Beslutsfattandet och ändringssökandet beträffande rättshjälpen

och i synnerhet när det gäller försäkringsdomstolen.

I sådana fall när det visar sig finnas behov av ett biträde t.ex. vid behandlingen i en nämnd, lämnas rättshjälpen liksom i dag således i första hand av rättsbiträdena vid de statliga rättshjälpsbyråerna. Dessa biträdens arbete utgörs också i praktiken till stor del av biträdande i pensions- samt andra social- och förvaltningsärenden, och de har därför också särskild sakkunskap i dessa frågor. Om ett ärende återförvisas till en sådan myndighet för ny behandling, kan det dock bestämmas att ett förordnande av ett privat biträde som getts med tanke på domstolsbehandlingen fortfarande skall vara i kraft under den fortsatta behandlingen av saken.

Det föreslås att tjänstebeteckningen för de jurister som innehar en tjänst vid en statlig rättshjälpsbyrå skall ändras till offentligt rättsbiträde. När man på 1970-talet inledde processen med att göra den rättshjälpsverksamhet som bekostas med offentliga medel lagstadgad hade man först för avsikt att införa benämningen offentligt rättsbiträde för de kommunala rättsbiträdena.

Under behandlingens gång ändrades benämningen dock till den nuvarande, dvs.

allmänt rättsbiträde. I regeringens proposition med förslag till rättshjälpslag och därtill ansluten lagstiftning (RP 132/1997 rd) föreslogs helt enkelt benämningen rättsbiträde som tjänstebeteckning för rättsbiträdena. Under behandlingen i riksdagen uppskattades det dock att rättsbiträde är en alltför allmänspråklig benämning som kunde avse alla slags rättegångsbiträden att den därför inte kunde tas i bruk som sådan. Därför bibehölls tjänstebeteckningen allmänt rättsbiträde. Den nuvarande tjänstebeteckningen allmänt rättsbiträde upplyser dock inte klienterna om vilket slag av verksamhet det är fråga om, utan snarare är den vag och ger en onödigt negativ bild av verksamheten. Den nya lag som nu föreslås benämns rättshjälpslagen, lagen om allmän rättshjälp föreslås bli upphävd och termen allmän rättshjälp förekommer inte längre någonstans. Det finns således inte heller någon orsak att hålla kvar benämningen allmänt rättsbiträde som tjänstebeteckning. Eftersom det är fråga om

verksamhet som bekostas med offentliga medel, vore det konsekvent att tjänstebeteckningen skulle vara offentligt rättsbiträde, som ger en positivare och mera förtroendeingivande bild av verksamhetens natur än den nuvarande benämningen och som också bättre upplyser medborgarna om vilket slag av verksamhet det är fråga om.

som är åtalad i brottmål och ett rättegångsbiträde eller en stödperson för en målsägande. Rätten till ett biträde som betalas med offentliga medel garanteras också i många andra av de lagar för vilka redogörs i det avsnitt ovan som gäller rättshjälpslagstiftningens nuläge.

Enligt de gällande bestämmelserna kan rättshjälpsbyrån inte bevilja fri rättegång, och domstolen kan inte bevilja allmän rättshjälp.

I domstolsärenden är de förmåner som hör till den allmänna rättshjälpen och den fria rättegången dock i stor utsträckning desamma, liksom även förutsättningarna för erhållande av förmånerna.

Det gällande rättshjälpssystemet är således problematiskt till sin struktur, eftersom det bygger på två system som delvis överlappar varandra. Domstolarna och rättshjälpsbyråerna fattar således rättshjälpsbeslut som gäller samma typer av ärenden. Detta är inte en lyckad lösning med tanke på konsekvensen i systemet.

Beviljandet av såväl fri rättegång som allmän rättshjälp förutsätter att sökanden konstateras ha rätt till förmånen. Förmånen beviljas på basis av en utredning om sökandens förmögenhetsförhållanden och underhållsskyldighet. Utredningen görs alltid av rättshjälpsbyrån och den är den viktigaste enskilda förutsättningen för beviljande av såväl allmän rättshjälp som fri rättegång. Ett avgörande om beviljande av fri rättegång förutsätter således i allmänhet inte rättslig prövning från domstolens sida. Det är således i allmänhet inte nödvändigt att domstolen fattar detta beslut. Det vore mera ändamålsenligt att domstolarna skulle koncentrera sig på att avgöra ärenden som kräver rättslig prövning.

I propositionen föreslås att de gällande behörighetsbestämmelserna ändras så att ansökan om rättshjälp alltid skall tillställas rättshjälpsbyrån. Rättshjälpsbyrån utreder förutsättningarna för rättshjälp till alla delar och fattar beslutet om beviljande av rättshjälp. Detta gäller såväl utomprocessuella ärenden som ärenden som behandlas i domstol.

I utomprocessuella ärenden, dvs. ärenden som behandlas i förvaltnings- och förvaltningsrättskipningsorgan samt ärenden

som över huvud taget inte kan föras till en myndighet eller en domstol, är det naturligt att rättshjälpsbyrån fattar beslut om rättshjälpen, eftersom också det egentliga biträdandet nästan utan undantag skall höra till det offentliga rättsbiträdets uppgifter. I dessa ärenden behandlas själva huvudsaken aldrig av allmän underrätt och förhållandevis sällan av en förvaltningsdomstol eller försäkringsdomstolen.

Också i sådana fall när rättshjälp beviljas i ett domstolsärende, dvs. i ett ärende som behandlas i domstol eller som kommer att föras till domstol, är beslutsfattandet i allmänhet ganska rutinmässigt, och i klara fall förutsätts inte domstolens medverkan.

Detta beror på att rättshjälpsbeslutet både i rättshjälpsbyrån och i domstolen fattas på basis av samma i rättshjälpsbyrån utarbetade och bekräftade utredning om sökandens förmögenhetsförhållanden och underhållsskyldighet. Eftersom domstolarna sällan avslår en ansökan om rättshjälp på grund av att något annat villkor inte är uppfyllt, om sökanden uppfyller de ekonomiska villkoren för beviljande av förmånen, kan det inte anses nödvändigt att bibehålla den parallella behörigheten för rättshjälpsbyråerna och domstolarna.

Enligt det nuvarande systemet skall den som ansöker om fri rättegång anlita två myndigheter. Först skall sökanden skaffa en av rättshjälpsbyrån fastställd skriftlig utredning om sina ekonomiska förhållanden, och därefter fattar domstolen på begäran av sökanden beslutet om fri rättegång. Systemet skulle vara klart och enkelt, om sökanden endast skulle behöva kontakta en myndighet för att få ett rättshjälpsbeslut och denna myndighet alltid skulle vara densamma, oberoende av huvudsaken.

Eftersom rättshjälpsbyrån i samband med att den utreder de ekonomiska förutsättningarna alltid också fattar beslutet om rättshjälp, blir beslutsfattandet snabbare i ärenden som behandlas i domstol. Sökanden får rättshjälpsbeslutet omedelbart och behöver inte invänta domstolens avgörande om rättshjälpen. På detta sätt säkerställs således att rättshjälpsbyråerna och domstolarna inte utför onödigt överlappande arbete och att sökanden kan ta tillvara sina rättigheter på ett

så enkelt sätt som möjligt.

Enligt lagförslaget utvidgas rättshjälpsbyråernas behörighet när det gäller fattandet av beslut om förordnande av ett privat biträde så att den omfattar också ärenden som behandlas i domstol, oberoende av behandlingsfasen. Utvidgningen kan motiveras med att rättshjälpsbyråerna har lika goda förutsättningar att bedöma om rättshjälpen är nödvändig i ett sådant domstolsärende som redan behandlas i domstol som i ett sådant där domstolsbehandlingen i egentlig mening ännu inte har inletts.

Om beslutsfattandet i rättshjälpsfrågor koncentreras till rättshjälpsbyråerna blir systemet klart och konsekvent. Dessutom befrias domstolarna från träffandet av avgöranden som har karaktären av förvaltningsbeslut.

Domstolarna har enligt det föreslagna systemet inte längre befogenheter att som första instans fatta beslut om beviljande av rättshjälp. Trots det kvarstår befogenheten att slutligt besluta om rättshjälpen. För att garantera detta föreslås i den nya lagen ett system enligt vilket den som är missnöjd med rättshjälpsbyråns beslut alltid kan föra det till domstol genom att framställa en begäran om avgörande.

Prövning av rättshjälpsbeslutet i domstol.

Det nya enhetliga rättshjälpssystemet skall vara så klart som möjligt. Det system som beskrivs ovan och enligt vilket rättshjälp alltid skall sökas hos rättshjälpsbyrån, oberoende av huvudsaken och den behandlingsfas den befinner sig i, är i princip okomplicerat. Det är dock också viktigt att man kan kontrollera att rättshjälpsbyråernas beslut är korrekta och att frågan kan underkastas prövning av en högre instans på ett enkelt och ändamålsenligt sätt.

Eftersom två fristående rättshjälpssystem är i kraft i dag, söks ändring i beslut som fattats på basis av dem hos olika instanser och på olika sätt. De förfaranden som iakttas vid sökandet av ändring beskrivs närmare ovan i det avsnitt som gäller det nuvarande beslutsfattandet och ändringssökandet beträffande rättshjälpen.

Kommissionen för en fortsatt reform av rättshjälpssystemet föreslog i sitt betänkande

(komm.bet 1999:7) ett system enligt vilket sökanden skulle ha ansökt om rättshjälp hos rättshjälpsbyrån om han eller hon ville att rättshjälpsärendet skulle avgöras innan huvudsaken anhängiggjordes i domstolen.

Detta beslut kunde överklagas i förvaltningsprocessuell ordning. Efter att ett domstolsärende hade blivit anhängigt eller i samband med att det anhängiggjordes skulle sökanden dock alternativt och oberoende av rättshjälpsbyråns beslut ha kunnat ansöka om rättshjälp hos domstolen i fråga, förutsatt att sökanden inte hade hänskjutit rättshjälpsbyråns beslut till förvaltningsdomstolen. Om sökanden skulle ha överklagat rättshjälpsbyråns beslut hos förvaltningsdomstolen, skulle den domstol som behandlade huvudsaken inte längre ha haft behörighet att pröva sökandens rättshjälpsansökan.

Sökanden skulle ha kunnat överklaga ett rättshjälpsavgörande av den domstol som behandlade huvudsaken i samma ordning som huvudsaken. I övriga fall skulle sökanden ha kunnat söka ändring i förvaltningsprocessuell ordning.

I denna proposition föreslås att ett rättshjälpsbeslut som fattats vid rättshjälpsbyrån alltid skall kunna fås till prövning i den domstol där huvudsaken behandlas eller till vars behörighet prövningen av huvudsaken hör. Denna domstol har de bästa förutsättningarna att bedöma behovet av rättshjälp i det ärende som behandlas.

Rättshjälpsbyråns rättshjälpsbeslut i ärenden som behandlas i de allmänna domstolarna kan sålunda föras till en allmän domstol, i ärenden som behandlas i förvaltningsdomstolarna till en förvaltningsdomstol och, på motsvarande sätt, i ärenden som behandlas i försäkringsdomstolen till försäkringsdomstolen. Om huvudsaken ännu inte är anhängig i domstol, skall rättshjälpsbeslutet prövas av den domstol som är första rättsinstans i huvudsaken. Till en förvaltningsdomstol kan dessutom föras rättshjälpsbeslut i sådana utomprocessuella ärenden där det inte finns någon huvudsak som skall prövas i domstol eller vilka överklagas direkt hos högsta

förvaltningsdomstolen.

I domstolsärenden prövas rättshjälpsbeslutet av den domstol som behandlar huvudsaken.

Med sistnämnda domstol avses både en domstol där huvudsaken redan behandlas och en domstol till vilken huvudsaken kommer att föras. Om rättshjälpsbyråns beslut förs till domstol först i samband med att ändring söks, t.ex. när ett brottmål behandlas i hovrätten, prövar hovrätten som första rättsinstans den begäran om avgörande som gäller rättshjälpsbeslutet. Om brottmålet inte har kommit längre än till åtalsprövning, prövar den behöriga tingsrätten begäran om avgörande, eftersom prövningen av brottmålet hör till tingsrättens behörighet.

De ärenden som behandlas i förvaltningsdomstol eller i försäkringsdomstolen är domstolsärenden.

Enligt det föreslagna systemet skall rättshjälpsbyråns rättshjälpsbeslut i dessa ärenden föras till den av de nämnda domstolarna som är behörig att behandla huvudsaken.

Om behandlingen av huvudsaken i ett domstolsärende har avslutats men tiden för sökande av ändring ännu inte har gått ut, är det den domstol som senast har behandlat saken som skall pröva begäran om avgörande.

I utomprocessuella ärenden bestäms behörigheten att pröva en begäran om avgörande som gäller ett rättshjälpsbeslut enligt vilken domstol som är behörig att pröva besvär som gäller huvudsaken. Om huvudsaken är ett ärende som behandlas av en förvaltnings- eller förvaltningsrättskipningsmyndighet och ändring i det avgörande som träffats i ärendet under någon fas av behandlingen kan sökas hos förvaltningsdomstol eller försäkringsdomstolen, kan rättshjälpsbyråns beslut föras till den behöriga förvaltningsdomstolen eller försäkringsdomstolen för prövning.

Om huvudsaken till sin natur är sådan att den inte alls kan föras till domstol, skall begäran om avgörande tillställas den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den rättshjälpsbyrå som har fattat rättshjälpsbeslutet finns. Ärenden som över huvud taget inte kan föras till domstol är t.ex.

upprättande av gåvobrev, testamente eller bouppteckning eller biträdande vid upprättandet av en skattedeklaration. Om sökanden vid rättshjälpsbyrån har fått hjälp i ett sådant ärende mot partiell ersättning och sökanden är missnöjd med sin självriskandel enligt rättshjälpsbeslutet, kan sökanden enligt det föreslagna systemet föra rättshjälpsbeslutet till den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den rättshjälpsbyrå som har lämnat rättshjälpen finns.

Inom förvaltningens och förvaltningsrättskipningens område finns det myndigheter och nämnder vilkas beslut överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. T.ex. kan ändring i ett beslut som arbetslöshetsnämnden har fattat i ett ärende som gäller lönegaranti sökas endast hos högsta förvaltningsdomstolen. Eftersom det inte är ändamålsenligt att högsta förvaltningsdomstolen som första rättsinstans skall tvingas pröva rättshjälpsbeslut som en rättshjälpsbyrå har fattat i ett ärende som gäller lönegaranti, är den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den rättshjälpsbyrå som har fattat rättshjälpsbeslutet finns behörig att pröva en begäran om avgörande i ett sådant ärende.

Också sådana beslut av rättshjälpsbyrån som inte hänför sig till en huvudsak kan föras till den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den rättshjälpsbyrå som har fattat beslutet finns. Sådana beslut är t.ex. beslut som gäller beloppet av självriskandelen i ärenden som sköts av ett offentligt rättsbiträde, arvodet till ett privat biträde och rättshjälpstagarens självriskandel i s.k. hänvisningsärenden samt rättshjälpsavgifter.

I det föreslagna systemet är det med tanke på de befogenheter som gäller beslutsfattandet egalt om huvudsaken redan behandlas i domstol eller om den tas upp till behandling där först senare. Det är således fortfarande möjligt för sökanden att få ett avgörande av domstolen i rättshjälpsärendet innan huvudsaken anhängiggörs.

Systemet gör det möjligt att utnyttja domstolens sakkunskap i fråga om huvudsaken i en sådan situation när rättshjälpsbyråns avgörande av någon

anledning har gjorts stridigt. Avsikten är dessutom att säkerställa att det i första hand är sådana rättshjälpsfrågor som kräver rättslig prövning som förs till domstol. På detta sätt tillgodoses också rätten till en rättvis rättegång samt garanteras rättsskyddet för den som ansökt om rättshjälp och domstolens kontroll i rättshjälpsärenden.

När ett rättshjälpsbeslut förs till domstol är det inte fråga om sökande av ändring i egentlig bemärkelse utan om ett led i beslutsfattandet. Domstolen kan således ändra rättshjälpsbyråns beslut såväl till fördel som till nackdel för den som framställt begäran om avgörande. Detta överensstämmer med det faktum att domstolen också på tjänstens vägnar har rätt att i ett ärende som den behandlar ändra rättshjälpsbeslutet eller att besluta att rättshjälpsförmånen skall upphöra, om förutsättningarna för beviljandet av rättshjälpen under processens gång har ändrats eller om sådana inte längre finns, eller om det aldrig ens har funnits några förutsättningar för rättshjälp. Förslaget försämrar inte rättsskyddet för dem som beviljats rättshjälp jämfört med i dag, utan det säkerställer att domstolen alltid är behörig att i sista hand avgöra rättshjälpsfrågan i ett ärende som den behandlar.

I ett ärende som behandlas i domstol kan den domstol som behandlar huvudsaken också på tjänstens vägnar ändra rättshjälpsbeslutet eller besluta att rättshjälpen skall upphöra, om det inte har funnits förutsättningar för att bevilja rättshjälp eller om förutsättningarna har ändrats eller upphört. Denna möjlighet är nödvändig t.ex. med tanke på sådana situationer där domstolen t.ex. när den behandlar huvudsaken får veta att den som beviljats rättshjälpsförmånen inte alls är medellös, eller om det kommer fram att huvudsaken gäller uttryckligen en fordran som överförts i syfte att erhålla denna förmån.

Enligt förslaget kan i ett ärende som behandlas i domstol begäran om avgörande med anledning av rättshjälpsbyråns beslut framställas till dess att avgörandet i huvudsaken har vunnit laga kraft. I andra ärenden skall begäran om avgörande

framställas inom 30 dagar från det att beslutet delgivits. I ett förvaltnings- eller förvaltningsrättskipningsärende som behandlas hos en myndighet eller i en nämnd skall begäran om avgörande med anledning av ett rättshjälpsbeslut således framställas inom 30 dagar från det att beslutet delgivits. I ett ärende som prövas av en förvaltningsdomstol eller försäkringsdomstolen kan en begäran om avgörande som gäller ett rättshjälpsbeslut dock framställas till dess att avgörandet i huvudsaken har vunnit laga kraft.

Den omständigheten att t.ex. ett rättshjälpsbeslut i ett ärende som behandlas i förvaltningsförfarande inte längre kan underkastas domstolsprövning utgör inget hinder för att rättshjälp söks på nytt senare under behandlingen av huvudsaken, t.ex. när avgörandet i huvudsaken överklagas hos förvaltningsdomstolen, försäkringsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen. Det är då fråga om en ny rättshjälpsansökan.

Eftersom de offentliga rättsbiträdena har bättre förutsättningar än den som ansöker om rättshjälp att avgöra till vilken domstol begäran om avgörande skall riktas, föreslås det att sökandens begäran alltid skall tillställas den rättshjälpsbyrå som har fattat rättshjälpsbeslutet. Rättshjälpsbyrån skall vidarebefordra begäran om avgörande till den behöriga domstolen för avgörande.

Förfarandet är enkelt för rättshjälpssökanden, och han eller hon behöver över huvud taget inte ta ställning till vilken domstol som är behörig att behandla saken.

Självrättelse. Enligt förslaget kan rättshjälpsbyrån själv rätta ett beslut som den har fattat. Om rättshjälpsbyråns beslut av någon orsak som kommit fram i begäran om avgörande är felaktigt kan rättshjälpsbyrån själv rätta beslutet. Rättelsen skall göras omedelbart redan av den anledningen att rättshjälpsbyrån utan dröjsmål skall sända begäran om avgörande till den behöriga domstolen. Självrättelsen kan göra behandlingen av rättshjälpsärendet betydligt snabbare, och den betonar således rättshjälpsbyråns serviceuppgift i egenskap av statlig myndighet. Självrättelseförfarandet enligt lagen om förvaltningsförfarande eller förvaltningsprocesslagen tillämpas inte i

rättshjälpsärenden.

Sökande av ändring i ett rättshjälpsbeslut av en domstol. Ändring i ett avgörande om rättshjälp som en domstol har meddelat söks i samma ordning som ändring i huvudsaken.

Om t.ex. ett avgörande av en förvaltningsrättskipningsmyndighet kan överklagas hos försäkringsdomstolen men försäkringsdomstolens beslut inte får överklagas hos högsta domstolen på grund av besvärsförbud, kan enligt lagförslaget ändring inte heller sökas genom besvär i försäkringsdomstolens beslut om rättshjälp.

Samma rättsinstanser prövar såväl huvudsaken som det rättshjälpsärende som hänför sig till den.

Om huvudsaken inte kan föras till domstol, varvid det inte heller finns något sådant förfarande för ändringssökande som kunde tillämpas på rättshjälpsärendet, får ändring i det beslut som förvaltningsdomstolen har meddelat i rättshjälpsärendet sökas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Detsamma gäller i sådana ärenden där det beslut som meddelats i huvudsaken överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Det beslut i vilket ändring söks vore alltid utfärdat av en förvaltningsdomstol. Detta följer av att rättshjälpsbyråns beslut i de sistnämnda ärendena alltid skall föras till den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den rättshjälpsbyrå som har fattat beslutet finns.

Enligt 25 § lagen om fri rättegång har allmänna åklagaren rätt att söka ändring i sådana avgöranden som fattats med stöd av nämnda lag och som inte gäller beviljande av rättshjälp också när han eller hon inte har uppträtt såsom åklagare eller annars bevakat ett allmänt intresse i saken. Den bevakning av det offentligas talan som åklagaren utför har dock i praktiken varit betydelselös, i synnerhet i tvistemål. Eftersom de totala kostnaderna för rättshjälpen är betydligt större i brottmål än i civilmål, är det nödvändigt att bevara kontrollsystemet i fråga om brottmålen. I synnerhet i sådana fall när en svarande och/eller målsägande i brottmål har beviljats fri rättegång har yrkandena på arvode och kostnadsersättning till rättegångsbiträdet stigit till synnerligen

höga belopp i vissa mål som har fått stor publicitet. Enskilda fall kan dock minska trovärdigheten i fråga om hela rättshjälpssystemet. Eftersom ett privat biträde har rätt till endast ett skäligt arvode och detta betalas enbart för sådana åtgärder som har varit nödvändiga för att sköta saken, föreslås i lagen en uttrycklig bestämmelse om att allmänna åklagaren i brottmål skall vara skyldig att yttra sig om yrkandet på arvode och ersättning beträffande såväl målsägandens som svarandens biträde, om det med hänsyn till yrkandets belopp eller annars, t.ex. med hänsyn till grunderna eller av någon annan orsak, finns anledning till det. Åklagaren har dessutom rätt att i de ärenden där han eller hon har varit åklagare söka ändring i domstolens avgöranden som gäller beloppet av biträdets arvode eller ersättning. Begränsningen är motiverad av den anledningen att åklagaren i brottmål som åklagaren utför har särskilt goda förutsättningar att bedöma om ersättningsyrkandena är korrekta.

3.2.5. Behörighetsvillkoren för