Marjatta Levanto *
skapa sådana verk som även en ut
länning omedelbart skulle kunna Iden
tifiera som nordiska och kanske t.o.m.
som finländska.” 2 Finlands Guldsmeds
forbund och Dekoratlonskonstnärernas Förbund Ornamo beslöt därför anordna en tävling för att få fram en ny natio
nell finländsk stil inom sllversmldet.3 Tävlingen måste dock inställas; de In
lämnade förslagen ansågs vara alltför svaga.4
Det allmänna intresset för silver förblev rätt Iltet i jämförelse med andra områ
den Inom konstindustrin. Ännu så sent som år 1949 skrev Arttu Brummer: "Den egentliga finare metallkonsten, dvs.
guldsmedskonsten, tycks småningom vakna ur sin hundraåriga törn rosa
sömn
upp några namn
Inom det konstnärliga sllversmldet kon
centrerade man sig redan för det dyra materialets skull i viss mån på att ska
pa lyx- och värdeföremål. Det av Gre
gor Paulsson införda begreppet vackra
re vardagsvara, som kom att betyda så mycket t.ex. i glas- och keramikpro
duktionen, fick aldrig samma gensvar Inom sllversmldet. Vardagsvaran fram
ställdes av nysilver eller tenn, 'den fat
tiges silver'. Av äkta silver gjorda hus
hålls- och bruksföremål ansågs allt
jämt vara prydnader. 6 Och ändå fanns det redan tre silverfabriker, Suomen Kultaseppä Oy, Osuusliike Kultaseppä och Kultakeskus Oy, som specialiserat sig på maskinell tillverkning.
Den egentliga nyskapande formgiv
ningen av silver skedde dock huvud
sakligen I små verkstäder och produk- tlonslnrättnlngar, där man inte såsom I fabrikerna maskinellt framställde la-Den livliga utvecklingen inom konstin
dustrin på 1920- och 30-talet hade ingen direkt motsvarighet inom sllversmldet, där utvecklingen gick långsammare och sensationella nyheter saknades. I ädel- metallbranschen har nya strömningar alltid accepterats senare än i den öv
riga konstindustrin. Redan silvrets vär
de har försvårat uppkomsten av ett nytt formspråk. Silvret har traditionellt be
traktats som ett investeringsobjekt som återspeglar ägarens samhällsställ
ning, och det skulle Imponera snarare genom sin dyrbarhet än genom en mo
dern formgivning. På 1920- och 30-talet saknade silvret också den tradition som konstindustrins övriga grenar kunde bygga vidare på. För silvrets del var 1910-talet en fattig period, och bran
schen dominerades av en enda konst
när, Eric O. W. Ehrström, med smides
produkter som grundade sig på jugend.
Strävandena Inom silverdesignen på 1920-och 30-talet gick dock i samma riktning som I all konstindustri.
Det är dock Inte skäl att räkna
” 5
Guld- och silversmederna var djupt medvetna om att de gamla föremål och dekorationsformer som var i allmänt bruk inte fyllde tidens krav, och man beklagade att det inte gick att få till stånd ett fruktbart samarbete mellan silverkonstnärer och silverfabriker. ' I stället för skolade konstnärer använ
de fabrikerna för det mesta ritare och personer som tillämpade gamla former och dekorationsmotiv. År 1933 uttryckte guldsmeden Ilmari Erling sin oro över att "guldsmedsindustrin I vårt land på några undantag när Inte har förmått
• Marjatta Levanto, fil.mag., Ill amanuens, Ate neums Konstmuseum. Sedan år 1970 tim
lärare I konsthistoria vid Helsingfors Uni
versitet.
29
gerprodukter eller finslipade utländska halvfabrikat utan gjorde enskilda beställ- nlngsarbeten eller tillverkade gjutna fö
remål i begränsade serier. Stilistiskt Intressantast var de handgjorda silver
föremålen från Taito Oy, som leddes av Paavo Tynell, Viri Oy som grundades av Frans Nykänen samt Väinö Mamaras två företag, Hienotae och Väinö Ha
mara Oy. Dessutom fanns det på 20- och 30-talet inom metallbranschen en mängd andra små företag som dock I många fall specialiserade sig på att smida oädla metaller eller tillverka vis
sa standardmodeller, t.ex. prispokaler.
och så vågade man sig redan år 1920 på att sända några järn- och brons
föremål till en konst- och Industriutställ
ning I Köpenhamn. Uppmuntrande för det unga företaget var att nästan alla de i Köpenhamn utställda arbetena blev sålda.
Efter medborgarkriget fick företaget stora beställningar på hjältestoder, men år 1922 blev gjuterlet utan arbete.
Skulptörerna hade till följd av kristiden inga uppdrag för gjuterlet, och Taito hade ännu Inte tillräckligt med mäs- slngsarbeten. Gjuterlet gjorde sålunda huvudsakligen belysnlngsanordnlngar och verkstadsgjutnlngar. Då man I Taito emellertid ville koncentrera sig på re
na konstindustriföremål utan att splittra uppmärksamheten på vanlig belysnings
armatur, beslöt man avstå från gjuterl
et, och detta överläts till två personer som tidigare varit anställda vid företa
get. Härefter riktade sig företagets verksamhet enbart på konstindustri- branschen, och landets arkitektkår blev en av de största uppdragsgivarna. Som nytt material infördes tenn som redan producerades I stora mängder i de övriga nordiska länderna. Under denna s.k. tennperiod, som hos Taito räckte från år 1923 till 1937, framställdes ljus
stakar, speglar, lampetter och skålar.
Bland övriga hos Taito tillverkade fö
remål kan nämnas silverbeslag till na- tlonaldräkter, märken för användning vid olika organisationers möten, drag, medaljer samt gåvoföremål. Dessutom kunde företaget tillverka räcken och mindre smldesarbeten.
Oy Taito Ab
På initiativ av Eric О. W. Ehrström samlades i Helsingfors år 1918 en grupp på fem personer, nämligen Ehrström själv, skulptören Emil Wikström, sme
den Paavo Tynell, konstsmeden och cicelören Frans Nykänen samt överste Gösta Serlachius. Avsikten var att grunda ett konstsmlderi och bronsgju- terl som skulle bedriva en mera vid
sträckt verksamhet än andra liknande företag I vårt land. Programmet skulle omfatta tillverkning och försäljning av konstindustriföremål av guld, silver, järn och mässing, och dessutom skulle man grunda ett bronsgjuteri. Vid mö
tet fogades till protokollet ett bolags- avtal enligt vilket aktiebolaget Oy Taito Ab skulle bedriva tillverkning och försäljning av konstindustriföremål. Ak
tiekapitalet var 25.000 mk fördelat på 25 stycken aktier om tusen mark, och var och en av de nämnda aktionärerna inlöste fem aktier. Vid samma möte faställdes bolagsstadgarna som god
kändes av statsrådet år 1919. Från och med år 1928 kom lamporna att utgöra den viktigaste delen av pro
duktionen. Detta berodde delvis på att man vid denna tid inledde affärsförbin
delser med Idman Oy, och principen var därvid den att Taito skötte tillverk
ningen och Idman försäljningen.
Verksamheten skulle följa två linjer:
chef för bronsgjuterlet blev skulptören Emil Wikström, chef för konstsmlderiet smeden Paavo Tynell, och som proku
rist fungerade konstmeden Frans Nykä
nen. Företaget placerades i en hyres- lokal på fem rum vid Mlkaelsgatan I Helsingfors; konstsmlderiet fick tre rum, gjuterlet ett rum, och det femte rum
met blev skulpturateljé för Wikström.
Tack vare sitt centrala läge blev Taito mötesplats för branschens folk. Där dryftades gemensamma frågor och samtidigt knöt företaget goda förbin
delser med landets konstnärs- och ar
kitektkretsar. Taito gjorde aldrig under hela sin verksamhet avkall på principen att det var av största vikt för företaget att anlita konstnärer. Därför blev Taito Inte ett företag med enbart affärsmän i ledningen. 7
Som chefsdesigner fungerade Paavo Tynell. Han hade fått sin yrkesutbild-Gjuterlet var under de första åren fö
retagets största avdelning. Konstsmlde
riet arbetade med mässings-, järn- och silverföremål. Ett av de första stora uppdragen gällde belysnlngsanord
nlngar till restaurang Mikki som inred
des av konstnär Arttu Brummer. Det
kom rikligt med privata beställningar, 30
1. Paavo Tynell, kaffeservis, 1929. Taito Oy.
1. Paavo Tynell, kahvikalusto, 1929. Taito Oy.
2. Frans Nykänen — Gunilla Jung: Sockerskedar och små gafflar, nationell stil, 1930-talet.
Gjutningsarbetet: Viri Oy.
sokerilusi-2. Frans Nykänen — Gunilla Jung
koita ja pieniä haarukoita, kansallinen tyyli, 1930-luku. Valutyö Viri Oy.
x
5
ж I
<, 1
ü
ÍSfti
I у
If
:È i> 4%
v: ::-v.
1
J
Шёшк•
to
CN
ning för metallbranschen hos G. W.
Sohlberg och Koru. I nlo år undervisade Paavo Tynell i Centralskolan för konst
flit och gjorde därigenom en betydelse
full Insats för metallbranschens utveck
ling i vårt land. Tynell var chef för Taito från företagets grundläggning ända till år 1953, då Talto sammanslogs med Idman Oy.8
Viri Oy
Konstsmideriet Viri Oy ställde för första gången ut sina produkter på konstin
dustriutställningen ” år 1933 och på triennalen I Milano samma år.12 Före
tagets grundare Frans Nykänen var en av sin tids mest uppskattade clselörer och konstsmeder, och han fick bl.a. i uppdrag att göra Kungens pokal i drivet silver till världutställningen I Barcelona år 1929. Frans Nykänen var en av grun
darna av Oy Taito Ab och arbetade i detta företag tills han grundade Viri Oy.
Hans eget företag blev dock Inte lång
livat, ty redan omkring 1936—37 slutade Viri Oy sin verksamhet och överlät sina modeller till guldsmedsaffären H. Kak
sonen. ,3 En orsak till att Viri Oy lade ned verksamheten var möjligen den att Nordiska Elektriska Ab erbjöd Nykä
nen befattningen som chef för Industri- inrättningens nya silveravdelning. Att Frans Nykänen sålunda övergick till Industrin ansågs I fackmannakretsar innebära en stor förlust för den konst
närliga silverdesignen.14 Ehuru Paavo Tynell framför allt har bli
vit känd som skapare av belysningsar
matur ägnade han sig också åt form
givning av silver. I Tynells silverföremål framträder en medveten strävan till ett konstnärligt högtstående modernt form
språk.
Också Frans Nykänen gjorde några silvermodeller för Oy Taito Ab. TMI fö
retagets principer hörde även att ge arbete åt unga designkonstnärer. Hos Taito arbetade sålunda många I Cen
tralskolan utbildade konstnärer, såsom Gunilla Jung, Runar Engblom och Gun
nel Nyman, ’ vilka har haft stort infly
tande på det senare finländska sllver-
smldet. Med undantag för några tennsaker, som
tillverkades under den första tiden, spe
cialiserade sig Viri Oy helt på fram
ställning av silverföremål. I detta av
seende var företaget en banbrytare vårt land. På konstindustriutställningen år 1933 hade Vir! både tenn- och sil
verföremål som fick ett entusiastiskt mottagande. 15 Följande år koncentre
rade man sig enbart på silver och ställ
de ut en kollektion skedar och gafflar, vilkas linjerena och osmyckade design ansågs vara självständig och lyckad.16 Frans Nykänen koncentrerade sIg I sin produktion på matbestick. Till skill
nad från andra små företagare i bran
schen försökte han sig på serietillverk
ningar av silverföremål. I dessa silver
arbeten tillämpade Nykänen en teknik som tidigare blott i liten utsträck
ning använts hos oss, nämligen gjut- ning. Den viktigaste artikeln var en se
rie sockerskedar och små gafflar som Nykänen gjorde I samarbete med Gu
nilla Jung. THI sin formgivning är ske
darna och gafflarna snarare prydnads- än bruksföremål. Dekorationsmotiven sökte man I en tradition som uppfatta
des som nationell: granris, hakkors, hjärtan, Inskärningar på spinnrockshu- vuden, kottar och björnar. Förutom gjut
na småsaker gjorde Viri Oy också an
nat, som t.ex. när Frans Nykänen ut
förde av andra konstnärer komponera-Oy Taito Ab gick I sin produktion mål
medvetet in för att skapa föremål I en ny stil. I silverformgivningen försökte man frigöra sig från de förhärskande stlllmltatlonerna och göra saker som bättre motsvarade tidens krav. Denna strävan har satt sin prägel på alla sil
verprodukter från Taito. Några andra genomgående drag framträder Inte i produktionen; konstnärerna var många, och produktionen omfattade endast en
skilda föremål som oftast gjordes på beställning. Oy Taito Ab Idkade aldrig någon serieproduktion av silver.
i
Under sin verksamhetstid deltog Oy Taito Ab nästan undantagslöst I alla Inhemska och utländska utställningar, där konstindustrin var representerad.
De utställda föremålen fick vanligtvis ett synnerligen positivt mottagande på de årliga inhemska konstindustriutställ
ningar. Så skrev t.ex. Carolus Lind
berg år 1922, alltså blott några år efter företagets grundläggning: "Det är gläd
jande att se hur vår smideskonst, som på utställningen representeras av Oy Taito Ab, har gått framåt. Företagets produkter visar en I alla avseenden ut
märkt behärskning av materialet, och även formspråket har utvecklats avse
värt." 10 32
En del av produkterna smiddes för hand och en dei framställdes medelst gjutning. Jaakko Raiskinen utförde gjut
ningsarbetet som aldrig tidigare hade förekommit hos oss. Metoderna var gips- och sandgjutning, och de tilläm
pades redan hos Hienotae i slutet av 20-talet.’8
Produkter från både Hienotae och Väi
nö Hamara Oy visades ofta på inhems
ka konstindustriutställningar. Första gången var man med år 1929, och då nämndes föremålen i tidningspressen bara för de uppseendeväckande billiga prisernas skull. ” Mera intresse väckte Väinö Hamara Oy:s tennarbeten, och i samband med dem talade man om nya vindar i vår utslitna tennproduktion.20 På utländska utställningar var företa
gen aldrig representerade.
Det var ett relativt litet antal konstnä
rer som använde silver som material i 1920- och 30-talets Finland, och det fanns ingen som ägnade sig enbart åt silvret. Många konstnärer, som hade studerat vid Centralskolan för konstflit, samt arkitekter, som genomgått Tek
niska Högskolan, skapade vid sidan av andra arbeten också silverföremål, dock utan att vara särskilt förtrogna med just detta material och dess möj
ligheter. Fabrikerna gav ofta ansvaret för formgivningen till personer som ha
de fått sin skolning i samma företag och hade enbart praktiska insikter i branschen. Små verkstäder som Taito, Viri och Väinö Hamaras företag an
vände i stor utsträckning utomstående dekorationskonstnärer för krävande be- ställningsarbeten.
De i stilistiskt avseende originellaste silverföremålen var ofta just beställ- ningsarbeten. En av de viktigaste upp
dragsgivarna var kyrkan som genom ti
derna har gett silverkonstnärerna mycket arbete. Stora beställare var också olika sällskap och föreningar som behövde vandringspris samt prydnads- och minnespokaler till bemärkelseda
gar. En särskild grupp bland beställ- ningsarbetena bildade de silverföremål som var avsedda för inhemska och in
ternationella konstindustriutstäilningar. I dessa produkter försökte man framför allt skapa en konstnärligt värdefull och representativ design. Om man frånser de silveruppsättningar som i några fall beställdes av förmögna familjer, utgjor
de beställningarbetena till privatperso
ner blott en liten del av totalproduk
tionen.
de arbeten
ställningsarbeten var bl.a. Gunilla Jungs nattvard ss i Iver för Mikael Agricola-kyr- kan och Runar Engbloms matbestick som utgjorde huvudvinsten i Konstflit- föreningens årslotteri.
drivet silver. Sådana
be-Hienotae och Väinö Hamara Oy Förutom hos Oy Taito Ab och Viri Oy framställdes särpräglade silverföremål också hos firmorna Hienotae och Väinö Hamara Oy, vilkas chef var guldsme
den Väinö Hamara.
Efter att ha avslutat studierna vid Cen
tralskolan för konstflit grundade Ha
mara år 1928 tillsammans med guldsme
derna Jaakko Raiskinen och Martti Lai
tinen sitt första företag Hienotae. Ar
betet fördelades så att Väinö Hamara svarade för formgivningen, och Rais
kinen och Laitinen förverkligade mo
dellerna. Hos Hienotae tillverkades hu
vudsakligen smycken och silverföre
mål. Man gjorde även beställningsar- beten, bl.a. år 1929 ljusstakar till Kuu
sankoski kyrka i design av Antti Sal
menlinna. Hienotae måste dock på grund av ekonomiska svårigheter slu
ta sin verksamhet redan år 1929. Ha
mara grundade år 1933 ett nytt företag med namnet Väinö Hamara Oy, och som kompanjon hade han åter Jaakko Raiskinen. Företagets produktion be
stod till stor del av arbeten i tenn.
Också smycken tillverkades i stora mängder. Väinö Hamara Oy var det första företaget i Finland som började använda inhemska stenar i smycken.37 De modeller som Väinö Hamara gjorde för Hienotae och Väinö Hamara Oy omfattade främst småsaker såsom pennknivar, små skålar och vaser, klockarmband, smycken samt små ske
dar. Hamara försökte i sin produktion målmedvetet frigöra sig från den tra
ditionella silverdesignen och tillägna sig ett modernare formspråk. I ett litet företag var möjligheterna härtill dock begränsade. Affärens existens var be
roende av försäljningen, och man mås
te därför ständigt saluföra också så
dana föremålstyper som allmänheten kände till och var van vid. Förutom de traditionella akantusbladen använde Hamara i sina arbeten ornamentsmotiv som byggde på folkliga dekorations
former; det var närmast fråga om de
korationstyper som lånats från gamla finsknationella spinn rockshuvuden.
33
4 Verkställande direktör Martti Viljanen, Hel
singfors.
5 Brummer, Arttu, 1949. "Taideteollisuutemme taiteilijoita". Suomen Koristetaiteilijain liit
to Ornamon vuosikirja 1949, s. 10—13.
Helsingfors
6 Strengell, Gustaf, 1933. Miten sisustan ko
tini kotimaisin esinein? Kotilieden kirjasto N:o 44. Borgå.
7 Smeden Paavo Tynell, Rusutjärvi. Samt Paavo Tynells tal vid Oy Taito Ab:s 25- àrsjubileum.
8 H. T., 1957. "Paavo Tynell". Sähköuutisia 1957:1, s. 12—15. Helsingfors.
9 Smeden Paavo Tynell, Rusutjärvi.
10 Lindberg, Carolus, "Konstflitföreningens ut
ställning". Hufvudstadsbladet 28. 11. 1922.
11 T(andefe)lt, S(igne), "Konstflitföreningens utställning". Hufvudstadsbladet 26. 11. 1933.
12 "Suomen osanotto Milanon näyttelyyn".
Helsingin Sanomat 2. 4. 1933.
13 Guldsmed Yrjö Kaksonen, Helsingfors.
14 P(inomaa), V(eli), 1950. "Kultaseppä Frans Nykänen". Kultaseppien lehti 1950:9—10, s.
165. Helsingfors.
15 P-s., "Taideteollisuusnäyttely Taidehallis
sa". Helsingin Sanomat 19. 11. 1933.
16 T(andefe)lt, S(igne), "Konstindustriutställ
ningen II". Hufvudstadsbladet 8. 11. 1934.
17 och 18 Guldsmed Jaakko Raiskinen, Hel
singfors.
19 E. K., "Taideteollisuusnäyttely". Uusi Suo
mi 8. 12. 1929.
20 Blomstedt, Rafael, "Taideteollisuusnäyt
tely". Uusi Suomi 15. 12. 1935.
Fastän beställningarna sålunda gav sil
verkonstnärerna arbete inverkade å an
dra sidan beställarnas egen smak na
turligtvis på resultatet. Som helhet be
traktad var 20-talets silverproduktion starkt bunden vid den dåtida klassicis
tiska stilen, och hantverksskickligheten hade härvid stor betydelse. Utveck
lingen från 20-talets början till 30-talets slut innebar dock inte att man endast byggde vidare på traditionell grund.
Den såsom funktionalism betecknade stilbrytningen kring decennieskiftet ha
de till följd att man också i silversmidet frigjorde sig från traditionen.
Källor
1 T(ynell), P(aavo), 1928. "Taiteellisten teh- dastuotteiden muotoilusta metallialalla".
Kotimainen Työ 1928:2, s. 44—46. Helsing
fors.
2 Erling, l(lmari), 1933. "Suomalainen tyyli on luotava". Kultaseppien lehti 1933:6, s. 91.
Helsingfors.
3 "Suunnitellut piirustuskilpailut". Kultasep
pien lehti 1934:1, s. 8. Helsingfors 1934.
34