På 1800-talet uppvisar svenskan på båda sidor av Bottenviken en viss brokighet i fråga om verbböjningen (Lehti-Eklund 2007:23). Lehti-Eklund har jämfört det tidiga 1800-talets verbböjning i Finland med Rydqvists Svenska språkets lagar (1850) och SAOB för att se om det finländska språkbruket avviker från det sverigesvenska. Det finländska 1800-talsmaterial hon undersöker består av brev, memoarer och dagböcker av fem manliga yrkesmilitärer och en 13-årig högreståndsflicka: Georg Jägerhorn från Savolax, Carl Leijstén från Bjärnå, Jakobina Charlotta Munsterhjelm från Elimä, Carl M Möllersvärd från Borgå, Fredrik Nyberg från Helsingfors samt Herman Wärnhjelm från Sveaborg.
Lehti-Eklund (2007) har bl.a. sett på böjningen av verb som i dag böjs enligt första konjugationen, men där preteritum-, perfekt particip- och supinum-formerna på 1800-talet ofta följde andra konjugationens mönster. Man har t.ex.
använt formerna lånte, lånt i stället för lånade, lånat. Lehti-Eklund delar in verben i tre grupper:
1) sådana som hör till andra konjugationen i bägge länderna, 2) sådana där bruket vacklar och böjningsformer enligt andra konjugationen uppfattas som vardaglig och
3) sådana som i Finland men inte i Sverige kan böjas enligt andra konjugationen.
Det är alltså fråga om dels ett gemensamt språkbruk (grupp 1), dels vissa stilistiska skillnader mellan Finland och Sverige (grupp 2), dels klart finländska särdrag (grupp 3) (Lehti-Eklund 2007:24–27). Denna indelning ligger som bas för min studie. Fokus ligger på sådana verb där det föreligger en skillnad mellan svenskan i Finland och i Sverige (grupp 2 och 3). Jag kommer för enkelhetens skull att kalla dem grupp 2 och 3 även i denna studie. Verb som tillhör grupp 1 undersöks alltså inte alls.
I tabell 1 är de undersökta verbens böjningsparadigm och stilanvisning enligt första upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL 1) sammanställda. Till grupp 2 hör bruka, låna, löna, mena, ropa, spela, tala och visa. Det är alltså ord där böjningen enligt andra konjunktionen kan förekomma i mindre vårdad prosa. Till grupp 3 hör fråga, lofva, råka, smaka och svara, som enligt SAOL bara kan böjas enligt första konjugationen.
Tabell 1. De undersökta verben och deras böjning enligt Svenska Akademiens ordlista (upplaga 1, 1874)
Verb
(grupp) Böjning enligt SAOL 1 (1874)
bruka (2) -ar, -ade, -at, -ad; böjningen brukte, brukt nyttjas ej gerna i vårdad prosa
låna (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna lånte, lånt användas ej gerna i vårdad prosa
löna (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna lönte, lönt användas ej gerna i vårdad prosa
mena (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna mente, ment brukas ej gerna i vårdad prosa
ropa (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna ropte, ropt brukas ej gerna i vårdad prosa
spela (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna spelte, spelt brukas ej gerna i vårdad prosa
tala (2) -ar, -ade, -at, -ad; formerna talte, talt användas ej gerna i vårdad prosa
visa (2) -ar, -ade, -at, -ad; böjningsformerna viste, vist användas ej gerna i vårdad prosa
Eftersom ordböcker och verklighet inte alltid behöver stämma överens, har jag också jämfört verbens preteritumformer enligt 1 och 2 konjugationen i Språk-banken på 1800-talet. Resultatet visas i figur 1. Man kan se att SAOLs norm stämmer ganska väl överens med bruket.
Noteras bör att det finns två homonymer som ökar förekomsten av andra konjugationen, nämligen svarte, som förutom preteritum av svara även kan vara adjektivet svarte (svarta) samt viste, som kan vara preteritum av visa, men också av veta (visste/viste) eller substantivet viste ’vistelseort’. Detta påverkar dock inte helhetsbilden.
Figur 1. Verbens böjning enligt konjugation i Språkbanken, sverigesvenskt material från 1800-talet. Siffrorna inom parentes efter verben anger den grupp de tillhör enligt SAOL 1.
Böjningen enligt andra konjugationen noteras av Ahlbäck (1971:34–35), som skriver att den är okänd i de svenska dialekterna i Finland och därmed alltså ett drag som kommit från Sverige, där den finns i många dialekter.3 Ahlbäck (1971:26) har hittat detta drag i urkunder från Åbo på 1600-talet. Lehti-Eklund (2007:26) antar att formerna i grupp 3 före 1800-talet varit gemensamma för både svenskt och finländskt språkbruk. En jämförelse med sverigesvenskt material i Språkbanken stöder detta i fråga om verben svara, råka och lofva,
3 Enligt Karlholm (2016) är böjningen fortfarande vanlig i sverigesvenska dialekter, framför allt i traditionell dialekt: ”Utifrån ett stickprov av verbet låna påträffas formen LÅNTE i följande landskap i Sverige: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Västergötland, Östergötland, Öland, Gotland, Värmland, Närke, Sörmland, Uppland, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten, Lappland och Norrbotten.” Ståhle (1981:6) meddelar att formerna ropte, talte, spelte (grupp 2) och frågte, svarte (grupp 3) länge förekom också i s.k. bildat talspråk hos äldre stockholmare;
Han exemplifierar med att den kände språkvårdaren Erik Wellander gärna sade både frågte och svarte. Läs också Areskog (1936).
Ϭй ϮϬй ϰϬй ϲϬй ϴϬй ϭϬϬй
men inte i fråga om verben smaka och fråga. Figur 2 visar förhållandet i Sverige mellan första och andra konjugationen av verben i grupp 3, dels på 1700-talet, dels på 1800-talet i Sverige.
Figur 2. Verben i grupp 3, förekomster i Sverige indelade enligt konjugation och sekel.
Av figur 2 kan man avläsa att vissa av de verb som på 1800-talet tillhörde grupp 3 ibland kunde böjas enligt andra konjugationen i Sverige på 1700-talet. Detta gäller särskilt lofva och råka.
I figur 3 visas förhållandet mellan första och andra konjugationen av de verb som kan anses höra till grupp 2, dels på 1700-talet, dels på 1800-talet. Här kan man tydligt se en tillbakagång för andra konjugationen.
Ϭй ϮϬй ϰϬй ϲϬй ϴϬй ϭϬϬй
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
^sϭϴϬϬ
^sϭϳϬϬ
ĨƌĊŐĂůŽĨǀĂƌĊŬĂƐŵĂŬĂƐǀĂƌĂ
ϭŬŽŶũ ϮŬŽŶũ
Figur 3. Verben i grupp 2, förekomster i Sverige indelade enligt konjugation och sekel.
Både figur 2 och 3 visar att andra böjningen enligt andra konjugationen i fråga om dessa verb var vanligare i Sverige på 1700-talet än på 1800-talet. Draget verkar alltså vara en arkaism som levde längre kvar i Finland än i Sverige.