Förutom ett antal uppsatser, avhandlingar och handböcker från nordistikens sfär – t.ex. Höder (2010a, 2010b), Högman (2009), Jörgensen (1987), Rosenkvist (2004), Collin m.fl. ([1830] 1980), Stroh-Wollin (1995, 2015), Ståhle och Holm (1988), Wessén (1965) – som naturligtvis är viktiga för den undersökning som här presenteras, hämtar analysen viktig inspiration från det teoretiska ramverk som finns inom Systemic Functional Grammar (SFG) (se Halliday &
Matthiessen 2004), eller, på svenska, funktionell grammatik (se Holmberg &
Karlsson 2006 för en svensk introduktion).
Den analysmodell som Halliday och Matthiessen (2004) lanserar – se särskilt kapitel 7 (s. 373 ff.) – gör det möjligt att beskriva strukturella relationer mellan satser utan att först avgöra om man har att göra med samordning eller underordning. Modellen ger oss verktyg att först beskriva vilken typ av funktionell relation som råder mellan satserna (eller satsfragmenten) innan man tar ställning till frågan om samordning eller underordning. Där den traditionella grammatiken utgår från junktorstyp eller ordföljd för att fastställa den hierarkiska ordningen, blir det här istället möjligt att utgå från de strukturella relationerna som råder mellan satserna och undersöka vilka formella medel som användes för att uttrycka dem.
Av utrymmesskäl kommer inte SFG-modellen att beskrivas närmare här. Vidare ska det noteras att SFG-modellen inte har använts i full utsträckning, så att hela dess beskrivningspotential har kommit till användning, utan det är bara delar av den som här har kommit i bruk. De tre begrepp från SFG som här har använts är utveckling, tillägg och specificering. De används i enlighet med bruket inom SFG-traditionen, men de är dock här uttagna ur sitt SFG-sammanhang, vilket skapar vissa svårigheter. Termerna är i sig neutrala i förhållande till satstyp, på så sätt att såväl en huvudsats som en bisats kan vara instanser av den text-strukturella relationen utveckling. Däremot förutsätter utveckling alltid ett tidigare led som ”utvecklas”. I ett komplett SFG-system kommer detta naturligt till uttryck, men här saknas beteckning för den sats som utvecklas. Jag inför därför termen primärsats för den sats som utvecklas. Här följer exempel på bruket av termerna ur mitt material:
3. þæt æru hans lagha forfall. liggær sialuær i sot.
Det är hans laga förfall. [Han] ligger själv i sot.
Här är den första satsen primärsats och den andra utveckling. Vi ser här att utvecklingen exemplifierar det som anges i primärsatsen. I 3 har vi två huvud-satser, och då måste satsen som utgör utveckling alltid komma linjärt efter primärsatsen. Är den däremot en bisats, då kan den som i 4 komma före primär-satsen. I mitt material är den konstruktionen vanlig just i samband med fråge-formade konditionalsatser (hädanefter förkortat ffk):
4. uill egh æn þa. þa stæmne þriþia þing.
Vill [denne] fortfarande inte, då må stämma till ett tredje ting.
En typ av utvidgning (sammanfattande begrepp för utveckling, tillägg och specificering) som fanns på runstenarna var tillägg:
5. : harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiR . nan . buþur : sin :
Harde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter sin bror Nan.
Primärsatsen är här Harde och Sigrev lät hugga denna häll medan och gjorde denna bro efter sin bror Nan är tillägg, eftersom den kommer med något nytt som går utöver det som redan ingår i diskursen.
Utvidgningstypen specificering är den minst vanliga i mitt material. Det är också ungefär vad man skulle vänta sig, eftersom den till stor del motsvarar vad som är TSR-adverbial i modernt språk. I 6 är specificeringen understruken:
6. i anduarþen þem i hændar sinum høxta vin ouini suat þe æru aldrigh mæþ han lifar gozs ælla lif felughe
Ni överlämnade dem i deras värste oväns händer så att de aldrig är trygga till liv eller gods så länge han lever.
3 Material
Det undersökta materialet är i sig väl undersökt och beskrivet, vilket innebär att källmaterialet finns publicerat under vetenskapligt säkerställda former, med rikliga kommentarer till såväl källäge som språkliga former.
Runmaterialet består av samtliga runinskrifter på svenska som finns förtecknade i Östergötlands runinskrifter (Brate 1911–1918) samt de inskrifter som i Samnordisk runtextdatabas (1993) är angivna som östgötska. Brate har varit den huvudsakliga källan, och de där förekommande avbildningarna har också varit källan till de egna läsningar som gjorts för varje sten. De östgötska run-stenar som upptäckts eller beskrivits på nytt efter att Östergötlands runinskrifter gått i tryck har Samnordisk runtextdatabas som källa, tillsammans med de vidare referenser till artiklar etc. som redovisas där. Runmaterialet består upphavligen av 172 stenar, varav två stenar på latin har exkluderats, och med hänvisning till oklarheten kring hur Rökstenen egentligen ska läsas, förefaller det rätt att inte heller räkna med den. Ytterligare fem stenar (Ög 35, Ög 39, Ög 49, Ög 57 samt Ög HADS30;13R †M) är med största sannolikhet medeltida. När dessa stenar räk-nats bort återstår ett runmaterial om totalt 164 stenar som innehåller 1 857 ord.
Östgötalagen representeras i den här undersökningen av Kyrkobalkens fem första flockar, som tillsammans innehåller 587 ord. För detta ändamål har Collin m.fl.:s utgåva av Östgötalagen använts. Närmare beskrivning av Östgötalagens text-historia ges förutom i Collin m.fl. (1980) också i Ståhle och Holm (1988). Huvud-handskriften bakom Collin m.fl.:s utgåva är Cod. Holm. B 50, som är den enda fullständiga fornsvenska handskrift av Östgötalagen som har bevarats till våra dagar.
Heliga Birgitta har efterlämnat två handskrifter (autograf A och autograf B), som i princip oomtvistat är av hennes egen hand. För den här framställningen har autograf B – som med sina 825 ord är den något kortare av de två – valts. Den är undersökt utifrån Högmans reviderade utgåva från 2009.