Resultaten kommer att redovisas på så sätt att vi först ser lite närmare på de tre textgrupperna var och en för sig, för att sedan betrakta dem alla tre i ett helhets-perspektiv. Strävan har varit att presentera data för de olika textgrupperna på ett likartat sätt, för att underlätta jämförelser mellan texterna. Tabellerna skiljer sig åt på ett sätt; det är inte meningsfullt att ange satstyp för runtexterna, varför tabell 1 saknar den kolumnen. Enligt mitt sätt att se finns inget i satsstrukturen på runstenarna som entydigt pekar på en skillnad mellan huvudsats och bisats.
4.1 Runtexterna
Tabell 1 visar vilka olika strukturella nivåer som finns i runtexterna samt vilka bindeled eller konnektiva strategier som används för att binda samman led på olika strukturell nivå. Av tabellen framgår att drygt hälften (105 av 164 stenar) av runmaterialet finns på stenar med bara en sats, och att en stor del av de återstående stenarna bara har ytterligare satser utan strävan till bindning mellan dem:
7. aosa : lit : kiara : kumbl : þita : eftiR : auar faþur : (s)in : kuþan : kuþ : ialbi selu : auars
Åsa lät göra detta kummel efter sin gode far Örjar. Gud hjälpe Örjars själ. (Ög 154)
8. kuþr * karl * kuli * kat * fim * syni * feal * o * furi * frukn * treks * asmutr
Gode bonden Gulle fick fem söner. Föll på föret djärve kämpen
Asmund. (Ög 81)
Exempel 7 och 8 visar exempel på asyndetiska satser utan någon bindning genom anafora pronomen eller liknande. Det ska dock tilläggas att exempel 8 är taget ur en längre text, som genom helheten får en sammanhängande berättelse, trots att texten, på ett undantag när, är asyndetisk.
Tabell 1. Bindeled/konnektiv strategi i satshierarkiska strukturer i run-texter
FALL JUNKTOR ANAFOR ÖVRIGT
ENDAST EN SATS 105 – – –
PRIMÄRSATS 61 – – –
ASYNDETISK SATS
(PÅ SAMMA STEN) 39 – – –
UTVECKLING 26 2 en (+
pron.) 12 eR/es 4 hann 2 saR 1 sa 1 þæiR
4 underförstått pron.
TILLÄGG 12 6 ok
4 en 1 hann 1 underförstått pron.
SPECIFIERING 0 – – –
SUMMA SATSER 243
Undantaget på Ög 81, exempel 9, har en bindningsstruktur där den senare satsen är en utveckling av primärsatsen och där satserna binds samman av ett pronomen, iaR (normaliserat eR):
9. * þukir * resti * stin * þansi * eftriR * asur * sin * muþur * bruþur * sin * iaR * eataþis * austr * i * krikum *
Torgerd reste denna sten efter sin morbror Assur (sena?);
{som/han} dog öster i Grekland. (Ög 81)
Det är brukligt att översätta eR med som, vilket här olyckligen skapar en föreställning om bisats för en modern läsare. Alla instanser av eR som finns i mitt material skulle dock lika gärna kunna översättas med han, vilket istället skapar en lika otvetydig föreställning om huvudsats. Se för övrigt Wessén (1965:55 f., 255 f.) samt Stroh-Wollin (2015) och där angivna referenser för frågan om eR som personligt pronomen. Jag menar därför att det i ett runsvenskt perspektiv inte går att dra slutsatsen att som/han dog öster i Grekland är en relativbisats.
Det framgår av tabell 1 att det annars är just pronomen med anaforisk syftning som är det vanligaste sättet att binda samman två satser. Här följer ett exempel med han som sammanbindande led:
10. siksten : let : rasti : stain : þe(n)… : eftiR : ikuar : sun : sin : han : uarþ : austr : tauþr
Sighsten lät resa denna sten efter sin son Ingvar; han vart död i öster. (Ög 30)
11. x saþur + risti + ifti + þura + buþur + sin + uar + tauþr Sätor reste [stenen(supplerat)] efter sin bror Tore; [han (supplerat)] vart död. (Ög 30)
Exempel 11 visar att även ett utelämnat led kan skapa bindning. För att texten ska kunna tolkas måste vi förstå rektionen i primärsatsens prepositionsfras som subjekt för utvecklingen.
Sammanfattningsvis kan vi av tabell 1 utläsa att de östgötska runstenarna inte innehåller några satser som utgör led i en högre hierarkisk struktur; notera att textdelarna där binds samman med konjunktioner och med referensbindning, där den sats som utgör utveckling eller tillägg inleds av ett befintligt eller underförstått pronomen som har sin antecendent i primärsatsen.
4.2 Östgötalagens kyrkobalk
När vi lämnat de runsvenska texttyperna, kan det vara relevant att tala om satstyper, och därför har kolumnen satstyp införts fr.o.m. tabell 2. Trots det ska vi inte förvänta oss att den distinktion huvudsats/bisats som vi idag gör, innebär att den nutida bisatsens roll i matrissatsens struktur motsvarades av den roll en underordnad sats hade i fornsvenskan. Exempel 12 visar hur som-satsen – kursiverad i exempel 12 – får stå fri gentemot ”matrissatsen”, trots att den är bestämning till ett led i satsen (böndær) och inte till satsen som helhet. Detta står i skarp kontrast till behandlingen i Wessens och Holmbäcks (1933) nutida översättning, där bestämningen knyts så hårt till huvudordet, att den inte ens får vara satsattribut (som relativsats) utan reduceras till prepositionsattribut:
12. gör præstær mæssu fall a þöm dagh sum forhælghuþ ær firi. þa ær han sakær at þrim markum.
Gör prästen mässfall på en dag, då förhelg går förut, då är han saker till tre marker.
þöm aghu böndær taka sum i þerre sokn æru.
utan han uiti lagha forfall sin:
þæt æru hans lagha forfall. ligger sialuær i sot.
ælla far af biskupe sinum buþ
– dem skola bönderna i socknen taga – om han ej visar laga förfall.
Detta är hans laga förfall: han ligger själv sjuk eller är kallad av sin biskop.
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 2.
Lägg även märke till lagtextens interpunktion. Konventionen är att dess punkt (.) motsvaras av dagens komma (,), medan dess kolon (:) idag motsvaras av punkt (.) (se vidare Collin & Schlyter 1980:III). Vi noterar då att alla satser i lagen utom sum-satserna är utmärkta med skiljetecken.
Tabell 2 förtecknar förutom 81 fullvärdiga satser även 27 ”satsliknande uttryck”.
Bland de sistnämnda finns 19 nominalfraser vars kategorisering som ”sats-liknande uttryck” bl.a. motiveras av interpunktionen. Eftersom de konsekvent är avgränsade med textens punkt (vårt komma), samtidigt som sum-satserna inte avgränsas, menar jag att det finns anledning att tro att lagens redaktör ser på dem som i det närmaste satsvärdiga. Ett exempel på en sådan fras – och själv [vara] den trettonde – har vi i exempel 13:
13. Siþan skal biskupe buþ fa: han skal i sokn koma mæþ mannum tolf. ok sialuær han þrættande:
Sedan ska biskopen få bud. Han ska komma till socknen med tolv män i följe, och själv [vara] den trettonde.
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 2.
För att dröja sig kvar i kolumnen satstyp kan det vara intressant att konstatera att huvudsatserna är drygt dubbelt så många som de som klassats som bisatser (57 huvudsats mot 28 bisats). Vi kan vidare notera att satser av typen ffk – se exempel 4 ovan – börjar dyka upp, och de binds samman med sin primärsats med hjälp av subjunktionen þa, som i Östgötalagen blivit den näst vanligaste junktoren. Vanligast är fortfarande ok, som var en av två lika vanliga konjunktioner under runsvensk tid.
Kvar sedan runsvensk tid finns också sättet att skapa bindning mellan satser med hjälp av anafora pronomen. Det har dock blivit betydligt mindre vanligt att använda den strategin. Å andra sidan kan man notera en begynnande tendens att använda pronomen som subjunktioner. Jämför här två sätt att använda þöm (dem):
14. a) þa ær han sakær at þrim markum. þöm aghu böndær taka (þöm
använt som ”vanligt” pronomen)
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 5.
då är han skyldig att böta tre mark, dem ska bönderna ha
b) /…/ utan allum sæmi a. þöm i sokn aghu. (korrelatet till þöm är allum; som är den enda möjliga översättningen till modern svenska)
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 4.
/…/ om inte alla, som har del i socknen, kommer överens om det, Behandlingen av þöm aktualiserar frågan om vad som ska definieras som junktorer i tabellerna. För runsvenskans del var den frågan enkel. De enda junktorer som användes där – ok och en (och, men) – har nusvenska motsvarig-heter och bruket av dem motsvarar i stort sett nusvenskans. I det fornsvenska materialet har jag valt att för det första inte redovisa någon skillnad mellan
konjunktion och subjunktion, och för det andra att helt utgå från funktionen. Om ett ord används som junktor (dvs. konjunktion eller subjunktion) redovisas det som sådan (jfr 14 ovan), oavsett andra synpunkter på ordets ordklasstillhörighet.
Tabell 2. Bindeled/konnektiv strategi i satshierarkiska strukturer i Östgötalagens kyrkobalk
1 ok+ffk 14 huvudsatser 1 bisats
SATSER 108 varav 81 fullständiga satser + 27 ofullständiga satsliknande uttryck
I såväl Östgötalagen som Birgitta-autografen finns exempel på bindning mellan led som genom sin kasusböjning visar att de har en gemensam roll gentemot den överordnade satsen (jfr 14 b ovan). Ett liknande exempel finns i 15 nedan, där ett led (kursiverat) genom interpunktion har pekats ut som självständigt, samtidigt som det genom kasusböjningen (oblik/dativ) binds till det led som det bestämmer (understruket).
15. ok skruþ allan þæn sum hialpa skal mæþ manne i hem ok ur heme.
baþe kuikum ok döþum:
och den skrud, som ska brukas mannen till hjälp, då han kommer i världen eller går ur världen, både för levande och döda.
Östgötalagen, Kyrkobalken, flock 1.
Detta oblika satsled förefaller mest likna det som SAG (1999) kallar annex (jfr SAG IV:456), och om vi jämför med Wessens och Holmbäcks annars utmärkta översättning, ser vi hur svårt det är att i modern svenska hantera informations-flödet på ett lika elegant sätt som Östgötalagen gör.
4.3 Birgitta-autograf B
I beskrivningen av Östgötalagen kom interpunktionen att få stor betydelse för tolkningen av satsernas hierarkiska struktur. Birgitta-autograf B har inga skiljetecken i sin handskrift. Autograf A, som inte har studerats här, har lodstreck som avgränsar fraser och satser omväxlande. Bruket av lodstreck i autograf A för tankarna till vad som vore naturlig frasering vid högläsning. Som tidigare nämnts ovan innehåller autograf B flera överstrykningar och dessutom tillägg i marginalen och mellan raderna. Detta kan man se som ett starkt indicium på att texten inte är renskriven, utan att den är en avspegling av en pågående skriv-process.
Tabell 3. Bindeled/konnektiv strategi i satshierarkiska strukturer i
SATSER 137 varav 126 fullständiga satser + 11 satsliknande uttryck
Vid en jämförelse mellan tabell 2 och 3 ser vi att några av de mest uppenbara olikheterna mellan Östgötalagen och Birgitta-autografen är att anaforiska prono-men inte längre är en textbindningsstrategi i Birgitta-autografen; vi ser också att mängden av och variationen mellan junktorer har ökat samt att förhållandet
mellan det som kan klassas som huvudsatser och bisatser har förändrats. I Birgitta-autografen är bisatserna ca 40 % fler än huvudsatserna.
Utvecklingen av subjunktioner ur vanliga pronomen kan illustreras med hur þæt har kommit att användas:
16. a) kan sua vara þæt þe vilia eg lyþa (r. 42) [Det] kan så vara, att de ej vill lyda,
b) þa sigin þem opinbarleka þæt i saghin konungi hemelika (r. 43–
44)
säg dem då öppet, vad [alt. det (som)] ni sa till kungen i hemlighet c) þæt han vili vart land atar vinna (r. 37)
att han må vilja vårt land åter vinna
d) vi hafum nokot þæt sigia þæt idra siæl varþa (r. 25) vi har något att säga [Er], som gäller er själ
Exemplen visar att þæt utvecklas från att vara ett vanligt pronomen – i 16 b är det fortfarande möjligt att tolka þæt som ett pronomen som allmänt syftar på något som diskuterats tidigare – till att fungera som ett vanligt bisatsinledande att – som i 16 a och c. I 16 d tycks þæt till och med få rollen av infinitivmärke: þæt sigia – att säga. På samma sätt som þæt har utvecklats, utvecklades dess dativform þy redan på runsvensk tid – jfr Hellquist (1939:1254) – till att få funk-tionen som junktor och adverb.
17. a) iac biþar idar at i maghin arfuda at rikit finge þæn kunung þy matte hiælpa til guþleka gærniga oc høfiska siþuanno (r. 16–17) jag ber er, att ni må arbeta för, att riket finge den kung, som skulle förmå att hjälpa [det/riket] till Gudi behagliga gärningar och till höviska sedvänjor.
b) þy i ælskin me[r] men en gud ælla idra egna siæl ælla idra egna husfru (r. 28–29)
ty [därför att] ni älskar män mer än Gud, eller er egen själ, eller er
egen hustru.
I exempel 17 a är det uppenbart att þy får en subjunktionsfunktion, men i 17 b leder ty till en tolkning av den följande satsen som huvudsats, medan därför att leder till att den tolkas som bisats. Med tanke på att propositionen är starkt hävdad, menar jag dock att det är ganska självklart att välja läsningen med ty, vilket gör satsen till huvudsats i ett nusvenskt perspektiv.
Birgitta-autografen har också som enda text i mitt material subjunktionslösa relativsatser. I exempel 18 a och b följer relativsatsen direkt på det nominala led som den är bestämning till:
18. a) en af þem ær þæn konungin lyde þa han var værælslikar (r. 11) en av dem är den, som kungen lydde, då han var världslig.
b) ær þæt min sun hafar valt þa varþar han fulkumnaþar (r. 47) är det [den], som min son har valt, då varder han fullkomnad c) hafin þæta raþ hemelikt i fyre iac nu sigar (iac nu sigar i marginalen, r. 22)
håll detta råd, som jag nu säger, hemligt, ni fyra
Det är emellertid svårt att säga var relativsatsen egentligen hör hemma i 18 c, eftersom den är tillagd i marginalen. Ståhle (1968:138) har till och med placerat den i en annan sats än den har placerats här och hos Högman (2009:80). På den här platsen står den dock som närmast sin faktiska placering, och enligt min mening är den här platsen bättre, även med hänsyn till textflödet.
Slutligen får den topikaliserade kluvna satsförkortningen (att pro hemlighålla det så som en bikt) i exempel 19 illustrera den medvetenhet med vilken Birgitta-autografen är strukturerad:
19. oc sua sum skriptama[l] biþiu[m] vi id[ar] þæt lena (r. 25–26) Och så som en bikt ber vi er att det hemlighålla
Genom att fokusera jämförelsen med bikten, kommer vikten av diskretionen betonas; att det sedan kräver en avancerad grammatisk konstruktion tycks inte vara något hinder.
4.4 Korta jämförande iakttagelser
I de föregående tre avsnitten har de olika texternas sätt att strukturera bindning mellan och inom textnivåer beskrivits, dels i löpande text, dels i tabellform. För att göra det möjligt att lättare jämföra de siffror som tabellerna innehåller sammanställs här resultaten från tabell 1–3 i tabell 4. Tabell 4 innehåller också några beräkningar som underlättar jämförelse mellan de olika stora text-massorna.
Tabell 4. Statistisk översikt över resultaten i tabell 1–3
RUNTEXTER ÖSTGÖTALAGEN BIRGITTA- AUTOGRAF B
ANTAL ORD 1 857 587 825
ANTAL SATSER (INKL. FRASER,
SATSFRAGMENT) 243 108 137
ANTAL SATSER (EXKL.
Vi ser här att antalet satser per etthundra ord är ungefär konstant, vilket paradoxalt nog visar att huvudsatserna blir längre, om bisatserna är inbäddade i huvudsatserna: Om vi har en huvudsats som är 10 ord lång får den måttet 10 satser/100 ord, men om vi har en huvudsats med två bisatser som är 30 ord lång får den (3 satser/30 ord) också måttet 10 satser/100 ord. Därför är det mer intressant att jämföra antalet huvudsatser per hundra ord. Vi ser då att antalet satser per hundra ord sjunker, dvs. att satserna blir längre. Vi kan också notera att bisatsernas frekvens ökar från att vara ca 50 procent av huvudsatsernas i Östgötalagen till att vara ca 140 procent av huvudsatsernas i Birgitta-autografen.
Med en stigande frekvens av bisatser ökar också behovet av sammanbindande led. Huvudsatser kan samordnas asyndetiskt, men bisatser kräver normalt något bindeled eller annan sammanbindande strategi, som t.ex. i de framförställda frågeformade konditionalsatserna; sådana satser fanns representerade såväl i Östgötalagen som i Birgitta-autografen. De enda exempel på bisatsfogning utan bindeled eller annan bindestrategi som fanns i mitt material var de tre
relativsatserna som nämnts ovan i exempel 18. Samtidigt som behovet av bindeled ökar, så minskar bruket av anaforer. I Östgötalagen finns några få exempel med anaforisk bindning (se tabell 2), men i Birgitta-autografen inga.
Anaforisk bindning fungerar också bara mellan huvudsatser; när samma pronomen som används för anaforisk bindning mellan två huvudsatser istället används för att binda mellan huvudsats och bisats, så kommer det – åtminstone ur ett nusvenskt perspektiv – att tolkas som en bisatsinledare. Användningen av þöm i exempel 14 ger ett pregnant exempel på detta fenomen. Tabell 4 visar tydligt att variationen, mängden junktorer ökar betydligt från runtexternas enda ok och en till alla 24 i Birgitta-autografen.