Infinitivfraser i svenskan
En korpusundersökning av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Pro gradu-avhandling Östra Finlands universitet Filosofiska fakulteten Humanistiska avdelningen Svenska språket Maj 2016 Mirva Pulkkinen
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofiska fakulteten Osasto – School
Humanistiska avdelningen Tekijät – Author
Mirva Johanna Pulkkinen Työn nimi – Title
Infinitivfraser i svenskan – en korpusundersökning av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Pääaine – Main subject Työn laji – Level Päivämäärä – Date Sivumäärä – Number of pages
Svenska språket Pro gradu -tutkielma x 12.5.2016 100 sidor
Sivuainetutkielma Kandidaatin tutkielma Aineopintojen tutkielma Tiivistelmä – Abstract
Denna pro gradu–avhandling behandlar infinitivfraser i svenskan. Infinitivfrasen har valts som studieobjekt i sin egenskap av satsförkortning, dvs. den liknar betydelsemässigt en fullständig sats men till skillnad från en sats saknar den både subjekt och finit verb.
Huvudsyftet med avhandlingen är att genom en beskrivande korpusundersökning skapa en helhetsbild på infinitivfraser i svenskan. Syftet är att undersöka hurdana infinitivfraser det används i autentiska tidningstexter och i vilka syntaktiska funktioner de kan fungera i den överordnade satsen. Syftet är också att undersöka hur det utelämnade subjektet, s.k. tankesubjekt, i infinitivfrasen kan tolkas: är det något led i den överordnade satsen som utgör tankesubjekt eller finns tankesubjektet någon annanstans i kontexten? Därtill är syftet att undersöka infinitivfrasers parafraseringsmöjligheter. Infinitivfraser motsvarar ju betydelsemässigt fullständiga bisatser och i många fall kan en bisats parafraseras med en infinitivfras. Om parafrasering fungerar också åt motsatt håll, dvs. från en infinitivfras till en bisats, kommer att testas i denna avhandling.
Som undersökningsmaterial används Hufvudstadsbladet 2014, en finlandssvensk tidningskorpus i Språkbanken i Göteborg. På grund av korpusens storlek har undersökningsmaterialet begränsats till 252 första belägg på infinitivfraser (sammanlagt 212 meningar).
Undersökningen är en beskrivande korpusundersökning där alla regelbundenheter och oregelbundenheter tas i beaktande. Den är varken rent korpusbaserad eller rent korpusdriven utan en kombination av dessa två betraktelsesätt. Eftersom företeelsen beskrivs så grundligt som möjligt är analysen huvudsakligen kvalitativ. På grund av att materialet är relativt litet och begränsat kan resultaten av denna undersökning inte generaliseras.
Den teoretiska delen i denna avhandling baserar sig på tidigare beskrivningar gällande infinitivfrasens struktur och syntaktiska funktion samt infinitivfrasens tankesubjekt och infinitivfrasen i förhållande till bisatsen. Den mest omfattande beskrivningen av infinitivfraser finns i Svenska Akademiens grammatik (1999), som är den huvudsakliga källan i denna undersökning. Infinitivfraser har inspirerat också till olika undersökningar, varav den mest betydande är Benjamin Lyngfelts (2002) doktorsavhandling, där han genom en bred korpusundersökning forskar i hur infinitivfrasens tankesubjekt kan tolkas i svenskan. Lyngfelts banbrytande studie spelar en viktig roll för denna avhandling speciellt vid behandlingen av infinitivers tankesubjekt.
Resultaten av undersökningen är i stort sett i linje med tidigare beskrivningar och undersökningar. Detta gäller speciellt resultaten av infinitivfrasens struktur och syntaktiska funktion. Den viktigaste nya iakttagelsen är att också längre satsled kan placeras i början av infinitivfrasen även om långa och tunga led i allmänhet placeras i slutet av frasen. Också resultaten av infinitivers tankesubjekt sammanfaller i huvudsak med tidigare beskrivningar. En stor del av infinitivfraser i materialet är subjektsstyrda men det finns också ett antal andra mönster för subjektssyftningen. Tankesubjektet kan nämligen också ges indirekt via subjektet, vara generiskt, utgöras av objektet eller framgå någonstans i kontexten. De faktorer som påverkar subjektssyftningen är åtminstone infinitivfrasens syntaktiska funktion samt olika semantiska och pragmatiska faktorer, speciellt kontexten. Den sista forskningsfrågan, infinitivfrasens och bisatsens förhållande till varandra, har inte tidigare undersökts ingående. Enligt resultaten kan den största delen av infinitivfraserna parafraseras med en bisats. Det finns dock mycket variation i alla funktioner och en stor del av infinitivfraserna kan inte ersättas med en bisats. Resultaten visar att parafraseringsmöjligheterna beror på infinitivfrasens syntaktiska funktion samt olika lexikaliska och strukturella omständigheter.
Avainsanat – Keywords
infinitivfras, korpusundersökning, tankesubjekt, subjektsregeln
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofinen tiedekunta Osasto – School
Humanistinen osasto Tekijät – Author
Mirva Johanna Pulkkinen Työn nimi – Title
Infinitivfraser i svenskan – en korpusundersökning av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014
Pääaine – Main subject Työn laji – Level Päivämäärä – Date Sivumäärä – Number of pages
Ruotsin kieli Pro gradu -tutkielma x 12.5.2016 100 sivua
Sivuainetutkielma Kandidaatin tutkielma Aineopintojen tutkielma Tiivistelmä – Abstract
Tämä pro gradu-tutkielma on kuvaileva korpustutkimus ruotsin kielen infinitiivilausekkeista. Infinitiivilauseke on lauseenvastike, mikä tekee siitä mielenkiintoisen tutkimuskohteen: merkitykseltään se muistuttaa täydellistä lausetta, mutta rakenteellisesti siitä puuttuu lauseelle tyypillisiä osia, kuten subjekti ja finiittimuotoinen verbi. Tutkimuksen tarkoituksena on autenttisen tekstiaineiston avulla luoda kokonaiskuvaa ruotsin kielen infinitiivilausekkeista. Tarkoituksena on tutkia, millaisia infinitiivilausekkeita lehtiteksteissä käytetään ja missä lauseopillisissa tehtävissä ne voivat toimia. Tutkimuksen kohteena on myös infinitiivilausekkeen implisiittinen subjekti (tankesubjekt), joka voidaan tulkita infinitiivilausekkeen ulkopuolisista vihjeistä käsin. Tutkimuksessa selvitetään, miten tämä subjekti aineistossa määräytyy:
toimiiko joku ylemmän lauseen lauseenjäsen infinitiivilausekkeen subjektina vai määräytyykö subjekti jostain muualta kontekstista? Lisäksi tarkoituksena on testata voiko tutkimusaineiston infinitiivilausekkeet korvata sivulauseilla. Infinitiivilausekkeethan ovat merkitykseltään hyvin lähellä sivulauseita ja voivat tästä syystä usein korvata sivulauseen. Tutkielmassa pyritään selvittämään toimiiko tämä vastaavuus myös toiseen suuntaan, ts. infinitiivilausekkeesta sivulauseeksi.
Tutkimusaineistona on suomenruotsalainen lehtikorpus Hufvudstadsbladet 2014 Göteborgin kielipankista (Språkbanken). Korpuksen laajuuden vuoksi tutkimusmateriaali on rajattu korpuksen 252 ensimmäiseen esiintymään infinitiivilausekkeista (yhteensä 212 lausetta).
Tutkimus on kuvaileva korpustutkimus, jossa huomioidaan kaikki esiintymät huolimatta siitä, noudattavatko ne olemassa olevia kuvauksia vai eivät. Tutkimusta ei voi pitää puhtaasti korpuspohjaisena eikä korpusvetoisena vaan pikemminkin yhdistelmänä näitä kahta lähestymistapaa. Koska tutkimus pyrkii kuvailemaan infinitiivilausekkeita mahdollisimman tarkasti ja monipuolisesti, on analyysi pääosin kvalitatiivista. Materiaalin pienuudesta ja rajallisuudesta johtuen tutkimuksen tulokset eivät ole yleistettävissä.
Tutkielman teoriaosa pohjautuu aiempiin kuvauksiin infinitiivilausekkeen rakenteesta, syntaktisesta funktiosta ja implisiittisestä subjektista sekä infinitiivilausekkeesta suhteessa sivulauseeseen. Teoriaosan pääsääntöinen lähde on Svenska Akademiens grammatik (1999), joka sisältää hyvin laajan kuvauksen ruotsin kielen infinitiivilausekkeista. Infinitiivilausekkeita käsittelevistä tutkimuksista merkittävin on puolestaan Benjamin Lyngfeltin (2002) väitöskirjatutkimus, jossa hän laajan korpusaineiston avulla tutkii, kuinka infinitiivilausekkeiden subjekti tulkitaan ruotsin kielessä. Erityisesti tutkielmani infinitiivilausekkeen subjektia koskevat osat pohjaavat pitkälti juuri Lyngfeltin uraauurtavaa tutkimukseen.
Tutkimuksen tulokset ovat pitkälti yhteneviä aiempien teoriakuvausten ja tutkimusten kanssa. Varsinkin infinitiivilausekkeiden rakenteen ja lauseopillisten tehtävien analyysi tarjoaa vain niukasti uudenlaista tietoa infinitiivilausekkeista. Aiempaa tietoa täydentävää on kuitenkin, että myös pidemmät lauseenjäsenet voivat tulosten mukaan esiintyä lausekkeen alussa, vaikka yleinen pyrkimys onkin sijoittaa raskaimmat lauseenjäsenet lausekkeen loppuun. Myös tulokset koskien infinitiivilausekkeen subjektia ovat yhteneviä aiemman tutkimustiedon kanssa.
Tulosten perusteella infinitiivilausekkeen subjektina toimii hyvin usein ylemmän lauseen subjekti, muttei tämä ole läheskään ainoa tapa infinitiivilausekkeen subjektin määräytymiselle. Subjektina voi myös toimia ylemmän lauseen objekti tai se voi määräytyä ylemmän lauseen subjektin kautta epäsuorasti, olla geneerinen tai käydä ilmi muualta kontekstista. Vaihtelu johtuu ainakin infinitiivilausekkeen kieliopillisesta funktiosta sekä erilaisista pragmaattisista ja semanttisista tekijöistä, erityisesti kontekstista. Muista tutkimuskysymyksistä poiketen infinitiivilausekkeen ja sivulauseen vastaavuutta toisiinsa ei ole aiemmin tutkittu kovinkaan syvällisesti. Tutkimustulosten mukaan suurin osa infinitiivilausekkeista on korvattavissa sivulauseilla. Kaikkien funktioiden sisällä on kuitenkin paljon vaihtelua ja isoa osaa infinitiivilausekkeista ei voi korvata sivulauseella. Vaikuttavia tekijöitä ovat tulosten mukaan ainakin infinitiivilausekkeen lauseopillisen funktio sekä erilaiset leksikaaliset ja rakenteelliset seikat.
Avainsanat – Keywords
infinitiivilauseke, korpustutkimus, tankesubjekt, subjektsregeln
Innehåll
1 Inledning ... 1
1.1 Disposition ... 3
1.2 Några centrala begrepp ... 4
1.2.1 Satsförkortning ... 4
1.2.2 Tankesubjekt ... 6
1.2.3 Subjektsregeln ... 7
2 Syfte och frågeställningar ... 9
3 Material och metod ... 11
4 Tidigare forskning ... 14
5 Beskrivning av infinitivfraser ... 16
5.1 Infinitivfrasens struktur ... 18
5.2 Infinitivfrasens syntaktiska funktion ... 19
5.2.1 Nominala infinitivfraser ... 19
5.2.2 Adverbiella infinitivfraser ... 23
5.2.3 Nexusinfinitiv ... 25
5.3 Infinitivmärket att ... 27
5.4 Lyftningskonstruktioner ... 28
5.4.1 Satsfläta ... 28
5.4.2 Infinitivfras med underförstådd bestämning – tough movement ... 29
5.5 Infinitivers tankesubjekt ... 31
5.5.1 Tankesubjekt för nominala infinitivfraser... 32
5.5.2 Nexusinfinitivers tankesubjekt ... 35
5.5.3 Tankesubjekt för adverbiella infinitivfraser ... 36
5.5.4 Regelbrott tolereras ... 40
5.6 Infinitivfrasen i förhållande till bisatsen ... 42
6 Analys och resultat ... 45
6.1 Strukturell analys av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014 ... 45
6.1.1 Det infinita verbets bestämningar ... 45
6.1.2 Ordföljden ... 48
6.1.3 Satser med satsfläta ... 50
6.1.4 Satser med tough movement ... 50
6.1.5 Användningen av infinitivmärket att ... 51
6.2 Syntaktisk analys av infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014... 53
6.2.1 Infinitivfras som adverbial ... 54
6.2.2 Infinitivfras som objekt ... 58
6.2.3 Infinitivfras som subjekt ... 60
6.2.4 Infinitivattribut ... 62
6.2.5 Nexusinfinitiv ... 64
6.2.6 Infinitivfras som predikativ ... 65
6.2.7 Infinitivfraser med otydlig satsdelsstatus... 66
6.2.8 Sammanfattning av infinitivfrasernas syntaktiska funktion... 67
6.3 Tankesubjekt för infinitivfraser i Hufvudstadsbladet 2014 ... 68
6.3.1 Tankesubjekt för nexusinfinitiv... 69
6.3.2 Tankesubjekt för infinitivfras som objekt ... 69
6.3.3 Tankesubjekt för infinitivfras som predikativ ... 71
6.3.4 Tankesubjekt för infinitivattribut ... 72
6.3.5 Tankesubjekt för infinitivfras som subjekt ... 74
6.3.6 Tankesubjekt för adverbiella infinitivfraser ... 76
6.3.7 Tankesubjekt för infinitiver i andra funktioner ... 78
6.3.8 Sammanfattning av infinitivernas tankesubjekt ... 79
6.4 Möjligheter att parafrasera infinitivfraser ... 82
6.4.1 Parafraseringsmöjligheter för nominala infinitiver ... 83
6.4.2 Parafraseringsmöjligheter för nexusinfinitiv... 86
6.4.3 Parafraseringsmöjligheter för adverbiella infinitivfraser ... 87
6.4.4 Sammanfattning av infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter ... 89
7 Sammanfattande diskussion kring resultaten ... 89
8 Sammanfattning ... 93
Litteratur ... 98
1
1 Inledning
I svenskan finns det åtskilliga konstruktioner som kan användas i stället för fullständiga satser. Dessa ”förkortade satser” möjliggör att använda färre ord men ändå få sagt allt som behövs. Fullständiga satser kan nämligen ibland vara långa och krångliga, men genom att man ersätter dem med kortare konstruktioner blir utsagan kompaktare utan att något viktigt går förlorat. Detta kan lätt illustreras med meningsparen nedan (bisatser och motsvarande förkortade konstruktioner är understrukna).
(1) Hon gick iväg för att hon skulle handla mat.
Jfr: Hon gick iväg för att handla mat. (Stroh-Wollin 1998: 57.) (2) Eftersom hon var överlycklig ville hon fira.
Jfr: Överlycklig ville hon fira. (Bolander 2012: 188–189.) (3) Han har en likadan bil som han hade för trettio år sedan.
Jfr: Han har en likadan bil som för trettio år sedan. (Stroh-Wollin 1998:
57.)
(4) Hur regeringen förhåller sig i frågan beror på opinionen.
Jfr: Regeringens hållning i frågan beror på opinionen. (Språkriktighets- boken 2005: 311.)
”Förkortade satser”, m.a.o. satsförkortningar (för närmare definition se avsnitt 1.2.1), är ett behändigt sätt att koncentrera det språkliga uttrycket eller t.ex. sträva efter variation (Åkermalm 1970: 183). Som framgår av (1)–(4) kan olika slags konstruktioner betraktas som satsförkortningar, t.ex. infinitivfraser (1), predikativfraser (2), komparativfraser (3) och verbalsubstantiv (4) (t.ex. Bolander 2012: 188; Andersson 1994: 99; Stroh-Wollin 1998: 57).
Med denna undersökning vill jag utreda hurdana satsförkortningar det förekommer i tidningstexter och hur de används. En intressant fråga gällande satsförkortningar är också hur vi kan tolka den information som har utelämnats i satsförkortningen. Jag kommer dock inte att undersöka alla typer av satsförkortningar eftersom det skulle vara ett alltför stort arbete utan jag koncentrerar mig bara på en frastyp: infinitivfraser. Infinitivfrasen har valts som studieobjekt av den orsaken att den är en av de typer som klart kan räknas som en satsförkortning och den är ett tämligen klart begränsat begrepp. Infinitivfrasen är ett meningsfullt studieobjekt också därför att den är en relativt vanlig satsförkortning och används i flera olika funktioner.
Om vi jämför meningsparen i (1)–(4) ser vi att det som egentligen skiljer satsförkortningar och bisatser från varandra är att satsen med en bisats består av flera ord. Betydelsemässigt
2
finns det däremot inte stora skillnader och av den orsaken kan satsförkortningar betraktas som satsvärdiga konstruktioner. Satsförkortningar är dock inte satsformade något som betyder att de saknar vissa element som anses vara obligatoriska för en sats. När det gäller infinitivfraser saknas det vanligen både subjekt och finit verb: (Lyngfelt 2002: 21;
Jörgensen & Svensson 1987: 118.)
(5) Han räddade sig genom att hoppa från tredje våningen.
Jfr: Han räddade sig genom att han hoppade från tredje våningen. (Hultman 1975: 78.)
Orsaken till att subjektet han och det finita verbet hoppade kan lämnas bort från infinitivfrasen i (5) är att de inte fyller någon egentlig informationsuppgift (Hultman 1975: 78). Det som blir intressant att undersöka hos infinitivfraser är hurdana dessa icke- satsformade konstruktioner egentligen är och hur de används i autentiskt språkbruk. I den här avhandlingen försöker jag att genom en korpusundersökning ge någon slags helhetsbild av infinitivfraser. Syftet är att undersöka infinitivfrasers strukturella egenskaper och vilka satsledsfunktioner de kan ta i den överordnade satsen. Därtill är syftet att få fram om det är något satsled i den överordnade satsen som anger infinitivfrasens utelämnade subjekt, s.k. tankesubjekt (för närmare definition se avsnitt 1.2.2), eller finns tankesubjektet någon annanstans. Eftersom bisatser i många fall kan ersättas med en infinitivfras, vill jag testa om parafrasering fungerar också åt motsatt håll, dvs. om infinitivfraser kan parafraseras med en bisats. Undersökningens syfte och exakta forskningsfrågor presenteras i kapitel 2.
Språkforskare och -vårdare har varit intresserade av infinitivfraser speciellt på grund av deras subjektssyftning, dvs. vad som utgör infinitivers tankesubjekt. Detta har oftast undersökts utifrån den s.k. subjektsregeln, enligt vilken infinitivens tankesubjekt bör vara identiskt med den överordnade satsens subjekt (närmare om subjektsregeln se avsnitt 1.2.3). Det har dock visat sig att subjektsregeln inte är tillämplig på alla slags infinitiver.
Regelns oklara räckvidd har gett upphov till livlig språkvårdsdiskussion om vad som är acceptabelt respektive oacceptabelt språkbruk. (t.ex. Lyngfelt 2002: 4; Andersson 1989:
16–24; Wellander 1973: 250–252; Reuter 1996: 13–15; Språkriktighetsboken 2005: 311–
319.) Diskussionen kring subjektssyftningen har inspirerat till undersökningar av vilka den mest betydande är Benjamin Lyngfelts (2002) ovannämnda doktorsavhandling, den första större korpusstudien av temat.
3
I kapitel 4 presenteras det närmare hur infinitivfraser har behandlats i litteratur och hurdan forskning det har gjorts kring infinitivfraser. Först presenteras dock undersökningens allmänna förutsättningar, dvs. de centralaste begreppen, avhandlingens syfte samt material och metod. Näst ska vi ta en närmare till på avhandlingens disposition.
1.1 Disposition
Uppläggningen av denna pro gradu-avhandling är följande: Först introduceras temat och ges bakgrund till undersökningen varefter infinitivfraser beskrivs ur ett teoretiskt perspektiv. Därefter följer avhandlingens empiriska del, dvs. kapitel 6, där korpusundersökningens resultat redovisas.
Kapitel 1 introducerar några centrala begrepp för undersökningen, dvs. satsförkortning (1.2.1), tankesubjekt (1.2.2) och subjektsregeln (1.2.3). I kapitel 2 presenteras undersökningens syfte och exakta forskningsfrågor och kapitel 3 undersökningsmaterial och -metod. Litteratur och tidigare forskning kring temat presenteras i kapitel 4.
Kapitel 5 Beskrivning av infinitivfraser är den teoretiska delen av den här avhandlingen.
Avsnitt 5.1 behandlar infinitivfrasens struktur och avsnitt 5.2 infinitivfrasens syntaktiska funktion i den överordnade satsen. Avsnitt 5.3 redogör för hur infinitivmärket att används i infinitivfraser och avsnitt 5.4 presenterar hurdana lyftningskonstruktioner det kan förekomma i satser med en infinitivfras. Avsnitt 5.5 ägnas åt tolkningen av infinitivers tankesubjekt, och i avsnitt 5.6 behandlas infinitivfrasen i förhållande till bisatsen.
I kapitel 6, som är som sagt den empiriska delen av den här undersökningen, redogörs för undersökningens resultat. Resultatgenomgången börjar med en strukturell analys av infinitivfraserna (6.1), som följs av redovisningen av infinitivfrasernas syntaktiska funktion (6.2). Tankesubjekt för infinitiver behandlas i avsnitt 6.3 och i avsnitt 6.4 redogörs för resultaten av det lilla testet av infinitivfrasernas parafraseringsmöjligheter.
I kapitel 7 sammanfattas och diskuteras resultaten. Det sista kapitlet, kapitel 8, sammanfattar hela undersökningen.
4 1.2 Några centrala begrepp
I detta avsnitt definieras och förklaras undersökningens centralaste begrepp. Syftet är inte att redogöra för alla de olika definitioner som finns för dessa begrepp i litteraturen, utan att definiera varje begrepp på det sätt som det tillämpas i denna avhandling. De begrepp som jag anser att är nödvändiga att definiera här är satsförkortning (1.2.1), som är ett överbegrepp till undersökningens studieobjekt infinitivfrasen, tankesubjekt (1.2.2) som är ett viktigt studieobjekt i den här avhandlingen och subjektsregeln (1.2.3) som är en traditionell språkriktighetsregel för tolkningen av infinitivfrasers tankesubjekt.
1.2.1 Satsförkortning
Den här undersökningen fokuserar på infinitivfrasen som är en typ av en satsförkortning.
Satsförkortning är ett överbegrepp till ett antal olika konstruktioner som betydelsemässigt motsvarar fullständiga satser men saknar vissa element som är obligatoriska för en sats.
Satsförkortningar är alltså inte satsformade men eftersom de liknar fullständiga satser kan de betraktas som satsvärdiga konstruktioner. (Lyngfelt 2002: 20–21.)
Kännetecknande för en sats är att den innehåller både subjekt och finit verb som tillsammans bildar en nexuskonstruktion (SAG 1999 4: 3). Om någotdera av dessa element saknas kan man inte längre betrakta konstruktionen som en sats (Lyngfelt 2002:
21). När det gäller satsförkortningar saknas det vanligen både subjekt och finit verb, även om det kan förekomma satsförkortningar med subjekt (Jörgensen & Svensson 1987: 118).
Satsförkortningar uppstår när sändaren inte vill eller kan explicit redovisa vissa referenter eller han behöver inte göra det. Det kan till exempel vara så att referenten är redan känd i sammanhanget. (Jörgensen & Svensson 1987: 119.) Som exempel kan vi ta en mening som består av en huvudsats och en bisats:
(6) Han sprang för att han skulle hinna med tåget (Jörgensen & Svensson 1987:
119).
5
I (6) känner vi bisatsens subjekt han redan från huvudsatsen och därför behöver det inte upprepas. Subjektet han och också det finita verbet skulle kan lämnas bort. Därmed blir bisatsen en satsförkortning: (Jörgensen & Svensson 1987: 119.)
(7) Han sprang för att hinna med tåget (Jörgensen & Svensson 1987: 119).
En annan orsak kan vara att sändaren inte kan redovisa referenter som har en allmän, indefinit karaktär (Jörgensen & Svensson 1987: 119). Det är alltså inte möjligt att identifiera referenten utan det kan vara fråga om vem som helst:
(8) Att förstå de här problemen är svårt.
(9) Det är trevligt att ha semester. (Jörgensen & Svensson 1987: 119.)
Satsförkortningar hjälper att koncentrera det språkliga uttrycket eller åstadkomma variation (Åkermalm 1970: 183). Enligt Hultman (1975: 78) är konsten att förkorta satser också ”konsten att ekonomisera med språkets resurser”. Med det menar han att en del ord i de fullständiga satserna inte fyller någon egentlig informationsuppgift och genom satsförkortning kan sådan onödig information lämnas bort utan att det sker någon informationslust. (Hultman 1975: 78.) Vi behöver alltså inte upprepa onödiga ord utan kan lita på att mottagaren förstår våra yttranden med hjälp av kontexten. Så länge klarheten bara inte lider kan satserna förkortas utan problem.
Det finns flera olika typer av satsförkortningar. Kategoriseringen verkar dock variera och det är svårt att hitta en allomfattande lista. Men åtminstone följande konstruktioner betraktas ofta som satsförkortningar: infinitivfraser (10), komparativfraser (11), predikativfraser (12), med-fraser (13), reducerade indirekta frågesatser (14) och fristående satsförkortningar (15). Också verbalsubstantiv (16) har ibland betraktats som satsförkortningar. (Jörgensen & Svensson 1987: 119; Lindberg 1980: 209.)
(10) Han lärde sig att spela piano.
(11) Han är lika lång som hon.
(12) Skrämd av åskan gömde sig katten under soffan.
(13) De fick svära med handen på Bibeln.
(14) Ljuset var tänt, och vi undrade varför. (Jörgensen & Svensson 1987: 120–
125.)
(15) Mig ovetande hade Erik sålt bilen (Lindberg 1980: 209).
(16) Man vågar emellertid icke tro att avtalets undertecknande betyder ett avgörande steg mot bättre relationer (Åkermalm 1970: 185).
Kännetecknande för alla dessa typer är att de antingen helt och hållet saknar verb eller har ett verb i infinitiv form (Ljung & Ohlander 1971: 201). Annars har de olika typerna
6
av satsförkortningar inte så mycket gemensamt, utan de skiljer sig från varandra i många avseenden, bland annat strukturellt och funktionellt.
I denna pro gradu-avhandling koncentreras det enbart på infinitivfrasen som är en av de typer som klart kan betraktas som satsförkortningar. Studieobjektet har begränsats bara till en typ av satsförkortningar eftersom det skulle bli ett för stort arbete att studera flera typer i detta sammanhang (se också kapitel 1).
1.2.2 Tankesubjekt
Ett av satsförkortningens centralaste kännetecken är att den vanligen inte har något utsatt subjekt. Den implicita subjektsreferenten som satsförkortningen syftar på kallas för tankesubjekt. Tankesubjekt är alltså inte något nominalt satsled utan ett icke-led som uppfattas motsvara subjektet eftersom det fyller samma funktion som subjektet: likadant som den finita satsens predikat predicerar något om subjektet, predicerar satsförkortningen något om tankesubjektet. (Lyngfelt 2002: 27, 35.)
Terminologin kring detta tema är inte alldeles enhetlig utan t.ex. SAG använder genomgående termen predikationsbas i stället för tankesubjekt och definierar den som
”den eller det som något utsäges om” (SAG 1999 1: 210). Predikationsbas är således ett vidare begrepp än tankesubjekt eftersom den inte gäller bara satsförkortningar utan också andra slags predikationer (Lyngfelt 2002: 35–36).
I den här undersökningen används termen tankesubjekt. Orsaken är inte bara att tankesubjekt har använts länge i den svenska grammatiktraditionen utan också att det är ett snävare begrepp och framhäver det faktum att satsförkortningar är satsvärdiga konstruktioner (Lyngfelt 2002: 36).
Vad som fungerar som satsförkortningens tankesubjekt varierar mellan olika konstruktioner men ofta är det den överordnade satsens subjekt som är tankesubjekt för satsförkortningen (Språkriktighetsboken 2005: 312). Så är det också i (17) där infinitivfrasens tankesubjekt är identiskt med satssubjektet jag.
(17) Efter att ha sett videoreprisen måste jag tyvärr hålla med domarna (Språkriktighetsboken 2005: 312).
7
Denna tendens har blivit så stark att den har gett upphov till den s.k. subjektsregeln, enligt vilken satsförkortningens tankesubjekt alltid bör syfta på subjektet i den närmast överordnade satsen (Språkriktighetsboken 2005: 312). Det finns dock en del satsförkortningar som inte följer regeln så i praktiken gäller subjektsregeln bara en del av satsförkortningar.
I det följande avsnittet introduceras subjektsregeln och dess tillämpningar närmare.
1.2.3 Subjektsregeln
Subjektssyftningen är en omfattande företeelse som behandlas inte bara vid satsförkortningar utan också vid åtskilliga andra språkliga konstruktioner. När det gäller satsförkortningar behandlas frågan om subjektssyftningen mestadels i samband med subjektsregeln. Enligt subjektsregeln bör tankesubjekt för en satsförkortning vara lika med subjektet i den närmast överordnade satsen. Subjektsregeln gäller olika slags satsförkortningar, såsom infinitivfraser (18), fria predikativ (19) och fria adverbial (20).
(Andersson 1989: 21–22; Lyngfelt 2002: 67–68.)
(18) Men genom att agera tillsammans kan städerna ytterligare stimulera utvecklingen av och pressa priserna på miljövänliga produkter.
(19) Väl hemkomna slog sig våra vintersportare ner i salongen.
(20) Redan vid 15 års ålder var hon professionell balettdansös. (Hultman 2003:
239, 241.)
Satsförkortningar i (18)–(20) är alla underkastade subjektsregeln: i (18) är det subjektet städerna som agerar, i (19) är det subjektet våra vintersportare som är hemkomna och i (20) anger det fria adverbialet den ålder då subjektet hon blev professionell balettdansös.
Men även om subjektsregeln har en stark ställning i den svenska grammatiktraditionen är det inte alls ovanligt med satser som bryter mot regeln och därmed retar språkkänslan.
Vid infinitivfraser sker brott mot subjektsregeln oftast i passiva satser, som i (21), eller när infinitivfrasen kommer före subjektet. (22) är ett klassiskt exempel på fritt predikativ i meningens början som inte följer subjektsregeln. (Språkriktighetsboken 2005: 313–314.) Också (23) och (24) retar språkkänslan hos många eftersom satsförkortningar inte styrs av subjektet utan objektet.
8
(21) ?Kylan måste omsorgsfullt utestängas för att skydda de vetenskapliga instrumenten.1
(22) ?Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga Erik XIV.
(23) ?Endast tio år gammal satte fadern honom i en affär i London.
(24) ?Efter genomgången reparation öppnar undertecknad den 1 oktober här järnhandel. (Wellander 1973: 250–252.)
Det är alltså inte kylan i (21) som skyddar instrumenten eller jag i (22) som är vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare, och inte heller är det undertecknad i (24) som har genomgått en reparation. En del av språkbrukarna kanske inte ens märker något konstigt i meningar som dessa. De uppfattar den avsedda tolkningen och den orimliga konkurrerande tolkningen känns kanske inte ens möjlig. Vissa språkbrukare däremot associerar så starkt till subjektet att meningar som (21)–(24) stör deras språkkänsla och känns oacceptabla för dem. (Språkriktighetsboken 2005: 314.)
Tolkningen av tankesubjekt beror inte bara på grammatikaliteten utan också på kontexten:
det är kontexten som ger oss tips om vilken tolkning som är den rimligaste om det finns konkurrens mellan tankesubjektet och satssubjektet (Språkriktighetsboken 2005: 317).
Som exempel kan vi ta följande:
(25) Tiger Woods var i praktiken borträknad från segerstriden, efter två mänskliga inledningsronder. Men efter att i går ha tangerat banrekordet vågar ingen räkna bort golfens nye Golden Boy (Språkriktighetsboken 2005: 316).
Det är uppenbart att (25) handlar om Tiger Woods. Han är hela textstyckets tema och av den orsaken mer framträdande än satssubjektet ingen. Därför är det lätt för oss att associera infinitivfrasens tankesubjekt till temat, dvs. till Tiger Woods. Som Språkriktighetsboken (2005: 316) påpekar, associerar vi ”tankesubjektet till det som är mest framträdande i sammanhanget”. Hur vi tolkar tankesubjektet beror alltså hellre på sammanhanget än på någon enskild regel, även om subjektsregeln obestridligen har en stark ställning i den svenska grammatiktraditionen. Tolkningen av tankesubjekt baserar sig på olika ledtrådar och om alla ledtrådar pekar i samma riktning har vi inga problem att tolka satsen på rätt sätt. Om olika ledtrådar däremot drar åt olika håll kan det förorsaka missförstånd eller irritation. Det bästa sättet att undvika missförstånd är att uttrycka tydligt vad eller vem som är tankesubjektet om detta inte sammanfaller med satssubjektet.
(Språkriktighetsboken 2005: 316–318.)
1 Diskutabla exempelmeningar markeras med frågetecken.
9
Såsom Wellander (1973: 250) konstaterar har subjektsregeln ”stor räckvidd men ganska oklara gränser”. Regeln gäller nämligen ett antal olika konstruktioner men kan inte tillämpas t.ex. på alla slags infinitiver eftersom vissa aldrig styrs av satssubjektet. Alla infinitiver som inte följer subjektsregeln kan dock inte betraktas som brott mot regeln eller som problematiska. Sådana är t.ex. följande infinitiver som subjektsregeln inte gäller: (Språkriktighetsboken 2005: 313; Andersson 1989: 16.)
(26) Den här regeln är svår (för ett barn) att förstå.
(27) Jag tvingar henne inte att komma.
(28) Att segla är att leva. (Andersson 1989:16.)
I (26) ges tankesubjektet av upplevaradverbialet för ett barn. I (27) är det satsens objekt henne, inte subjektet jag, som är tankesubjektet. I (28) är både subjektet och predikativet infinitivfraser och därför kan inte satsens subjekt utgöra tankesubjekt. I detta fall är tankesubjektet ospecificerat, dvs. tankesubjektet kan vara vem som helst.
Den traditionella definitionen av subjektsregeln ger intrycket att alla satsförkortningar är subjektsstyrda, något som alltså inte motsvarar verkligheten. Regelns tillämpningsområde är mycket snävare än vad definitionen låter antyda, och i praktiken gäller regeln främst adverbiella infinitiver. (Lyngfelt 2002: 319.)
Den diskussion som har förts kring subjektsregeln kommer att redogöras närmare för i avsnitt 5.5.4. Där tas också upp frågan om acceptabiliteten av olika brott mot subjektsregeln.
2 Syfte och frågeställningar
Denna undersökning är en syntaktisk beskrivning av infinitivfraser. Syftet är att beskriva hurdana infinitivfraser det förekommer i tidningstexter och hur de används. Företeelsen betraktas och beskrivs så grundligt som möjligt i det valda materialet. Intresset riktas speciellt mot infinitivfrasernas struktur och funktion samt mot infinitivernas tankesubjekt och parafraseringsmöjligheter.
Undersökningens syfte är att beskriva infinitivfrasens inre struktur, dvs. det infinita verbets bestämningar och deras inbördes ordning samt vilka syntaktiska funktioner
10
infinitivfrasen kan ta i den överordnade satsen. En central företeelse är också tolkningen av infinitivens tankesubjekt, dvs. vad eller vem som fungerar som infinitivens predikationsbas. Det kan också vara så att tankesubjektet inte finns utskrivet. Var kan man härleda det då? Tolkningen av tankesubjekt hör nära ihop med den s.k.
subjektsregeln och därför är det rimligt att undersöka om infinitivfraserna i materialet följer denna regel eller inte. Därtill är syftet med undersökningen att utreda infinitivers parafraseringsmöjligheter. Intresset mot detta härstammar från det faktum att satsförkortningar betydelsemässigt motsvarar fullständiga bisatser och i många fall kan bisatser ersättas med en satsförkortning (se avsnitt 1.2.1). Syftet är att testa om parafrasering fungerar också åt motsatt håll, dvs. om infinitivfraserna i materialet kan parafraseras med en fullständig bisats.
Frågeställningarna i den här undersökningen är följande:
1. Vilka bestämningar kan det infinita verbet ta och vilken ordning har de olika leden i infinitivfrasen?
2. Vilka syntaktiska funktioner kan infinitivfrasen ha i den överordnade satsen?
3. Hur tolkas infinitivers tankesubjekt? Följer infinitiverna subjektsregeln?
4. Kan infinitivfraserna parafraseras med en bisats?
Min hypotes är att det infinita verbet kan ta likadana bestämningar som vilket verb som helst, eftersom vilket verb som helst kan bilda en infinitivfras – det finns inga begränsningar till det. Och eftersom infinitivfraser i många fall motsvarar bisatser antar jag att infinitivfraser kan ha ungefär samma syntaktiska funktioner som bisatser, t.ex.
subjekt, objekt, predikativ och adverbial. Därtill kan det finnas några speciella funktioner som bara en infinitivfras kan uppfylla, t.ex. nexusinfinitiv.
Det hur infinitivfrasers tankesubjekt tolkas är kanske den intressantaste frågan. Min hypotes är att tolkningen av tankesubjekt i huvudsak är i linje med subjektsregeln eftersom regeln har en så stark ställning i den svenska grammatiktraditionen. Emellertid är subjektsregeln bara en normföreställning, något som betyder att den inte nödvändigtvis följs av språkbrukare. Jag antar att den viktigaste faktorn som påverkar vilket led som kan styra infinitivfrasen är infinitivfrasens syntaktiska funktion. Det kommer dock troligen att finnas också andra faktorer som påverkar tolkningen, t.ex. kontexten.
Min hypotes är att de flesta infinitivfraser i undersökningsmaterialet är möjliga att parafrasera med en fullständig bisats eftersom bisatsen och infinitivfrasen kan uppfylla
11
många samma funktioner. Vissa infinitivfraser går dock antagligen inte att parafrasera direkt med en bisats utan omskrivningen förutsätter större ändringar på hela satsens struktur. Parafraseringsmöjligheter beror antagligen på olika faktorer, t.ex. på infinitivfrasens syntaktiska funktion och den överordnade satsens struktur.
3 Material och metod
Som undersökningsmaterial använder jag Hufvudstadsbladet 2014, en finlandssvensk tidningskorpus i Språkbanken i Göteborg. Språkbankens Korp omfattar över 615 miljoner meningar och innehåller bland annat tidningstexter, skönlitteratur, akademiska och medicinska texter samt texter från sociala medier. Jag kom att välja den nyaste tidningskorpusen, även om det antagligen inte hade spelat så stor roll hur färskt undersökningsmaterialet är eftersom användningen av infinitivfraser antagligen inte ändras så snabbt. Åtminstone grammatikbeskrivningar av satsförkortningar och subjektsregeln har enligt Lyngfelt (2002: 69) presenterats i stort sett likadant som i dag redan i mitten av 1800-talet. Om normföreställningarna inte har ändrats så mycket under de senaste drygt 100 åren har antagligen inte heller användningen gjort det.
Eftersom korpusarna i Språkbanken är taggade på ordnivå går det inte att söka direkt på fraser. Av den här anledningen har materialet samlats genom att söka på infinitivformer av verb i både aktiv och passiv.2 På detta sätt får man sammanlagt nästan 73 500 belägg.
Jag har dock tagit med beläggen på endast de första 12 sidorna (med 25 träffar per sida).
Jag har lämnat bort sådana ofullständiga satser som består bara av det infinita verbet eller en infinit verbfras (t.ex. Spy eller att äta till). Jag har också uteslutit de fall där infinitivfrasen förekommer efter hjälpverb3. Orsaken är att konstruktioner hjälpverb + infinitiv ofta betraktas hellre som verbkedjor, speciellt i traditionell grammatik. Enligt min pilotundersökning är belägg på hjälpverb + infinitiv många4, men de ger ändå ganska lite till analysen och semantiskt känns det inte alltid rimligt att behandla infinitivfraser
2 Den exakta söksträngen är [(msd = "VB\.INF\.AKT" | msd = "VB\.INF\.SFO")].
3 Som hjälpverb räknas här de centralaste hjälpverben, dvs. böra, få, komma att, kunna, låta, lär, må, måste, skola, torde och vilja.
4 Sammanlagt 42 % av alla belägg i pilotundersökningens material består av hjälpverb + infinitiv.
12
skilda från det överordnade verbet. Till exempel i (29) har hjälpverbet skulle semantiskt sätt ringa egenbetydelse och därför är det mer rimligt att analysera verbsekvensen skulle gissa som en verbkedja som tar bestämningar som helhet.
(29) Jag skulle gissa att det tar tre till fem år att få fram en apparat som kan användas på till exempel hälsostationer.
Hjälpverb + infinitiv ger inte heller så mycket till analysen av infinitivers tankesubjekt eftersom det infinita verbets tankesubjekt utan undantag måste vara identiskt med det överordnade verbets subjekt. Av dessa orsaker har jag bestämt att utelämna hjälpverb + infinitiv från den här undersökningen, även om t.ex. SAG (1999 3) och Lyngfelt (2002) behandlar hjälpverb och huvudverb som likvärdiga i detta avseende.
Med de ovannämnda avgränsningarna har jag fått 252 belägg på infinitiver. Många av dessa infinitiver ingår i en mening som innehåller också en annan infinitivfras – infinitivfraserna kan vara samordnade med varandra, som i (30), eller den ena kan vara bestämning till den andra (31).
(30) Däremot går det bra att delta i släckning av mark- eller skogsbränder eller hjälpa till vid trafikolyckor oberoende av hur gammal du är.
(31) – För en patient med en smärtsam urinvägsinfektion är det en plåga att vänta på långsamma bakterieodlingar för att få rätt behandling så för dem är en elektronisk näsa en fin uppfinning, säger Roine.
Om man räknar antalet olika meningar får man allt som allt 212 olika meningar, som innehåller antingen en eller flera infinitivfraser. Undersökningsmaterialet består alltså av 212 meningar som innehåller sammanlagt 252 infinitivfraser.
Undersökningen är en beskrivande korpusundersökning. Med andra ord beskrivs infinitivfraserna i materialet så noggrant som möjligt och både regelbundenheter och oregelbundenheter tas i beaktande. Jag som forskare värderar inte grammatikaliteten utan beskriver företeelsen som den är.
Traditionellt delas olika betraktelsesätt inom korpuslingvistiken i två: korpusbaserat (eng.
corpus-based) och korpusdrivet (eng. corpus-driven). I det korpusbaserade betraktelsesättet används korpusen för att förklara, testa eller åskådliggöra färdiga teorier eller framställningar. De korpusar som används är ofta annoterade, dvs. de baserar sig på färdiga teorier. I det korpusdrivna betraktelsesättet används däremot inte annoterade korpusar eftersom man inte vill ha några förhandsinställningar eller färdiga teorier som skulle påverka eller styra de observationer som görs. Idén är alltså att låta korpusen styra analysen. Man är dock tvungen att använda vissa kategorier (verb, substantiv osv.) även
13
i det korpusdrivna betraktelsesättet och i praktiken är det omöjligt att inte ha någon förhandsteori i analysen. (McEnery, Xiao & Tono 2006: 8–11.)
Den här undersökningen kan anses vara en kombination av de två betraktelsesätten.
Undersökningen är korpusbaserad i det avseende att jag utgår från vissa färdiga teorier, till exempel använder jag de etablerade satsdelskategorierna för kategoriseringen av beläggen. Korpusen är dock viktig för teoribildningen och jag tar med alla belägg och resultat vare sig de passar in i tidigare teorier eller inte. Undersökningsmaterialet spelar alltså en stor roll även om undersökningen stöder sig på tidigare grammatiska teorier. Det är först och främst materialet som avgör vad som kommer att betonas i behandlingen. Det är alldeles möjligt att det finns några företeelser i materialet som jag inte ens har kommit att tänka på på förhand. I detta avseende är undersökningen också korpusdriven.
Analysen är huvudsakligen kvalitativ eftersom syftet med undersökningen är att beskriva företeelsen så grundligt som möjligt. Speciellt vid behandlingen av infinitivfrasernas struktur och syntaktiska funktion finns det också kvantitativa drag i analysen eftersom jag räknar belägg och på detta sätt drar jag slutsatser om vilka som är de allmännaste funktionerna för en infinitivfras i mitt material. Några slutgiltiga generaliseringar är dock omöjliga att göra eftersom materialet är relativt litet.
I resultatredovisningen markeras inte ogrammatiska belägg på något sätt eftersom meningen med undersökningen inte är att värdera språkbruket. I teoridelen och i avsnitt 6.4, där jag testar parafraseringsmöjligheter, markeras dock vissa ogrammatiska strukturer av tydlighetsskäl: asterisken (*) framför exempelsatsen används för ogrammatikalitet, frågetecknet (?) för tveksam acceptabilitet och klammerparentes för optionalitet. De flesta exemplen är antingen ur grammatikböcker eller ur mitt undersökningsmaterial. På vissa punkter har jag dock varit tvungen att konstruera egna meningar. Dessa exempel markeras med #.
Undersökningsmaterialet används i exemplifieringen i kapitel 6, medan exemplen i den teoretiska delen, dvs. i kapitel 5, i huvudsak är ur grammatikböcker. Orsaken till att inte använda det egna materialets exempel redan i teoridelen är att jag vill undvika upprepning: om jag hade använt exempel ur mitt eget material också i den teoretiska delen, skulle jag ha varit tvungen att upprepa samma exempel flera gånger, något som inte är ändamålsenligt. I analysdelen kan dock samma exempel förekomma i olika
14
sammanhang med olika numrering eftersom belägg på infinitivfraser i vissa syntaktiska funktioner är så pass få att det är omöjligt att undvika upprepning helt och hållet.
4 Tidigare forskning
Satsförkortningar, och därmed också infinitivfraser, är en central företeelse i den svenska grammatiktraditionen och behandlas i de flesta centralaste grammatikböcker – i vissa till och med mycket ingående. Behandlingen av satsförkortningar begränsar sig dock inte bara till grammatikböcker utan får stort utrymme också i språkvårdsböcker där satsförkortningar oftast behandlas i samband med den diskussionsväckande subjektsregeln. Temat har också väckt intresse hos språkforskare och det finns ett antal undersökningar som har antingen infinitivfraser eller satsförkortningar som studieobjekt.
I detta avsnitt ska det kort presenteras tidigare forskning kring temat och de viktigaste källorna för denna undersökning.
Många av de grammatikbeskrivningar som används i denna undersökning är skrivna vid ingången av 2000-talet, men jag utnyttjar också äldre litteratur på några punkter. Denna undersökning baserar sig på traditionell grammatik och därför används det huvudsakligen litteratur som utgår från ett traditionellt perspektiv. Den mest djupgående beskrivningen av infinitivfraser finns i Svenska Akademiens grammatik (SAG) (1999) som är den huvudsakliga källan för den teoretiska delen i denna undersökning. Infinitivfraser behandlas relativt omfattande också i Grammatik från grunden (1994) av Erik Andersson och i Nusvensk grammatik (1987) av Nils Jörgensen och Jan Svensson. I denna undersökning utnyttjas också andra grammatikböcker som dock inte alla behandlar temat lika djupgående men ändå ger viktiga synpunkter på temat, såsom Funktionell svensk grammatik (2012) av Maria Bolander, Svenska Akademiens språklära (2003) av Tor G.
Hultman, Beskrivande svensk grammatik (1980) av Ebba Lindberg och Svensk grammatik (1973) av Olof Thorell.
Det är dock som konstaterats inte bara grammatikor som behandlar satsförkortningar utan också språkvårdare är intresserade av dem, speciellt av frågan om satsförkortningars tankesubjekt. Subjektssyftningen är nämligen inte lika entydig som subjektsregeln låter
15
anta: det finns fall där regeln inte gäller och i många fall där man kunde tillämpa regeln väljer språkbrukare att inte göra så. Regelns omfattning har väckt språkvårdsdiskussion och delat språkvårdare i två läger: de som förhåller sig striktare och de som förhåller sig liberalare mot regelbrotten. Språkvårdsdiskussion kring subjektsregeln behandlas mer djupgående i avsnitt 5.5.4. Subjektsregeln diskuteras t.ex. i den rådgivande Språkriktighetsboken (2005) som behandlar också andra viktiga frågor gällande infinitivfraser såsom satsfläta och användningen av infinitivmärket att.
Diskussionen kring subjektsregeln har gett upphov till undersökningar. Den mest betydande undersökningen som har gjorts av infinitivfrasers subjektssyftning är Benjamin Lyngfelts redan ovannämnda doktorsavhandling Kontroll i svenskan – Den optimala tolkningen av infinitivers tankesubjekt (2002) där han undersöker hur infinitivfrasens tankesubjekt tolkas i svenskan. Lyngfelts avhandling är den första större korpusstudien som har ägnats åt tolkningen av tankesubjekt. Utöver den breda korpusstudien undersöker han temat också genom en optimalitetsteoretisk analys. Han följer inte det traditionella, normativa perspektivet i undersökningen, utan utgår från ett generativt perspektiv. Lyngfelts begrepp och analyssätt härrör från den generativa traditionen, t.ex. infinitivfrasers tankesubjekt utgår från begreppet kontroll5. Även om Lyngfelts sätt att närma sig tankesubjektet är lite annorlunda än mitt, spelar hans avhandling en stor roll för mitt arbete speciellt vid behandlingen av infinitivers tankesubjekt.
Också Erik Andersson har forskat i infinitivfraser och skrivit artiklar t.ex. om subjektsregeln och infinitivfraser med underförstådd bestämning. I sin artikel När gäller subjektsregeln? (1989) presenterar Andersson subjektsregelns viktigaste tillämpningar och undantag samt diskuterar hur språkbrukarna uppfattar regeln. Anderssons artikel erbjuder viktiga synpunkter och fakta speciellt på subjektsregelns omfattning.
Andra betydande undersökningar av infinitivfraser finns inte, men i pro gradu- avhandlingar verkar infinitivfraser vara ett populärt tema. Temat har närmats på flera olika sätt: Hanni Korhonen (2011) har undersökt genom en felanalys hur finskspråkiga universitetsstuderande och abiturienter behärskar svenskans infinitivfras. Förekomsten av infinitivmärket att har undersökts i flera pro gradu-avhandlingar, vid Joensuu universitet
5 Lyngfelt förklarar begreppet kontroll på följande sätt: ”Det led som ger tolkningen av det implicita tankesubjektet kallas dess kontrollör, och kontroll är då koreferensförhållandet mellan kontrollör och tankesubjekt” (Lyngfelt 2002: 5).
16
åtminstone av Mirjami Paulamäki (2007) och Sanna Seppänen (1995). I samband med andra attribut har Jonna-Leena Susimaa-Malewicz (2002) undersökt hur infinitivattribut används i ett urval ledartexter och skönlitteratur. Infinitivfrasen är ett studieobjekt också i flera pro gradu-avhandlingar som behandlar satsförkortningar i allmänhet.
Satsförkortningar har undersökts med hänsyn till t.ex. elevuppsatser, gymnasieläroböcker och tidningar (t.ex. Eskelinen & Turunen (1998), Turunen-Tzellu (1994), Oinonen (1998)). Ingen av dessa avhandlingar har dock gett en samlad bild på infinitivfraser eftersom undersökningen i dem antingen är avgränsad till ett snävare område eller fokuserar på satsförkortningar i allmänhet. Genom denna beskrivande korpusstudie försöker jag täcka denna lucka och ge en helhetsbild av infinitivfraser i ett urval tidningstexter.
5 Beskrivning av infinitivfraser
En fras är en grammatisk struktur som inte är en sats även om den kan bestå av flera ord som hänger nära samman. En fras är alltid uppbyggd kring ett huvudord som kan ta olika bestämningar. Det är huvudordet som avgör hur hela frasen kan fungera syntaktiskt och hur olika fraser benämns: En nominalfras består alltid av ett substantiv med eventuella bestämningar och den kan fungera t.ex. som subjekt eller objekt. Verbfrasen är däremot uppbyggd av ett verb och dess eventuella bestämningar och den kan ha olika funktioner beroende av huvudordet. Om huvudordet är ett finit verb kan frasen fungera som predikatsled i satsen men om huvudordet är ett infinit verb kan den fungera t.ex. nominalt eller adverbiellt. (SAG 1999 1: 172, 179; SAG 1999 3: 11, 253; Hultman 2003: 201.) En infinitivfras är en verbfras där huvudordet är alltid ett verb i infinitiv. Infinitivfrasen kan utgöras av ett huvudord ensamt (32), men den kan också innehålla olika bestämningar (t.ex. objekt, predikativ, adverbial). Strukturellt är infinitivfrasen inte så mycket annorlunda än andra verbfraser. Det viktigaste kännetecknet för infinitivfrasen är att den i vissa funktioner måste inledas med infinitivmärket att och att vissa bestämningar (t.ex.
inte ens i (35)) kan placeras framför huvudordet. (SAG 1999 3: 562–563; Thorell 1973:
143.)
17 (32) Det hjälper ingenting att klaga.
(33) Det är roligt att ge presenter åt sådana människor.
(34) Sluta klanka på dem!
(35) Att inte ens visa sig verkar mycket oartigt. (Thorell 1973: 143–144.) Infinitivfrasens funktion är mångsidig: i första hand fyller den samma funktioner som en nominalfras, dvs. den kan fungera som subjekt, objekt, predikativ och rektion samt attribut, men den kan fungera också som adverbial. Därtill finns det funktioner som kan uppfyllas bara av infinitivfraser, t.ex. nexusinfinitiv. (SAG 1999 3: 562.) Se exempel nedan.
(36) Att inte ha några skulder är en god sak. [subjekt]
(37) Han uppskattar att inte behöva låna mera pengar. [objekt]
(38) Detta att behöva tigga om ett lån är förnedrande. [attribut]
(39) Bengt såg kvinnorna gå omkring och tigga. [nexusinfinitiv] (SAG 1999 3:
564–565.)
Infinitivfrasen påminner i många fall om en bisats och ofta kan den utvidgas eller omskrivas till en bisats (se också 1.2.1). Till skillnad från en fullständig bisats innehåller dock infinitivfrasen inte något subjekt och inte heller är infinitivfrasen bestämd till tempus och modus utan verbinnehållet uttrycks på ett mer allmänt abstrakt sätt. De utelämnade uppgifter som inte ges explicit kan vanligen tolkas ur kontexten. (SAG 1999 3: 562; Thorell 1973: 142; Jörgensen & Svensson 1987: 120.)
I det här kapitlet presenteras infinitivfrasen närmare: I avsnitt 5.1 presenteras infinitivfrasens inre struktur, varefter följer beskrivningen av olika syntaktiska funktioner hos infinitivfraser (5.2). Därefter, i avsnitt 5.3, presenteras det i vilka funktioner infinitivmärket att används. Infinitivfrasen kan i vissa funktioner splittras så att ett led som hör till infinitivfrasen görs i stället till den överordnade satsens subjekt. Sådana konstruktionsväxlingar kallas lyftningskonstruktioner och av dessa kommer att presenteras de två vanligaste som förekommer vid infinitivfraser, dvs. satsfläta (5.4.1) och infinitivfras med underförstådd bestämning, eller s.k. tough movement (5.4.2).
Därefter, i avsnitt 5.5, presenteras tolkningen av infinitivers tankesubjekt och till sist infinitivfrasens förhållande till bisatsen (5.6).
18 5.1 Infinitivfrasens struktur
Infinitivfrasen består av en verbfras med huvudordet (=verbet) i infinitiv. Frasen föregås ofta av ett inledande infinitivmärke att, varefter följer det infinita verbet. Det infinita verbet kan ta olika underordnade led, som i princip har samma ordföljd och samma inbördes relationer som i andra verbfraser. Det finns dock en grundläggande strukturell skillnad mellan infinitivfraser och andra verbfraser: i infinitivfraser kan (sats)adverbial och vissa verbbestämningar, dvs. vissa adverbial, fria predikativ och negerade objekt, placeras före infinitiven. Efter huvudordet placeras däremot partikeladverbial, övriga bundna bestämningar samt fria bestämningar. (SAG 1999 3: 255, 563; Thorell 1973: 142–
143; Jörgensen & Svensson 1987: 126.) Schema 1 nedan åskådliggör ordföljden i infinitivfrasen.
Infinitivmärke Framförställda bestämningar
Huvudord Efterställda bestämningar
att alltså inte veta något om framtiden
att aldrig arbeta på helgerna
att ingenting ha yttrat under hela mötet
SCHEMA 1: Ordföljden i infinitivfrasen (SAG 1999 3: 563, modifierad.)
Även om infinitivfrasen ofta inleds med infinitivmärket att kan den i vissa funktioner också stå utan att. Infinitivmärket kan vara obligatoriskt, optionellt eller omöjligt på grund av olika syntaktiska och lexikaliska omständigheter. Användningen av infinitivmärket att presenteras närmare i avsnitt 5.3. (SAG 1999 3: 563.)
Till skillnad från den finita satsen innehåller infinitivfrasen inte något uttryckt subjekt.
Tankesubjekt för infinitiven anges oftast med något led i den överordnade satsen, t.ex.
med subjektet (40) eller objektet (41). Om inget led i den överordnade satsen anger tankesubjektet är detta vanligen generiskt (42). Infinitivers tankesubjekt redogörs närmare för i avsnitt 5.5. (SAG 1999 3: 609.)
(40) Vi lovade honom att vara noggranna. [tankesubjekt = den överordnade satsens subjekt]
(41) Vi bad Per att vara lite mer vänlig. [tankesubjekt = den överordnade satsens objekt]
(42) Det är alltid omoraliskt att använda sig av sådana metoder. [tankesubjekt är generiskt: man] (SAG 1999 3: 609–610.)
19 5.2 Infinitivfrasens syntaktiska funktion
Infinitivfraser kan ha nominal eller adverbiell karaktär (Stroh-Wollin 1998: 57). Med andra ord kan infinitivfrasen fylla samma funktioner som en nominalfras (dvs. subjekt, objekt, predikativ, rektion och attribut) eller fungera som adverbial. Infinitivfrasen kan också användas på sådana sätt som är särpräglade för just infinitivfrasen, t.ex. som nexusinfinitiv. (SAG 1999 3: 562, 564–565.) Näst presenteras infinitivfrasens olika funktioner närmare – först de nominala, sedan de adverbiella och sist nexusinfinitiv.
5.2.1 Nominala infinitivfraser
De nominala infinitivfraserna kan ta samma funktioner som en nominalfras, dvs. subjekt, objekt, predikativ, rektion och attribut (SAG 1999 3: 564–565).
Infinitivfrasen kan fungera som predikationsbas till den överordnade satsen, dvs. fungera som satsens subjekt. Då står den antingen som fundament (43)–(44) eller som postponerat led i satsens slutfält (45)–(46). När infinitivfrasen fungerar som postponerat subjekt står det formella subjektet det på subjektets ordinarie plats.6 (SAG 1999 3: 566.)
(43) Att inte ha några skulder är en god sak.
(44) Att vara begåvad räcker inte.
(45) Under en lång tid hade det lockat honom att få segla jorden runt.
(46) På den tiden var det nästan otänkbart att promenera omkring en kväll här som polis. (SAG 1999 3: 564, 566.)
Infinitivfrasen måste alltid stå som postponerat subjekt i satser som inte har något fundament och i satser där fundament är upptaget av något annat led. Konstruktionen med postponerat subjekt används ofta också i satser där infinitivfras som subjekt i princip också kunde stå som fundament. (SAG 1999 3: 566.)
(47) Det hade alltid lockat honom att få segla jorden runt. [Jfr: Att få segla jorden runt hade alltid lockat honom.]
(48) Det hjälper inte att styra.
(49) Det kändes hemskt att behöva sitta och se VM på TV. (SAG 1999 3: 566–
567.)
6 Enligt SAG (1999 3: 567) anser vissa språkbrukare det acceptabelt att ha infinitivfras som subjekt på subjektets ordinarie plats också när den inte är fundament (om infinitivfrasen inte är för lång), t.ex. Eftersom att segla jorden runt alltid hade lockat honom.
20
Varken infinitivfrasen eller det formella subjektet det kan dock anses vara typiska subjekt.
Om man vill ha ett mer typiskt subjekt i satsen, kan man lyfta upp ett led ur infinitivfrasen och göra det till subjekt. En sådan konstruktionsväxling är möjlig vid vissa verb och predikativ. I (50) har det bundna adverbialet i infinitivfrasen satts i fundamentet och gjorts till subjekt i den överordnade satsen. (Andersson 1989: 19; Andersson 2009: 3; SAG 1999 3: 567.)
(50) Att handskas med dem är svårt. Det är svårt att handskas med dem.
Jfr: De är svåra att handskas med [-]. (SAG 1999 3: 567.)
Efter konstruktionsväxlingen är infinitivfrasen dock inte längre subjekt utan den har blivit en bestämning till adjektivet, dvs. ett adverbial (Andersson 1989: 19). (Närmare om konstruktioner av denna typ se avsnitt 5.2.2 och 5.4.2.)
Infinitivfras används som objekt vid huvudverb. Detta gäller ett stort antal verb (och verbförbindelser) som också kan ta nominalfras som objekt (SAG 1999 3: 570), t.ex.:
(51) Vi sköt alltid upp att läsa läxorna till senare på kvällen.
(52) SVT planerar nyanställa cirka hundra personer.
(53) Han glömmer kolla resultatet. (SAG 1999 3: 570.)
Infinitivfras kan också förekomma som objekt vid bitransitiva verb, dvs. vid verb som tar två objekt. I dessa fall fungerar infinitivfras nästan utan undantag som direkt objekt. (SAG 1999 3: 570–571.)
(54) Sven tillät Karin att spela tuba (SAG 1999 3: 570).
Infinitivfras som objekt står oftast på objektets ordinarie plats, som i (54), men den kan också stå som fundament (55). (SAG 1999 3: 571).
(55) Att bli tagen av polisen ville jag inte riskera (SAG 1999 3: 571).
Det överordnade verbet till infinitivfrasen kan i vissa fall också ta ett bundet adverbial (åt dem själva i (56)) eller ett objektspredikativ (för riskabelt i (57)). Dessa bestämningar placeras alltid före infinitivfrasen och infinitivfrasen står då som postponerat led. Om det är fråga om verb som konstrueras med objektspredikativ sättas ett platshållande det på objektets ordinarie plats. (SAG 1999 3: 571.)
(56) Vi lämnade åt dem själva att sälja huset.
(57) Han ansåg det för riskabelt att lansera produkten redan nu. (SAG 1999 3:
571.)
Verbsekvenser som består av hjälpverb + infinitiv kan analyseras på två olika sätt. Det ena sättet är att betrakta infinitivfrasen som objekt också vid hjälpverb (t.ex. SAG 1999
21
3: 572). Detta kan dock ses strida mot den mer traditionella synen enligt vilken hjälpverb har ringa egenbetydelse och de används huvudsakligen som formord tillsammans med ett eller flera andra verb. Verbsekvensen bestående av hjälpverb + infinitiv betraktas då hellre som en verbkedja, dvs. som en syntaktisk enhet. (t.ex. Hultman 2003: 144;
Lindberg 1980: 51, 78.) I denna undersökning följs det senare betraktelsesättet och konstruktioner hjälpverb + infinitiv analyseras som syntaktiska enheter, dvs. infinitiver fungerar inte som objekt till hjälpverb. Som hjälpverb räknas här de centralaste hjälpverben, dvs. böra, få, komma att, kunna, låta, lär, må, måste, skola, torde och vilja i enlighet med Jörgensen & Svensson (1987: 74).
Infinitivfras fungerar som objekt inte bara vid verb utan också vid vissa adjektiv. Detta är dock tämligen ovanligt och infinitivfras som objekt förekommer som bestämning bara till ett litet antal adjektiv, t.ex. värd eller skyldig. (SAG 1999 3: 213, 571.)
(58) Laurents utgångspunkt är att alla idéer är värda att prövas (SAG 1999 3:
571).
Infinitivfras kan också fungera som predikativ. Infinitivfrasen som predikativ karakteriserar antingen subjektet eller objektet i den överordnade satsen, dvs. fungerar antingen som subjekts- eller objektspredikativ (SAG 1999 3: 564). Nedan exempel på infinitivfras som predikativ.
(59) Att ha skulder är att inte vara herre i sitt hus. [subjektspredikativ]
(60) Ja, hur som helst, det kallar jag att leva och ta dagen som den kommer /.../.
[objektspredikativ] (SAG 1999 3: 564.)
Som subjektspredikativ kan enligt Jörgensen och Svensson (1987: 121) räknas också infinitivfras som ingår i en konstruktion med ett rent platshållande subjekt, t.ex.:
(61) Det är bara att kasta sig i sjön (Jörgensen & Svensson 1987:121).
Enligt SAG (1999 3: 565) kan infinitivfras också fungera som rektion till en prepositionsfras. Prepositionsfrasen som helhet kan användas t.ex. som bundet adverbial vid verb (62) eller vid en lexikaliserad verbförbindelse (63), vid particip (64) och adjektiv (65) samt som efterställd attribut i en nominalfras (66). (SAG 1999 3: 583, 591).
(62) De har just sålt sin villa i andra änden av stan och njuter av att slippa snöskottningen.
(63) Hon kände ingen glädje (över) att säga det till honom.
(64) Ingen av dem är intresserad av att följa med.
(65) Jag är trött på att höra att jag är en förlorare, skriker Mitch. (SAG 1999 3:
583–584.)
(66) Tanken på att inte behöva ha skulder är lockande (SAG 1999 3: 565).
22
Prepositionen kan i många fall utelämnas framför infinitivfrasen något som vanligen inte har någon inverkan på infinitivfrasens funktion. Vid vissa verb, t.ex. vid hoppas, kan utelämningen dock förorsaka tvetydighet. När prepositionen utelämnas kan det nämligen uppstå verbsekvenser som kan analyseras på två olika sätt: infinitivfrasen kan antingen fortfarande uppfattas som bundet adverbial eller den kan uppfattas som objekt. (SAG 1999 3: 293, 573–574, 584–587.)
(67) hoppas (på) att vinna [Jfr: hoppas {på/*∅} seger] (SAG 1999 3: 293) I den här undersökningen kommer infinitivfras som rektion inte att behandlas för sig utan den klassificeras i regel efter prepositionsfrasens funktion. Med andra ord behandlas infinitivfraser som attribut, adverbial osv. även om de egentligen utgör rektion i prepositionsfraser som som helhet bildar attributen, adverbialen osv. Detta är logiskt eftersom de flesta infinitivfraser har samma funktion oberoende av om de inleds av en preposition eller inte.
Den sista nominala funktionen för en infinitivfras är attribut. Det kan vara enbart infinitivfras eller preposition + infinitivfras som fungerar som efterställt attribut i nominalfraser. (SAG 1999 3: 591.)
(68) ambitionen att knyta kontakter med universiteten (69) mycket att göra
(70) en fin flöjt (till) att spela på (71) hoppet (om) att bli fri
(72) hans längtan efter att få resa till havet (73) ingen älskare av att hålla tal offentligt
(74) fördelen med att vara statsanställd (SAG 1999 3: 591–592.)
Ofta fungerar de attributiva infinitivfraserna i nominalfraser som komplement till verben ha, få eller finnas, som i de nedanstående exemplen (Jörgensen & Svensson 1987: 121):
(75) Vi har många munnar att mätta.
(76) De fick ett problem att lösa.
(77) Det finns mycket att ta itu med. (Jörgensen & Svensson 1987: 121.)
Infinitivattributen kan klassificeras på olika sätt. Här presenteras dock bara Lyngfelts (2002) klassificering, eftersom den tillämpas i den här undersökningen i analyseringen av materialet (i avsnitt 6.2.4). Han kategoriserar infinitivattributen i tre olika typer:
