I föregående kapitel sökte jag visa att expletivens syntaktiska status spelar en avgörande roll när det gäller kongruensmönster i de moderna nordiska språken.
Endast i de fall då det expletiva ledet har syntaktisk status som subjekt kan det styra kongruensen. I detta kapitel ska jag vända blicken mot äldre svenska, och diskutera den diakrona utvecklingen i svenskans historia.
I dagens svenska kan expletivt det uppträda inte bara satsinitialt utan även till höger om det finita verbet i huvudsatser, såsom illustreras i 16. I äldre svenska var dock situationen annorlunda. I fornsvenska spelade expletiva led generellt en mer marginell roll än i dagens svenska och var – i den mån som de förekom – precis som i dagens isländska knutna till en satsinitial position. Se 17:
16. a. Det kan finnas ormar i gräset.
b. I gräset kan det finnas ormar.
17. a. thz är et bisext om siw aar.
b. Thz war en dygdhelikin ok wälborin piltir i franz (Fornsvenska; Varho 1995:71, 133)
Denna skillnad mellan fornsvenska och modern svenska kan tolkas så att expletivt det har subjektsstatus i modern svenska, medan så inte är fallet för expletivt thæt i fornsvenska. Bruket av expletiva led i svenskans historia har kartlagts närmare av Cecilia Falk (1993). Falk kan visa att expletiva led under 1600-talet dels ökar i frekvens, dels börjar uppträda i en position till höger om det finita verbet, och hon tolkar dessa förändringar som ett utslag av att det expletiva ledet har reanalyserats som subjekt.
Eftersom expletivens syntaktiska status har förändrats i svenskans historia borde vi, givet den analys som jag har föreslagit här, förvänta oss att kongruens-mönstren också har förändrats i svenskans historia. Som framgick i inledningen verkar så också vara fallet: enligt SAOB (D 728 ff.) kongruerade det finita verbet i äldre tid inte med expletivt ’det’ medan kongruens med det senare blev normen (Wellander 1923, 1939). Utifrån tidigare studier är det dock svårt att närmare avgöra när en sådan förändring verkligen ägde rum. Moberg (1825) talar om att det finita verbet ”hellre” står i singular än i plural när det är subjekt, och liknande uppfattningar kommer till uttryck hos Boivie (1826) och i Svensk språklära utgifven af Svenska Akademien (1836):
Då pronomen Personale Det stundom tyckes stå såsom ett öfverflödigt subjekt i en sats, måste alltid verbum sättas i singularis, ehuru det ordet,
som kunde anses vara det egentliga subjektet, står i pluralis; t.ex. Det heter väl: Menniskor gifvas, men: Det gifves menniskor; Flere obekanta menniskor inkommo i sällskapet, men: Det inkom flera obekanta personer &c, Många olyckor hafva händt mig, men: Det har händt mig många olyckor. (Boivie 1834:270.)
Oaktadt den följande nominativen är ett plural, sättes dock verbet vanligen i singularet. (Svensk språklära utgifven av Svenska Akademien 1836:257.)
Under yngre nysvensk tid förefaller det således som om kongruens med det närmast är regel. Detta är också vad vi förväntar oss om vi utgår från att det vid denna tidpunkt – som Cecilia Falk menar – har fått subjektsstatus. Kongruens-mönstren i fornsvenska och äldre nysvenska verkar dock inte vara kartlagda, och det är naturligtvis dessa perioder som är särskilt intressanta i sammanhanget med tanke på att det expletiva ledets syntaktiska status då var annorlunda. För att pröva bärigheten hos den analys som jag har föreslagit här har jag därför närmare undersökt verbkongruensen i satser med expletivt ’det’ i fornsvenska och äldre nysvenska.
3.1 Material och excerperingsprinciper
Materialet för studien består av 10 yngre fornsvenska och 13 äldre nysvenska texter. För uppgift om titel, excerperad utgåva etc. hänvisar jag till bilaga 1. I dessa texter har jag excerperat expletiva led som uppträder tillsammans med en nominalfras i plural. Jag utesluter däremot koordinerade nominalfraser från undersökningen (se 18). Dessutom bortser jag från satser med en nominalfras som kvantitetsattribut (se 19).
18. Thz ær idhur fadher oc modher … (SVM) 19. thz är xxx marc gwll (DI)
Det ska sägas att expletiva led i kombination med en nominalfras i plural som uppfyller de kriterier som jag specificerar här på det hela taget är ganska sällsynta i de excerperade texterna, och jag avstår därför genomgående från kvantitativa jämförelser.
3.2 Resultat
I detta avsnitt presenterar jag resultatet av min undersökning. Jag inleder med att presentera resultat från undersökningen av de äldre nysvenska texterna och går därefter vidare med att redogöra för situationen i yngre fornsvenska.
I de äldre nysvenska texterna förekommer närmast uteslutande singular verb-böjning i de excerperade beläggen: det finita verbet kongruerar med andra ord i regel med det expletiva ledet, som i 20. Det enda undantaget bland de texter som jag har excerperat är Gustav Vasas Bibel där det finita verbet inte kongruerar med det expletiva ledet (se 21).
20. a. at däd war inge murar kring Sparta (sg; Columbus) b. Thet finnes Paddor bland dannemänn (sg; Runius)
21. Thet woro siw brödher, Och then förste toogh sigh hustru (pl) Det ska dock framhållas att Gustav Vasas Bibel inte på något sätt är unik när det gäller kongruensmönster. Även Olson (1913) ger exempel på satser med plural verbböjning; det finita verbet kongruerar alltså inte undantagslöst med det expletiva ledet i äldre nysvenska:
22. Det äro många slagz Diur till uti Werlden. (1658)
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det i äldre nysvenska finns variation mellan singular och plural verbböjning på ett sätt som inte är helt olik situationen i dagens engelska eller färöiska. En sådan variation är också helt väntad givet den föreslagna analysen när ’det’ under äldre nysvensk tid reanalyserades som subjekt.
Vad fornsvenskan anbelangar är förutsättningarna dock annorlunda. Om vi utgår från att expletiva led inte hade subjektsstatus i fornsvenska, borde plural verbböjning vara den enda möjligheten eftersom ett led utan subjektsstatus inte kan antas styra kongruensen. Vi borde med andra ord förvänta oss ett system i fornsvenska som är stabilt på samma sätt som i modern isländska eller tyska. Så verkar dock vid en första anblick inte vara fallet eftersom både singular och plural verbböjning förekommer i kombination med ’det’ i fornsvenska. Jfr 23 och 24:
23. a. Thz waro twe brødhir (pl; ST) b. thz varo twe röuara (pl; B0)
24. oc thet bliffwer ey mykith starka drykker (sg; Bond)
I exempel som 24 är dock ’det’ referentiellt snarare än expletivt och kan därmed inte betraktas som ett giltigt motexempel i sammanhanget (jfr excerperings-principerna ovan). Gränsdragningen mellan expletiva och referentiella ’det’ är dock inte självklar och försvåras av det faktum att flertalet av de belägg som jag har excerperat har strukturen [’DET’+ KOPULAVERB + NP]. Enligt Falk (1993:233)
är det svårt att skilja ett referentiellt ’det’ från ett expletivt ’det’ i denna typ av strukturer. I de fall där jag har betraktat ’det’ som entydigt expletivt led är emellertid plural verbböjning gängse.
3.3 Diskussion
Studien av kongruensmönster i äldre svenska ger vid handen att såväl singular som plural verbböjning förekommer under nysvensk tid. En sådan variation är också väntad om vi antar att det expletiva ledet under 1600-talet reanalyseras som subjekt. I fornsvenska är däremot mönstret mer stabilt genom att plural verbböjning framstår som den vedertagna formen. Även denna stabilitet följer av den föreslagna analysen: i fornsvenska saknade expletiven syntaktisk status som subjekt och hade därmed ingen möjlighet att styra kongruensen.
I föregående avsnitt sökte jag visa att den variation i kongruensmönster som föreligger i de moderna nordiska språken inte kan hanteras inom ramen för de analyser som tidigare har föreslagits av Pollock (1986) respektive Cardinaletti (1997). Samma invändning kan göras när det gäller kongruensförhållanden i äldre svenska. Pollock (1986) ser en koppling mellan förekomsten av ett synligt expletivt led och singular verbböjning, och en sådan teori kan inte hantera den variation som finns i äldre nysvenska. Cardinaletti (1997) förespråkar istället en analys där enbart expletiva led som har en entydig nominativ form kan avgöra verbkongruensen. För en sådan analys blir det problematiskt att kongruens-mönstren i fornsvenska skiljer sig från de nysvenska trots att det expletiva ledet vare sig i fornsvenska eller nysvenska hade en entydig nominativ form. Utifrån Cardinalettis analys väntar vi oss snarast plural verbböjning genom hela svenskans historia. Som vi har sett i detta avsnitt är så inte fallet.
4 Sammanfattning
Med utgångspunkt i en tidigare analys av Platzack (1983) har jag i denna artikel föreslagit att verbkongruensen i satser med expletivt ’det’ följer av det expletiva ledets syntaktiska status: om det expletiva ledet inte har status som subjekt är kongruens med det expletiva ledet inte möjligt. Kongruens med ’det’ kan enbart förekomma under förutsättning att expletiven har subjektsstatus, men subjektsstatus hos det expletiva ledet utesluter samtidigt inte kongruens med det logiska eller egentliga subjektet. Medan kongruensmönstret i det första fallet är enhetligt är det således variabelt under de senare omständigheterna.
Till skillnad från tidigare analyser kan detta förslag inte bara hantera den synkrona variationen i några nordiska varieteter utan hypotesen gör också korrekta förutsägelser vad gäller den diakrona utvecklingen i svenskan.
I modern engelska föreskriver normen att det finita verbet i expletiva konstruktioner kongruerar med det egentliga subjektet – och inte med there. Det finns dock stor variation på denna punkt i engelska. Enligt Nevalainen (2009:81) är denna variation en konsekvens av en konflikt mellan två nominalfraser som båda har möjlighet att styra kongruensen. Slutsatsen av mitt resonemang i denna artikel är att en sådan konflikt först uppstår när det expletiva ledet har blivit subjekt – i annat fall är systemet i princip enhetligt.
Litteratur
Atwood, Elmer Bagby 1953. A survey of verb forms in the eastern United States.
Ann Arbor: University of Michigan Press.
Boivie, Pehr Gustaf 1834. Försök till en svensk språklära jemte inledning, innehållande allmänna grammatikan. Upsala: Palmblad & c.
Cardinaletti, Anna 1997. Agreement and control in expletive constructions.
Linguistic Inquiry 28:2. S. 521–533.
Falk, Cecilia 1993. Non-referential subjects in the history of Swedish. Lund:
Lunds universitet.
Garbacz, Piotr 2010. Word order in Övdalian. A study in variation and change.
Lund: Lunds universitet.
Johannessen, Janne Bondi, Joel Priestley, Kristin Hagen, Tor Anders Åfarli &
Øystein Alexander Vangsnes 2009. The Nordic Dialect Corpus – an Advanced Research Tool. I: Kristiina Jokinen & Eckhard Bick (red.). Proceedings of the 17th Nordic Conference of Computational Linguistics. Odense: Northern European Association for Language Technology. S. 73–80.
Levander, Lars & Stig Björklund 1961. Ordbok över folkmålen i övre Dalarna.
Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet.
Mecchan, Marjory & Michele Foley 1994. On resolving disagreement: Linguistic theory and variation—There’s bridges. Language Variation and Change 6. S.
63–85.
Moberg, Peter 1825. Försök till en lärobok för nybegynnare i allmänna ock svenska grammatiken. Stockholm: Marquardska Tryckeriet.
Nevalainen, Terttu 2009. Number agreement in existential constructions: A sociolinguistic study of 18th-century English. I: Markku Filppula, Juhani Klemola & Heli Paulasto (red.). Vernacular universals and language contacts.
Evidence from varieties of English and beyond. New York/London: Routledge.
S. 80–102.
Olson, Emil 1913. Studier över pronomenet den i nysvenskan. Lund/Leipzig:
Gleerups/Harrassowitz.
Petersen, Hjalmar P. 2010. The dynamics of Faroese–Danish language contact.
Heidelberg: Universitätsverlag Winter.
Platzack, Christer 1983. Existential sentences in English, German, Icelandic and Swedish. I: Fred Karlsson (red.). Papers from the Seventh Scandinavian Conference of Linguistics. Helsinki: University of Helsinki. S. 80–100.
Pollock, Jean-Yves 1986. Sur la syntaxe de en et le paramètre du sujet nul. I:
Mitsou Ronat & Daniel Couquaux (red.). La Grammaire Modulaire. Paris:
Editions de Minuit. S. 211–246.
SAOB = Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien 1898–.
Lund: Gleerups.
Svensk språklära utgifven af Svenska Akademien 1836. Stockholm.
Thráinsson, Höskuldur, Hjalmar P. Petersen, Jógvan Í Lon Jacobsen & Zakaris Svabo Hansen 2004. Faroese. An overview and reference grammar. Tórshavn:
Føroya Fróðskaparfelag.
Thráinsson, Höskuldur 2007. The Syntax of Icelandic. Cambridge: Cambridge University Press.
Varho, Minna 1995. ’Liggær lik a wighwalli ærræt ok undæt.’
Existentialkonstruktionen i fornsvenskan. En undersökning av de äldsta existentiella satsstrukturerna i det svenska skriftspråket. Åbo: Åbo universitet.
Otryckt.
Wellander, Erik 1923. Syntaktiska strövtåg. Nysvenska studier 3. S. 1–51.
Wellander, Erik 1939. Riktig svenska. Stockholm: Norstedts.
Bilaga 1: Excerperade och citerade texter
Excerperade fornsvenska texter
BJ = Barlaam och Josaphat. Prosadikter från Sveriges medeltid, utg. av G. E.
Klemming. Stockholm 1887–1889.
Bo = Bonaventura betraktelser öfver Christi lefverne. Utg. av G. E. Klemming.
Stockholm 1860.
Bond = Peder Månssons Bondakonst. Utg. av J. Granlund. Uppsala 1983.
Did = Sagan om Didrik af Bern. Utg. av G. O. Hyltén-Cavallius. Stockholm 1850–1854.
HT = Historia Trojana. Utg. av R. Geete. Stockholm 1892.
Jär = Järteckensbok. Klosterläsning. Utg. av G. E. Klemming. Stockholm 1877.
KM = Karl Magnus. Prosadikter från Sveriges medeltid. Utg. av G. E. Klemming.
Stockholm 1887–1889.
Lu = Lucidarius. Svenskt kyrkobruk under medeltiden. Utg. av R. Geete.
Stockholm 1900.
ST = Siælinna Thrøst. Utg. av S. Henning. Uppsala 1954.
SVM = Sju vise mästare. Prosadikter från Sveriges medeltid. Utg. av G. E.
Klemming. Stockholm 1887–1889.
Excerperade äldre nysvenska texter
GVB = Nya Testamentet i Gustav Vasas Bibel. Utg. av N. Lindqvist. Stockholm 1941. [Lukasevangeliet och Markusevangeliet.]
Petri = [Olaus Petri:] En Swensk Cröneka. Olaus Petri samlade skrifter IV. Utg.
av J. Sahlgren. Uppsala 1917.
Swart = [Peder Swart:] Konung Gustaf I:s krönika. Utg. av N. Edén. Stockholm 1912.
Gyllenstierna = Nils Gyllenstiernas brev och rapporter från den engelska beskickningsresan 1561–62. Historiska handlingar 33:1. Stockholm 1946.
Brahe = [Nils Brahe:] Brahes krönika. Utg. av O. Ahnfelt. Lund 1897.
Anna Vasa = Anna Vasas brev till familjen Gyllenstierna 1591–1612. Utg. av J.
Dumanowski, P. Garbacz & O. Svensson. Kraków 2002.
Gyllenhielm = [Carl Carlsson Gyllenhielm:] Egenhändiga anteckningar af Carl Carlsson Gyllenhielm rörande tiden 1597–1601. Historiska handlingar 20:2.
Stockholm 1905.
Horn = [Agneta Horn:] Beskrivning över min vandringstid. Utg. av G. Holm.
Stockholm 1959.
Hiärne = [Urban Hiärne:] Stratonice. Utg. av M. von Platen. Stockholm 1952.
Columbus = [Samuel Columbus:] Mål-roo eller Roo-mål. Utg. av B. Hesselman.
Uppsala 1935.
Spegel = [Haqvin Spegel:] Dagbok. Utg. av S. Hildebrand. Stockholm 1923.
Stålhammar = Jon Stålhammars brev till hustrun Sofia Drake. Karolinska krigares dagböcker VII. Utg. av A. Quennerstedt. Lund 1912.
Runius = [Johan Runius:] Prosaiska skrifter. Samlade skrifter av Johan Runius.
Utg. av E. Noreen. Stockholm 1950.