Ett problem för såväl den teoretiska klassifikationen av futural betydelse som för den empiriska analysen av historiska belägg på vilja, är huruvida futurala hjälpverb ska räknas som temporala, dvs. som delar av tempussystemet, eller som modala hjälpverb. SAG påpekar att de futurala hjälpverben sällan är ”rent temporala utan har mer eller mindre tydliga modala inslag i sin betydelse” (SAG
4:229). Diakront har man också sett täta kopplingar mellan modalitet och temporalitet på så sätt att futurala betydelser ofta utvecklas till modala liksom omvänt, modala till futurala (Fleischman 1982:21–31, Bybee m.fl. 1994, van der Auwera & Plungian 1998).
Det primära argumentet för att klassificera futurala hjälpverb som modala är att de förlägger det infinita verbets aktion till framtiden, dvs. till en tidpunkt som vi inte kan veta något om. Det gör alla utsagor om framtiden till någon form av sannolikhetsbedömningar, oavsett hur hävdade de är. Många menar att futural betydelse därför alltid kan klassificeras som epistemisk och borde räknas som en underkategori inom det modala betydelsefältet (se t.ex. Fleischman 1982:24–28, Copley 2009, Jaszczolt 2009, Portner 2009:236–242). En slutsats att ta med sig till de empiriska analyserna blir följaktligen att epistemiskhet är ett ofrånkomligt inslag i futurala betydelser.
Till skillnad från epistemiskhet är intention en vanlig, men inte ofrånkomlig, betydelse hos futurala markörer (Dahl 1985, Christensen 1997). Dahl (1985), som undersöker hur semantiken hos futurala markörer ser ut typologiskt, finner att framtidsreferens är ett dominant inslag i futurala markörers semantik, samtidigt som intention och prediktion också är vanliga (Dahl 1985:105–108).2 Christensen (1997) har en annan ingång till problemet, nämligen behovet att utifrån betydelsen kunna avgöra om en form ska räknas som ”ett centralt verbalt framtidsuttryck”. Hon menar att prediktionell betydelse, dvs. att situationens framtida existens hävdas, krävs för att räkna ett uttryck till de centrala verbala framtidsuttrycken, där ”central” ska förstås som ”så nära tempussystemet som möjligt” (Christensen 1997:22–23). Intention är ofta en del av ett centralt framtidsuttrycks betydelse, men bara intention och framtidsreferens, som t.ex. i De planerar att ta tåget räcker alltså inte för att Christensen ska klassificera ett uttryck som tempus-futuralt. Det måste också hävda att situationen kommer att existera, som i De ska ta tåget, vilket kan vara intentionellt och prediktionellt samtidigt, eller De kommer ta tåget, som är prediktionellt. Bybee m.fl.
(1994:256) ritar en generell modell för grammatikalisering av futurala betydelser där ’prediktion’ uppfattas som en betydelse utvecklad ur ’intention’, som i sin tur antas komma ur ’vilja, beredskap’ och ’önskan’. Börjars och Vincent (u.a.) ser också prediktion som det relevanta kriteriet för att beskriva germanska WILL-verb som funktionellt futurala/modala, men betonar också de metodiska proble-men med att skilja önskan från intention, och prediktion från intention i
2 Det kan verka märkligt att framtidsreferens inte alltid är ett inslag, men det beror på att Dahl utgår från former som uppfattas som futurala markörer, och dessa former används ibland också för att signalera prediktioner eller inferenser om andra tider än framtiden, som t.ex. will i That will be the postman.
läsningen av historiska belägg. Jag följer dem genom att se prediktionalitet som teoretiskt avgörande för vad jag klassificerar som futuralt, även om de empiriska utmaningarna i tolkningen av enskilda belägg ofta gör att kriteriet känns just teoretiskt.
Vilja används, och har genom hela den undersökta perioden använts, intentionellt i betydelsen ’önskan, vilja, villighet’, på ett sätt som förlägger det infinita verbets aktion i framtiden. SAOB förtecknar ett flertal nyanser av den betydelsen, och Delsing och Falk (u.a.) menar att vilja ofta hade tydligare inslag av avsikt och planering i fornsvenskan än idag, så den intentionella betydelsen verkar ha förändrats i det lilla, men på det stora hela förblivit ungefär densamma.
Denna intentionella betydelse betraktas ibland, beroende på vilken definition av modalitet man använder, som modal. Men det relevanta för den fråga jag här ställer är egentligen inte om ’önskan, vilja, villighet’ ska betraktas som just en modal betydelse, utan om det överhuvudtaget ska ses som en grammatisk betydelse. Vad det innebär att en betydelse är grammatisk har även det varit en fråga för intensiv diskussion, men viljebetydelsen är idag, vilket SAG (2:538) visar, inte så tätt förknippad med den infinita aktionen att de inte går att tidfästa vid olika tidpunkter:
1. Nu vill jag åka imorgon, men om väderleksrapporten försämras så vill jag hellre åka ikväll.
Detta ser jag som ett tecken på att viljas intentionella betydelse konceptualiseras som en separat aktion, snarare än som rent grammatisk information om den infinita aktionen eller satsen som helhet. Så även om den intentionella betydelsen hos vilja modifierar den infinita aktionen i modal-futural riktning, verkar det i det moderna viljas fall inte vara den typ av aktionsurblekta betydelse som brukar förknippas med grammatisk funktion.
Prediktionalitet skiljer också de mer futurala användningarna av vilja från de aspektuella proximativa, som uttrycker att något är nära att ske eller visar tecken på att ske. Den betydelsen angränsar till det som ibland kallas närfuturum, men i de fall aktionen inte är hävdad klassificeras den som proximativ aspekt. Även som aspekt kan betydelsen vara mer eller mindre grammatikaliserad, här bedömt utifrån om det är subjektet som visar tecken på att vara på väg att utföra eller orsaka en aktion, eller om hjälpverbet tillför en mer subjektsoberoende information om att den underordnade aktionen är på väg att inträffa.
Prediktionaliteten skiljer även mellan användningar av vilja i preteritum som å ena sidan tempusförskjutning i syfte att signalera den underordnade aktionens irrealitet eller osannolikhet, å andra sidan som futurum preteritum, vilken
hävdar aktionen. Vilja har nämligen historiskt använts såväl i futurum preteritum som i huvudsatser vars aktioner betingas av villkor, ofta kallade konditionala (se Sundqvist 1955:216–222).
Vilja har också haft potentiell betydelse. Potentiella hjälpverb kan referera såväl till subjektsreferentens förmåga eller möjlighet att utföra aktionen, som till mer allmänna omständigheter som gör att det är möjligt att utföra aktionen (Andersson 2007, SAG 4:301–303). Vilja kunde enligt SAOB användas på båda dessa sätt, men inte längre.
Sammanfattningsvis har vilja alltså använts över hela det betydelsemässiga hjälpverbsspektrat tempus, modalitet och aspekt. Eftersom den futurala betydel-sen ändå varit den centrala grammatiska betydelbetydel-sen, står den i fokus för denna studie, och de övriga diskuteras utifrån den.