Propositionens verkningar på statsekonomin

rättshjälpslagen och lagen om rättegång i brottmål.

4 . P r o p o s i t i o n e n s v e r k n i n g a r

rättshjälpsklienternas.

Merparten av brottmålen omfattas redan i dag av den offentliga rättshjälpen. Detta gäller i synnerhet de största brottmålen, dvs.

således de som också orsakar de största kostnaderna. I dessa mål kan rättshjälp redan i dag ges inom ramen för systemet med offentlig försvarare och målsägandebiträde helt oberoende av rättshjälpstagarens ekonomiska ställning. Därför inverkar den föreslagna lagen endast obetydligt på de kostnader som brottmålen orsakar statsekonomin genom rättshjälpssystemet.

Målsägandena kommer dock i större utsträckning än i dag att omfattas av rättshjälpen, eftersom systemet med målsägandebiträde begränsar sig enbart till en viss typ av brott. Detta kommer dock inte att öka den offentliga rättshjälpen i brottmål i nämnvärd mån.

Antalet familje- och arvsrättsliga ärenden kan däremot uppskattas öka. En stor del av dessa ärenden är dock sådana ärenden som inte behandlas i domstol, t.ex. avvittring, bouppteckning och arvskifte. I dessa ärenden kan offentlig rättshjälp i regel ges endast av offentliga rättsbiträden, varför ingen större utgiftsökning är att vänta till dessa delar.

När det gäller domstolsärenden kan det uppskattas att den offentliga rättshjälpen kommer att öka i kategorin familjerättsliga ansökningsärenden. En sådan ökning kan redan noteras till följd av den lindring av de ekonomiska förutsättningarna som gjordes i samband med den förra rättshjälpsreformen, eftersom antalet fria rättegångar i ärenden som gällde vårdnad om barn och umgängesrätt 1999 ökade med ca 10 % jämfört med 1998. När det gäller ansökningsärendena kan det antas finnas potentiella nya mål som skall skötas genom rättshjälp också av den anledningen att dessa ärenden endast i begränsad utsträckning omfattas av rättsskyddsförsäkringen.

Också de egentliga tvistemålens andel väntas öka bl.a. av den orsaken att de nya klienter som är medelinkomsttagare och som beviljas rättshjälp på grund av utvidgningen av systemet i högre grad än de nuvarande klienterna kan antas ha tillgångar som är föremål för potentiella rättsliga konflikter.

Beträffande tvistemålen bör dock beaktas att

dessa huvudsakligen omfattas av rättsskyddsförsäkringen och att 75 % av hushållen har en rättsskyddsförsäkring som täcker kostnaderna för rättshjälpen. Detta kan antas vara fallet i synnerhet när det gäller de nya klienter som kommer att börja omfattas av systemet på grund av höjningen av inkomstgränserna. Dessutom har de lindringar i inkomstgränserna som gjordes 1998 inte lett till någon ökning av antalet fria rättegångar i tvistemål. År 1998 hade fri rättegång beviljats i 1 684 av de omfattande tvistemål som avgjordes. År 1999 var motsvarande siffra 1 590. Detta tyder på att det när det gäller tvistemålen inte, åtminstone inte i någon betydande utsträckning, finns någon anhopning av potentiella mål som inte omfattats av rättsskyddsförsäkringen och som nu skulle bli aktuella i och med lindringen av de ekonomiska förutsättningarna.

Vid bedömningen av en eventuell ökning av andelen tvistemål skall också beaktas att motpartens rättegångskostnader inte heller framöver ersätts i form av offentlig rättshjälp i sådana fall när den som har rätt till rättshjälpsförmånen förlorar sitt mål. Den risk som hänför sig till skyldigheten att ersätta motpartens kostnader kan således väntas bidra till att minska antalet tvistemål.

På basis av de befintliga statistikuppgifterna kan man inte sluta sig till hur mycket den offentliga rättshjälp som lämnas av privata biträden i ansökningsärenden och tvistemål de facto kommer att öka som följd av höjningen av inkomstgränserna, utan en exaktare uppskattning av antalet ärenden skulle förutsätta att ny statistik utarbetas och en intervjuundersökning görs.

Förvaltningsdomstolarnas andel av de totala kostnaderna för fri rättegång har varit liten, och 1999 uppgick den till 2,7 milj. mk, dvs.

ca 2 % av de totala kostnaderna, trots att alla de ärenden som behandlas i förvaltningsdomstolarna med vissa undantag började omfattas av den offentliga rättshjälpen den 1 juni 1998. Detta beror bl.a.

på att förfarandet i förvaltningsdomstolarna fortfarande i princip är skriftligt, och genom den officialprincip som iakttas i förfarandet har man strävat efter att klienten själv skall kunna sköta sin sak. Också i

förvaltningsdomstolarna kommer den offentliga rättshjälp som lämnas av privata biträden emellertid att öka i någon mån, eftersom antalet muntliga förhandlingar ökar och kretsen av dem som har rätt till rättshjälp utvidgas.

Verkningarna av ändringarna i självrisksystemet. Förutom att den maximiinkomstgräns som berättigar till rättshjälp höjs föreslås det att rättshjälpstagarens procentuella självriskandelar skall sänkas i respektive inkomstklass jämfört med i dag. Det föreslås att den inkomstgräns som berättigar till helt kostnadsfri rättshjälp skall ändras med etthundra mark. Kostnadsverkningarna till följd av den sistnämnda ändringen är dock betydelselösa med tanke på helheten.

Vid bedömningen av verkningarna av ändringarna i självrisksystemet bör man beakta att staten enligt det nuvarande systemet ansvarar också för betalningen av rättshjälpstagarens eventuella självriskandel till ett privat biträde och strävar efter att hos rättshjälpstagaren ta ut självriskandelen, som kan uppgå till högst 90 % av kostnaderna.

Utgifterna för fri rättegång budgeteras och betalas till ett bruttobelopp, och sänkningen av självriskandelsprocenterna inverkar inte på dessa bruttoutgifter, eftersom staten oberoende av självriskandelens storlek i dag svarar för betalningen av hela arvodet till biträdet.

Den föreslagna betydande utvidgningen av kretsen av dem som har rätt till rättshjälp mot en självriskandel skulle innebära en väsentlig ökning av bruttoutgifterna enligt det nuvarande systemet. För att de bruttokostnader som utvidgningen av rättshjälpssystemet medför skall kunna hållas i styr föreslås det att självrisksystemets struktur revideras så att staten ansvarar för arvodet till ett privat biträde endast till den del det överstiger beloppet av rättshjälpstagarens självriskandel och således inte alls för rättshjälpstagarens självriskandel. Genom den strukturella reformen av självrisksystemet blir de bruttoutgifter de klienter som har rätt till rättshjälp mot en självriskandel åsamkar staten per klient och därmed också totalt sett klart mindre än vad de skulle vara enligt det

nuvarande systemet. Reformen är särskilt viktig med tanke på de utgifter som uppstår, eftersom det föreslås att kretsen av dem som har rätt till rättshjälp mot en självriskandel utvidgas betydligt. De som till följd av reformen blir nya klienter inom det offentliga rättshjälpssystemet svarar själva för kostnaderna för sin rättshjälp till mellan 40 och 75 %, och statens ansvar begränsar sig på motsvarande sätt till högst 60 och minst 25 % av kostnaderna för rättshjälpen, i stället för det nuvarande etthundraprocentiga primära ansvaret.

Genom det föreslagna självrisksystemet försöker man för sin del hålla utgifterna för rättshjälpen i styr också i fråga om de enskilda målen genom att öka rättshjälpstagarens intresse av att följa kostnaderna för målet och hålla dem på en vettig nivå i relation till målets natur och betydelse. Denna verkan försöker man nå dels genom att slopa statens ansvar för självriskandelen, dels genom att slopa självriskandelarnas maximibelopp.

Slopandet av statens ansvar för självriskandelen torde komma att leda till att man i brottmål framöver i mån av möjlighet försöker ansöka om offentlig rättshjälp inom ramen för systemet för offentligt försvar, eftersom arvodet till biträdet enligt det systemet i sin helhet betalas av statens medel och det då inte uppstår någon kreditförlustrisk för biträdet, inte heller beträffande självriskandelen. Redan i dag bestäms det att systemet med offentligt försvar är primärt i relation till rättshjälp som beviljas på ekonomiska grunder. En eventuell förändring medför inga tilläggsutgifter för staten, eftersom arvodena till biträdet och också självriskandelen i dag betalas av statens medel även inom systemet med fri rättegång.

Av systemet med offentligt försvar följer också att den dämpande effekten på bruttokostnaderna av föreslagna övre gränsen på etthundra timmar för rättshjälpen blir relativt liten. Detta beror på att de flesta av de brottmål som medför stora kostnader är sådana mål där svaranden har en offentlig försvarare, och den övre gränsen på etthundra timmar tillämpas inte på dessa mål.

När de utgifter som den rättshjälp som

lämnas av privata biträden åsamkar staten begränsar sig enbart till de kostnader som överstiger självriskandelen, minskar således bruttoutgifterna för staten med beloppet av de självriskandelar som i dag betalas av statens medel. Det finns inga statistikuppgifter om i vilken utsträckning staten i dag finansierar självriskandelar som hänför sig till fri rättegång. Syftet med 1998 års rättshjälpsreform var att öka antalet fria rättegångar som beviljas mot partiell ersättning, och detta har sannolikt också skett eftersom besluten i dag grundar sig på rättshjälpsbyråns förslag.

Beträffande de inbesparingar som ändringen av självrisksystemet medför inom statsekonomin kan följande exempel ges. År 1998 lämnades vid de statliga rättshjälpsbyråerna rättshjälp mot partiell ersättning i 14 % av fallen. Om man antar att fri rättegång mot partiell ersättning samma år beviljades i t.ex. endast hälften, dvs. 7 %, av dessa fall, vilket betyder sammanlagt 1 767 fall, blir markbeloppet av de självriskandelar som 1998 betalades med statens medel när den genomsnittliga ersättningen för fri rättegång, 4 503 mk, och den genomsnittliga självrisken på 50 % används enligt en försiktig uppskattning ca 4 milj. mk. Den årliga inbesparingen av bruttoutgifter kan således uppskattas vara åtminstone i den storleksklassen på grund av utebliven betalning av självriskandelar. Det bör visserligen beaktas att från dessa inkomster skall dras av de självriskandelar som tagits ut hos klienter som beviljats rättshjälp mot partiell ersättning. Det finns inga statistikuppgifter om ett hur stort belopp som har intäktsförts hos staten i form av självriskandelar för fri rättegång och en hur stor del som har bokförts som kreditförluster.

Om andelen kreditförluster antas vara 50 %, minskar statens inkomster med 2 milj. mk till följd av reformen, men inbesparingen i de årliga nettoutgifterna är dock 2 milj. mk.

De procentuella självriskandelarna för de statliga rättshjälpsbyråernas nuvarande klienter kommer att minska jämfört med i dag, vilket i sig i någon mån minskar de inkomster av verksamheten som fås genom klientdebiteringen. De inkomster som fås av de nya klienterna kompenserar dock

verkningarna av att de procentuella andelarna av självriskerna sänks.

Verkningarna av ändringarna i systemet med biträden. Det föreslås att privata biträden skall få möjlighet att ge rättshjälp också i de specialdomstolar där detta tills vidare inte har varit möjligt. Med tanke på kostnaderna har detta främst betydelse när det gäller försäkringsdomstolen, där ca 11 000 ärenden behandlas årligen. I den utredning som gjorts på uppdrag av kommissionen för en fortsatt reform av rättshjälpssystemet uppskattas kostnaderna för privat biträdande i försäkringsdomstolen till ca en miljon mark per år, om ett privat biträde förordnas endast vid muntlig förhandling och en privat jurist fungerar som biträde vid varje förhandling mot den ersättning på i genomsnitt 5 620 mk som betalades i länsrätterna 1998. Också i andra än muntliga förhandlingar torde det i viss mån komma att finnas behov av biträden i försäkringsdomstolen, men det är å andra sidan klart att en stor del av de ärenden som behandlas i försäkringsdomstolen liksom i dag kommer att skötas vid rättshjälpsbyråerna, och dessutom torde det arvode som betalas till biträdena i genomsnitt bli klart lägre än vad som antas i den ovan nämnda kalkylen. Om ett privat biträde förordnas i 1 000 mål varje år och arvodet i genomsnitt är 3 000 mk, skulle kostnaderna för privat biträdande i försäkringsdomstolen uppgå till 3 milj. mk.

Verkningarna av att rättsskyddsförsäkringen blir primär. Det föreslås att ersättningar för rättshjälp i första hand skall betalas av rättsskyddsförsäkringen och först i andra hand av den offentliga rättshjälpen. Eftersom denna prioriteringsordning motsvarar rådande praxis, har det faktum att denna praxis skrivs ut i lagen inga ekonomiska verkningar, varken för de försäkringsbolag som tillhandahåller dessa försäkringar eller för statsekonomin.

I propositionen föreslås att rättshjälp endast av särskilda skäl skall kunna beviljas för kostnader som överstiger försäkringsersättningens maximibelopp. En sökande som på basis av sin ekonomiska ställning är berättigad till kostnadsfri rättshjälp kan dock beviljas rättshjälp för täckande av försäkringens självriskandel.

Trots att rättshjälp i de ovan nämnda situationerna kan komma att sökas i något större utsträckning än tidigare när rättsläget klarläggs till dessa delar, är det dock osannolikt att de nämnda förtydligandena skulle ha några betydande statsekonomiska verkningar.

4.1.2. Yttre faktorer som inverkar på