Tidigare studier i Finland

De första studierna i Finland gjordes av Kasanen och Kinnunen år 1990 och Kasanen, Kinnunen, Östermark och Aaltonen år 1992. Båda dessa studier visade att aktivt förvaltade fonder inte lyckas överprestera sitt jämförelseindex. I Heikkiläs studie från 1993 och Liljeblom och Löflunds från 1995 var det endast några fonder som lyckades prestera bättre än sitt jämförelseindex. (Sandvall 2000)

Liljeblom och Löflund (2000) undersöker såväl fondprestation som marknadstajmingsförmågan för finländska fonder under tidsperioden 1991 till 1995. De undersöker prestationen för aktie-, bland- och obligationsfonder men de använder flera jämförelseindex istället för bara ett. De inkluderar endast fonder som har komplett data för tidsperioderna ett, tre och fyra år före 1995, alltså kan det existera survivorship bias i deras resultat. I och med detta är också antalet inkluderade fonder varierande, där de med fyra års data endast är elva stycken medan de med ett års data är 37 stycken. De undersöker fondprestation med Treynorkvoten, Sharpekvoten och med Jensens alfa.

Därtill använder de Treynor och Mazuys (1966) samt Henriksson och Mertons (1981) modeller för att undersöka om fondförvaltarna lyckats med marknadstajming och val av rätt värdepapper. Resultaten i studien för fondprestation är i linje med tidigare forskning av bland annat Grinblatt och Titman (1994) där majoriteten av fonderna underpresterar sitt jämförelseindex. Dessutom framkommer det att rankandet (från bäst till sämst presterande) av fonderna gjort efter de tre prestationsmåtten är mycket korrelerade. Därtill fann de inga tecken på att marknadstajming skulle ha existerat under perioden.

Sandvall (2000) undersöker den kortsiktiga ihålligheten för 40 till 44 (beroende på perioden) finländska aktie-, obligations- och blandfonder under tidsperioden 1995 till 1998. Hans sampel är fritt från survivorship bias och fonderna rankar han på basen av avkastningarna under de sex senaste månaderna och därefter skapar han portföljer bestående av vinnar- och förlorarfonder. Hans datamaterial består av veckovisa avkastningar och han mäter ihålligheten genom att relatera de kumulativa abnormala avkastningarna till avkastningarna från den tidigare perioden. Alla avkastningar räknas som logaritmer från onsdag till onsdag för att undvika eventuella anomalier i form av veckodagseffekten. Resultaten visar att det existerar statistiskt signifikant ihållighet i alla dessa tre fondgrupper där de tidigare vinnarfonderna också i fortsättningen tenderar avkasta högre än medeltalet och vice versa.

Kasanen, Lipponen och Puttonen (2001) försöker förklara vad aktiefonders tillväxt bestäms av i Finland genom att se på tidigare prestation, kostnader och avgifter, marknadsföring samt vilka tjänster fonderna erbjuder. Antalet inkluderade fonder i studien är 15 till 17 beroende på vilket år som undersöks, under tidsperioden 1994 till 1996. Resultaten i studien visar att investerarna som investerar via ett fondbolag ofta ser på tidigare prestation medan investerarna som investerar via banker inte brukar se på fondens tidigare prestation. Därtill verkar inte fondkostnaderna ha någon inverkan

på fondens tillväxttakt och efterfrågan på fondandelarna. De visar också att fonders marknadsföring korrelerar positivt med dess efterfråga.

Korkeamäki och Smythe Jr. (2004) undersöker hur fonders avgifter och avkastningar påverkas av den finländska marknadens karaktär under tidsperioden 1993 till 2000.

Den finländska marknaden är segmenterad och i en hög grad bankkoncentrerad. Trots detta växte fondmarknaden i Finland snabbast i hela EU mellan 1996 och 2000. De utför sin undersökning med hjälp av OLS multipla regressionsanalyser där avgifter respektive avkastning är beroende variabler och inkluderar alla fonder som finns med i

”Rahastoraportti”³. Resultaten i deras studie visar att fonder förvaltade av banker och äldre fonder har avgifter som är tolv baspunkter högre än övriga fonder men kompenserar ändå inte investerarna med en högre riskjusterad avkastning. Medeltalet för fondkostnaderna är 1,44 % men dessa har minskat med tiden vilket är ett tecken på en ökad konkurrens på den finländska marknaden. De konstaterar slutligen att finländska aktiefonder i medeltal har underpresterat marknaden.

Korpela och Puttonen (2006) undersöker vilka determinanter som påverkar fonders kostnader på den finländska marknaden vid utgången av 2002. Deras datamaterial består av 612 fonder av vilka 264 är registrerade i Finland. Deras regressionsanalys har en förklaringsgrad på 46 % vilket betyder att de oberoende variablerna förklarar ungefär 46 % av variationen i den beroende variabeln fondkostnader. För hela samplet är fondkostnaderna i medeltal 1,3 % medan de för de finländska fonderna är 1,24 %.

Resultaten i studien visar att kostnaderna för fonder som förvaltas av banker är högre än kostnaderna för fonder som förvaltas av fondbolag. Detta är i linje med Korkeamäki och Smythe Jr. (2004) som presenterade att fondkostnaderna för banker i Finland är tolv baspunkter högre än fondkostnaderna för fondbolag. Ytterligare konstaterar Korpela och Puttonen (2006) att indexfonder har lägre fondkostnader än de aktivt förvaltade fonderna. Slutligen konstaterar de att aktivt förvaltade fonder inte i medeltal har lyckats överprestera de passivt förvaltade fonderna efter att alla avgifter är beaktade.

Ekholm och Peel (2007) undersöker inverkan av 17 olika faktorer på fonders prestationer i Finland. De inkluderar endast fonder som (1) är registrerade i Finland, (2) som har minst ett års avkastningsdata sett från 31 december 2005, (3) fondförvaltaren har förvaltat fonden i minst ett år och (4) fondförvaltaren har fyllt i

3 Rahastoraportti utkommer månatligen och publiceras av Helsinki Exchanges Ltd. Denna rapport innehåller alla fonder i Finland.

deras enkät. Deras datamaterial består slutligen av 175 fonder som uppfyller de fyra ovanstående kriterierna. Resultaten i studien visar att antalet investerare i fonden negativt korrelerar med fondprestationen och att de aktivt förvaltade fonderna lyckas skapa högre avkastningar än indexfonderna också efter att fondkostnaderna är beaktade.

Kumlin och Puttonen (2009) undersöker i sin studie om portföljförvaltarens ägande i fonden påverkar fondens prestation i Finland. Studien omfattar 119 fondförvaltare och totalt 460 fonder under tidsperioden 2003 till 2005. Resultaten indikerar att det inte existerar något samband mellan fondförvaltarens ägande i fonden och fondens prestation då ägande mäts som procent av fondens totala tillgångar. Däremot då ägande mäts som procent av fondförvaltarens totala beskattningsbara förmögenhet visar resultaten, i motsats till resultaten från liknande studier i USA, att ägandet är negativt korrelerat med fondprestationen. Därtill fann de att stora fonder tenderar ha bättre prestation och att antalet ägare i fonden är negativt korrelerat med fondprestationen. Med andra ord visar resultaten att stora fonder med få ägare presterar bättre än små fonder med flera ägare. En orsak till detta är att fondbolag föredrar fonder som hämtar mest intäkter till dem. Slutligen konstaterar de att ägandet är högre i mera volatila fonder.

Tabell 2 Sammanfattning av tidigare finländska studier

Författare Årtal Tidsperiod Resultat

Liljeblom & Löflund 2000 1991 - 1995 Största delen av aktie-, bland- och obligationsfonderna under-presterade sitt jämförelseindex.

Inga tecken på lyckad marknads-tajming.

Sandvall 2000 1995 - 1998 För såväl aktie-, bland- som obligationsfonder hittades statis-tiskt signifikant ihållighet i fond-prestationen.

Kasanen, Lipponen &

Puttonen 2001 1994 - 1996 Fondkostnaderna påverkar inte fondens tillväxttakt och efterfrågan, marknadsföring korrelerar positivt med fondens efterfråga och vid investeringar via banker är tidigare prestation inte viktigt.

Korkeamäki & Smythe Jr. 2004 1993 - 2000 Finländska aktiefonder har i

Korpela & Puttonen 2006 2002 - 2005 Indexfonder har lägre fond-kostnader än aktivt förvaltade fonder och bankers fondkostnader är högre än fondbolags kostnader.

Därtill lyckas aktivt förvaltade fonder inte i medeltal överprestera de passivt förvaltade fonderna.

Ekholm & Peel 2007 Minst

1.1-31.12.2005 Antalet investerare i fonden korrelerar negativt med fond-prestation. Aktivt förvaltade fonder lyckas överträffa sina jämförelse-index även efter att kostnaderna är beaktade.

Kumlin & Puttonen 2009 2003 - 2005 Inget eller negativt samband mellan fondförvaltarens eget ägande i genomförligt undersöka den norska statliga pensionsfonden under tidsperioden 1998 till 2009. Resultaten från den första delen av studien som undersöker hypotesen om effektiva marknader visar att marknaderna inte är fullt effektiva och att det finns möjlighet för aktiva fondförvaltare att överträffa marknaden. De påpekar dock att det är svårt för en aktiv förvaltare att konsekvent överträffa marknaden. Den andra delen av studien undersöker hur den aktiva förvaltningen har tillagt värde till fonden jämfört med om fonden bara skulle ha följt ett jämförelseindex. Denna ”aktiva avkastning”

beräknas som skillnaden mellan fondens avkastning och jämförelseindexets avkastning. Resultaten visar att den aktiva avkastningen endast står för 0,9 % av hela fondens risk samtidigt som den aktiva förvaltningen bidrar med en statistiskt signifikant liten ökning i fondens avkastning. Den tredje delen av studien undersöker om fonden har några fördelar jämfört med indexet som gör att det lönar sig att