Sammanfattning av infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter

En stor del av infinitiverna i materialet kan parafraseras direkt med en bisats. Det förekommer dock mycket variation och möjligheter att parafrasera infinitivfrasen kan variera inom en och samma funktion. Parafraseringsmöjligheter beror i hög grad på infinitivfrasens syntaktiska funktion men också på lexikaliska och strukturella omständigheter.

Infinitivfraser som fungerar som predikativ, adverbial, nexusinfinitiv eller subjekt är oftast direkt utbytbara mot bisatser. Den vanligaste parafrasen är en att-sats men i vissa funktioner är också en adverbiell bisats möjlig. Alla infinitiver i dessa funktioner är dock inte utbytbara mot bisatser eftersom bisatsen inte alltid kan användas på grund av lexikaliska och strukturella omständigheter: det kan t.ex. vara så att det överordnade verbet eller adjektivet inte kan konstrueras med en bisats eller satsen innehåller en lyftningskonstruktion som försvårar parafraseringen.

De funktioner där infinitivfraser är sällan utbytbara mot bisatser är objekt och attribut. I vissa lexikaliska och strukturella omständigheter kan dock en del av infinitiver i dessa funktioner parafraseras med en bisats.

7 Sammanfattande diskussion kring resultaten

I denna undersökning har jag försökt beskriva infinitivfraserna så mångsidigt och grundligt som möjligt genom att undersöka 1) vilka bestämningar det infinita verbet kan ta och vilken ordning de olika leden i frasen har, 2) vilka syntaktiska funktioner infinitivfrasen kan ha och 3) hur infinitivers tankesubjekt tolkas. Därtill har jag testat 4) om infinitivfraserna kan parafraseras med en bisats. Här ska jag sammanfatta de resultat som jag har fått samt diskutera de hypoteser som jag hade gällande forskningsfrågor (för exakta forskningsfrågor och hypoteser se kapitel 2).

Resultaten överensstämmer i stort sett med tidigare forskning som har gjorts kring infinitivfraser. Vissa frågor gällande infinitivfraser har dock inte undersökts uttömmande och jag hoppas att mina resultat åtminstone delvis kunde täcka dessa luckor. Resultaten

90

av den här undersökningen kan dock inte generaliseras eftersom materialet är relativt litet (252 belägg) och består bara av tidningstexter ur en årgång av Hufvudstadsbladet.

Resultaten visar att det infinita verbet kan ta liknande bestämningar som verb i finit form.

Detta är i linje med det som har presenterats också tidigare, t.ex. i SAG (1999 3: 563).

Vilka bestämningar som kan förekomma i infinitivfrasen beror på det infinita verbets valens. Möjliga bestämningar är partikeladverbial, objekt, bundna predikativ samt bundna och fria adverbial. Resultaten sammanfaller alltså med min hypotes enligt vilken det infinita verbet kan ta likadana bestämningar som vilket verb som helst.

Ordföljden i infinitivfraserna överensstämmer i huvudsak med det som beskrivs t.ex. i SAG (1999 3: 563): Infinitivmärket att förekommer inte alltid, utan användningen beror på lexikaliska och syntaktiska omständigheter. Men om infinitivmärket förekommer står det alltid först i frasen. Efter infinitivmärket står huvudordet, dvs. det infinita verbet.

Mellan infinitivmärket och huvudordet kan dock placeras vissa bestämningar. Resultaten visar att dessa framförställda bestämningar kan vara relativt långa led. Detta överraskade mig eftersom de exempel som ges t.ex. i SAG (1999 3: 563) i samband med infinitivfrasens struktur innehåller bara korta och enkla framförställda bestämningar, något som ger intrycket att det är bara korta led som kan placeras framför det infinita verbet. Att också längre led kan placeras mellan infinitivmärket och huvudordet är något som inte har tagits upp i tidigare beskrivningar. Efter huvudordet placeras olika efterställda bestämningar, först bundna och sedan fria.

De olika leden i infinitivfrasen står vanligen på de ovannämnda platserna men vissa led kan placeras också annorlunda, t.ex. på grund av lyftningskonstruktioner. Ett led kan nämligen lyftas ur infinitivfrasen och göras till subjekt i den överordnade satsen. Belägg på lyftningskonstruktioner är dock tämligen få, så det är inte fråga om någon högfrekvent företeelse. Enligt resultaten är infinitivfraser i allmänhet högertunga, dvs. långa och tunga led placeras helst i slutet av frasen.

Den andra forskningsfrågan handlar om infinitivfrasens syntaktiska funktioner. Också här håller min hypotes: infinitivfraserna i materialet fungerar antingen i nominala eller adverbiella funktioner eller som nexusinfinitiv. De nominala funktioner som infinitivfrasen kan ha är subjekt, objekt, predikativ och attribut. Som adverbial kan infinitivfrasen vara antingen bundet eller fritt. Det finns också ett litet antal infinitivfraser som inte kan kategoriseras enligt de traditionella satsdelskategorierna. Infinitivfraser utan

91

tydlig satsdelsstatus är antingen infinitivfraser som inte ingår i en överordnad sats eller som fungerar som bestämning i en utbyggd prepositionsfras. Resultaten av infinitivfrasernas syntaktiska funktion överensstämmer med tidigare forskning.

Belägg på olika syntaktiska funktioner förekommer dock inte lika ofta i materialet, utan frekvensen mellan olika funktioner varierar mycket. Med andra ord är vissa funktioner betydligt vanligare än andra. Den vanligaste funktionen enligt antalet belägg är adverbial.

Den näst allmännaste funktionen är objekt, och efter det subjekt och attribut som båda förekommer tämligen ofta i materialet. Beläggen på nexusinfinitiv och predikativ är däremot få. Jämförelsen är dock inte generell eftersom redan materialinsamlingen har förvrängt resultaten: frekvensen av infinitivfraser som objekt skulle ha varit avsevärt större om jag hade tagit med också de fall där infinitivfras förekommer som objekt till hjälpverb.

Min tredje forskningsfråga handlar om infinitivernas tankesubjekt och subjektsregeln.

Resultaten visar att det finns ett antal olika mönster enligt vilka tankesubjektet kan styras.

En stor del av infinitiverna är subjektsstyrda. Satssubjektet kan dock spela en viktig roll för tolkningen av tankesubjekt också annars: för en del infinitiver (speciellt predikativ) som inte följer subjektsregeln kan tankesubjektet ges indirekt via subjektet. Det är också tämligen vanligt att tankesubjektet är generiskt eller framgår ur kontexten. I vissa fall kan tankesubjektet också vara den överordnade satsens objekt, sammanfalla med talaren eller finnas någon annanstans i meningen.

Min hypotes var att tolkningen av tankesubjekt i huvudsak följer subjektsregeln. Om hypotesen håller eller inte beror på vilka funktioner vi anser att subjektsregeln gäller.

Betraktar vi infinitiver i alla funktioner eller bara adverbiella infinitiver (som är alltså de infinitiver som subjektsregeln i praktiken gäller)? Om vi betraktar alla infinitivfraser kan subjektsregeln inte sägas följas, eftersom en stor del av infinitiverna har något annat tankesubjekt än satssubjektet. Om vi däremot betraktar bara adverbial blir svaret något helt annat. Nästan alla adverbial följer nämligen subjektsregeln. Bundna adverbial är nästan alltid subjektsstyrda om det bara inte förekommer något objekt i satsen. Också de flesta fria adverbial följer subjektsregeln eftersom det finns bara två undantag från regeln:

ett spetsställt adverbial och ett efterställt adverbial som styrs av agenten. De brott som förekommer i materialet kan inte enligt min mening anses vara allvarliga eftersom

92

tankesubjektet lätt kan tolkas ur kontexten. Eftersom den största delen av adverbiella infinitiver följer subjektsregeln kan min hypotes om subjektsregeln sägas hålla.

Den sista frågan gäller infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter. Hypotesen om att de flesta infinitivfraser är möjliga att parafrasera med en bisats håller ganska bra, men det finns dock en stor del infinitivfraser som inte kan parafraseras med en bisats.

Infinitivfraser som predikativ, adverbial, nexusinfinitiv eller subjekt är oftast direkt utbytbara mot bisatser. Däremot kan infinitivfraser som objekt eller attribut bara sällan parafraseras med en bisats. Analysen har visat att parafraseringsmöjligheter beror speciellt på infinitivfrasens syntaktiska funktion, men också lexikaliska och strukturella omständigheter påverkar.

Undersökningens och resultatens reliabilitet måste betraktas med tanke på olika faktorer.

Resultaten kan inte generaliseras eftersom undersökningsmaterialet består av bara en årgång av en tidning, dvs. Hufvudstadsbladet 2014. Jag antar att flera årgångar skulle ha gett i stort sett liknande resultat, men om jag hade valt en annan slags tidning eller till och med en helt annan slags korpus, t.ex. webb-texter, kunde resultaten ha varit annorlunda.

Tidningstexter strävar ju ofta efter vårdat språk, något som betyder att journalister kan t.ex. försöka undvika brott mot subjektsregeln, och detta kan förvränga resultatet jämfört med språket hos vanliga språkbrukare.

Metoden som har använts i undersökningen kan anses vara lämplig: genom att söka på verb i infinitiv, både i aktiv och passiv, har jag fått med alla möjliga belägg på infinitiver, sökmetoden har inte uteslutit en enda fall. Om jag däremot hade sökt infinitiverna t.ex.

utifrån vissa typiska strukturer skulle jag ha möjligtvis uteslutit en del fall, t.ex. de infinitiver som inte kan kategoriseras enligt de traditionella satsdelskategorierna. Även om jag inte har analyserat alla infinitiver i den valda korpusen utan bara de 252 första beläggen har detta knappast någon inverkan på resultaten eftersom texternas ordning i korpusen är i det avseendet slumpmässig att de inte är organiserade t.ex. enligt alfabetisk ordning eller syntaktiska funktioner.

Undersökningen kan anses vara trovärdig också i det avseendet att hela den empiriska delen i den här avhandlingen baserar sig på tidigare teorin och de begrepp som används kan anses vara relevanta med tanke på temat och forskningsfrågorna. Därtill har analysen varit grundlig: varje belägg har analyserats och också de belägg som inte nödvändigtvis

93

har passat in i tidigare kategorier eller mallar har tagits i beaktande. Också det att resultaten överensstämmer med tidigare forskning talar för undersökningens trovärdighet.

8 Sammanfattning

Denna pro gradu-avhandling behandlar infinitivfraser i svenskan. Genom en beskrivande korpusundersökning har jag försökt skapa en helhetsbild av infinitivfraserna i en tidningskorpus, dvs. i Hufvudstadsbladet 2014. Syftet med undersökningen har varit att forska i hur infinitivfraser används i det valda materialet och hurdana de är strukturellt.

Syftet har också varit att undersöka hur infinitivernas utelämnade subjekt, s.k.

tankesubjekt, tolkas. Därtill har jag testat om infinitivfraserna i materialet går att parafrasera med en bisats. Avhandlingen börjar med definitionerna av de centralaste begreppen i kapitel 1. I kapitel 2 presenteras undersökningens syfte och exakta forskningsfrågor och i kapitel 3 redogörs för undersökningens material och metod.

Tidigare forskning och litteratur kring temat behandlas i kapitel 4. Kapitel 5 Beskrivning av infinitivfraser presenterar den teoretiska bakgrund som undersökningen baserar sig på.

Kapitel 6, som är den empiriska delen av den här undersökningen, redogör för korpusundersökningens resultat. Resultaten sammanfattas och diskuteras i kapitel 7. I detta kapitel sammanfattas hela avhandlingens innehåll.

Undersökningens studieobjekt är infinitivfrasen, som har valts i sin egenskap av satsförkortning. Satsförkortningar definieras ofta som ”satsvärdiga men inte satsformade konstruktioner” (Lyngfelt 2002: 3). Med detta menas att de betyder samma sak som fullständiga satser men saknar vissa element som är obligatoriska för en sats. När det gäller infinitivfraser saknas det både subjekt och finit verb. Infinitivfrasens förhållande till en fullständig bisats kan lätt illustreras med följande meningspar:

(1) Han sprang för att hinna med tåget.

Jfr: Han sprang för att han skulle hinna med tåget (Jörgensen & Svensson 1987: 119.).

Infinitivfraser innehåller som sagt inget subjekt. Förstås har den aktion som infinitivfrasen anger ett subjekt, men detta är inte utsatt i frasen. Det utelämnade subjektet, s.k. tankesubjekt, kan vanligen tolkas ur kontexten. Tankesubjektet är oftast ett

94

fullvärdigt led i den överordnade satsen, vanligen satssubjektet. Detta mönster har blivit så pass vanligt att det har gett upphov till den s.k. subjektsregeln enligt vilken infinitivens tankesubjekt alltid bör vara subjektet i den närmast överordnade satsen. Subjektsregeln sägs ha en stor räckvidd, eftersom den gäller inte bara infinitivfraser utan också andra konstruktioner, t.ex. fria predikativ och fria adverbial. Det finns dock en del infinitivfraser som subjektsregeln inte gäller och också många infinitiver som i princip kunde följa regeln bryter mot den. Dessa brott har vållat diskussion om subjektsregelns omfång och acceptabiliteten av de olika brotten har delat åsikter bland språkvårdare och -forskare.

I denna avhandling har jag försökt beskriva infinitivfraser så grundligt som möjligt i det valda materialet. Syftet har varit att undersöka hurdana infinitivfraser det förekommer i materialet och vilka satsledsfunktioner de kan ha. En viktig forskningsfråga har också varit hur infinitivfrasernas tankesubjekt kan tolkas: jag har undersökt om det är den överordnade satsens subjekt som utgör tankesubjektet eller om tankesubjektet finns någon annanstans. Jag har också testat om infinitivfraserna i materialet går att parafrasera med en bisats. Syftet med detta har varit att testa i vilka funktioner infinitivfraser är direkt utbytbara mot motsvarande bisatser. Infinitivfraser betraktas nämligen ofta som

”förkortade bisatser” något som antyder att de kan ersättas med en bisats. Syftena har sammanfattats i följande fyra forskningsfrågor:

1. Vilka bestämningar kan det infinita verbet ta och vilken ordning har de olika leden i infinitivfrasen?

2. Vilka syntaktiska funktioner kan infinitivfrasen ha i den överordnade satsen?

3. Hur tolkas infinitivers tankesubjekt? Följer infinitiverna subjektsregeln?

4. Kan infinitivfraserna parafraseras med en bisats?

Undersökningen är beskrivande och ligger någonstans mitt emellan korpusdriven och korpusbaserad. Studieobjektet, dvs. infinitivfraser, har beskrivits så grundligt som möjligt och både regelbundenheter och oregelbundenheter har tagits i beaktande. Syftet med undersökningen har inte varit att värdera beläggens språkriktighet utan beskriva företeelsen som den är. Som undersökningsmaterial har använts Hufvudstadsbladet 2014, en finlandssvensk tidningskorpus i Språkbanken i Göteborg. Alla belägg i korpusen har inte tagits med i undersökningen utan materialet har begränsats till 252 första belägg på infinitiver.

95

Den teoretiska delen i denna avhandling baserar sig i huvudsak på beskrivningar av infinitivfraser i svenska grammatikböcker. Den viktigaste källan är Svenska Akademiens grammatik (1999), som innehåller den mest djupgående beskrivningen av infinitivfraser.

Andra, mer kortfattade beskrivningar finns t.ex. i Grammatik från grunden (1994) av Erik Andersson och i Nusvensk grammatik (1987) av Nils Jörgensen och Jan Svensson. Utöver grammatikböcker behandlas infinitivfraser också i språkvårdsböcker, t.ex. i den rådgivande Språkriktighetsboken (2005), där de vanligtvis tas upp i samband med den omdiskuterade subjektsregeln. Den livliga språkvårdsdiskussionen om infinitivernas subjektssyftning har också gett upphov till olika undersökningar och artiklar. Den mest betydande undersökningen är Benjamin Lyngfelts (2002) doktorsavhandling där han genom en bred korpusundersökning forskar i hur infinitivfrasens tankesubjekt tolkas i svenskan. Både den teoretiska och empiriska delen av infinitivfrasers tankesubjekt i den här avhandlingen baserar sig i hög grad på Lyngfelts undersökning.

De resultat som jag har fått överensstämmer i huvudsak med tidigare beskrivningar av infinitivfraser och med Lyngfelts (2002) resultat av infinitivfrasernas subjektssyftning.

Några banbrytande observationer har jag alltså inte gjort, men vissa resultat kan anses vara nya i det avseendet att de inte har betonats i tidigare beskrivningar eller undersökts så grundligt tidigare.

Resultaten förstärker den tidigare föreställningen om att det infinita verbet kan ta liknande bestämningar som verb i finit form. Också ordföljden i infinitivfraserna ligger i linje med tidigare beskrivningar: Om infinitivmärket att förekommer, står det alltid först. Efter infinitivmärket står huvudordet, dvs. det infinita verbet. Mellan infinitivmärket och huvudordet kan dock placeras vissa framförställda bestämningar. Resultaten visar att också relativt långa led kan placeras framför huvudordet, något som inte har inte kommit fram i tidigare beskrivningar. Efter huvudordet placeras efterställda bestämningar, först bundna och sedan fria. Denna ordning följs alltid, men ibland kan vissa led i infinitivfrasen lyftas ut och göras till subjekt i den överordnade satsen. Sådana lyftningskonstruktioner förekommer dock tämligen sällan i materialet. I huvudsak är infinitivfraser högertunga, dvs. långa och tunga led placeras oftast i slutet av frasen.

Också resultaten av infinitivfrasens syntaktiska funktion ligger i linje med tidigare forskning: infinitivfrasen kan fungera som subjekt, objekt, predikativ, attribut, adverbial samt nexusinfinitiv. Enligt resultaten finns det också infinitivfraser som inte kan

96

kategoriseras enligt de traditionella satsdelskategorierna eftersom de inte ingår i en överordnad sats eller de fungerar som bestämning i en utbyggd prepositionsfras.

Resultaten visar att infinitivens tankesubjekt kan styras enligt ett antal olika mönster. En stor del av infinitiverna är subjektsstyrda, t.ex. infinitivfraser som objekt, subjekt med infinitiv, bundna adverbial och fria adverbial har alltid eller oftast satsens subjekt som tankesubjekt. Satssubjektet spelar en viktig roll för tolkningen av tankesubjekt också t.ex.

vid predikativ vars tankesubjekt alltid ges indirekt via subjektet. Tankesubjektet kan också vara generiskt eller framgå någonstans i kontexten. Andra möjligheter är att tankesubjektet är objekt, sammanfaller med talaren eller finns någon annanstans i meningen. Subjektssyftningen kan alltså variera ganska mycket mellan olika funktioner och i vissa funktioner kan tankesubjektet styras på olika sätt på grund av olika semantiska och pragmatiska faktorer. De resultat som jag har fått gällande infinitivfrasers tankesubjekt överensstämmer i stort sett med resultaten i Lyngfelts doktorsavhandling.

Men hur förhåller sig infinitiverna till den traditionella subjektsregeln? Om vi betraktar infinitiver i alla funktioner, kan subjektsregeln inte sägas följas eftersom en stor del av infinitiverna inte har satssubjektet som tankesubjekt. Subjektsregeln sägs dock i praktiken gälla bara adverbial. Om vi således betraktar bara adverbiella infinitiver är resultatet något helt annat: Nästan alla adverbial (både bundna och fria) följer subjektsregeln och det förekommer bara få undantag. De få brott som förekommer kan inte anses vara problematiska eftersom tankesubjektet lätt kan tolkas ur kontexten.

Testet på infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter har gett som resultat att en del av infinitivfraserna kan parafraseras med en bisats men en del inte. Infinitivfraser är oftast direkt utbytbara mot bisatser i funktioner som predikativ, adverbial, nexusinfinitiv och subjekt. Däremot kan infinitivfraser som objekt eller attribut bara sällan parafraseras med en bisats. Enligt resultaten beror parafraseringsmöjligheterna inte bara på infinitivfrasens syntaktiska funktion utan också på lexikaliska och strukturella omständigheter.

Resultaten av den här undersökningen går inte att generalisera eftersom undersökningsmaterialet har varit relativt litet och består bara av tidningstexter ur en årgång av Hufvudstadsbladet. Det är möjligt att en annan tidningskorpus eller en helt annan slags textgenre inte nödvändigtvis skulle ha gett samma resultat. Även om materialet har varit ganska litet är jag nöjd med att materialet har erbjudit så många olika infinitiver att undersöka. Det har nämligen funnits åtminstone några belägg på varje

97

funktion som infinitivfraserna enligt tidigare beskrivningar kan ha. Därtill innehåller materialet också belägg på lyftningskonstruktioner vars frekvens antagligen inte är så hög. Tyvärr är antalet belägg på vissa funktioner så pass lågt att det är omöjligt att se några allmänna tendenser hos dem. På grund av materialets storlek är det också helt möjligt att vissa undantagsfall inte är med i undersökningen. Å andra sidan om jag inte hade uteslutit de fall där infinitivfras förekommer efter hjälpverb, skulle materialet varit ännu ensidigare och antalet belägg på vissa funktioner ännu mindre. Jag är nöjd med att jag på grund av min pilotundersökning förstod att begränsa materialet på ett meningsfullt sätt.

På basis av denna undersökning vågar jag påstå att det inte finns så mycket mera att forska i infinitivfrasens struktur och syntaktiska funktion. Resultaten visar ju att bruket strukturellt och funktionellt motsvarar tidigare beskrivningar. Trots Lyngfelts banbrytande doktorsavhandling har infinitivernas subjektssyftning enligt min mening inte undersökts uttömmande. Hans undersökning kan nämligen kompletteras på olika sätt: till exempel de olika pragmatiska och lexikaliska omständigheter som påverkar tolkningen av tankesubjekt har ännu inte undersökts tillräckligt. Ett annat alternativ kunde vara att undersöka subjektssyftningen hos andra typer av satsförkortningar. Detta kunde vidga vår uppfattning om subjektssyftningen i allmänhet. Därtill kunde infinitivfrasers förhållande till bisatser vara ett framtida forskningsobjekt.

Infinitivfraser har visat sig vara ett intressant studieobjekt. På grund av materialets storlek och fyra ganska omfattande forskningsfrågor har jag dock bara snuddat vid ytan av företeelsen. Jag hoppas att denna pro gradu-avhandling skulle inspirera till framtida forskning och till att borra sig in i frågorna under ytan.

98

Litteratur

Undersökningsmaterial

Hufvudstadsbladet 2014. Elektronisk korpus i Språkbanken vid Göteborgs universitet.

https://spraakbanken.gu.se/korp/#?stats_reduce=word&cqp=[]&corpus=hbl2014 (Hämtad 1.9.2015)

Tryckta källor

Andersson, Erik 1994: Grammatik från grunden. En koncentrerad svensk satslära. 2 uppl. Uppsala: Hallgren & Fallgren.

Bolander, Maria 2012: Funktionell svensk grammatik. 3 uppl. Stockholm: Liber.

Dahl, Östen 2003: Grammatik. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur.

Grünbaum, Catharina 1996: Strövtåg i språket. Stockholm: Bonniers.

Hultman, Tor G. 1975: Liten svensk grammatik. Lund: Liber.

Hultman, Tor G. 1975: Liten svensk grammatik. Lund: Liber.

In document Infinitivfraser i svenskan : en korpusundersökning av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014 (sivua 94-105)