Behörighetsvillkoren för rättegångsombud och biträden

rättshjälpsärenden.

Sökande av ändring i ett rättshjälpsbeslut av en domstol. Ändring i ett avgörande om rättshjälp som en domstol har meddelat söks i samma ordning som ändring i huvudsaken.

Om t.ex. ett avgörande av en förvaltningsrättskipningsmyndighet kan överklagas hos försäkringsdomstolen men försäkringsdomstolens beslut inte får överklagas hos högsta domstolen på grund av besvärsförbud, kan enligt lagförslaget ändring inte heller sökas genom besvär i försäkringsdomstolens beslut om rättshjälp.

Samma rättsinstanser prövar såväl huvudsaken som det rättshjälpsärende som hänför sig till den.

Om huvudsaken inte kan föras till domstol, varvid det inte heller finns något sådant förfarande för ändringssökande som kunde tillämpas på rättshjälpsärendet, får ändring i det beslut som förvaltningsdomstolen har meddelat i rättshjälpsärendet sökas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Detsamma gäller i sådana ärenden där det beslut som meddelats i huvudsaken överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Det beslut i vilket ändring söks vore alltid utfärdat av en förvaltningsdomstol. Detta följer av att rättshjälpsbyråns beslut i de sistnämnda ärendena alltid skall föras till den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den rättshjälpsbyrå som har fattat beslutet finns.

Enligt 25 § lagen om fri rättegång har allmänna åklagaren rätt att söka ändring i sådana avgöranden som fattats med stöd av nämnda lag och som inte gäller beviljande av rättshjälp också när han eller hon inte har uppträtt såsom åklagare eller annars bevakat ett allmänt intresse i saken. Den bevakning av det offentligas talan som åklagaren utför har dock i praktiken varit betydelselös, i synnerhet i tvistemål. Eftersom de totala kostnaderna för rättshjälpen är betydligt större i brottmål än i civilmål, är det nödvändigt att bevara kontrollsystemet i fråga om brottmålen. I synnerhet i sådana fall när en svarande och/eller målsägande i brottmål har beviljats fri rättegång har yrkandena på arvode och kostnadsersättning till rättegångsbiträdet stigit till synnerligen

höga belopp i vissa mål som har fått stor publicitet. Enskilda fall kan dock minska trovärdigheten i fråga om hela rättshjälpssystemet. Eftersom ett privat biträde har rätt till endast ett skäligt arvode och detta betalas enbart för sådana åtgärder som har varit nödvändiga för att sköta saken, föreslås i lagen en uttrycklig bestämmelse om att allmänna åklagaren i brottmål skall vara skyldig att yttra sig om yrkandet på arvode och ersättning beträffande såväl målsägandens som svarandens biträde, om det med hänsyn till yrkandets belopp eller annars, t.ex. med hänsyn till grunderna eller av någon annan orsak, finns anledning till det. Åklagaren har dessutom rätt att i de ärenden där han eller hon har varit åklagare söka ändring i domstolens avgöranden som gäller beloppet av biträdets arvode eller ersättning. Begränsningen är motiverad av den anledningen att åklagaren i brottmål som åklagaren utför har särskilt goda förutsättningar att bedöma om ersättningsyrkandena är korrekta.

3.2.5. Behörighetsvillkoren för

behärskar dem tillräckligt väl. I sådana fall när en part inte själv kan sköta en rättslig angelägenhet som gäller honom eller henne utan behöver ett rättsbiträde, förutsätts det för att personens intressen skall kunna tas tillvara på behörigt sätt i den moderna straff- och tvistemålsprocessen att biträdet har avlagt juridisk grundexamen. I praktiken är det nästan enbart jurister som fungerar som biträden och ombud i straff- och tvistemålsprocesser, med undantag av alldeles enkla ärenden, varför en skärpning av behörighetsvillkoren på det ovan nämnda sättet inte skulle innebära någon större förändring i det praktiska rättslivet, även om den är av stor principiell betydelse. Därför skall av rättegångsombud och -biträden krävas juris kandidatexamen.

Konsumentskyddsaspekterna talar i sig för att rättshjälpstjänster och i synnerhet sådana rättshjälpstjänster som bekostas med offentliga medel endast skall tillhandahållas av advokater, särskilt av den anledningen att övervakningen av dem har ordnats på ett trovärdigare sätt än övervakningen av andra jurister som tillhandahåller sakförartjänster.

Övervakningen främjar redan i och med sin existens kvaliteten på de tjänster som övervakas. Trots denna principiellt viktiga utgångspunkt har några faktiska skillnader inte på ett tillförlitligt sätt kunnat påvisas i kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls av t.ex. juridiska byråer jämfört med kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls av advokatbyråer. Det är visserligen en svår uppgift att jämföra kvaliteten på juridiska tjänster, och i synnerhet när det gäller rättsliga angelägenheter kan lekmän inte nödvändigtvis på ett tillförlitligt sätt bedöma kvaliteten på de erhållna tjänsterna. Det är i alla fall ett erkänt faktum att många jurister som inte hör till advokatförbundet och som t.ex. på grund av sitt huvudyrke inte ens kan höra till förbundet besitter juridisk specialsakkunskap i rättsliga angelägenheter inom sitt specialområde.

Om behörigheten skulle begränsas enbart till advokater skulle detta betyda att ett stort antal sådana i sig kompetenta jurister som inte uppfyller detta formella krav blir utanför systemet och att förmånstagarens valmöjligheter på motsvarande sätt minskar.

En följd av detta är att de som har råd att själva bekosta den rättshjälp de behöver eller som har en rättsskyddsförsäkring som täcker kostnaderna har större möjligheter att välja biträde. När den gällande rättshjälpslagen i Sverige stiftades ansågs dessa synpunkter viktiga vid motiveringen av den lösning man stannade för, dvs. att inte skärpa behörighetsvillkoren för de rättsbiträden som förordnas med stöd av rättshjälpslagen (Prop.

1996/97, s. 155 f.). Också den finländska traditionen samt de konkurrens- och sysselsättningssynpunkter som hänför sig till tillhandahållandet av rättshjälpstjänsterna talar för att också andra jurister än advokater även framöver skall kunna fungera som rättegångsombud och biträden vid rättegångar.

När man överväger de ovan nämnda för- och nackdelar som en begränsning av behörigheten för rättegångsombud och -biträden till advokater skulle ha i dag, måste den slutsatsen dras att det inte är motiverat att förvägra andra jurister än advokater rätt att tillhandahålla rättshjälpstjänster. En juris kandidatexamen eller någon annan motsvarande tidigare examen skall i princip anses vara ett tillräckligt bevis för att personen har de baskunskaper och de grundläggande färdigheter som krävs för uppdraget. Därför föreslås det att i den allmänna processlagen skall bestämmas att behörighetsvillkoret för rättegångsombud och -biträden i regel är juridisk grundexamen, dvs. juris kandidatexamen.

Från denna huvudregel kan undantag göras när det gäller partens make och vissa nära släktingar till parten samt behandling av sådana ostridiga (s.k. summariska) tvistemål som avses i 5 kap. 3 § rättegångsbalken.

Dessutom skall det liksom i dag krävas att den som anlitas som rättegångsombud eller biträde är myndig och redbar och annars lämplig och skickad för uppdraget samt att personen inte är försatt i konkurs och att hans eller hennes handlingsbehörighet inte har begränsats.

Därtill föreslås att omnämnandet av tidigare examina som motsvarar juris kandidatexamen stryks, eftersom det är obehövligt. Det är utan särskilt omnämnande klart, att en person som avlagt en tidigare

juridisk examen som likställs med en juris kandidatexamen även beträffande behörighetskrav likställs med en juris kandidat.

Det föreslås dock inte att den skärpning av behörighetsvillkoren som anses motiverad i fråga om den allmänna processlagen skall utsträckas till förvaltningsrättskipningen. De ärenden som behandlas inom ramen för förvaltningsrättskipningen är så mångfasetterade och kräver så olika slag av sakkunskap, också annan än juridisk, att det i fråga om dem inte är motiverat att förutsätta juris kandidatexamen. I förvaltningsrättskipningsärendena iakttas dessutom den s.k. officialprincipen, som innebär att också myndigheten i fråga har förpliktelser i anslutning till utredningen av saken. Dessutom är det t.ex. i ärenden som gäller kommunalbesvär vanligt att någon av kommuninvånarna fungerar som ombud för de övriga kommuninvånarna. Det är inte ändamålsenligt att förhindra dylikt företrädande heller framöver. Därför föreslås det att behörighetsvillkoren i 20 § förvaltningsprocesslagen skall kvarstå i sin nuvarande form.

Däremot skall minimibehörighetsvillkoren för de rättsbiträden som förordnas med stöd av den föreslagna rättshjälpslagen givetvis höjas till åtminstone samma nivå som vad som föreslås i fråga om den allmänna processlagen. I regeringens proposition 132/1997, som således beträffande behörighetsfrågorna endast gällde biträden som bekostas med offentliga medel, föreslogs ett ännu mera långtgående behörighetsvillkor, eftersom enligt propositionen endast allmänna rättsbiträden, advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer i regel skulle ha varit behöriga som biträde som bekostas med offentliga medel. Skärpningen av behörighetsvillkoren när det gällde den offentliga rättshjälpen motiverades med att rättshjälpstjänster som bekostas med allmänna medel bör uppfylla vissa kvalitetskrav, och denna kvalitetsnivå kan bäst säkerställas om det huvudsakligen är de allmänna rättsbiträdena och advokaterna som tillhandahåller dem, eftersom dessa står under advokatförbundets tillsyn och klientens möjligheter att få skadestånd har ordnats

genom arbetsgivarens ansvar och försäkringar (RP 132/1997 rd, s. 31—32).

Riksdagen ansåg uppenbarligen inte att dessa motiveringar var tillräckliga för den föreslagna skärpningen utan förutsatte att bestämmelserna om de mänskliga rättigheterna, kvalitetskraven i fråga om processen, synpunkterna gällande konkurrenslagstiftningen och den finländska traditionen skulle beaktas och att dessa skulle samordnas. Dessa synpunkter har redan berörts ovan. På denna punkt måste dock i synnerhet de begränsningar som följer av konventionen om de mänskliga rättigheterna beaktas. En skärpning av behörighetsvillkoren för rättsbiträden som bekostas med offentliga medel så att dessa villkor blir väsentligt strängare än vad som förutsätts i den allmänna processlagen är nämligen av de orsaker som nämnts ovan klart problematisk med hänsyn till de synpunkter som gäller de mänskliga och grundläggande rättigheterna: Med tanke på de förpliktelser som gäller dessa rättigheter kan det ifrågasättas att möjligheterna för den som beviljas offentlig rättshjälp att välja sitt biträde vid rättegången genom behörighetsvillkoren för biträdena begränsas så att de blir väsentligt mindre än valfriheten för den som själv bekostar tjänsterna. Därför föreslås det att också det grundläggande behörighetsvillkoret för ett biträde som förordnas med stöd av rättshjälpslagen skall vara detsamma som i den allmänna processlagen, dvs. juridis kandidatexamen.

I den gällande lagen är behörighetsvillkoren i fråga om vissa brottmål dock strängare än de minimivillkor som nu föreslås. Undantagen gäller sådana brottmål i vilka det är särskilt viktigt att den som förordnas till biträde är tillräckligt erfaren och kapabel att sköta uppdraget. Dessa undantag, om vilka i dag bestäms på något olika sätt dels i lagen om allmän rättshjälp och lagen om fri rättegång, dels i lagen om rättegång i brottmål för offentliga försvarares och målsägandebiträdens del, föreslås vara oförändrade i övrigt, men i syfte att göra behörighetsvillkoren enhetligare än i dag är strävan att i så hög grad som möjligt föreskriva om dessa undantagssituationer enligt samma kriterier i den föreslagna

rättshjälpslagen och lagen om rättegång i brottmål.

4 . P r o p o s i t i o n e n s v e r k n i n g a r