1.2 Några centrala begrepp
1.2.3 Subjektsregeln
Subjektssyftningen är en omfattande företeelse som behandlas inte bara vid satsförkortningar utan också vid åtskilliga andra språkliga konstruktioner. När det gäller satsförkortningar behandlas frågan om subjektssyftningen mestadels i samband med subjektsregeln. Enligt subjektsregeln bör tankesubjekt för en satsförkortning vara lika med subjektet i den närmast överordnade satsen. Subjektsregeln gäller olika slags satsförkortningar, såsom infinitivfraser (18), fria predikativ (19) och fria adverbial (20).
(Andersson 1989: 21–22; Lyngfelt 2002: 67–68.)
(18) Men genom att agera tillsammans kan städerna ytterligare stimulera utvecklingen av och pressa priserna på miljövänliga produkter.
(19) Väl hemkomna slog sig våra vintersportare ner i salongen.
(20) Redan vid 15 års ålder var hon professionell balettdansös. (Hultman 2003:
239, 241.)
Satsförkortningar i (18)–(20) är alla underkastade subjektsregeln: i (18) är det subjektet städerna som agerar, i (19) är det subjektet våra vintersportare som är hemkomna och i (20) anger det fria adverbialet den ålder då subjektet hon blev professionell balettdansös.
Men även om subjektsregeln har en stark ställning i den svenska grammatiktraditionen är det inte alls ovanligt med satser som bryter mot regeln och därmed retar språkkänslan.
Vid infinitivfraser sker brott mot subjektsregeln oftast i passiva satser, som i (21), eller när infinitivfrasen kommer före subjektet. (22) är ett klassiskt exempel på fritt predikativ i meningens början som inte följer subjektsregeln. (Språkriktighetsboken 2005: 313–314.) Också (23) och (24) retar språkkänslan hos många eftersom satsförkortningar inte styrs av subjektet utan objektet.
8
(21) ?Kylan måste omsorgsfullt utestängas för att skydda de vetenskapliga instrumenten.1
(22) ?Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga Erik XIV.
(23) ?Endast tio år gammal satte fadern honom i en affär i London.
(24) ?Efter genomgången reparation öppnar undertecknad den 1 oktober här järnhandel. (Wellander 1973: 250–252.)
Det är alltså inte kylan i (21) som skyddar instrumenten eller jag i (22) som är vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare, och inte heller är det undertecknad i (24) som har genomgått en reparation. En del av språkbrukarna kanske inte ens märker något konstigt i meningar som dessa. De uppfattar den avsedda tolkningen och den orimliga konkurrerande tolkningen känns kanske inte ens möjlig. Vissa språkbrukare däremot associerar så starkt till subjektet att meningar som (21)–(24) stör deras språkkänsla och känns oacceptabla för dem. (Språkriktighetsboken 2005: 314.)
Tolkningen av tankesubjekt beror inte bara på grammatikaliteten utan också på kontexten:
det är kontexten som ger oss tips om vilken tolkning som är den rimligaste om det finns konkurrens mellan tankesubjektet och satssubjektet (Språkriktighetsboken 2005: 317).
Som exempel kan vi ta följande:
(25) Tiger Woods var i praktiken borträknad från segerstriden, efter två mänskliga inledningsronder. Men efter att i går ha tangerat banrekordet vågar ingen räkna bort golfens nye Golden Boy (Språkriktighetsboken 2005: 316).
Det är uppenbart att (25) handlar om Tiger Woods. Han är hela textstyckets tema och av den orsaken mer framträdande än satssubjektet ingen. Därför är det lätt för oss att associera infinitivfrasens tankesubjekt till temat, dvs. till Tiger Woods. Som Språkriktighetsboken (2005: 316) påpekar, associerar vi ”tankesubjektet till det som är mest framträdande i sammanhanget”. Hur vi tolkar tankesubjektet beror alltså hellre på sammanhanget än på någon enskild regel, även om subjektsregeln obestridligen har en stark ställning i den svenska grammatiktraditionen. Tolkningen av tankesubjekt baserar sig på olika ledtrådar och om alla ledtrådar pekar i samma riktning har vi inga problem att tolka satsen på rätt sätt. Om olika ledtrådar däremot drar åt olika håll kan det förorsaka missförstånd eller irritation. Det bästa sättet att undvika missförstånd är att uttrycka tydligt vad eller vem som är tankesubjektet om detta inte sammanfaller med satssubjektet.
(Språkriktighetsboken 2005: 316–318.)
1 Diskutabla exempelmeningar markeras med frågetecken.
9
Såsom Wellander (1973: 250) konstaterar har subjektsregeln ”stor räckvidd men ganska oklara gränser”. Regeln gäller nämligen ett antal olika konstruktioner men kan inte tillämpas t.ex. på alla slags infinitiver eftersom vissa aldrig styrs av satssubjektet. Alla infinitiver som inte följer subjektsregeln kan dock inte betraktas som brott mot regeln eller som problematiska. Sådana är t.ex. följande infinitiver som subjektsregeln inte gäller: (Språkriktighetsboken 2005: 313; Andersson 1989: 16.)
(26) Den här regeln är svår (för ett barn) att förstå.
(27) Jag tvingar henne inte att komma.
(28) Att segla är att leva. (Andersson 1989:16.)
I (26) ges tankesubjektet av upplevaradverbialet för ett barn. I (27) är det satsens objekt henne, inte subjektet jag, som är tankesubjektet. I (28) är både subjektet och predikativet infinitivfraser och därför kan inte satsens subjekt utgöra tankesubjekt. I detta fall är tankesubjektet ospecificerat, dvs. tankesubjektet kan vara vem som helst.
Den traditionella definitionen av subjektsregeln ger intrycket att alla satsförkortningar är subjektsstyrda, något som alltså inte motsvarar verkligheten. Regelns tillämpningsområde är mycket snävare än vad definitionen låter antyda, och i praktiken gäller regeln främst adverbiella infinitiver. (Lyngfelt 2002: 319.)
Den diskussion som har förts kring subjektsregeln kommer att redogöras närmare för i avsnitt 5.5.4. Där tas också upp frågan om acceptabiliteten av olika brott mot subjektsregeln.
2 Syfte och frågeställningar
Denna undersökning är en syntaktisk beskrivning av infinitivfraser. Syftet är att beskriva hurdana infinitivfraser det förekommer i tidningstexter och hur de används. Företeelsen betraktas och beskrivs så grundligt som möjligt i det valda materialet. Intresset riktas speciellt mot infinitivfrasernas struktur och funktion samt mot infinitivernas tankesubjekt och parafraseringsmöjligheter.
Undersökningens syfte är att beskriva infinitivfrasens inre struktur, dvs. det infinita verbets bestämningar och deras inbördes ordning samt vilka syntaktiska funktioner
10
infinitivfrasen kan ta i den överordnade satsen. En central företeelse är också tolkningen av infinitivens tankesubjekt, dvs. vad eller vem som fungerar som infinitivens predikationsbas. Det kan också vara så att tankesubjektet inte finns utskrivet. Var kan man härleda det då? Tolkningen av tankesubjekt hör nära ihop med den s.k.
subjektsregeln och därför är det rimligt att undersöka om infinitivfraserna i materialet följer denna regel eller inte. Därtill är syftet med undersökningen att utreda infinitivers parafraseringsmöjligheter. Intresset mot detta härstammar från det faktum att satsförkortningar betydelsemässigt motsvarar fullständiga bisatser och i många fall kan bisatser ersättas med en satsförkortning (se avsnitt 1.2.1). Syftet är att testa om parafrasering fungerar också åt motsatt håll, dvs. om infinitivfraserna i materialet kan parafraseras med en fullständig bisats.
Frågeställningarna i den här undersökningen är följande:
1. Vilka bestämningar kan det infinita verbet ta och vilken ordning har de olika leden i infinitivfrasen?
2. Vilka syntaktiska funktioner kan infinitivfrasen ha i den överordnade satsen?
3. Hur tolkas infinitivers tankesubjekt? Följer infinitiverna subjektsregeln?
4. Kan infinitivfraserna parafraseras med en bisats?
Min hypotes är att det infinita verbet kan ta likadana bestämningar som vilket verb som helst, eftersom vilket verb som helst kan bilda en infinitivfras – det finns inga begränsningar till det. Och eftersom infinitivfraser i många fall motsvarar bisatser antar jag att infinitivfraser kan ha ungefär samma syntaktiska funktioner som bisatser, t.ex.
subjekt, objekt, predikativ och adverbial. Därtill kan det finnas några speciella funktioner som bara en infinitivfras kan uppfylla, t.ex. nexusinfinitiv.
Det hur infinitivfrasers tankesubjekt tolkas är kanske den intressantaste frågan. Min hypotes är att tolkningen av tankesubjekt i huvudsak är i linje med subjektsregeln eftersom regeln har en så stark ställning i den svenska grammatiktraditionen. Emellertid är subjektsregeln bara en normföreställning, något som betyder att den inte nödvändigtvis följs av språkbrukare. Jag antar att den viktigaste faktorn som påverkar vilket led som kan styra infinitivfrasen är infinitivfrasens syntaktiska funktion. Det kommer dock troligen att finnas också andra faktorer som påverkar tolkningen, t.ex. kontexten.
Min hypotes är att de flesta infinitivfraser i undersökningsmaterialet är möjliga att parafrasera med en fullständig bisats eftersom bisatsen och infinitivfrasen kan uppfylla
11
många samma funktioner. Vissa infinitivfraser går dock antagligen inte att parafrasera direkt med en bisats utan omskrivningen förutsätter större ändringar på hela satsens struktur. Parafraseringsmöjligheter beror antagligen på olika faktorer, t.ex. på infinitivfrasens syntaktiska funktion och den överordnade satsens struktur.
3 Material och metod
Som undersökningsmaterial använder jag Hufvudstadsbladet 2014, en finlandssvensk tidningskorpus i Språkbanken i Göteborg. Språkbankens Korp omfattar över 615 miljoner meningar och innehåller bland annat tidningstexter, skönlitteratur, akademiska och medicinska texter samt texter från sociala medier. Jag kom att välja den nyaste tidningskorpusen, även om det antagligen inte hade spelat så stor roll hur färskt undersökningsmaterialet är eftersom användningen av infinitivfraser antagligen inte ändras så snabbt. Åtminstone grammatikbeskrivningar av satsförkortningar och subjektsregeln har enligt Lyngfelt (2002: 69) presenterats i stort sett likadant som i dag redan i mitten av 1800-talet. Om normföreställningarna inte har ändrats så mycket under de senaste drygt 100 åren har antagligen inte heller användningen gjort det.
Eftersom korpusarna i Språkbanken är taggade på ordnivå går det inte att söka direkt på fraser. Av den här anledningen har materialet samlats genom att söka på infinitivformer av verb i både aktiv och passiv.2 På detta sätt får man sammanlagt nästan 73 500 belägg.
Jag har dock tagit med beläggen på endast de första 12 sidorna (med 25 träffar per sida).
Jag har lämnat bort sådana ofullständiga satser som består bara av det infinita verbet eller en infinit verbfras (t.ex. Spy eller att äta till). Jag har också uteslutit de fall där infinitivfrasen förekommer efter hjälpverb3. Orsaken är att konstruktioner hjälpverb + infinitiv ofta betraktas hellre som verbkedjor, speciellt i traditionell grammatik. Enligt min pilotundersökning är belägg på hjälpverb + infinitiv många4, men de ger ändå ganska lite till analysen och semantiskt känns det inte alltid rimligt att behandla infinitivfraser
2 Den exakta söksträngen är [(msd = "VB\.INF\.AKT" | msd = "VB\.INF\.SFO")].
3 Som hjälpverb räknas här de centralaste hjälpverben, dvs. böra, få, komma att, kunna, låta, lär, må, måste, skola, torde och vilja.
4 Sammanlagt 42 % av alla belägg i pilotundersökningens material består av hjälpverb + infinitiv.
12
skilda från det överordnade verbet. Till exempel i (29) har hjälpverbet skulle semantiskt sätt ringa egenbetydelse och därför är det mer rimligt att analysera verbsekvensen skulle gissa som en verbkedja som tar bestämningar som helhet.
(29) Jag skulle gissa att det tar tre till fem år att få fram en apparat som kan användas på till exempel hälsostationer.
Hjälpverb + infinitiv ger inte heller så mycket till analysen av infinitivers tankesubjekt eftersom det infinita verbets tankesubjekt utan undantag måste vara identiskt med det överordnade verbets subjekt. Av dessa orsaker har jag bestämt att utelämna hjälpverb + infinitiv från den här undersökningen, även om t.ex. SAG (1999 3) och Lyngfelt (2002) behandlar hjälpverb och huvudverb som likvärdiga i detta avseende.
Med de ovannämnda avgränsningarna har jag fått 252 belägg på infinitiver. Många av dessa infinitiver ingår i en mening som innehåller också en annan infinitivfras – infinitivfraserna kan vara samordnade med varandra, som i (30), eller den ena kan vara bestämning till den andra (31).
(30) Däremot går det bra att delta i släckning av mark- eller skogsbränder eller hjälpa till vid trafikolyckor oberoende av hur gammal du är.
(31) – För en patient med en smärtsam urinvägsinfektion är det en plåga att vänta på långsamma bakterieodlingar för att få rätt behandling så för dem är en elektronisk näsa en fin uppfinning, säger Roine.
Om man räknar antalet olika meningar får man allt som allt 212 olika meningar, som innehåller antingen en eller flera infinitivfraser. Undersökningsmaterialet består alltså av 212 meningar som innehåller sammanlagt 252 infinitivfraser.
Undersökningen är en beskrivande korpusundersökning. Med andra ord beskrivs infinitivfraserna i materialet så noggrant som möjligt och både regelbundenheter och oregelbundenheter tas i beaktande. Jag som forskare värderar inte grammatikaliteten utan beskriver företeelsen som den är.
Traditionellt delas olika betraktelsesätt inom korpuslingvistiken i två: korpusbaserat (eng.
corpus-based) och korpusdrivet (eng. corpus-driven). I det korpusbaserade betraktelsesättet används korpusen för att förklara, testa eller åskådliggöra färdiga teorier eller framställningar. De korpusar som används är ofta annoterade, dvs. de baserar sig på färdiga teorier. I det korpusdrivna betraktelsesättet används däremot inte annoterade korpusar eftersom man inte vill ha några förhandsinställningar eller färdiga teorier som skulle påverka eller styra de observationer som görs. Idén är alltså att låta korpusen styra analysen. Man är dock tvungen att använda vissa kategorier (verb, substantiv osv.) även
13
i det korpusdrivna betraktelsesättet och i praktiken är det omöjligt att inte ha någon förhandsteori i analysen. (McEnery, Xiao & Tono 2006: 8–11.)
Den här undersökningen kan anses vara en kombination av de två betraktelsesätten.
Undersökningen är korpusbaserad i det avseende att jag utgår från vissa färdiga teorier, till exempel använder jag de etablerade satsdelskategorierna för kategoriseringen av beläggen. Korpusen är dock viktig för teoribildningen och jag tar med alla belägg och resultat vare sig de passar in i tidigare teorier eller inte. Undersökningsmaterialet spelar alltså en stor roll även om undersökningen stöder sig på tidigare grammatiska teorier. Det är först och främst materialet som avgör vad som kommer att betonas i behandlingen. Det är alldeles möjligt att det finns några företeelser i materialet som jag inte ens har kommit att tänka på på förhand. I detta avseende är undersökningen också korpusdriven.
Analysen är huvudsakligen kvalitativ eftersom syftet med undersökningen är att beskriva företeelsen så grundligt som möjligt. Speciellt vid behandlingen av infinitivfrasernas struktur och syntaktiska funktion finns det också kvantitativa drag i analysen eftersom jag räknar belägg och på detta sätt drar jag slutsatser om vilka som är de allmännaste funktionerna för en infinitivfras i mitt material. Några slutgiltiga generaliseringar är dock omöjliga att göra eftersom materialet är relativt litet.
I resultatredovisningen markeras inte ogrammatiska belägg på något sätt eftersom meningen med undersökningen inte är att värdera språkbruket. I teoridelen och i avsnitt 6.4, där jag testar parafraseringsmöjligheter, markeras dock vissa ogrammatiska strukturer av tydlighetsskäl: asterisken (*) framför exempelsatsen används för ogrammatikalitet, frågetecknet (?) för tveksam acceptabilitet och klammerparentes för optionalitet. De flesta exemplen är antingen ur grammatikböcker eller ur mitt undersökningsmaterial. På vissa punkter har jag dock varit tvungen att konstruera egna meningar. Dessa exempel markeras med #.
Undersökningsmaterialet används i exemplifieringen i kapitel 6, medan exemplen i den teoretiska delen, dvs. i kapitel 5, i huvudsak är ur grammatikböcker. Orsaken till att inte använda det egna materialets exempel redan i teoridelen är att jag vill undvika upprepning: om jag hade använt exempel ur mitt eget material också i den teoretiska delen, skulle jag ha varit tvungen att upprepa samma exempel flera gånger, något som inte är ändamålsenligt. I analysdelen kan dock samma exempel förekomma i olika
14
sammanhang med olika numrering eftersom belägg på infinitivfraser i vissa syntaktiska funktioner är så pass få att det är omöjligt att undvika upprepning helt och hållet.
4 Tidigare forskning
Satsförkortningar, och därmed också infinitivfraser, är en central företeelse i den svenska grammatiktraditionen och behandlas i de flesta centralaste grammatikböcker – i vissa till och med mycket ingående. Behandlingen av satsförkortningar begränsar sig dock inte bara till grammatikböcker utan får stort utrymme också i språkvårdsböcker där satsförkortningar oftast behandlas i samband med den diskussionsväckande subjektsregeln. Temat har också väckt intresse hos språkforskare och det finns ett antal undersökningar som har antingen infinitivfraser eller satsförkortningar som studieobjekt.
I detta avsnitt ska det kort presenteras tidigare forskning kring temat och de viktigaste källorna för denna undersökning.
Många av de grammatikbeskrivningar som används i denna undersökning är skrivna vid ingången av 2000-talet, men jag utnyttjar också äldre litteratur på några punkter. Denna undersökning baserar sig på traditionell grammatik och därför används det huvudsakligen litteratur som utgår från ett traditionellt perspektiv. Den mest djupgående beskrivningen av infinitivfraser finns i Svenska Akademiens grammatik (SAG) (1999) som är den huvudsakliga källan för den teoretiska delen i denna undersökning. Infinitivfraser behandlas relativt omfattande också i Grammatik från grunden (1994) av Erik Andersson och i Nusvensk grammatik (1987) av Nils Jörgensen och Jan Svensson. I denna undersökning utnyttjas också andra grammatikböcker som dock inte alla behandlar temat lika djupgående men ändå ger viktiga synpunkter på temat, såsom Funktionell svensk grammatik (2012) av Maria Bolander, Svenska Akademiens språklära (2003) av Tor G.
Hultman, Beskrivande svensk grammatik (1980) av Ebba Lindberg och Svensk grammatik (1973) av Olof Thorell.
Det är dock som konstaterats inte bara grammatikor som behandlar satsförkortningar utan också språkvårdare är intresserade av dem, speciellt av frågan om satsförkortningars tankesubjekt. Subjektssyftningen är nämligen inte lika entydig som subjektsregeln låter
15
anta: det finns fall där regeln inte gäller och i många fall där man kunde tillämpa regeln väljer språkbrukare att inte göra så. Regelns omfattning har väckt språkvårdsdiskussion och delat språkvårdare i två läger: de som förhåller sig striktare och de som förhåller sig liberalare mot regelbrotten. Språkvårdsdiskussion kring subjektsregeln behandlas mer djupgående i avsnitt 5.5.4. Subjektsregeln diskuteras t.ex. i den rådgivande Språkriktighetsboken (2005) som behandlar också andra viktiga frågor gällande infinitivfraser såsom satsfläta och användningen av infinitivmärket att.
Diskussionen kring subjektsregeln har gett upphov till undersökningar. Den mest betydande undersökningen som har gjorts av infinitivfrasers subjektssyftning är Benjamin Lyngfelts redan ovannämnda doktorsavhandling Kontroll i svenskan – Den optimala tolkningen av infinitivers tankesubjekt (2002) där han undersöker hur infinitivfrasens tankesubjekt tolkas i svenskan. Lyngfelts avhandling är den första större korpusstudien som har ägnats åt tolkningen av tankesubjekt. Utöver den breda korpusstudien undersöker han temat också genom en optimalitetsteoretisk analys. Han följer inte det traditionella, normativa perspektivet i undersökningen, utan utgår från ett generativt perspektiv. Lyngfelts begrepp och analyssätt härrör från den generativa traditionen, t.ex. infinitivfrasers tankesubjekt utgår från begreppet kontroll5. Även om Lyngfelts sätt att närma sig tankesubjektet är lite annorlunda än mitt, spelar hans avhandling en stor roll för mitt arbete speciellt vid behandlingen av infinitivers tankesubjekt.
Också Erik Andersson har forskat i infinitivfraser och skrivit artiklar t.ex. om subjektsregeln och infinitivfraser med underförstådd bestämning. I sin artikel När gäller subjektsregeln? (1989) presenterar Andersson subjektsregelns viktigaste tillämpningar och undantag samt diskuterar hur språkbrukarna uppfattar regeln. Anderssons artikel erbjuder viktiga synpunkter och fakta speciellt på subjektsregelns omfattning.
Andra betydande undersökningar av infinitivfraser finns inte, men i pro gradu-avhandlingar verkar infinitivfraser vara ett populärt tema. Temat har närmats på flera olika sätt: Hanni Korhonen (2011) har undersökt genom en felanalys hur finskspråkiga universitetsstuderande och abiturienter behärskar svenskans infinitivfras. Förekomsten av infinitivmärket att har undersökts i flera pro gradu-avhandlingar, vid Joensuu universitet
5 Lyngfelt förklarar begreppet kontroll på följande sätt: ”Det led som ger tolkningen av det implicita tankesubjektet kallas dess kontrollör, och kontroll är då koreferensförhållandet mellan kontrollör och tankesubjekt” (Lyngfelt 2002: 5).
16
åtminstone av Mirjami Paulamäki (2007) och Sanna Seppänen (1995). I samband med andra attribut har Jonna-Leena Susimaa-Malewicz (2002) undersökt hur infinitivattribut används i ett urval ledartexter och skönlitteratur. Infinitivfrasen är ett studieobjekt också i flera pro gradu-avhandlingar som behandlar satsförkortningar i allmänhet.
Satsförkortningar har undersökts med hänsyn till t.ex. elevuppsatser, gymnasieläroböcker och tidningar (t.ex. Eskelinen & Turunen (1998), Turunen-Tzellu (1994), Oinonen (1998)). Ingen av dessa avhandlingar har dock gett en samlad bild på infinitivfraser eftersom undersökningen i dem antingen är avgränsad till ett snävare område eller fokuserar på satsförkortningar i allmänhet. Genom denna beskrivande korpusstudie försöker jag täcka denna lucka och ge en helhetsbild av infinitivfraser i ett urval tidningstexter.
5 Beskrivning av infinitivfraser
En fras är en grammatisk struktur som inte är en sats även om den kan bestå av flera ord som hänger nära samman. En fras är alltid uppbyggd kring ett huvudord som kan ta olika bestämningar. Det är huvudordet som avgör hur hela frasen kan fungera syntaktiskt och hur olika fraser benämns: En nominalfras består alltid av ett substantiv med eventuella bestämningar och den kan fungera t.ex. som subjekt eller objekt. Verbfrasen är däremot uppbyggd av ett verb och dess eventuella bestämningar och den kan ha olika funktioner beroende av huvudordet. Om huvudordet är ett finit verb kan frasen fungera som predikatsled i satsen men om huvudordet är ett infinit verb kan den fungera t.ex. nominalt eller adverbiellt. (SAG 1999 1: 172, 179; SAG 1999 3: 11, 253; Hultman 2003: 201.) En infinitivfras är en verbfras där huvudordet är alltid ett verb i infinitiv. Infinitivfrasen kan utgöras av ett huvudord ensamt (32), men den kan också innehålla olika bestämningar (t.ex. objekt, predikativ, adverbial). Strukturellt är infinitivfrasen inte så mycket annorlunda än andra verbfraser. Det viktigaste kännetecknet för infinitivfrasen är att den i vissa funktioner måste inledas med infinitivmärket att och att vissa bestämningar (t.ex.
inte ens i (35)) kan placeras framför huvudordet. (SAG 1999 3: 562–563; Thorell 1973:
143.)
17 (32) Det hjälper ingenting att klaga.
(33) Det är roligt att ge presenter åt sådana människor.
(34) Sluta klanka på dem!
(34) Sluta klanka på dem!