757. Under ferierna
hade
min äldstabror, Markisen af Cacherano, som någraår blifvit uppfostrad i JesuiterCollegium i Turin,kommit till Asti. Han var på sin höjd fjorton år, och jagåtta år gammal. Hans sällskap lände mig så väl till tröstsom till
sorg.
Emedan
jag ej förut sett honom(ty
tia» var på modersidan minbror),
kändejag ej någon kärlek för honom; men om han litet rher fogat sig efier mig, såskulle jag säkert hafva fattat en viss böjelse för
honom,somefier en nogarebekantskap tillta-git. Menhanvarmycket större än jag, hade mera frihetänjag,merapenningar ochmera
yn-nest hos föräldrarna, emedan han lefvat t Turin,redan settmeraänjag, kunde cxplicera sin Virgiliusoch Gudvethvad mera. Nogaf, han hade så mångaandra foreträden, hvilka
jag ej ägde,att jag slutligen for förstagången lärde känna afunden. Det vailikväl icke den egentligaafunden,tyhon förförde mig icke tillhat,utanhon verkade endast,attjagpå det ifrigaste önskadeaga samma förmånerutan att
derförevilja beröfvahonomdem,ochhärafkan, som jag tror, en dubbel slags afund härle-das. Det ena slaget, som träffas i förderf-vade sinnen, urartar till ett afgjordt hat
emot den som äger någon förmån, och be-gärelse alt afknappa eller beröfva honomden, äfven om man deraf ej skulle vinna något försig sjelf. Det andra slaget hos oförderf-vade hjertan blir en täflan, en oupphörlig längtanattägasammasakilika ellerstörremått
som den andra. O! huru svag och nästan osynlig är dengränslinie,som skiljer våra dygders fröifrån våra lasters.
Jag tillbiagte emellertid under om-vexlande lek och gnabb, derföre än smekt och än slagen, hela sommaren tillsamman med min bor, mycket förnöjdareän jag förur var van, ty hitintills hade jag, hvilket
är så hårdt för en gosse, varit alldeles ensam hemma På en ganska het dagroade vi oss bcfc>geibland annat
,
sedan alla efter middagsmåltiden gått att sofva middag, medatt exercera på Preussiska, som min bror lärde mig. Vid en svängning i marschen faller jag och slår hufvudet mot en rost, som genom försumlighet stått qvar i
spisen
sedan förtiden vinter.
Denna rost var alldeles sönderbruten och utan den messingsknappen
,
hvilken plägar varafästvid de beggespetsarne,somstå fram utur spisen; derföre rände jag ock en af dessa spetsar ihufvudet ungefär ett fin-gers bredd öfver venstra ögat midt på ö-gonbrynet. Såret var långt och djupt, såatt iagännu bär derefter ett synbart märke och skall bära det intill min död.
Jagupp-reste mig i Ögonblicket ifrån fallet, och ro'.
pade till min bror att ej säga någonting, så mycket mer, som jag iförsta öfverrask-ningen ej tyckte mig känna den minsta smärta.1men väl stor blygsel, att jagsom sol-dat visatmigsåsvagpåfötterna. Men min bror hade redan sprungitbort, för att väcka
in-formatorn,
larmet hade hunnit tillmin
movöch hela huset var irörelse- Jag hade hvar-ken vid fallet eller uppståendet gif vit det minsta ljud ifrånmig; emellertid hade jag gått några steg tillbordet,'och märktenågot hett rinna utfor ansigier. Knappt hade jag med händerna känt derefter och sett dem fulla af blod
,
förrän jag upphäfde ett fasligt skrik. Och dettaskrik kunde endas komma af hestÖrtning, ty jagpåminner o.ig mycketväl,att jag ej förr kände någon smärta, än ki-rurgen korn och började tvätta, undersöka och forbinda såret Det varade några vec-kor iniVan det läktes
,
och flera dagar måste jag tillbringa i mörker, ty som en farlig in-flammation och svullnad hade infunnit sig., så fruktade man ej litet för ögat. Sedan jag var på bättringsvägen, gick jag oaktadt mitt plaster och mina handager med stor förnöjelse imessan hos Karmeliterna, fast-än denna kirurgiskasirat
mycket mer van-ställde mig än den förutnämndamössan,som bestod af ett grönt och vackert nät, sådant som Zerbinos i Andalusien bruka, när de skola vara rättväl klädda. Sedermera dåjagreste genom Sparien,bar jag det af fåfänga för att likna dem. Jag kände derföre allde-les ingen vedervilja att offentligen låta se detta förband antingenderföre, att jag smic-krade migmed föreställningen att hafva ge-nomgåtten
fara . eller emedan
genom enbland-ningaforediga föreställningarimitt hufvud jag förknippadeett visst begrepp af äramed delta sår,
Så måste det väl hafva varit, fy utan att nu rönamitt fordna sinnelags rörelser
,
påminner jagmig dock ganska väl
,
att så ofta det hände, att någon frågade Pater I-valdi,hvarföre jag hade mitt hufvud for-bundet, och han derpå svarade,att jag fal-lit,jag straxt derpå tillade, att det skettunder exercering.
Så yppa sig redan i det unga hjertat förden, som med flit studerar detsamma, tydligen deså åtskilliga anlagen af dygder och laster. Det lag hos mig otvifvelaktigt
ett begär efter ära,men hvarken Pater I-valdi eller de som voro'omkring honom, hlefvo uppmärksamme derpå.