Viljas grammatiskt relaterade betydelser och subjekts- subjekts-relationer

Ovan argumenterade jag för att viljas intentionella betydelse inte bör uppfattas som en grammatisk betydelse, eftersom viljandet görs av subjektsreferenten och eftersom den kan separeras tidsmässigt från den underordnade aktionen.³ Den

3 Se Bylin (2017) för en mer genomförd argumentation kring viljas eventuella hjälpverbsstatus i nusvenska.

andra futuralt relaterade kandidaten till grammatisk betydelse var proximativitet, och den är framförallt tydlig med fordonssubjekt, vilket verkar ha ett samband med fordonens mellanstatus som inanimata aktörer, dvs. de har inga intentioner, men de rör sig och kan därmed visa tecken på att utföra aktioner. Dessa aktioner hävdas dock inte, utan ofta handlar nästa sats om hur man ska avstyra dem. I och med att aktionerna är möjliga att undvika, kategoriseras betydelsen som proximativ.

4. Esa fölgde wagnen, ther the kiörde HERrans Arck uppå: när han sågh att wagnen med Aarcken wille stiälpa, stegh han till och tog emot Arcken (1615:220 Rudbeckius)

5. Så snart Krysseglet vil komma back bör det brassas om på andra sidan, i annor händelse skulle det hindra Skeppets akterdel at gifwa sig öfwer åt lä (1793:118 Sjöbohm)

6. Genom oaktsamhet i styrningen, flagrande vind, sjögång på läbog i stiltje, eller genom skralning, kan skeppet vilja oförmodadt gå öfver stag (fånga uggla eller prisvända), men bringas lätt att återfalla, om det har fart (1803:1:119 Roswall)

7. Så fort du märker att nosen vill svänga åt ett håll, skall du med en tryckning med foten åt motsatt håll möta denna tendens till svängning. (1935:74 Söderberg)

Detta mönster verkar vara konstant men lågfrekvent genom hela den undersökta perioden 1526–1950, och förekommer också med andra subjekt, särskilt kropps-delar som är nära att gå sönder – men sannolikt inte kommer att göra det.

Exemplen är nämligen snarare hyperboliska sätt att uttrycka känslor än förut-sägelser om framtida aktioner.

8. Hvilken galen envis flicka! Rättnu vill mitt hufvud spricka Af så mycke prat och gräl. (1799:1 Nordforss)

9. I bröstet den våldsamma spänningen trycker, att hjärtats väggar vill springa i stycker. (1920:48 Ehrenpreis & Josephson)

Den proximativa betydelsen förekommer alltså med inanimater, men jag har inte funnit den med icke-referentiella det, vilket stämmer med tolkningen att det är tecken hos subjektsreferenten som ger skäl att anta att aktionen är på väg att inträffa.

Ytterligare en betydelse som är vanlig med inanimata subjekt och vilja, och som skulle kunna ses som grammatisk är ’behov’. Den förekommer ofta med växter, som ju också kan vara något av ett animathetsgränsfall. Det infinita verbet är oftast ha.

10. Åkren vil hafva stor ryct, grann sköttzel och mykit arbete.

(1546:1:484 Svenska riksdagsakter)

11. Wijnbärs-buskar måste intet stå tätt, uthan hwart ståndh för sigh, hwart Åhr måste han omkring gräfwas, will hafwa godh Jord,

(1690:14:31 Rålamb)

12. den långa rofwan vil hafwa diupare grund än den runda (1727:222 Serenius)

13. Hithörande former äro lättodlade i trädgårdarna, vilja ha full sol och torr, kalkrik jord. (1946:221 Laurent-Täckholm & Stenlid) Inte heller denna betydelse bedömer jag som grammatisk, för även när den förekommer med andra subjekt än växter så är det subjektreferentens behov den ger uttryck för, som i exempel 14:

14. En tiock Rumpa wil haa en wijd brook. (1665:118 Grubbe)

Delsing och Falk (u.a.) skriver också att denna konstruktion idag endast är möjlig vid halvanimater.

Klart är alltså att kontexten i form av subjektstyp och typ av underordnad aktion påverkar betydelsen och/eller tolkningen av vilja. Men även om intentions-betydelsen i möjligaste mån rensats bort med de animata subjekten, och betydel-serna proximativitet och behov framstår som relaterade till subjektsreferenten, så är satser med vilja ofta dubbeltydiga eller vaga mellan epistemisk och futural betydelse, och ibland mellan potentiell och futural, vilket ofrånkomligen gör be-tydelsekategoriseringen till något av en bedömningssport. För även om en futural tolkning i många fall framstår som den rimligaste, är det aldrig den enda möjliga läsningen av ett belägg. Därför har jag valt att urskilja en kategori som jag kallar starka futurala kandidater och ser ut som 15–19.

15. Thet wil thå wara förseent til at anamma noghon godh lärdom när man dragher epter andan. (1529: A 3 b Petri)

16. När tu får see Månan på Himmelen, tå märck, är han bleek, tå wil thet regna. Men är han rödh, tå wil thet blåsa. (1662 Arosiandinus) 17. han hwad förflutit är i Minnet drar tilbaka/ Och räcknar tidigt ut

hwad effter hända will (1723:234 Ehrenadler)

18. Det wore sannerligen ingen ringa ting i hushållningen, at vid Mid-Wintren kunna weta hurudant, och huru tidigt slut Mid-Wintren wil taga. (Götheborgs Tidningar 1788:50:2)

19. Tungt det vill blifva till slut i min tysta boning att vandra, Ensam, af ingen bemärkt, när jag af mödan är mätt. (Malmström 1865:6:

31)

I dessa fall ser jag alltså en prediktionell tolkning som det primära alternativet.

Mina starka futurala kandidater har påfallande ofta icke-referentiella det som subjekt, vilket kanske snarast visar att det främst är då jag känt mig förvissad om att ingen subjektsrelaterad betydelse är för handen. Det innebär i sin tur att den futurala betydelsen troligen var mycket mer utbredd än min analys ger intryck av. Totalt fann jag 148 starka futurala kandidater, och jag redovisar deras trend i 50-årsperioder i figur 1. I och med att jag har använt SAOB som korpus finns inga uppgifter om hur mycket text eller hur många belägg på vilja som finns från varje år eller period. Men eftersom jag har excerperat alla belägg på vilja med inanimata och icke-referentiella subjekt, som de starka futurala kandidaterna är en delmängd av, kan jag redovisa deras trend som jämförelse. Och av den jämförelsen kan man utläsa att beläggen med inanimata och expletiva subjekt ökar, medan beläggen på starka futurala kandidater minskar och försvinner. Att jag bara finner två futurala kandidater med inanimata eller icke-referentiella subjekt under 1800-talet, och inget under 1900-talet kan alltså inte bero på att den delmängden av korpusen skulle minska – tvärtom ökar den.

Figur 1. Starka futurala kandidater.

Av denna undersökning att döma verkar det alltså som om viljas futurala bety-delse fasades ut under senare delen av 1700-talet. Trendkurvan stämmer ganska väl med samtidens grammatikor, som beskriver vilja som ett av svenskans två primära futurala hjälpverb (det andra är ska) fram till 1738 (Aurivillius 1684 ur Stjernström 1884:18:127, Tiällman 1696, Heldmann 1738:177), men inte nämner det som futuralt alls under senare halvan av 1700-talet (Hof 1753, Ljungberg

Ϭ ϮϬ ϰϬ ϲϬ ϴϬ ϭϬϬ ϭϮϬ ϭϰϬ ϭϲϬ

ƐƚĂƌŬĂĨƵƚƵƌĂůĂŬĂŶĚŝĚĂƚĞƌ ŝŶĂŶŝŵĂƚĂƐƵďũĞŬƚ

1756, af Botin 1792, Sjöborg 1796). Om den prediktionella betydelsen samtidigt försvinner med animata subjekt framgår förstås inte av denna studie, eftersom jag bara har analyserat satser med inanimata subjekt. Klart är dock att den intentionella betydelsen, som också implicerar framtidsreferens, fortsätter att användas, men eftersom den betydelsen inte verkar vara utvecklad ur viljas futurala betydelse, utan tvärtom teoretiskt (Bybee m.fl. 1994:256) och empiriskt (Björkstam 1919:173–229, Delsing & Falk u.a.) verkar vara äldre, är detta inte att uppfatta som degrammatikalisering i Nordes bemärkelse (Norde 2009), utan som förlust av ett betydelseskikt.

I sin futurala betydelse kunde vilja alltså användas subjektsautonomt, dvs. med såväl inanimata som expletiva subjekt. Jag fann också ett fåtal exempel på den typ av passiva satser som här tolkas som indikationer på hjälpverbsmässig syntax.

20. Förthy opå Sommeren motte fast bättre köp tilförmodendis wara, effther nu szå myket adelens maltt in till Stocholm förtt är och elliest myken Spannemåle will iffrå the fremende städer inhemptet bliffwe, i thenne Szommer, etc. (1545:17:192 Konung Gustaf I:s registratur)

Förthy opå Sommeren motte fast bättre köp tilförmodendis wara, effther nu szå myket adelens maltt in till Stocholm förtt är och man elliest will inhempta myken Spannemåle iffrå the fremende städer, i thenne Szommer, etc. (konstruerad aktiv motsvarighet) 21. Till Kongl. Maj:s Breeff om Nougården swarar herr Jacob sålunda,

att han tå först til sigh hade bekommit Undsätningen, men thet Nougårdske Toget angående, så wille thet medh fogh och togeligen företagas, althenstund ther hade sigh samlat en mechta mycken-heet aff Baijorer, Cossaker, Strelitser, Borgare och Bönder undan för the Påhler, som widh Stararusa huserade (1671:278 Widekindi) Till Kongl. Maj:s Breeff om Nougården swarar herr Jacob sålunda, att han tå först til sigh hade bekommit Undsätningen, men thet Nougårdske Toget angående, så wille de thet medh fogh och togeligen företaga, althenstund ther hade sigh samlat en mechta myckenheet aff Baijorer, Cossaker, Strelitser, Borgare och Bönder undan för the Påhler, som widh Stararusa huserade (konstruerad aktiv motsvarighet)

I exempel 21 står vilja i preteritum wille, och jag tolkar det som futurum preteritum och inte någon tempusförskjutning i syfte att markera irrealitet eller osannolikhet, eftersom det inte föreligger något villkor för att det Nougårdska tåget ska äga rum, utan tvärtom anges en orsak till dess genomförande: att det hade samlats mycket folk.

Dessa exempel är inte många. Jag har funnit totalt 7 stycken som kan läsas futu-ralt under perioden från 1529 till 1671, och ytterligare en med potentiell betydelse från 1814.

22. ”Herre”, Säger han, ”saker som ej bero af förnuftet, de vilja Ej med förnuft behandlas. Det hör till kärlekens plågor att krig vexlar med fred.” (1814:65 Adlerbeth)

”Herre”, Säger han, ”saker som ej bero af förnuftet, dem vilja (’kan’) man Ej med förnuft behandla. Det hör till kärlekens plågor att krig vexlar med fred.” (konstruerad aktiv motsvarighet)

Vilja betyder här knappast att sakerna inte har förmågan att behandlas med förnuft, utan att det i en allmän mening inte är möjligt att behandla dem med förnuft. Så även om satstypen varit vanligast med futural betydelse, verkar den alltså inte specifikt knuten till den, utan snarare till grammatisk betydelse i all-mänhet. Varken proximativ betydelse eller behovsbetydelse förekommer i dessa passiva satser. När den potentiella betydelsen försvunnit är oklart, men i SAOB är den markerad som utdöd, med sista exemplet daterat till 1857.

Konstruktionen är inte möjlig i nusvenskan. Det verkar därmed sannolikt att dessa indikationer på hjälpverbsmässig syntax hör samman med de grammatiska betydelser vilja har haft, och då främst den futurala, eftersom de flesta av dessa satser har prediktionell läsning.