I litteraturen behandlas vanligtvis en typ av pseudosamordning åt gången.
Typiskt handlar det om pseudosamordning med positionsverb (t.ex. Kvist Darnell 2008), bl.a. eftersom denna konstruktion anses uttrycka progressivitet (t.ex. Bertinetto m.fl. 2000:523, Ebert 2000:607). Även vissa samordningar med gå som förstaled har behandlats (t.ex. Wiklund 2009, Josefsson 2014), t.ex. i gå (runt) och samla pengar.1 De drag som redovisas antas emellertid ofta, mer eller mindre implicit uttryckt, utmärka hela kategorin pseudosamordning (se t.ex.
Kvist Darnell 2008:1–3, men även SAG 4:902 f.). I enstaka fall uttrycks samhörigheten explicit, t.ex. i Ebert (2000:617): ”There is thus no clear evidence for distinguishing a motion progressive [en typ av gå och V, vår anm.] from postural verb constructions [typen sitta och V, vår anm.]”.
Det som utmärker pseudosamordningar är i litteraturen semantiska, prosodiska och syntaktiska drag. Semantiskt brukar den nedtonade lexikala betydelsen hos förstaverbet framhållas, liksom enhändelsetolkningen, särskilt i de fall första-verbet är ett positionsverb. Inte sällan lyfts aspektuella egenskaper fram hos konstruktionen (något som Blensenius 2015 ifrågasätter). Prosodiskt uppvisar pseudosamordningar likheter med hypotaktiska verbkonstruktioner i att det första verbet, i likhet med ett hjälpverb i en verbkedja, ofta är obetonat.
1 Nämnas ska även Andersson (1979) och Ekberg (1983), om bl.a. vara och V, och Ekberg (1993) och Wiklund (2009), om ta och V.
Syntaktiskt, slutligen, är de flesta forskare överens om att det finns en uppsätt-ning kriterier som kan tillämpas för att avgöra om något är en pseudo-samordning eller inte (t.ex. Josefsson 1991:140 f., SAG 4:903, Kvist Darnell 2008:56 ff.). Vi kan här nöja oss med redovisningen i SAG (4:903), där en stor del av de syntaktiska kriterier som tas upp i litteraturen redovisas. SAG anger nedanstående som typiskt för ”satser med samordning av denna typ (pseudo-samordning)”:
i. Verbet i det första ledet är obetonat, t.ex. satt och sydde.
ii. Konstruktionen kan inte parafraseras med samordnade satser (med två uttryckta subjekt), t.ex. Mona satt i det blå rummet och {Ø/?hon} sydde.
iii. Samordningsleden kan inte byta plats, t.ex. Mona {satt och sydde/*sydde och satt} i det blå rummet.
iv. Konstruktionen kan inte ta både: Mona {Ø/*både} satt och sydde i det blå rummet.
v. Ett subjekt (som inte är fundament) och ett satsadverbial vid fa-ordföljd måste stå efter det första finita verbet: Nu {satt Mona tyvärr och sydde/*satt och sydde Mona tyvärr} i det blå rummet.
vi. Ett objekt eller bundet adverbial som hänför sig till det senare verbet (och som inte passar till det första verbet) kan stå som satsbas till hela satsen: Den där artikeln har hon suttit och skrivit på hela dagen. (Inte t.ex. … sovit och skrivit på hela dagen.)
De redovisade kriterierna i SAG är nu inte samtliga kriterier, utan ett urval.
Utifrån de redovisade exemplen kan man t.ex. också sluta sig till att båda samordningsleden, hädanefter V1 och V2, ska kongruera i tempus (satt och sydde, inte *satt och syr eller *satt och sy; jfr även Wiklund 2007:1 och Hansen
& Heltoft 2011:979, där de senare talar om pseudosamordningar som
”kongruenskonstruktioner”). I alla händelser är kriterierna tänkta att kunna appliceras på olika typer av pseudosamordningar, där typerna definieras av V1-verbet. Nedan redovisas den uppdelning som ges i SAG (4:902–909):
V1 anger befintlighet (t.ex. sitta och läsa, stå och röka)2
V1 anger förflyttning utan mål (t.ex. gå [runt] och sörja) (se även Josefsson 2014)
V1 anger förflyttning med ett mål (t.ex. gå och fiska, åka och handla mat) (se även Josefsson 2014, Ahlberg m.fl. 2015:12)
V1 anger olika faser av en aktion (börja och spela, fortsätta och sura) V1 inleder artighetsuttryck (var vänlig och svara inom 14 dagar) V1 anger kanalen för en språkhandling (ringa och beställa)
2 Fetstil i exempel är tillagd av oss i åskådliggörande syfte.
Något som sällan tas upp i litteraturen är att de kriterier för pseudosamordningar som anförs är tillämpliga i högst olika grad på olika typer av pseudo-samordningar, och kriteriernas tillämpbarhet begränsas för övrigt inte nödvän-digtvis av klassificeringen som just pseudosamordningar. Betrakta t.ex. kriterium (iii) ovan: att samordningsleden inte kan byta plats. Detta kriterium fungerar rätt väl för pseudosamordningar med positionsverb som i det redovisade exemplet (satt och sydde/*sydde och satt), men det fungerar inte självklart lika bra som kriterium för t.ex. en pseudosamordning med gå i V1, med betydelsen ’gå iväg’.
Här fungerar det, åtminstone syntaktiskt, utmärkt att byta plats på samordnings-leden (se 3a). Ett annat exempel på ett kriterium som inte alltid ger tydligt utslag är (vi) ovan, dvs. det att ett komplement i V2 ska kunna stå som satsbas till satsen i en pseudosamordning 3b:
3. a. Hon {gick och betalade/betalade och gick}.
b. ?En tupplur gick han och tog. (Jfr: Han gick och tog en tupplur.) Det är väl knappast någon överraskning att kriterier är mer eller mindre applicerbara på kategorimedlemmar, men man kan i alla händelser fråga sig hur homogena pseudosamordningar egentligen är. Att en pseudosamordning med gå i V1, som i 3, kan passera platsbyteskriteriet medan en med sitta i V1 inte gör det skulle kunna ha att göra med graden av självständighet hos V1: ett positionsverb står sällan självständigt i satser, dvs. utan adverbial eller i en pseudosamordning, utan att betydelsen blir ganska specifik (Han satt {i soffan/och läste/?Ø}), medan t.ex. gå utan svårighet också kan stå självständigt (Han gick {till affären/och handlade/Ø}). Medan sitta så att säga är självständigt i pseudo-samordning, verkar t.ex. gå:s självständighet inte nödvändigtvis beroende av just pseudosamordningen, åtminstone i de fall samordningen har ’gå iväg’-betydelse.
Det är vidare intressant att märka att gå och V-konstruktionen till ganska nyligen (1800-talet) växlade med en infinitivkonstruktion, gå att V.inf, åtminstone i vissa texttyper. Vi finner t.ex. konstruktioner som gick att bese slottet i Almqvists Jaktslottet (Almqvist [1832] 2015), och i detta påminner gå och V om den nutida pseudosamordningen hålla på och V, som i höll på och skrev, som växlar med den mer standardspråkliga hålla på att V.inf, som i höll på att skriva.
Infinitivkonstruktionen tycks dock vara begränsad till agentiva konstruktioner med final betydelse. Notera att t.ex. sitta/stå/ligga (m.fl.) och V inte växlar på detta vis, t.ex. *Hon satt att läsa.
I anslutning till frågan om pseudosamordningars homogenitet kan för övrigt också frågan om hur pseudosamordning förhåller sig till egentlig verbal sam-ordning lyftas fram helt kort, eftersom även vissa ”egentliga” verbsamsam-ordningar
(dvs. tidigare inte beskrivna som pseudosamordningar) passerar flera pseudo-samordningskriterier. Ahlberg m.fl. (2015:17 f.) finner t.ex. nya potentiella V1-verb för kanalen för en språkhandling, t.ex. maila och fråga, och även V1-verb för icke-verbal kommunikation: {le/nicka/skratta} och säga. Vidare har man funnit vissa verb som anger att en handling upphör, t.ex. stanna och käka, medan andra verb är rörelseverb som anger att en aktion inleds, t.ex. {sticka/dra} och käka (Ahlberg m.fl. 2015:18). Liknande tendenser visas för övrigt i Kinns studie av pseudosamordning i modern norska (Kinn, under utg.). Han konstaterar även bland annat att variationen av motsvarande V1-verb i konstruktioner som uttrycker förflyttning utan mål är mycket stor; han finner inte mindre än 167 olika typer.
Utifrån vad som sagts ovan, är syftet med föreliggande studie att undersöka om ett språkhistoriskt perspektiv kan ge ledtrådar till varför dagens pseudo-samordningar ibland beter sig olika och därigenom ifrågasätta deras ibland påstådda likheter. Vi genomför en diakron studie av verbet gå som V1 och jämför med de (få) studier som finns av andra V1-verb.