Alternativa sätt att uttrycka sig könsneutralt

Härnäst ska jag presentera olika formuleringar samt deras för- och nackdelar när man vill uttrycka sig könsneutralt.

Det är frågan om både genus i grammatisk betydelse och kön vid valet av personligt pronomen i tredje person singular. (Språkriktighetsboken 2011: 73) Det finns flera olika sätt att uttrycka sig när man vill skriva om en person vars könstillhörighet är okänd eller irrelevant. Det är ändå inte självklart att välja vilket pronomen som passar bäst i olika situationer. Milles (2008: 48) konstaterar att det har varit vanligt att använda det generiska pronomen han i sådana där fallen enligt en äldre konvention.

Då syftar pronomenet på alla, oavsett kön. (Milles 2008: 48) Bruket av generiskt han har fått en massa kritik för att det uppfattas som könsdiskriminerande språkbruk och uttrycker för ojämlikt, könshierarkiskt och sexistiskt samhälle där män får stå i fokus medan kvinnor osynliggöras.

(Språkriktighetsboken 2011: 76-80)

Det finns många sätt att undvika det här könsdiskriminerande och till och med föråldrade alternativet.

Här presenteras flera alternativ till att uttrycka sig könsneutralt (Språk och folkminnen 2018; Ledin

& Lyngfelt 2013: 162; Milles 2008: 51-56):

a) dubbelformen han eller hon (alternativt hon eller han)

Om en elev vill överklaga bör han eller hon först vända sig till rektor.

Om en elev vill överklaga bör hon eller han först vända sig till rektor.

b) könsneutral den

Om en elev vill överklaga bör den först vända sig till rektor.

c) könsneutral hen

Om en elev vill överklaga bör hen först vända sig till rektor.

9 d) omskrivning till plural (huvudordet sätts i plural då pronomenet blir könsneutral de) Om elever vill överklaga ett betyg bör de först vända sig till rektor.

e) den som-konstruktion

Den som vill köpa kaffe kan göra det i kafeterian.

f) vederbörande

Om besökaren vill köpa kaffe, kan vederbörande göra det i kafeterian.

Det finns också några sätt att skriva om texten som gör pronomenet onödigt:

g) upprepning av substantivet/huvudordet

Om besökaren vill köpa kaffe, kan besökaren göra det i kafeterian.

h) passivering

Kaffe köps i kafeterian.

Milles rekommenderar att då dubbelformen (omskrivning med han eller hon alternativt hon eller han) används, måste man vara sparsam. Det fungerar bra när det uppträder ett fåtal gånger. Annars blir texten otymplig och omständlig om konstruktionen upprepas. Dessutom rekommenderas inte att använda konstruktion med snedstreck (han/hon), med undantag för i tabeller eller på blanketter, för att det kan vara oklart för läsare. Konstruktionen med snedstreck kan nämligen anses att syfta på antingen han eller hon eller både han och hon. (Milles 2008: 52)

Enligt Språkriktighetsboken fungerar könsneutralt den bra för det är kort och har sedan länge har etablerats både i tal och i skrift. Det kan användas i generisk funktion, könsneutralt eller om könet till den åsyftade är obekant eller irrelevant. Dock kan det här alternativet inte användas helt utan problem:

den kan uppfattas som opersonligt och nedlåtande. Dessutom saknas pronomenet en etablerad genitivform (dess används sällan om människor) och den kan orsaka syftningsproblem.

Genitivformen som fungerar bäst är dens, som uppträder i synnerhet i förbindelsen dens som (t.ex.

Jag ska rätta mig efter dens råd som vill mitt bästa). Dock används den könsneutralt i den

som-10 konstruktionen som förekommer ofta. Könsneutralt hen är praktiskt, men ännu inte helt etablerat.

Ibland krävs det en förklaring, särskilt om man riktar sig till en stor eller okänd grupp av mottagare.

Den språkliga nykomlingen delar åsikter och väcker uppmärksamhet, vilket kan föra med sig att budskapet man vill förmedla blir bortkommen. Omskrivningen till plural fungerar bra i flera fall, men löser inte problemet utan kringgår det. (Språkriktighetsboken 2011: 79)

Uttrycket vederbörande är vanligt i formellt skriftspråk som uppfattas som byråkratiskt och gammaldags. Detta ses som en begränsning för etableringen i det allmänna språkbruket.

(Språkriktighetsboken 2011: 78) Milles (2008: 55) till och med avråder från att använda ordet. I längre texter blir upprepningen av substantivet/huvudordet störande och på grund av detta bör detta sätt inte användas genom en hel text, men det är värt att pröva upprepningen i enstaka fall. Passivering, dvs.

att verbet sätts i s-form eller bruket av man-passiv, kan uppfattas som ett opersonligt sätt att uttrycka sig och därför måste användas bara i enstaka fall. Därtill är man som könsneutralt pronomen kontroversiellt utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Direkt tilltal kan användas när personen som skrivs om ska också läsa texten. Detta sätt kan uppfattas dock i många fall som vardagligt och för intimt.

(Milles 2008: 52-53; Språkriktighetsboken 2011: 75-80)

Språkriktighetsboken (2011: 75-80) avråder från att använda han eller hon som könsneutrala pronomen, se exempel på detta nedanför:

Kunden måste bestämma sig för vilket betalningssätt han föredrar.

Om en förskollärare vill ha semester i juli, måste hon anmäla det ett halvår i förväg.

Orsaken är att detta uppfattas av många som språklig diskriminering och först och främst används bägge han och hon könsspecifikt. Hon som generiskt pronomen betraktas för sin del som

”ögönöppnare” som kan snappa åt sig själva budskapet från texten. (Milles 2008: 54;

Språkriktighetsboken 2011: 77) Ett undantag gör hon när det står orden människa/nästa som korrelat.

(Teleman 1995: 5) Dessutom bör denne eller denna undvikas (Milles 2008: 54; Språkriktighetsboken 2011: 80). Vilken könsneutral lösning man ska välja för att referera till personer i allmänhet eller till personer man inte vet könet på måste man alltid bedöma enligt sammanhanget. Det rekommenderas att sätten varieras under textens lopp för att den blir lätt att läsa. (Språk och folkminnen)

Diskussioner om könsneutrala sätt att uttrycka sig har även förts utom Sverige (Språkriktighetsboken 2011: 79). I engelskan motsvarar singular they ett alternativ vid könsneutral syftning och så som hen

11 i svenskan har detta alternativ varit påfallande (Lyngfelt & Ledin 2013). Samordningar she or he, she/he, s/he, they (som omskrivning i flertal) och även nyskapade ord så som hes, hir och hiser har föreslagits som alternativa sätt att uttrycka sig neutralt (Språkriktighetsboken 2011: 80). Därtill konstaterar den amerikanska läraren och författaren John McWhorter (2015) att det nya pronomenet ze och omställningen av pronomenet they (i singular) har diskuterats. Det sistnämnda alternativet har varit i bruk egentligen sedan länge som könsneutralt pronomen både i singular och i plural.

(McWhorter 2015)

Språkvårdare i Norge har rekommenderat att ersätta ”ett sletrianmässigt bruk av han” till exempel med samordningar såsom han eller ho (hon på bokmål), ho eller han eller med pluralpronomenet dei (de på bokmål) (Språkriktighetsboken 2011: 80). Även i Norge har pågått hen-debatten. Det könsneutrala pronomenet används i norska på samma sätt som i svenska; dels som pronomen för personer som inte vill tilltalas som han eller hon. Dels används hen som alternativ till exempelvis han/ho/hun eller vedkomande (’vederbörande’). Hen anses vara oproblematiskt i skrift, särskilt i könsöverskridande funktion, men i vissa dialekter kan uttalet orsaka missförstånd. (Språktidningen 2016) Norska arbetarpartiet, ett av de största partierna i Norge, föreslog i februari 2017, inspirerat av feministerna i Sverige, att man inte ska behöva definiera sig som man eller kvinna i passet utan det borde införas en tredje könskategori, hen. (Fria Tider 2017)

I finskan har vi det könsneutrala pronomenet hän. År 2012 dök upp ett intressant fall: en finsk översättare Leevi Lehto använde pronomenet hen för att syfta på kvinnliga personer i sin finska översättning av James Joyces Ulysses. Pronomenet hen böjs i texten så som hän i finskan: hentä, henet, henellä. Däremot betecknas män i texten vanligtvis med pronomenet hän. Motivet till pronomenvalet var praktiskt; personerna nämns sällan i texten, så det är lättare för läsare att följa vem som åsyftas. (Nuoranne 2012)

12