• Ei tuloksia

Första kännemärket till en passionerad karakter

Här

måste jag omnämna en annan be-synnerlig egenhet i anseende till utveklin-gen af mina kärliga böjelser. SkillSmessan ifrån min syster gjorde mig länge nedsla-gen och mycket alfvarsam. Mina på*

helsningar hos denna min älskade

sy-ster hade blifvit allt sällsyntare, ty som jag lydde

under

en lärare och måste sysseU

i.

sätta rjiig med lektionerna, så blefvo dessa

besök

mig endast tillåtna på mina lediga stunder. Ett slags tröst for denna enslig-het hade småningom blifvit en vana att dagligen besöka den nära vårtshus

beläg-na Karmeliter-Kyrkan, för att höra musik och se presternaförrätta gudstjensten

,

företa-ga altarceremonier

,

processioner och dylikt mer. Efter några månaders förlopp tänkte

jag redan ej så mycket på min syster, och efter änrfunågra månader länkte jag

alldeles

icke mer henne,utan Önskade ingenting högre både bittida och sent än att blifva intagen hos Karmeliterna. Och orsaken

der-till

låg deruti; utommin syster, som var

omkring nie år, då hon kom ur huset,hade jag vanligtvis ej sett någon annan flicka el-ler gosse, än några unga novicer iKarmeli.

terklostret, som kunde vara ungefär fjorton tillsexton år gamla, och hvilka vid åtskilli-ga kyrkoförrättningar tjente isina chorskjor-tor. Deras unga ansigten, som nästan lik-nade flickors,hade i mitt spädaoch

oerfarna

bröst nästan lemnat sammaintryckoch

läng-tan, som min systersansigte fordom verkat på mig. Och allt deita, under så många förändringar,varkärlek, som jag sedermera tydligen fann

,

och då jag några år senare tänkte derpå, öfvertygade jag mig derom

,

ty den tiden förstod jag

ingenting

af allt

£$$&*'

10

hvad jäg"kände, och följde endast nafUrens

drift'»

Méh

denna oskyldiga kärlek* till de nämnda noviceina togså öfverhand

,

att jag oupphörligt tänkte på dem och deras för-rättningar. An framställde de sig för min inbillnrng med deras invigda 'vaxljus.'i handen, huru de med from änglamm be-tjenade vid messän, än huru de stodö fram-för altaret med sina rykande rökelsekar

,

och heltoch hållet fördjupad idylika bil-der

,

försummade jag mina lärosiunder 'och fann ledsnad i hvarje göromål och ihvarje

sällskap. En dag ibland annat, då min

lä-rare

var borta, och jag ensam i min kammare

,

eftersöktejag välide Latinska

som Italienska ordböckerna artickel» Fräter, öfverströk idemdetta ordet och skref i stäl-let

Paitr.

Ochså trodde jagmigupphöjadessa

novicer

,

som jag dagligen såg, dock utan

atthafva talat med någon, och af hvilka jagejrättvisste,hvad jag önskade,eller hvad skall jag säga? Ty jaghade hörtordet Fräter i-hland nämnasmednågonvanvördnad

,

men or-det Pater deremot med vördnadochkärlek,och det var endastochallenast orsaken

,

hvarföre jaghade det infallet att förbättra nämnda lexica.

Men jag dolde denna med knif och penna gjorda oskickliga förbättring med stor

sorgfällighet och fruktan för min lärare,

som ock icke märkte den

, emedam

,såd.ap.

misstanke visst aldrig kunnat falla honom in. Den som litet vill gifva akt på denna småsakoch deruti efterforska fröet till menskl}-ga. passionerna,- skall kanhända anse den hvarken så löjligeller så barnslig, sömden

synes.

1756.

Af dessa kärlekens verkningar

,

hvil-ken ioch försig sjelf varmig obekant,men verksam i min fantasi uppkom, som jag

nu tror,den nämnda böjelsen förmelankoli, som fick småningom mera makt öfver nflg', och framdeles öfverhanden öfver alla min karakters egenskaper: Då jag en dag' mel-lan mitt sjundeochåttonde årbefann mig i den-na melankoliska

sinnesförfattning,

och sorh kan hända härledde sig ifiån

"min

svaga hel.

sa, och jag hade sett min

lärare

och min

betjent gå sin väg,sprang jag ur min kam-mare, som låg på nedra bottnen ocli för-detill enannan inre gärd, påhvilken runde omkring stod mycket gräs. Hastigt var jag der, ref det af med händerna, mycket jag kunde fånga, stack det imunnen,

tug-gade och sväljde så mycket jagkunde, oack-tadt dess vidriga smak.

Jag

hade hört sä-gas, af hvem och påhvad sätt och hvarvet jag icke, att det gifves en ört,som kallas Cicuta, och somär giftig; Jag hade aldrig tänkt på att vilja dö

,

öch visste litet,hvad

döden var; likväl var jag af en viss, jag

vet sjelf icke hvilkennaturliginstinct-,med hvilken en viss smärta förenade sig, åter benägenatt äta af gräset, under det jag* in.

hillademig, attCicuta skulle varaderibland.

Slutligen förlorade jagmodet att äta längre af detta gräs, ianseende till deri olidliga hiltra smaken,och då jag kände qväljningar

till kräkning, flydde jag till den närbelägna trädgården, derjag, utan att blifva sedd, befriade mig helt och hållet ifrån det ner-sväljda gräset,gick derpåtillbaka i min kam-mareoch forblef tyst och ensam med någon plåga

-

i magen och kroppen. Min lärare,

som emellertid kom tillbaka, märkte ingen-ting, och jag sade ingenting. Straxt derpå gick man till bords, och min mor,som såg mina röda och uppsvullna ögon, som de pläga varaefter kräkningens ansträngning, frågade enträget och ville nödvändigt veta, hvad som

förefallit.

Utom min mors befall-ningar pinade mig kroppens plågor

bestän-digt häftigare, så att jag ej kunde äta något, men ingenting ville jag säga. Min mor upphörde ej alt fråga; slutligen när hon noga betraktat mig

,

ser mig lida och mär-ker de gröna läpparne, som jag glömt att

tvätta rena, uppspringer hon på en gång förskräckt,kommer mig helt nära, talar om mina läppars ovanliga färg, och tvingar mig

att svara, tills jagöfvervaldigad af fruktan och plågor bekänner allt. Man gifver mig

ett läkmedel, och denna händelse hade ej några andra följder

,

än att jag till straff blefnågra dagar inspärrad i min kammare:

ny födaoch nytt ämne förmitt melankoliska sinnelag.