Tankesubjekt för nominala infinitivfraser

Infinitivfraser som objekt följer ofta subjektsregeln, dvs. de har hela satsens subjekt som tankesubjekt (Andersson 1994: 110). Detta gäller vid ett stort antal intransitiva verb, t.ex.

planera, försöka, hota, lyckas, börja, sluta. Vid dessa verb är infinitiven alltså subjektsstyrd. (Andersson 1989: 17.) Se exempel nedan.

(141) Krister planerade att åka hem över jul (Andersson 1994: 110).

(142) Olle försökte sätta nytt rekord i tiokamp (Andersson 1989: 17).

Undantag från denna princip är möjliga men inte vanliga: enligt Lyngfelt (2002: 135–

137) kan det förekomma infinitivfraser som objekt som inte följer subjektsregeln, men i verkliga språkbruket används sådana infinitiver bara marginellt.

När det gäller transitiva verb är det vanligen satsens objekt som fungerar som infinitivens tankesubjekt. Detta objekt är i många fall ett indirekt objekt som står framför infinitivobjektet. Infinitivfrasen fungerar då som direkt objekt. Infinitiven är objektstyrd vid verb som tvinga, ge lov, tillåta, förbjuda, övertala, avråda, be och uppmana. Vid dessa verb anger det indirekta objektet t.ex. en person som får tillåtelsen eller uppmaningen eller som hindras av förbudet. (Andersson 1989: 17.)

(143) Lisa övertalade honom att bo kvar. [att han skulle bo kvar] (Andersson 1989: 17.)

(144) Man förbjöd eleverna att röka på skolgården. [eleverna får inte röka] (SAG 1999 3: 607.)

33

Det finns vissa bitransitiva verb som inte följer denna huvudprincip. Vid verben lova och erbjuda är infinitivfrasen vanligen subjektsstyrd även om det finns ett indirekt objekt i satsen. (Lyngfelt 2002: 139; SAG 1999 3: 612.)

(145) Bengt lovade mig att skynda sig.

(146) Hon erbjöd oss att själv ta hand om saken. (SAG 1999 3: 612.)

Dessa verb kan i vissa sammanhang vara tvetydiga. Speciellt verbet lova används ofta som exempel på ett tvetydigt verb. I (147) kan antingen subjektet (pappa) eller objektet (Lotta) tolkas som tankesubjekt för infinitivfrasen. Båda analyserna är semantiskt och pragmatiskt rimliga. Däremot om infinitiven inleds av få, som i (148), kan satsförkortningen inte analyseras på mer än ett sätt: då är det objektet som fungerar som infinitivens tankesubjekt. (SAG 1999 3: 61; Andersson 1989: 18.)

(147) Pappa lovade Lotta att köpa en glass.

= Pappa lovade Lotta att han skulle köpa en glass.

Eller: Pappa lovade Lotta att hon skulle (få) köpa en glass.

(148) Pappa lovade Lotta att få köpa en glass. (Andersson 1989: 18.)

Vid andra verb har tillägg av verbet få däremot en motsatt inverkan. Vid verb som be och övertala är infinitivfrasen normalt objektsstyrd (149), men om infinitivfrasen inleds av få följer den subjektsregeln (150). Tolkningen av tankesubjektet går alltså i motsatt riktning än vid verbet lova. (Andersson 1989: 18; Lyngfelt 2002: 140–141.)

(149) Vi bad honom (om) att sätta sig i soffan. [att han skulle sätta sig i soffan]

(150) Vi bad honom (om) att få sätta oss i soffan. [att vi skulle få sätta oss i soffan]

(SAG 1999 3: 612.)

När infinitivfras fungerar som attribut till ett substantiv är den vanligen inte subjektsstyrd utan har samma tankesubjekt som substantivet. Tankesubjektet ges då ofta av någon genitivbestämning till huvudordet. Bestämningen kan realiseras på olika sätt:

Tankesubjektet kan t.ex. ges av ett explicit genitivattribut till huvudordet, som i (151). I (152) uttrycks possession genom prepositionen med och i (153) genom ett prepositionsattribut. (Andersson 1989: 19; Lyngfelt 2002: 145.)

(151) Jag avskyr din vana att alltid skylla på andra (Andersson 1989: 19).

(152) Agent 007 med rätt att döda.

(153) En match som betyder /.../ också en chans för hemmafansen att få se stjärnorna. (Lyngfelt 2002: 145.)

Infinitivattributets tankesubjekt kan också ges av satsens subjekt (154) eller objekt (155).

Det kan också vara så att tankesubjektet inte alls nämns (156). (Lyngfelt 2002: 145;

Andersson 1989: 19.)

(154) Pia trivs med vanan att stiga upp kl. 6 varje morgon.

34

(155) Du har alltid avundats henne förmågan att se oberörd ut. (Andersson 1989:

19.)

(156) Det är så många praktiska problem att lösa (Lyngfelt 2002: 145).

När infinitivfras fungerar som predikativ är tankesubjektet aldrig satssubjektet, utan tankesubjektet ges indirekt via subjektet. Tankesubjektet kan uttryckas explicit eller implicit eller det kan också vara generiskt. I (157) är också subjektet självt en satsförkortning, något som orsakar att predikativets tankesubjekt inte kan vara satsens subjekt utan tankesubjektet för infinitiven är subjektets tankesubjekt – predikativet och subjektet har alltså samma tankesubjekt. I (158) kan substantivet (avsikten) betraktas som verbalsubstantiv med underförstått tankesubjekt – detta underförstådda tankesubjekt är också infinitivens tankesubjekt. I (159) anges infinitivens tankesubjekt explicit i form av ett genitivattribut (vår) och i (160) syftar subjektet det på något tidigare nämnt och infinitivfrasen kan tolkas ha samma tankesubjekt som denna tidigare nämnda predikation.

(Lyngfelt 2002: 141–142.)

(157) Att bry sig om mormor blev att slippa tänka på det som molade i mig.

(158) Men avsikten var aldrig att lämna tillbaka den.

(159) Vår uppgift blev att tjänstgöra som effektskådespelare

(160) Det innebär nästan att upphöja hästen till en gudomlighet. (Lyngfelt 2002:

141.)

Tankesubjektet för infinitivfraser som predikativ kan ibland ges av ett adverbial som bildas med för och som anger upplevaren. Till exempel i (161) är det upplevaradverbialet för mig som anger infinitivens tankesubjekt. (Lyngfelt 2002: 141.)

(161) Det enda som återstår för mig blir väl att ge mig av /.../ (Lyngfelt 2002:

141).

När infinitivfras fungerar som subjekt är dess tankesubjekt enligt SAG (1999 3: 610)

”normalt den referent som upplever eller som har nytta/skada av det som anges av infinitivfrasen”. Lyngfelt (2002: 198) anser dock att tolkningen av infinitivers tankesubjekt inte är lika enhetlig och grammatiskt systematisk som det framställs i SAG, utan att det finns mer flexibilitet hos subjektsinfinitiverna.

Normalt är subjektsinfinitivens tankesubjekt generiskt (162), sammanfaller med talaren (163) eller framgår av kontexten på något sätt (164). I vissa fall kan en infinitivfras ha ett så oklart tankesubjekt att den kan sägas helt och hållet sakna tankesubjekt (165).

Tolkningen baserar sig alltid på kontexten, och därför kan exakt samma mening ha ett annat tankesubjekt i något annat textsammanhang, t.ex. tankesubjektet i (163) kunde i passande sammanhang också vara något annat än talaren. (Lyngfelt 2002: 196–197.)

35

(162) Att dricka sig berusad ökar risken för slaganfall.

(163) Att sjunga på svenska är en självklarhet.

(164) Sex år tog det att skriva den roman som nu föreligger i en mycket bra svenska översättning av Rose-Marie Nielsen.

(165) Att tvätta tar upp till 40 procent av hushållselen. (Lyngfelt 2002: 196–197.) Tankesubjektet för subjektsinfinitiver kan i vissa fall vara betecknat explicit, t.ex. med ett objekt (166) eller med ett bundet adverbial (167)–(168). Enligt Lyngfelt (2002: 197) är detta dock tämligen ovanligt och frekvensen av sådana fall är åtminstone i hans material låg. (SAG 1999 3: 610; Lyngfelt 2002: 197.)

(166) Att segla roade honom mest av allt.

(167) Nog var det sympatiskt av dig att ställa upp för oss. (SAG 1999 3: 610.) (168) I en boxares själ ligger det att kunna ta emot varje slag och lida nederlag.

(169) Att resa de 200 kilometerna till Izjevsk skulle kosta halva hennes pension på 360 000 rubel. (Lyngfelt 2002: 197.)

Speciellt vid en rad adjektiv, t.ex. lätt, svår, bekväm, möjlig och lämplig, eller vid vissa verb, t.ex. gå och stå, ges infinitivers tankesubjekt ofta i form av ett upplevaradverbial.

Upplevaradverbialet sätts dock inte alltid ut, speciellt om det är fråga om en ospecificerad person, dvs. infinitivfrasens handling är lätt eller svår för vem som helst (Andersson 1989:

19; Andersson 1994: 111):

(170) Det är lätt för dig att säga att vi skall jobba hårdare. [du säger] (Andersson 1994: 110.)

(171) Det går inte (för barn) att öppna det här låset. [barn öppnar]

(172) Det är svårt (för vem som helst) att spela sonater på den här violinen.

(Andersson 1989: 19.)