Aktiv fondförvaltning innebär att fondförvaltaren på daglig basis köper och säljer tillgångar i strävan att uppnå en värdeökning för investerarna. De har fria händer att förändra på fondens uppsättning så länge de håller sig inom de i fondbeskrivningen angivna och på förhand överenskomna gränserna vad beträffar till exempel risknivån eller placeringsobjekt. En av reglerna för placeringsfonder är att en fond inte får ha över tio procent av sitt kapital i en och samma tillgång. De totala avgifterna för aktivt förvaltade fonder är högre än de för de passivt förvaltade fonderna. De största
orsakerna till detta är transaktionskostnaderna som daglig handling medför men också den ersättning fondförvaltaren kräver för de kunskaper han besitter och analyser han ständigt gör i strävan att skapa överavkastningar. Den aktiva fondförvaltaren studerar marknaden antingen genom en fundamental eller genom en teknisk analys. Den fundamentala analysen gör grundliga analyser över ett företags ekonomiska faktorer såsom balansräkning, resultaträkning och kassaflödesanalys för att försöka hitta långsiktiga investeringsobjekt. En teknisk analys förknippas ofta med kortsiktig handel och går ut på att undersöka prisförändringar och eventuella mönster i tillgångars historiska data för att med hjälp av dessa kunna prognostisera framtida prisförändringar. (Nasdaq 2014)
Den förväntade överavkastningen för aktiva fonder borde vara högre än noll. Om den inte är större än noll skulle det innebära att det inte finns något incitament att samla och behandla dyr information då högre avkastningar inte uppnås på detta vis (Grossman & Stiglitz 1980). Varje förändring i en aktiv fonds uppsättning som skiljer sig från dess jämförelseindex görs i strävan efter att överträffa marknaden. Med dessa avvikelser som aktiva fondförvaltare gör följer också risken för att avkastningarna blir negativa och investerarna förlorar sina pengar. För att undvika negativa avkastningar bör fondförvaltarna söka efter okorrelerade tillgångar med signifikant positivt alfa som därtill lyckas prestera bra i flera år i rad. (Poblennikov, Desclée & Hyman 2010)
Duktiga fondförvaltare bör köpa aktier före de stiger i värde och sälja aktier före de sjunker i värde. I enlighet med detta har en del studier funnit att detta faktiskt är fallet för vissa fondförvaltare, vilket betyder att de har marknadstajmingsförmåga.
Sannolikheten är större att en fondförvaltare lyckas överträffa marknaden om fonden koncentrerar sina investeringar på en viss industri som förvaltaren har kännedom över.
Marknadstajmingsförmågan mäts ofta genom att se på utvecklingen av fondens risknivå över tiden och jämföra detta med marknadssvängningar. En fondförvaltare som besitter marknadstajmingsförmåga höjer portföljens beta, alltså portföljens korrelation med marknaden, under börsrallyn och sänker likaså betat under börsras (eng. bear market) (Treynor & Mazuy 1966). Resultaten i en del tidigare studier har hittat tecken på små, men statistiskt signifikanta, justeringar i beta i portföljer vid rätta tidpunkter vilket skulle indikera marknadstajmingsförmåga. (Fulkerson 2013)
Fama (1972) påpekar att avkastningen i en portfölj kan delas in i två delar: att välja rätt placeringsobjekt samt fondförvaltarens förmåga att tajma sina investeringar rätt på marknaden. Att välja rätt placeringsobjekt kräver att fondförvaltare hittar
undervärderade tillgångar som de placerar i och att tajma marknaden innebär att fondförvaltaren försöker förutspå rörelser på aktiemarknaden. Fondprestation mäts ofta med Jensens alfa eller Sharpekvoten och förmågan att förutspå marknadsrörelser samt förmågan att välja rätt värdepapper mäts ofta med Treynor och Mazuys (1966) eller Henriksson och Mertons (1981) modeller. Om alfa är positivt innebär det att fondförvaltaren för portföljen lyckats skapa högre avkastning än portföljens jämförelseindex och med andra ord valt ”rätt” placeringsobjekt med ungefär lika hög risk som indexet. Därmed betyder det att fondförvaltaren inte lyckats göra ”rätt” val om alfa är negativt.
En aktiv fondförvaltare kan bestämma sig för att ha en mindre diversifierad portfölj om denne tror att han kan erhålla högre avkastning tack vare hans kunskap eller antagandet om att marknaderna inte är effektiva. Stundvis kan den aktiva fondförvaltaren välja en lite högre eller lite lägre risk än portföljens normala nivå eftersom han anser att riskfyllda portföljer kan erhålla en abnormalt hög eller låg avkastning under en viss tidsperiod. Med andra ord kan en aktiv fondförvaltares val såväl skapa mervärde för investeraren som orsaka att investeraren förlorar pengar.
(Fama 1972)
Om en aktiv fondförvaltare lyckas förutspå marknadsavkastningar investerar han i marknadsportföljen under börsrallyn och i riskfria tillgångar under börsras. Detta innebär ett icke-linjärt samband mellan fondavkastningen och marknadsavkastningen och strider således mot hypotesen om effektiva marknader (Oueslati, Hammami &
Jilani 2014). Då investerarna hela tiden blir mera intresserade av att investera i fonder kräver de också bättre och mera utförliga rapporter om de fonder de är intresserade av.
De riskjusterade modellerna är ofta mycket bra verktyg för att få en klar bild om investeraren belönas för den extra risk han eventuellt är färdig att bära i hopp om högre avkastningar. (Matallín-Sáez, Soler-Domínguez & Tortosa-Ausina 2014)
Flera studier har dragit slutsatsen att aktiv fondförvaltning är en ”noll-investering”
(eng. zero-sum game) som inte lyckas skapa överavkastningar jämfört med sitt jämförelseindex. Därmed innebär det att de aktiva fondförvaltare som lyckas erhålla överavkastningar jämfört med sitt index faktiskt är värda de högre kostnaderna de kräver medan de övriga fondförvaltarna nödvändigtvis inte är det. Fastän en fondförvaltare lyckas skapa överavkastningar betyder det inte med säkerhet att han är duktig, utan det kan också endast bero på tur och slumpen. Att skilja på kunskap och skicklighet från tur och slumpen är så gott som omöjligt, men vissa faktorer, såsom till
exempel tidigare prestationer, fondinnehavet samt förvaltarens personlighet och utbildning, kan ändå ge en liten inblick i varifrån överavkastningen härstammar.
(Jones & Wermers 2011)
Jones och Wermers (2011) undersökte om aktiv fondförvaltning skapar överavkastningar jämfört med indexfonderna. De konkluderar att riskjusterade avkastningar för aktiva fondförvaltare rör sig kring noll efter att alla kostnader är beaktade. På en, åtminstone till största delen, effektiv marknad spelar de aktiva fondförvaltarna en viktig roll där de förbättrar den ekonomiska tillväxten och ökar välfärden i samhället. För att hålla konkurrensen hård och för att motivera de faktiskt duktiga aktiva fondförvaltarna måste de få en rejäl belöning i form av höga avgifter. De investerare som lyckas identifiera de duktiga aktiva fondförvaltarna kan förvänta sig erhålla överavkastningar jämfört med fondens jämförelseindex. Identifieringen av dessa fondförvaltare är mycket arbetsdrygt, men det har i tidigare studier visat sig vara möjligt.