I min studie av interaktionen mellan lärare och barn under smågruppsarbete har jag fokuserat de episoder i samtalet där barnen använder andraspråket.
Med andraspråksanvändning avser jag all användning av svenska som jag kan iaktta, utan avseende på yttrandenas längd eller deras kvalitet. Som yttranden på andraspråket räknar jag således också yttranden som omfattar bara ett enda ord, t.ex. ja eller nej, samt yttranden som innehåller kodväxling, dvs. meningar där barnen i första hand använder finska men där inslag av svenska ingår, enligt min klassificering minst ett identifierbart ord.
Med utgångspunkt i vad tidigare studier av språkbad i svenska (Vesterbacka 1991: 101f) visat om barnens andraspråksanvändning i daghemmen antog jag att produktionen skulle ha kommit igång i början av vårterminen första året.
Inspelningen Vinterord i februari 1997 visade att mina antaganden var riktiga, eftersom upp till 32,6 % av barnens yttranden gjordes på svenska. Visserligen
måste jag beakta att yttrandena på svenska är kortare än yttrandena på finska, men det faktiska antalet om 132 yttranden under 65 minuter visar dock på en iakttagbar benägenhet hos barnen att använda svenska.
Jag antog också att det skulle framgå en tydlig skillnad i fråga om barnens användning av svenska mellan det första inspelningstillfället i februari 1997 och det sista i maj 1998. Också detta antagande visade sig vara riktigt, eftersom ande-len yttranden på andraspråket hade stigit från 32,6 % i inspelningen Vinterord i februari 1997 till 70,5 % i inspelningen Sjörövarsaga i maj 1998. I inspelningarna Sagan om Lilla Anna (april 1997) och Vasa-bild (november 1997) visade andelen yttranden på svenska en jämnt uppåtgående trend (från 32,6 % till 43,8 % och 45,5 %). I inspelningen Rymdsaga (februari 1998) skedde plötsligt en tillbakagång (till 27,6 %) varefter trenden åter vände.
Ett av målen med min studie var att kartlägga om man i de episoder av samtalet där barnen använder svenska kan anse att yttrandena är framkallade av föregående strategier från läraren. En fingervisning om dynamiken i dialogen ger klassificeringen av yttrandena enligt deras initiativ- och responsegenskaper.
Analysen visade att barnens yttranden i samtliga inspelningar till mer än hälften utgjordes av respons. Barnens repliker utgjorde följaktligen yttranden som knöt an till något läraren sagt just innan. Speciellt tydligt var det här i fråga om barnens yttranden på svenska. Av barnens yttranden på finska utgjordes i genomsnitt 51,2 % av respons medan motsvarande andel för yttrandena på svenska var 73,3 %. Yttrandenas beroende av samtalspartnerns, i detta fall lärarens, res-ponsframkallande åtgärder var således betydligt större när barnen använde svenska.
Också den kvalitativa analysen av inspelningarna visade att barnens använd-ning av svenska var starkt knuten till olika föregående kommunikativa åtgärder från läraren. Detta framgick bl.a. av att många av barnens yttranden på svenska föregicks av olika typer av frågor. Detta konstaterande måste dock göras mot den bakgrunden att även replikerna i samtal för övrigt på ett naturligt sätt är knutna till varandra och att många åtgärder som jag har benämnt lärarstrategier också förekommer i samtal utanför andraspråksinlärning.
Trots att tidigare studier av samtalet i andraspråksklassrum (bl.a. Tardif 1994; Chaudron 1998) visat att det är läraren som styr samtalet förväntade jag mig emellertid också att barnens benägenhet att ta initiativ på andraspråket skulle öka. Analysen visade att andelen initiativ steg från 16,7 % i Vinterord till 37,8 % i Sjörövarsaga även om ökningen inte heller här följde någon jämnt sti-gande kurva (Sagan om Lilla Anna 10,7 %, Vasa-bild 12,6 %, Rymdsaga 27,6 %).
Att initiativen ökade visar att andraspråksanvändningen blivit mindre beroende av lärarens framkallande strategier och detta tolkar jag med hänvisning till Allen m.fl. (1990) som ett tecken på att andraspråkstillägnandet gått framåt.
Intressant är i synnerhet inspelningen Rymdsaga där andelen yttranden på svenska visade en nedåtgående tendens medan initiativen på svenska både absolut
och procentuellt sett ökade. Smågruppsarbetet Rymdsaga hade i någon mån en annan uppläggning än de övriga såtillvida att det inte innehöll någon individuell språklig uppgift. Således fanns det inte heller någon episod under inspelningen där barnen individuellt förhandlade fram en text i samarbete med läraren. I de övriga inspelningarna var det i synnerhet den episod där barnen gav förklaringar till sina bilder eller producerade längre berättelser som framkallade användning av svenska. Det är tydligt att avsaknaden av den individuella språkliga uppgiften är en av orsakerna till att barnens benägenhet att använda svenska till synes hade gått bakåt. När läraren inte systematiskt förhandlade fram svenska blev barnens yttranden på svenska också iakttagbart färre.
Vad gäller andelen yttranden dominerade läraren dialogen vid samtliga inspelningstillfällen utom Vasa-bild. Om man beaktar att lärarens yttranden är märkbart längre än barnens kan man konstatera att läraren upptog mer än hälften av talrummet vid alla inspelningstillfällen. Detta var dock också att förvänta efter-som tidigare studier av lärares språkanvändning i klass gett liknande resultat (jfr Tardif 1994). Att läraren ger barnen mera talrum medför dock inte automatiskt att barnen använder andraspråket mer vilket inspelningen Rymdsaga visade.
I fråga om kvaliteten på barnens yttranden kunde jag konstatera att alla kategorier som Vesterbacka (1991) nämner i sin undersökning, dvs. kodväxling, språkliga reflexioner, ritualiserad kontextbunden holistisk inlärning och kreativ egenproduktion, fanns representerade i mitt material. Det framgick dock tydligt att yttranden som innehöll kodväxling inte var speciellt vanliga. Däremot stod det klart att det var samma personer som hade benägenhet att kodväxla, vilket stöder påståendena om att personligheten har betydelse för hur lätt barnen går in för kodväxling. En typ av andraspråksproduktion som tillkom i mitt material var de yttranden som ingick i de texter som barnen producerade enskilt eller i samarbete med läraren. En skillnad mot Vesterbackas undersökning var också den stora förekomsten av ja- och nej-svar och andra ettordsyttranden. I fråga om det sistnämnda torde skillnaden bero på de olika metoderna för materialinsamling.
Det var dock tydligt att den genomsnittliga längden på barnens yttranden på andraspråket ökade från den första inspelningen (1,67 ord) till den sista (2,28 ord).
Yttrandenas komplexitet ökade också, dels som en naturlig följd av att yttrandena blev längre, dvs. innehöll fler än ett ord, dels som en följd av att barnen undan för undan tillägnade sig vissa mönster för menings byggnad. Denna förmåga att bilda meningar på andraspråket gjorde att barnen i inspelningen Sjörövarsaga med varierande grad av hjälp från läraren kunde skapa en berättelse och beskriva ett händelseförlopp.
Något som också framgick tydligt av de senare inspelningarna var hur barnen noterat nya aspekter av andraspråket och aktivt försökte följa de regler de uppfattat. Det här gällde t.ex. svenskans genus, species, adjektivböjning, pre-positioner och ordföljd.