Bengt Hesselmans tankar om ett Birkasvenskt språkskikt under vikingatiden, underbyggda framför allt med empiri och argument från Gun Widmark till en vidsträcktare Hedebynordisk konstruktion, är storslagna tankar som kittlar fantasin. Konstruktionen byggs upp av två kreativt arbetande språkhistoriska forskare med sällsynt stabilt språkhistoriskt och dialektgeografiskt kunnande, båda forskare som utifrån olika infallsvinklar i åtskilliga arbeten utforskat språket i ett historiskt sammanhang.
Ibland önskar man nästan att tanken om en Hedebynordiska vore möjlig att godta och att detta vore en realitet som gick att ytterligare underbygga – kanske är detta mera ett uttryck för en längtan efter storslagna konstruktioner inom den språkhistoriskt arbetande nordistiken. Dessvärre finns problem, också allvar-ligare sådana, att med starka argument underbygga konstruktionen i sin striktare tappning, där de aktuella språkmönstren alltså antas ha sin bakgrund på väst-germanskt område och vara resultatet av vikingatida kontakter inom nordger-manskt område. Frågetecknen är alltför många, och materialets karaktär, både på västgermanskt område och i de nordiska fornspråken och dialekterna, stärker knappast särskilt definitiva – och säkra – slutsatser. Detta är och förblir ohjälpligt läget.
Men konstruktionen behöver måhända inte tolkas i sin striktare tappning. Vissa formuleringar hos Widmark (t.ex. 1994a:196, 2001:91) låter oss ana att också hon
öppnar för en mindre rigorös tolkning, åtminstone kan man välvilligt tolka henne så. Som visats i översiktsarbeten såsom Bandle (1973) och Haugen (1976, 1984), diskuterats i exempelvis Widmark (1994b) och även lyfts fram i arbeten av Dahl (2001), Riad (2005) och andra, finns från 1000-talet och framåt en ”sydlig språkexpansion” i Norden med rötter på danskt område och med språkdrag som uppenbarligen uppburit prestige. Denna språkexpansion kan sättas i samband med det danska riksenandet. Och även om vi inte skall räkna med något mer välorganiserat svenskevælde i södra Danmark (se n. 31 och där anf. litt.) är det nog okontroversiellt att säga att någon grad av vikingatida svensk närvaro ändå kan ha funnits här (se t.ex. Williams 2001:158 ff.). Prestigedrag kan ha etablerats här och spridits härifrån till andra delar av Skandinavien via exempelvis Kaupang och Birka.
Även om man måste räkna med att en hel del av de ovan nämnda Hedeby-nordiska dragen utvecklats på olika ställen i Skandinavien oberoende av varandra, hindrar det inte att vissa drag därtill kunnat vara utifrån upptagna prestigeformer som spridits. Interna utvecklingar och externt stödda språksociala drag har sålunda kunnat ”dra” i samma riktning och därigenom har språkdragen fått förstärkt spridning.
Det är ytterst svårt att ge entydiga svar på orsakerna till språkförändringar och spridningen av dem inom en språkgemenskap. David Håkansson, som uppehållit sig vid den viktiga frågan om förklaringar i språkhistorisk forskning, har i ett sammanhang (2016:115) sagt att språk är ”en produkt av många olika människors användning” – de enskilda språksociala valen över tid har varit oändligt många och kunnat dra i olika riktningar. Det säger sig självt att sådana longitudinella processer är svåra att enkelt fånga.
Vi kan naturligtvis inget säkert säga om de forntida språksociala förhållandena, men nog är det fascinerande, som jag i ett tidigare sammanhang uttryckt det, att Widmark i sina studier sökt studera ett mer än tusen år gammalt språkligt förändringsförlopp ”from a principally sociolinguistic macro-perspective”
(Edlund 2002:297). Det kräver vetenskapligt mod.
Säkerligen kan de höga ambitioner som finns i Hesselmans och Widmarks undersökningar omsättas i studier av också andra språkhistoriska fenomen.
Diskussionen om Hedebynordiskan blir på det sättet en inspirationskälla för nordisterna.33
33 Jag vill varmt tacka dem som lämnat synpunkter på min framställning när den presenterades vid konferensen i Vasa den 9 juni 2016 och senare vid ett seminarium i nordiska språk i Uppsala den 5 april 2017. Jag tackar dessutom hjärtligt följande medforskare: professor Henrik Williams, Uppsala universitet, som innehållsligt
Litteratur
Andersen, Harry 1939. Digrafen ia paa danske Runestene. Arkiv för nordisk filologi 54. S. 45–57.
Andersen, Harry, Poul Andersen & Ole Widding 1937. Bibliographie der nordischen Philologie XII. Acta Philologica Scandinavica 12. S. 315–413.
Andersen, Poul 1977. Dansk Dialektologi i Tiåret 1965–1974. Danske studier 1977. S. 100–138.
Andersson, Thorsten 1997. Lars Hellbergs författarskap. I: Svante Strandberg (red.). Ortnamn i språk och samhälle. Hyllningsskrift till Lars Hellberg.
Uppsala: Uppsala universitet. S. 21–36.
Andersson, Thorsten 2002. Nordgermanische Sprachen. I: Reallexikon der Germanischen Altertumskunde von Johannes Hoops. Zweite, völlig neu bearbeitede und stark erweiterte Auflage mit Unterstützung der Akademie des Wissenschaften in Göttingen […] Bd 21. Naualia–Østfold. Berlin/New York:
Walter de Gruyter. S. 289–306.
Bandle, Oskar 1973. Die Gliederung des Nordgermanischen. Beiträge zur nordischen Philologie 1. Helbing & Lichtenhahn. Basel–Stuttgart. [Reprint der Erstauflage mit einer Einführung von Kurt Braunmüller. Beiträge zur nordischen Philologie 47. Tübingen/Basel: Francke 2011.]
Barnes, Michael P. 2009. The Origins of the Younger Fuþark. A review of recent and less recent research. NOWELE. North-Western Language Evolution 56/57.
S. 123–142.
Barnes, Michael 2012. Runes. A handbook. Woodbridge: Boydell.
Beckman, Nat. 1934. Västeuropeisk syntax. Några nybildningar i nordiska och andra västeuropeiska språk. Göteborg: Göteborgs högskola.
Bencard, Mogens 2004. Introduction. I: Mogens Bencard, Aino Kann Rasmussen
& Helge Brinch Madsen (red.). Ribe excavations 1970–76. 5. Højbjerg: Jysk Arkæologisk Selskab. S. 7–18.
Bjerrum, Anders 1948. [Recension av] Erik Kroman 1947. Arkiv för nordisk filologi 63. S. 223–231.
kommenterat mitt bidrag och lämnat mig mycket viktiga sakupplysningar och referenser, professor Ann-Catrine Edlund, Mittuniversitetet, som gett mig beaktansvärda synpunkter på dispositionen och framställningen, docent Stefan Mähl, Uppsala, som meddelat mig betydelsefulla uppgifter och referenser rörande de här aktuella västgermanska språken, lektor Michael Lerche Nielsen, Københavns universitet, som ställt flera runologiska arbeten till mitt förfogande och även i övrigt gett mig viktiga sakupplysningar samt forskaren Johan Schalin, Helsingfors universitet, som sakkunnigt granskat avsnitt 2.2.4 (jfr n. 11).
Bjorvand, Harald & Fredrik Otto Lindeman 2007. Våre arveord. Etymologisk ordbok. Rev. og utvidet utg. Oslo: Novus.
Braunmüller, Kurt 1995a. Semikommunikation und semiotische Strategien.
Bausteine zu einem Modell für die Verständigung im Norden zur Zeit der Hanse.
I: Kurt Braunmüller (red.). Niederdeutsch und die skandinavischen Sprachen 2.
Heidelberg: Carl Winter. S. 35–70.
Braunmüller, Kurt 1995b. Forudsetninger for at overtage middelnedertyske sprogstrukturer i de skandinaviske sprog. I: Ernst Håkan Jahr (red.). Nordisk og nedertysk. Språkkontakt og språkutvikling i Norden i seinmellomalderen. Oslo:
Novus. S. 29–54.
Bremmer, Rolf H. Jr 2009. An Introduction to Old Frisian. History, Grammar, Reader, Glossary. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins.
Brink, Stefan 2002. Sociolinguistic perspectives in the transitional period between Proto-Nordic and Old-Nordic. I: Oscar Bandle m.fl. (red.). The Nordic Languages. An International Handbook of the History of the North Germanic Languages I. Berlin: de Gruyter. S. 761–769.
Brøndum-Nielsen, Johannes 1927. Dialekter og Dialektforskning. København:
Schultz.
Brøndum-Nielsen, Johannes 1968. Gammeldansk grammatik i sproghistorisk fremstilling. 2. Konsonantisme. 3. opl. København: Schultz.
Dahl, Östen 2001. The origin of the Scandinavian languages. I: Östen Dahl &
Maria Koptjevskaja-Tamm (red.). The Circum-Baltic languages. Typology and contact 1, Past and present. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins. S. 215–
235.
Dahl, Östen 2015. Grammaticalization in the North. Noun phrase morphosyntax in Scandinavian vernaculars. Berlin: Language Science Press.
DR I = Danmarks runeindskrifter. Ved Lis Jacobsen & Erik Moltke under medvirkning af Anders Bæksted & Karl Martin Nielsen. Text. 1942. København:
Munksgaard.
Dyvik, Helge 1978. Breaking in Old Norse and related languages. Arkiv för nordisk filologi 93. S. 1–37.
Edlund, Lars-Erik 1988. [Recension av] Hellberg, Lars 1987. Studia Anthroponymica Scandinavica 1988. S. 163–170.
Edlund, Lars-Erik 1991. Svenska dialekters ord för ’idissla’. I: 4. Nordiske Dialektologkonference Askov Højskole 12.–16. august 1990. Konference-foredrag. Danske folkemål 33. S. 319–330.
Edlund, Lars-Erik 2001. Norrbottens svenska dialekter och deras bakgrund – några synpunkter. I: Marianne Blomqvist m.fl. (red.). Våra språk i tid och rum.
Festskrift till Ann-Marie Ivars på 60-årsdagen. Helsingfors: Helsingfors universitet. S. 34–44.
Edlund, Lars-Erik 2002. The contribution of Nordic dialectology to language history. I: Oskar Bandle m.fl. (red.). The Nordic Languages. An International Handbook of the History of the North Germanic Languages I. Berlin: de Gruyter. S. 282–303.
Edlund, Lars-Erik 2009. De norrbottniska dialekterna – några nordiska perspektiv. Norrbotten. Norrbottens hembygdsförbund 2009. S. 186–201.
Edlund, Lars-Erik 2012. Mellan väst och öst. Det jämtska språkområdet över tid ur ett nordiskt perspektiv. I: Olof Holm (red.). Jämtland och den jämtländska världen 1000–1645. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. S. 43–90.
Eklund, Gerd 1991. Vrist–brist–rist. Utvecklingen av gammalt udd-ljudande wr i nordiska, särskilt svenska dialekter. Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet.
Elgqvist, Eric 1944. Skälv och skilfingar. Vad nordiska ortnamn vittna om svenska expansionssträvanden omkring mitten av första årtusendet e. Kr.
Lund: Olins antikvariat.
Elgqvist, Eric 1955. Ullvi och Ullinshov. Studier rörande ullkultens uppkomst och utbredning. Lund: Olins antikvariat.
Elgqvist, Eric 1959. Vad svioniska ortnamn vittnar om grundandet av det danska väldet. Arkiv för nordisk filologi 74. S. 161–217.
Elgqvist, Eric 1961. Har det gamla Abosysæl under folkvandringstiden tillhört svearnas intressesfär? Acta Philologica Scandinavica 24. S. 88–106.
Elgqvist, Eric 1966. Vad ortnamn, bl.a. Husby och Odense, vittnar om omfattningen av det svenska Hedebyväldet. Lund: Olins antikvariat.
Elmevik, Lennart 1997. Dialekterna och språkhistorien. Till frågan om den gamla au-diftongens utveckling i nordiska språk. I: Maj Reinhammar (red.). Nordiska dialektstudier. Föredrag vid Femte nordiska dialektologkonferensen Sigtuna 17–21 augusti 1994. Uppsala: Språk- och folkminnesinstitutet. S. 92–101.
Elmevik, Lennart 1998. Sv. dial. bose ’djävul’, ’rackare’, ’skråpuk’, ’orm’,
’snorklump’ m.m. Svenska landsmål och svenskt folkliv. S. 19–28.
Elmevik, Lennart 2000. Till diskussionen om den urgerm. au-diftongens utveckling på nordiskt område, särskilt i förbindelsen auh. I: Lars-Erik Edlund (red.). Studier i svensk språkhistoria. Förhandlingar vid Femte sammankomsten för svenska språkets historia Umeå 20–22 november 1997.
Umeå: Umeå universitet. S. 163–171.
Elmevik, Lennart 2010. Till diskussionen om en birkasvenska/hedebynordiska. I:
Maj Reinhammar m.fl. (red.). Studier i svenska språkets historia 11.
Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. S. 137–144.
Elmevik, Lennart 2011. Sv. och no. dial. Ů som motsvarighet till urnord. au. Till diskussionen om den s.k. birkasvenskan. I: Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik &
Maj Reinhammar (red.). Studier i dialektologi och sociolingvistik. Föredrag vid Nionde nordiska dialektologkonferensen i Uppsala 18–20 augusti 2010.
Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. S. 103–111.
Faarlund, Jan Terje 1975. Monoftongering i nordisk. Maal og minne. S. 169–189.
Frederiksen, Britta Olrik 1974. Adverbierne ’her’ og ’der’ i dobbelt belysning.
Dialektstudier 3. S. 169–249.
Frederiksen, Britta Olrik 1986. Svenskevældet, dialektgeografi og stednavne. I:
Vibeke Dalberg & Gillian Fellow-Jensen (red.). Mange bekke små. Til John Kousgård Sørensen på tresårsdagen 6.12.1985. København: Reitzel. S. 75–94.
Fries, Sigurd 1957. Studier över nordiska trädnamn. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien.
Fries, Sigurd 2000. När uppkom trädnamnsavledningar av typen birke, äspe? I:
Lars-Erik Edlund (red.). Studier i svensk språkhistoria. Förhandlingar vid Femte sammankomsten för svenska språkets historia Umeå 20–22 november 1997. Umeå: Umeå universitet. S. 201–207.
Frings, Theodor 1939. Germanisch Ů und ŋ. Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur 63. S. 1–116.
Gallée, J. H. 1910. Altsächsische Grammatik. Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte 6. 2. Aufl. Halle/Leiden: Max Niemeyer.
Gotländsk ordbok = Gotländsk ordbok på grundval av C. och P. A. Säves samlingar. 1918–1945. Red. av Gideon Danell, August Schagerström & Herbert Gustavson. Uppsala/København: Landsmålsarkivet i Uppsala.
Grønvik, Ottar 2001. Über die Bildung des älteren und des jüngeren Runenalphabets. Frankfurt am Main: Peter Lang.
Gustavson, Herbert 1940–1948. Gutamålet. En historisk-deskriptiv översikt 1–2.
Uppsala: Lundequistska bokhandeln.
Hansen, Aage 1962. Den lydlige udvikling i dansk fra ca. 1300 til nutiden. 1.
Vokalismen. København: Gad.
Hansen, Aage 1971. Den lydlige udvikling i dansk fra ca. 1300 til nutiden. 2.
Konsonantismen. København: Gad.
Haugen, Einar 1976. The Scandinavian languages. An introduction to their history. London: Faber.
Haugen, Einar 1984. Die skandinavischen Sprachen. Eine Einführung in ihre Geschichte. Vom Verfasser durchgesehene, umgearb. und erw. Aufl. Hamburg:
Buske.
Hedström, Gunnar 1932. Sydsmåländska folkmål. 1. Inledning. Studier över vokaler i starktonig ställning. Lund: Landsmålsarkivet i Lund.
Hellberg, Lars 1984. De finländska karlabyarna och deras svenska bakgrund.
Studier i nordisk filologi 65. S. 85–106.
Hellberg, Lars 1987. Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. 2., översedda och utök. uppl. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Hellquist, Elof 1948. Svensk etymologisk ordbok. 3. uppl. Lund: Gleerup.
Helmfrid, Staffan 1994. Kulturgränser som geografiskt problem. I: Lars-Erik Edlund (red.). Kulturgränser – myt eller verklighet? En artikelsamling. Umeå:
Umeå universitet. S. 1–6.
Hesselman, Bengt 1936. Några nynordiska dialektformer och vikingatidens historia. En undersökning i svensk och dansk språkutveckling. I: Ordgeografi och språkhistoria. Stockholm/København: Hugo Gebers Förlag/Levin &
Munksgaard. S. 127–162.
Hesselman, Bengt 1945. Omljud och brytning i de nordiska språken. Förstudier till en nordisk språkhistoria. Stockholm/Köpenhamn: Gebers.
Hesselman, Bengt 1948–1953. Huvudlinjer i nordisk språkhistoria. 1–3.
Stockholm: Bonnier.
Holm, Gösta 1980. Monoftongeringens kronologi och de finlandssvenska folkmålen. I: Festskrift till Carl-Eric Thors. Helsingfors: Svenska litteratur-sällskapet i Finland. S. 101–107.
Holm, Gösta 1997. Staten, kyrkan och ortnamnen och dialekterna i Norrbotten. I:
Svante Strandberg (red.). Ortnamn i språk och samhälle. Hyllningsskrift till Lars Hellberg. Uppsala: Uppsala universitet. S. 143–160.
Holm, Gösta 2000. Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik.
Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Håkansson, David 2016. Förklaringar i språkhistorisk forskning. I: Daniel Andersson, Lars-Erik Edlund, Susanne Haugen & Asbjørg Westum (red.).
Studier i svensk språkhistoria 13. Historia och språkhistoria. Umeå: Kungl.
Skytteanska Samfundet. S. 103–117.
Jansson, Valter 1942. De östsvenska dialekternas ställning. Svenska landsmål och svenskt folkliv 65. S. 47–71.
Jensen, Knud B. 1929. Vikingespor i Syddanmark. Danske Folkemaal 3. S. 59–
65.
Johansson, Karl G. 2002. Birka – Hedeby tur och retur. Ett svenskt storvälde eller frihandel? I: Svante Lagman, Stig Örjan Ohlsson & Viivika Voodla (red.).
Studier i svenska språkets historia 7. Svenska språkets historia i Östersjöområdet. Tartu: Tartu universitet. S. 13–24.
Jonsson, Hans 1966. Nordiska ord för vattensamling. Lund: Lunds universitet.
Klein, Thomas 2000. Zur Stellung des Altsächsischen. Jahrbuch des Vereins für Niederdeutche Sprachforschung 123. S. 7–32.
Kock, Axel 1920. Svensk ljudhistoria 3. Lund/Leipzig: C. W. K. Gleerups/Otto Harrassowitz.
Kortlandt, Frederik 2006. Germanic *ŋ1 and *ŋ2. NOWELE. North-Western Language Evolution 49. S. 51–54.
Kousgård Sørensen, John 1985. Nor i Danmark. I: Thorsten Andersson (red.).
Nordiska namnstudier. Festskrift till Harry Ståhl 22 september 1985. Uppsala:
Lundequistska bokhandeln. S. 42–49.
Krahe, Hans 1967. Historische Laut- und Formenlehre des Gotischen. Zugleich eine Einführung in die germanische Sprachwissenschaft. 2. Aufl. Bearb. von E.
Seebold. Heidelberg: Winter.
Krahe, Hans 1969. Germanische Sprachwissenschaft. I. Einleitung und Lautlehre. 7. Aufl. Bearbeitet von Wolfgang Meid. Berlin: Walter de Gruyter.
Kristensen, Marius 1933. Folkemål og sproghistorie. København: Gyldendal.
Krogh, Steffen 2013. Die Anfänge des Altsächsischen. NOWELE. North-Western Language Evolution 66. S. 141–168.
Kroonen, Guus 2013. Etymological dictionary of Proto-Germanic.
Leiden/Boston: Brill.
Kroman, Erik 1947. Musikalsk Aksent i Dansk. København. Omtryckt i Acta Philologica Scandinavica 1949. S. 1–266.
Kroman, Erik 1974. Har svenske Bosettelser i Vikingetiden paavirket Sproget i Syddanmark? I: Festskrift til Kristian Hald. Navneforskning, dialektologi, sproghistorie på halvfjerdsårsdagen 9.9.1974. København: Akademisk forlag. S.
431–442.
Kroman, Erik 1976. Det danske rige i den ældre vikingetid. København:
Rosenkilde & Bagger.
Kroman, Erik 1981. Debat: Stød- og accentområder og deres oprindelse. Fortid og nutid 29. S. 101–107.
Källström, Magnus 2014. Skriftnorm och runsvensk dialekt. En pilotstudie från Västmanland. I: Maria Bylin, Cecilia Falk & Tomas Riad (red.). Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Stockholm: Stockholms universitet.
S. 110–122.
Labov, William 1994. Principles of linguistic change. 1. Internal factors. Oxford:
Blackwell.
Lagman, Svante 1990. De stungna runorna. Användning och ljudvärden i runsvenska steninskrifter. Uppsala: Uppsala universitet.
Lerche Nielsen, Michael 1998. Frem og tilbage er ikke lige langt. Vikingetidsruner og sproghistorien. I: Kjeld Kristensen (red.). Selskab for Nordisk Filologi København. Årsberetning 1996–1997. København: Selskab for Nordisk Filologi.
S. 164–178.
Lerche Nielsen, Michael 2001. Swedish influence in Danish runic inscriptions. I:
Von Thorsberg nach Schleswig. Sprache und Schriftlichkeit eines Grenzgebietes im Wandel eines Jahrtausends. Internationales Kolloquium im Wikinger Museum Haithabu vom 29. September – 3. Oktober 1994 unter Mitarbeit von Lars E. Worgull herausgegeben von Klaus Düwel, Edith Marold & Christiane Zimmermann. Berlin/New York: Walther de Gruyter. S. 127–148.
Levander, Lars 1925–1928. Dalmålet. Beskrivning och historia 1–2. Uppsala:
Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.
Lindqvist, Nat. 1947. Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning 1–2. Lund:
Landsmålsarkivet i Lund.
Lindroth, Hjalmar 1929. De svenska verben för idissla. Studier tillägnade Axel Kock. Lund: Gleerup. S. 468–484.
Ljunggren, K. G. 1952. [Nekrolog över] Bengt Hesselman. Arkiv för nordisk filologi 67. S. 220–223.
Lund, Niels 1982. Svenskevældet i Hedeby. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1980. S. 114–125.
Magnússon, Ásgeir Blöndal 1989. Íslensk orðsifjabók. Reykjavík: Orðabók Háskólans.
Minugh, David 1985. As old as the ’ills. Variable loss of h in Swedish dialects.
NOWELE. North-Western Language Evolution 6. S. 23–43.
Moberg, Lennart 1954. Den östnordiska diftongförenklingen. Nysvenska studier 33. S. 87–129.
Moberg, Lennart 1980. Nysvenskt ”linljung”. I: Ord och struktur. Studier i nyare svenska tillägnade Gun Widmark den 31 juli 1980. Uppsala: Uppsala universitet.
S. 189–193.
Nielsen, Hans F. 1985. Old English and the continental Germanic languages. A survey of morphological and phonological interrelations. Second, revised edition. Innsbruck: Universität Innsbruck.
Nielsen, Karl Martin 1960. Til runedanskens ortografi. Arkiv för nordisk filologi 75. S. 1–78.
Nielsen, Karl Martin 1984. Svenskevældet og Haddeby-stenene. Danske Studier 1984. S. 17–25.
NIYR 5 = Norges innskrifter med de yngre runer. 1960. Utgitt for Kjeldeskriftfondet [---] ved Magnus Olsen. 5. Norsk Historisk Kjeldeskrift-Institutt. Oslo: A/S Bokcentralen.
Ohlsson, Stig Örjan 1978. [Recension av] Haugen, Einar 1976. Danske studier 72.
S. 145–155.
Olséni, Nils 1887. Södra Luggudemålets ljudlära. Stockholm: Kongl.
Boktryckeriet/P. A. Norstedt & Söner.
Olson, Emil 1916. De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Bidrag till den fornsvenska ordbildningsläran. Lund: Gleerup.
OÖD = Ordbok över folkmålen i övre Dalarna. 1–. 1961–. Uppsala. Uppsala:
Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.
Palm, Rune 1983. Uddljudande h i de uppländska runinskrifterna – ett försök att bestämma h-bortfallets utbredning i Uppland under 1000-talet. Stockholms universitet: Institutionen för nordiska språk. Otryckt uppsats i blocksvenska.
Peterson, Lena 1992. Hogastenen på Orust. I: Blandade runstudier I. Runrön.
Uppsala: Uppsala universitet. S. 81–111.
Peterson, Lena 2006. Svenskt runordsregister. Andra, reviderade upplagan.
Runrön. Uppsala: Uppsala universitet.
Peterson, Lena 2007. Nordiskt runnamnslexikon [online]. 5. uppl. Uppsala:
Institutet för språk och folkminnen. [Citerat 2.2.2017]. Tillgänglig:
http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/arkiv-och-samlingar/nordiskt-runnamnslexikon.html.
Prokosch, Eduard 1939. A comparative Germanic grammar. Philadelphia:
University of Pennsylvania.
Rambø, Gro-Renee 2010. Historiske og sosiale betingelser for språkkontakt mellom nedertysk og skandinavisk i seinmiddelalderen. Et bidrag til historisk språksosiologi. Oslo: Novus.
Ralph, Bo 1980. Urnordisk slutljudsskärpning. Arkiv för nordisk filologi 95. S. 1–
24.
Ratke, Ch. 1999. Haiðaby: §2. Lage; §3. Forschungsgeschichte. §4. Historisches.
§5. Archäologisches. §6. Stadt–Umland–Beziehungen, Ernährung und Biotop.
§7. Urbanisation: Struktur und Funktionen. I: Reallexikon der Germanischen Altertumskunde von Johannes Hoops. Zweite, völlig neu bearbeitede und stark erweiterte Auflage mit Unterstützung der Akademie des Wissenschaften in Göttingen […] Bd 13. Greifvögel–Hardeknut. Berlin/New York: Walter de Gruyter. S. 363–381.
Riad, Tomas 2005. Historien om tonaccenten. I: Cecilia Falk & Lars-Olof Delsing (red.). Studier i svensk språkhistoria 8. Lund: Lunds universitet. S. 1–27.
Rietz, Johan Ernst 1867. Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska allmogespråket 1–2. Lund 1862–1867. 3. Register och rättelser av Erik Abrahamson. Lund/Uppsala/København: Lundequistska bokhandeln.
Salberger, Evert 1999. Namnet i atruakn på Sö 45. Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1999. S. 43–56.
Sandström, Åke 2015. Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. Uppsala: Kungl.
Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
Saussure, Ferdinand de 1972. Cours de linguistique générale publié par Charles Bally & Albert Sechehaye avec la collaboration de Albert Riedlinger. Édition critique préparée par Tullio de Mauro. Paris: Payot.
Sawyer Peter H. 2005. Svear: § 2. Historisch. I: Reallexikon der Germanischen Altertumskunde von Johannes Hoops. Zweite, völlig neu bearbeitede und stark erweiterte Auflage mit Unterstützung der Akademie des Wissenschaften in Göttingen […] Bd 30. Stil–Tissø. Berlin/New York: Walter de Gruyter. S. 165–
170.
Schalin, Johan u.a. Scandinavian Umlaut and Contrastive Feature Hierarchies.
Manuskript antaget för utgivning i NOWELE. North-Western Language Evolution 2017, 70:2.
Schulte, Michael 2006. The transformation of the older fuþark. Number magic, runographic or linguistic principles? Arkiv för nordisk filologi 121. S. 41–74.
Seip, Didrik Arup 1947. [Anmälan av] Hesselman, Bengt 1945. Svenska landsmål och svenskt folkliv. S. 198–202.
Seip, Didrik Arup 1955. Norsk språkhistorie til omkring 1370. 2. utg. Oslo:
Aschehoug.
Siebs, Theodor 1901. Geschichte der friesischen Sprache. (= Grundriss der germanischen Philologie 1 […] herausgegeben von Hermann Paul. V. Abschnitt.
Sprachgeschichte. 8. Geschichte der friesischen Sprache. S. 1152–1464.) Strassburg/Darmstadt: Karl. J. Trübner.
Sievers-Brunner 1951 = Altenglische Grammatik nach der Angelsächsischen Grammatik von Eduard Sievers neubearb. von Karl Brunner. 2. rev. Aufl. der Neubearb. Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte. A.
Hauptreihe 3. Halle: Niemeyer.
SMP = Sveriges medeltida personnamn. 1–. 1967 ff.
Stiles, Patrick V. 1995. Remarks on the ’Anglo-Frisian’ Thesis. I: Volkert F.
Faltings, Alastair G. H. Walker & Ommo Wilts (red.). Friesische Studien 2.
Beiträge des Föhrer Symposiums zur Friesischen Philologie vom 7.–8. April 1994. North-Western European language studies. Supplement. Odense: Odense University Press. S. 177–220.
Stoklund, Marie 1996. The Ribe cranium inscription and the Scandinavian transition to the younger reduced futhark. I: Tineke Looijenga & Arend Quak (red.). Frisian runes and neighbouring traditions. Proceedings of the First International Symposium on Frisian Runes at the Fries Museum, Leeuwarden 26–29 January 1994. S. 199–209.
Streitberg, Wilhelm 1896. Urgermanische Grammatik. Einführung in das vergleichende Studium der altgermanischen Dialekte. Germanische Bibliothek.
Erste Abteilung. Elementar-u. Handbücher I. Reihe: Grammatiken. Heidelberg:
Carl Winter.
Strid, Jan Paul 1981. Nären, Njärven och Njurhulten. Studier över en grupp svenska sjönamn och därmed samhöriga ord i nordiska språk. Stockholm:
Strid, Jan Paul 1981. Nären, Njärven och Njurhulten. Studier över en grupp svenska sjönamn och därmed samhöriga ord i nordiska språk. Stockholm: