Även om alltså Hedebynordiska troligen aldrig funnits i sin ursprungligen formulerade form, har diskussionen kring varieteten ändå ett uppenbart egenvärde. Diskussionen ger oss nämligen rika möjligheter att se sambanden mellan historien och språkhistorien, en koppling som långt ifrån alltid är självklar. Till och med Ferdinand de Saussure talar, lite oväntat kan man tycka, om att historiska krafter – eller som han uttrycker det ”forces sociales” (Saussure 1972:8) – har betydelse för språkhistorien, men i grunden ser han inte de inbördes sammanhangen särskilt tydligt.
Ulf Teleman (1985:66) har målande i ett plenarföredrag vid Svenskans beskrivning (Göteborg 1985) framhållit att för ”lingvister framstår […] lätt den allmänna historien som en serie rena tillfälligheter”. Filologerna har endast mer
sällan ”vågat teckna större sammanhang eller formulera mera generella regler för sambandet mellan språk, språkbruk och samhälle” (ibid.). Det är lite styvt trettio är sedan detta formulerades, men detta gäller fortfarande.29
Med den Hedebynordiska diskussionen träder sambanden mellan historiska förlopp och språkhistoria i förgrunden.
Vidare öppnar konstruktionen av Hedebynordiskan för breda geografiska perspektiv, där det nordiska området ingår i ett större nordeuropeiskt sammanhang. Att detta är nödvändigt visar inte minst drag som nordisk monoftongering, vokalsynkopering, slutljudsskärpning m.m., sedda i förbindelse med kontinentala förhållanden (se Ralph 1980:19, jfr Moberg 1954:91, även resonemangen hos Dyvik 1978). Bo Ralph (1980:19) uttrycker detta träffande så här: ”Forntidens Norden har inte varit isolerat, och det finns heller ingen anledning att tro att språkförändringar här uppstått i isolering.”30
Det är därtill, visar denna diskussion, nyttigt att blicka bort från den politiska historien för att istället söka efter ”de språkande människorna”, dem vilkas språk vi i olika material söker blottlägga. Karl G. Johansson (2002:17) frågar sig om det är i ”kungamaktens militära verksamhet vi skall söka språkkontakten”. Är det inte snarare, säger han, i t.ex. det vardagliga arkeologiska materialet, vilket vittnar om mångkulturellt handelsutbyte, som kontakterna som verkligen betytt något skall sökas? Vid en diskussion om det lågtyska inflytandet på de nordiska språken under 1300- och 1400-talet förväntar man sig knappast diskussioner om Magnus Erikssons eller någon annan kungs inflytande, nej ”det är i lång och intensiv kontakt mellan språkbrukare i handelssituationen som språkförändring-ar sker, om än detta är i en semikommunikativ situation med ackommodation och följande utjämning, eller i ett läge där många blir två- eller flerspråkiga”
(ibid.). Detta resonemang är tillämpbart också för äldre språkstadier, bl.a. i förbindelse med den Hedebynordiska diskussionen.
Diskussionen om Hedebynordiska får oss dessutom att lyfta oss från det nationella perspektivet där man riskerar att se den språkliga utvecklingen som dansk, svensk osv. – med de anakronismer beträffande äldre tider detta lätt kan leda till (se Johansson 2002) – för att istället anlägga ett pannordiskt perspektiv.
29 Teleman (1985:66 f.) avrundar anekdotiskt och säger att det är rätt så ”karakteristiskt att inte ett enda historiskt faktum från någon tid eller från någon del av världen (bortsett från språkinterna förhållanden) nämndes vid årets [1985] internationella språkhistoriska konferens i Pavia”.
30 Sådana storskaliga perspektiv aktualiseras dessutom i Natanael Beckmans studie Västeuropeisk syntax (1934), där han pläderar för att novationer i västeuropeisk syntax kan sättas i samband med en västeuropeisk handel, en studie som inte minst Widmark (1994a:196 f. och utförligare 2001:97 ff.) lyfter fram.
Man kommer på detta sätt bort ifrån den låsning som exempelvis funnits i diskussionen av svenskevældet i Danmark under en del av vikingatiden – en tanke som tangeras i Hesselmans studie –, en låsning som tycks vara starkt knuten till nationella perspektiv. Flera svenska forskare har sökt underbygga existensen av ett svenskevælde, medan tanken lika starkt avvisats av åtskilliga av de danska forskare som deltagit i diskussionen (men det finns undantag).31
Tanken på ett svenskevælde på södra Jylland – vilket antagande i sin rigorösa tappning har uppenbara svagheter (se not 31 anförd diskussion) – är också i en
31 Idén om svenskevældet på södra Jylland byggs av Hesselman (1936) samman med konstruktionen av Birkasvenskan. Tanken är gammal och har diskuterats av flera nordiska historiker (se Lund 1982:114 f. med litt. s. 123 f.). Teorin har sedan på basis av dialektal empiri underbyggts av bl.a. Thorsen ([1902] 1927):144–162 och Brøndum- Nielsen (1927:94). Också Erik Kroman (1947:180 ff., 1974:438 f., 1976:146 ff., 1981:101 ff.) har sökt styrka tanken på svensk påverkan på det syddanska området, bl.a. under hänvisning till stödlösheten.
Lars Hellberg (1984) har dragit fram empiri som ansetts stödja ett sveainflytande.
Hellberg (1984:97) hävdar för sin del: ”Enligt min mening bär hela ortnamnsskicket i de delar av södra Danmark, som nära berördes av de livliga handelsförbindelserna under vendel- och vikingatid mellan sveariket och Västeuropa över den sydjylländska landtungan, talrika och tydliga spår av svenskt kulturinflytande.” Mycket konkret ser man skillnaden vid bedömningen av huvudleden nor i danska ortnamn, vilken av Jan Paul Strid (1981:62) bedömts vara resultatet av ett sveainflytande, medan John Kousgård Sørensen (1985:42 ff.) för sin del argumenterar för att dessa namn bör bedömas som
”før-vikingetidsdannelser” (a.a s. 48). – Jfr om svenska namninfluenser på danskt område även Eric Elgqvist (1944, 1955, 1959:161 ff., 1961:8 ff., 1966), vilka arbeten dock huvudsakligen berör ett äldre sveainflytande än det som ovan behandlats. Det är dock notabelt att Elgqvist inte åberopar Hesselman (1936) i boken Vad ortnamn, bl.a. Husby och Odense, vittnar om omfattningen av det svenska Hedebyväldet (1966). Däremot nämns Elgqvist här och var i resonemangen om det senare svenskevældet, bl.a. av Britta Olrik Frederiksen, Lars Hellberg och John Kousgård Sørensen.
Ett viktigt inlägg som tillbakavisar de språkliga argumenten för svenskevældet är Knud B.
Jensens (1929:61 f.) och mot Kromans antaganden har invändningar rests av Anders Bjerrum (1948). Viktiga motinstanser har också samlats av Britta Olrik Frederiksen (1974:232 ff. passim, 1986:79 ff.). Runologisk evidens som andragits för att stödja tanken om ett svenskevælde i södra Danmark diskuteras och tillbakavisas även av Lerche Nielsen (1998:173 ff., 2001:138 ff.).
Idén om svenskevældet har, efter en genomgång av historiska, arkeologiska, runologiska och språkliga argument, allvarligt underminerats av Niels Lund (1982:114 ff.). Lund avrundar sin genomgång med orden: ”’Svenskevældet i Hedeby’ være derfor hermed indstillet til afskaffelse” (1982:123). När Peter Sawyer i Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 30 (2005:165 ff.) ger en historisk översikt över svearnas expansion, kommer han självfallet också in på svenskevældet i södra Danmark, och säger därvid sammanfattningsvis, under hänvisning till just Lund: ”The supposed conquest of Haiðaby and south Jutland at the end of the 9th century has, however, been shown to be based on unsatisfactoty evidence” (a.a. s. 168).
Mycket av den dialektologiska och onomastiska evidensen för antagandet av ett svenskevælde haltar onekligen, och frågan är väl om det alls rört sig om ett riktigt
”vælde”. Troligen inte, däremot kan väl grupper av svenskar ha funnits i södra Danmark vid denna tid, och övat inflytande där men också tagit emot influenser. Skäl för att det, i varje fall på basis av runologisk evidens, verkligen finns spår av svensk närvaro i Hedeby har lyfts fram av Williams (2001:158 ff.), och jag tycker nog att en del talar för det.
mening av mindre betydelse för den Hedebynordiska konstruktionen, som ju i sin ursprungliga form bygger på att västgermanska drag i Hedeby genom handelskontakter förts både till det västra och det östra Norden. I det perspektivet är rimligen den eventuella existensen av ett svenskevælde under-ordnad.