En längre tvärsnittlig sammanfattning av analysen av de muntliga berättelserna ges i Laurén U. (2003: 94–97) och av de skrivna berättelserna i Laurén U. (2003:
140–143). Longitudinellt sett studeras den äldre åldersklassen språkbadselever i undersökningen i fråga om muntliga berättelser i årskurs 5 (under förkortnin-gen SB1) och i fråga om skrivna berättelser i årskurs 9 (under förkortninförkortnin-gen USB1). För den yngre åldersklassen språkbadselever är intervallen mellan de två tvärsnittsstudierna ett år kortare än för den äldre åldersklassen. Deras muntliga berättelser har insamlats i årskurs 5 (under förkortningen SB2) och deras skrivna berättelser i årskurs 8 (under förkortningen USB2).
Berättelsernas längd, en del av den innehållsliga analysen i STEG I, baserar sig på längd i satser, för de skrivna berättelserna därtill längd i ord. Analysen av de muntliga berättelserna visar att de två språkbadsgrupperna når olika resul-tat i förhållande till sina svenskspråkiga jämnåriga jämförelseelever. Den äldre språkbadsgruppen, SB1, har lika långa berättelser som sin jämförelsegrupp. Den yngre språkbadsgruppen, SB2, har signifikant kortare berättelser än sin svensk-språkiga jämförelsegrupp, trots något längre muntliga berättelser i jämförelse med SB1. I fråga om de skrivna berättelsernas längd kan noteras mycket tydliga och signifikanta skillnader. SB1 skriver berättelser som ligger under hälften av längden för berättelser skrivna av motsvarande svenska jämförelseelever.
Längden för berättelser skrivna av SB2 utgör ca två tredjedelar av längden i de svenska jämförelseelevernas berättelser. När det gäller berättelsernas längd ligger alltså språkbadselever och svenska jämförelseelever närmare varandra i fråga
om muntliga berättelser än i fråga om skrivna. Den konklusion man kan dra av detta är att de två olika medierna, tal och skrift, ställer olika krav på berättaren.
För andraspråksinläraren är skrivuppgiften betydligt svårare än för den som skriver på sitt första språk. Språkbadseleverna klarar mot den bakgrunden av den muntliga berättelseuppgiften relativt väl.
Den yngre språkbadsgruppen, SB2, skriver signifikant längre än de jämn-åriga finska jämförelseeleverna i årskurs 8 som läst svenska inom det reguljära språkundervisningsprogrammet, dvs. svenska som A-språk. De har också fler ord per sats. Däremot finns det inte längre några tydliga skillnader mellan de äldre språkbadseleverna, SB1, och de finska jämförelseeleverna i årskurs 9, även om språkbadseleverna har något fler ord per sats. Avståndet mellan språkbadseleverna och A-språkseleverna har alltså krympt från årskurs 8 till årskurs 9. Det måste dock noteras att resultaten från de skrivna berättelserna skall ses snarare ur ett tvärsnittligt än ur ett longitudinellt perspektiv, eftersom det är fråga om två olika åldersklasser. Skillnaderna mellan de finska jämförelseeleverna i årskurs 8 och årskurs 9 är markanta. Vid sidan av det faktum att det skiljer ett läsår med ett par timmar i veckan av undervisning i svenska kan skillnaderna mellan grupperna ses som individuella olikheter och som olikheter som ofta kan karaktärisera elever i puberteten under de två sista åren i grundskolan.
Språkbadseleverna klarar av att ta med de grundläggande berättelse-kom-ponenterna i intrigen i de muntliga berättelserna i stort sett lika väl som sina svenska jämförelseelever. Detta gäller också de skrivna berättelserna, även om de yngre språkbadseleverna, liksom de finska A-språkseleverna, dock är mindre explicita än de svenska jämförelseleverna. När berättelserna analyseras vidare i form av olika detaljkomponenter i orienteringen och episoderna, kan noteras tendensen till något mindre utförlighet hos språkbadseleverna än hos de svenska jämförelseeleverna både i de muntliga och i de skrivna berättelserna. I fråga om de skrivna berättelserna finns det inga större skillnader mellan språkbadseleverna och de finska jämförelseeleverna i fråga om innehållsliga detaljer i orientering och inledning. Det förefaller således som om de flesta elever oberoende av grupp känner till hur man bygger upp stommen för en intrig i en berättelse. Skillnaderna i utförlighet beror troligen på att andraspråksinlärarna inte har samma tillgång till konkreta språkliga medel som förstaspråksinlärarna. Speciellt tydligt märks detta när det gäller att uttrycka ett mera abstrakt sammanhang mellan ett par episoder i de muntliga berättelserna.
Att evaluera och dramatisera berättelserna med hjälp av olika syntaktiska och lexikala medel är en uppgift som ställer relativt stora språkliga krav, och det är också på detta område som det finns de tydligaste skillnaderna mellan de olika elevgrupperna både i de muntliga och i de skrivna berättelserna. I de muntliga berättelserna förekommer evaluerande drag hos majoriteten av både språkbadselever och jämförelseelever, men det finns tydliga skillnader i fråga
om variation och frekvens. Språkbadselevernas språkliga kompetens begränsar i viss mån deras möjligheter att välja evaluerande medel i deras andraspråk. I de skrivna berättelserna är tendensen lik tendensen i de muntliga berättelserna.
Språkbadseleverna utnyttjar evaluerande drag, men de gör det mindre varierat och mindre frekvent än de svenska jämförelsegrupperna. De finska jämförelse-grupperna i årskurs 8 använder relativt få evaluerande drag i jämförelse med de jämnåriga språkbadseleverna. I årskurs 9 är skillnaderna mellan språkbadseleverna och de finska jämförelseeleverna små.
Till de undersökta syntaktiska och lexikala dragen i STEG II i analysen hör satsinledande konnektorer i huvudsatsen. Att de är typiska för muntliga berättelser bekräftas av materialet, både för språkbadselever och för jämförelseelever. Skill-naderna mellan språkbadselever och jämförelseelever ligger främst i variationen i valet av lexikala uttryck och på vilket sätt de olika konjunktionerna, adverben eller fundamentsmarkörerna kombineras med varandra. Språkbadseleverna har färre uttrycksalternativ och därtill märks en viss påverkan från deras första-språk i form av preferenser för uttryck som har en direkt motsvarighet i finskan.
Tendensen till koncentration som ett uttryck för skriftspråklighet märks i det faktum att både språkbadselever och svenska jämförelseelever använder avsevärt färre satsinledande konnektorer i huvudsatserna i de skrivna berättelserna än i de muntliga. Satsinledande konnektorer som ett tecken på muntlighet snarare än skriftspråklighet i framställningen framgår av det faktum att det är de finsk-språkiga jämförelseeleverna i årskurs 8 som har den största andelen satser inledda av konnektorer. När det gäller användning av olika alternativ har de svenska jämförelsegrupperna den största variationen. Både språkbadsgrupperna och de finska jämförelsegrupperna använder också i de skrivna berättelserna konnektorn sedan som ligger närmare det finska uttryckssättet än så.
I de muntliga berättelserna finns det i fråga om syntaktisk komplexitet mätt som antal bisatser per 100 satser inte några skillnader mellan språkbadseleverna och de svenska jämförelseeleverna. De skillnader som finns gäller snarast de två olika åldersklasserna i materialet. Den syntaktiska komplexiteten ökar i de skriftliga berättelserna hos både språkbadseleverna och de svenska jämförelseeleverna, en utveckling som kan förklaras dels av språklig mognad, dels av skriftspråkets krav på koncentration och komplexitet. Längst i denna utveckling ligger de svenska jämförelseeleverna, steget före språkbadseleverna. De finska jämförelseeleverna i årskurs 8 har mycket få bisatser, men också i årskurs 9 har språkbadseleverna större bisatstäthet än de finska jämförelseeleverna. Språkbadseleverna använder inte olika typer av bisatser och bisatsinledare lika varierat som de svenskspråkiga jämförelseeleverna, men mera varierat än de finska jämförelseeleverna som har endast ett fåtal varianter i de skrivna berättelserna.
Den lexikala tätheten i de muntliga berättelserna är något högre hos språkbadseleverna än hos de svenska jämförelseeleverna, men skillnaderna är
inte signifikanta. På den lexikala tätheten, dvs. andelen betydelsebärande ord av alla ord, inverkar frånvaron av formord som exempelvis pronomen i stället för substantiv. Upprepningar och radningar av olika substantiv ger därför utslag i form av högre lexikal täthet samtidigt som dessa fenomen kan vara frekventa i inlärarspråket. En högre lexikal täthet kan också tyda på ett mer komprimerat och komplext språk. I de skrivna berättelserna är den lexikala tätheten högre än i de muntliga berättelserna, vilket alltså skulle kunna tyda på en tendens mot ökad skriftspråklighet. Å andra sidan har både språkbadseleverna och de finska jämförelseeleverna högre lexikal täthet än de svenska jämförelseeleverna, och den lexikala tätheten kan då ses om ett inlärarspråkligt drag. Denna tolkning stöds av det faktum att de finska jämförelseeleverna i årskurs 8 har signifikant högre lexikal täthet än språkbadseleverna i samma årskurs. Den lexikala tätheten har alltså olika förklaringsgrunder, vilket försvårar tolkningen av måttet.
Den lexikala variationen, mätt enligt OVIX-formeln (se Laurén U. 2003:
92–94), är signifikant lägre i de muntliga berättelserna hos språkbadseleverna än hos de svenskspråkiga jämförelseeleverna. I de skrivna berättelserna är den lexikala variationen högre än i de muntliga berättelserna hos både språkbadselever och svenska jämförelseelever. Språkbadseleverna har också i de skrivna berättel-serna lägre lexikal variation än de svenska jämförelseeleverna, men skillnaden är signifikant bara i årskurs 9, inte i årskurs 8. De finska jämförelseeleverna har signifikant lägre lexikal variation än språkbadseleverna i årskurs 8, men inte i årskurs 9. Den lexikala variationen förefaller således att vara ett skriftspråkligt drag och ett drag som sammanhänger med andraspråksutvecklingen. Den kva-litativa granskningen av värdena för lexikal täthet och lexikal variation visar dock att sambandet mellan språklig sofistikering, språkutvecklingsstadium och dessa värden inte är okomplicerat. Därtill inverkar längden av berättelserna på värdena, även om OVIX-värdet är avsett att vara relativt tillförlitligt för texter längre än 100 ord.
Det finns således både mellangruppsliga och inomgruppsliga skillnader i fråga om de flesta delresultaten i analysen av de två berättelsematerialen. Dels kan dessa skillnader hänföras till en allmän språklig mognad samt hos både språkbadselever och finska jämförelseelever ökade färdigheter i andraspråket.
Mellan de två olika språkbadsgrupperna som följts longitudinellt finns det därtill olikheter som förmodligen kan hänföras till individuella skillnader men även till undervisningsorganisatoriska skillnader mellan dessa två första grupper inom språkbadsprogrammet (se Buss 2002: 14–21).
Det tredje delmaterialet i undersökningen, det svenska och det finska lucktestet, har i fråga om den yngre åldersklassen språkbadselever insamlats samma år som de muntliga berättelserna, dvs. i årskurs 5, medan lucktesten för den äldre åldersklassen språkbadselever insamlats ett år senare än de muntliga berättelserna, dvs. i årskurs 6. I fråga om både det svenska och det finska lucktestet
ligger de två språkbadsgrupperna ändå nära varandra, men den inomgruppsliga variationen är större hos den äldre språkbadsgruppen, SB1, än hos den yngre språkbadsgruppen, SB2, i det svenska lucktestet. Resultaten från det svenska lucktestet visar på signifikanta skillnader mellan språkbadseleverna och deras svenska jämförelseelever. De har således på detta stadium i sin språkutveckling inte nått samma nivå i sina andraspråks färdigheter som jämnåriga svenska förstaspråkstalare i uppgiften att rekonstruera en text med bristfällig struktur.
Resultaten från det finska lucktestet visar däremot att de i sitt förstaspråk står på samma nivå som den finska jämförelsegruppen som fått undervisning på finska i det reguljära undervisningsprogrammet. En korrelationsanalys av språkbads-elevernas resultat i det finska och det svenska lucktestet visar på ett positivt, signifikant samband mellan resultaten, dvs. en elev som har fått högre poäng i det finska testet tenderar också att ha högre poäng i det svenska testet.