De ekonomiska förutsättningarna för rättshjälp

ställning inte själv kan svara för kostnaderna för den rättshjälp som han eller hon behöver eller inte får ersättning för dem på annat håll.

Därför grundar sig denna proposition på den principen att rättshjälp endast beviljas sökande som behöver sådana tjänster som tillhandahålls av ett rättsbiträde som bekostas med offentliga medel. En person som har en försäkring som täcker kostnaderna i fråga behöver inte samhälleligt stöd för att bekosta sin rättshjälp. Det är således naturligt att också ett eventuellt försäkringsskydd i saken beaktas när en persons förmåga att svara för kostnaderna för rättshjälpen bedöms. Vid bedömningen av en medborgares rätt till rättshjälp strävar man efter att beakta också alla andra omständigheter som inverkar på personens ekonomiska ställning, och det är således konsekvent att också ett försäkringsskydd som täcker kostnaderna för rättshjälpen beaktas när beslutet om rättshjälp fattas. Denna prioritetsordning bör anses vara motiverad också med tanke på att även de som har rätt till offentlig rättshjälp finansierar rättsskyddsförsäkringen genom sina försäkringspremier. Därför vore det inte heller av princip rätt att de skulle förvägras det försäkringsskydd som de har varit med om att bekosta på den grunden att deras ekonomiska ställning också skulle berättiga dem till offentlig rättshjälp.

Det är således motiverat att föreskriva om en liknande huvudprincip som i Sverige när det gäller förhållandet mellan rättsskyddsförsäkring och offentlig rättshjälp.

Detta betyder att rättshjälp inte skall beviljas om sökanden har en rättsskyddsförsäkring som täcker saken. Enligt förslaget kunde rättshjälp dock i undantagsfall beviljas till den del kostnaderna överstiger det i försäkringsvillkoren fastställda maximibeloppet av försäkringsersättningen.

Rättshjälp skall dessutom också kunna beviljas för täckande av försäkringens självriskandel i sådana fall när sökanden har rätt till kostnadsfri rättshjälp på basis av sin ekonomiska ställning. Systemet uppmuntrar också till ett rationellt processande.

2.4.3. De ekonomiska förutsättningarna

mom. lagen om allmän rättshjälp och i 5 a § lagen om fri rättegång meddelas genom förordning bestämmelser om de allmänna grunderna för hur sökandens disponibla medel per månad, tillgångar och underhållsskyldighet samt övriga på hans eller hennes ekonomiska ställning inverkande omständigheter skall bedömas när det prövas om rättshjälp eller fri rättegång skall lämnas och hur stor ersättning som skall tas ut för denna. Det gällande systemet som grundar sig på nämnda förordning baserar sig på en s.k. beräkning av nettoinkomsterna, vars syfte är att ange sökandens faktiska betalningsförmåga efter att de nödvändiga utgifterna har dragits av. Systemet schematiserades ytterligare genom att man tog in de genomsnittliga utgifterna per månad i tabellen över nettoinkomstgränserna. I samband med rättshjälpsreformen överfördes uppgiften att utreda de ekonomiska förutsättningarna för rättshjälp från socialmyndigheterna till rättshjälpsbyråerna också när det gällde de fria rättegångarna.

Inriktningen av den offentliga rättshjälpen och behovet av revidering av systemet. Den offentliga rättshjälp som grundar sig på lagen om allmän rättshjälp och lagen om fri rättegång är av tradition en utpräglad förmån för medellösa och mindre bemedlade. Detta var fallet redan innan de fasta inkomst- och förmögenhetsgränserna togs i bruk och i fråga om systemet med de av justitieministeriet fastställda tabellerna över de disponibla inkomsterna.

Principen är densamma också i det gällande systemet. Enligt den gällande förordningen beviljas rättshjälp inte om nettoinkomsten för en ensamstående person överstiger 6 000 mk och för makar 5 000 mk per person. Den nämnda nettoinkomstgränsen på 6 000 mk för en ensamstående person överskrids (i Helsingfors) med en bruttoinkomst som är mindre än 8 500 mk per månad, förutsatt att boendekostnaderna inte överstiger det belopp på 1 500 mk per månad som beaktas schematiskt enligt tabellen. Gränsen för bruttinkomsten per månad har ändrats så att en ensamstående person i dag kan beviljas offentliga rättshjälpstjänster när personens inkomster är ca 2 500 mk större än förut. Det offentliga rättshjälpssystemet omfattar

således efter den senaste reformen en något större krets av medborgare än förut, och förmån i form av kostnadsfri rättshjälp kan i dag fås under ungefär samma ekonomiska förutsättningar som tidigare. Graderingen i tabellen över nettoinkomsterna är något mindre brant än i den tidigare tabellen över disponibla medel, och tabellen omfattar personer med något större inkomster än den tidigare tabellen. Även i dag blir emellertid t.ex. en ensamstående person vars bruttoinkomster per månad än endast ca 8 500 mk utanför systemet med offentlig rättshjälp, och också för närvarande är skillnaden mellan nettoinkomsterna för den som har rätt till helt kostnadsfri förmån och den som inte omfattas av systemet endast 2 100 mk. Graderingen är således rätt brant också enligt det nuvarande systemet som grundar sig på nettoinkomsterna och leder till att personer med förhållandevis låga inkomster inte kan erhålla förmånen. Enligt en utredning (justitieministeriets justitieförvaltningsavdelnings publikation 3.9.1999/Raimo Ahola) som gjorts på uppdrag av kommissionen för en fortsatt reform av rättshjälpssystemet omfattas uppskattningsvis ca 44 % av hushållen för närvarande av rättshjälpen på basis av inkomsterna. Detta innebär att endast en del av de s.k. medelinkomsttagarna i dag omfattas av rättshjälpen.

En av de största bristerna i rättshjälpssystemet och kanske i hela rättegångsförfarandet har också ansetts vara att den s.k. procesströskeln har höjts, dvs. att alla medborgare och i synnerhet de s.k.

medelinkomsttagarna inte har några större möjligheter att ta tillvara sina rättigheter i domstol på grund av att rättegångskostnaderna har ökat i så hög grad.

År 1995 var beloppet av kostnadsersättningar som yrkades i tvistemål som framskridit till huvudförhandling i genomsnitt 21 355 mk för kärandens del och 19 741 mk för svarandens del. I genomsnitt var beloppet av de kostnadsersättningar som dömdes ut 18 912 mk, och medianen var 13 835 mk.

Beloppen av yrkandena på rättegångskostnader hade i och med underrättsreformen ökat med ca en tredjedel jämfört med tiden före reformen

(jämförelseår 1993). Ca 20 % av ökningen förklaras av mervärdesskattereformen, vilket innebär att ökningen utöver verkningarna av mervärdesskatten således var ca 10 %. Enligt en stickprovsundersökning som gjordes i februari 1997 hade kostnadsersättningarna stigit så att de då redan uppgick till i genomsnitt 26 745 mk (median 16 443 mk).

Samtidigt, dvs. genast när underrättsreformen trätt i kraft 1994, började antalet tvistemål minska drastiskt och denna minskning har fortsatt: Medan antalet omfattande tvistemål som inkom till tingsrätterna ännu 1994 uppgick till sammanlagt 15 567 mål, hade antalet 1997 minskat till sammanlagt endast 9 870 mål, 1998 till sammanlagt 9 356 mål och 1999 till sammanlagt 8 722 mål. Det har uppskattats att minskningen till stor del beror på att antalet mål ökade i början av 1990-talet på grund av depressionen, och att an1990-talet därefter åter minskade efter att de mål som berodde på depressionen hade behandlats.

Antalet omfattande tvistemål har dock under de senaste åren minskat i högre grad än vad man kunde vänta sig enbart på basis av den ekonomiska utvecklingen.

Också rättspolitiska forskningsinstitutets undersökning 154/1998, där en utvärdering gjordes av reformen av tvistemålsprocessen, stöder den uppfattningen att tröskeln att inleda processer i tvistemål har stigit i och med underrättsreformen, uttryckligen för enskilda. I undersökningen utreddes bl.a.

domarnas, advokaternas och de allmänna rättsbitädenas erfarenheter och åsikter om det nya underrättsförfarandet. Ca fyra femtedelar av advokaterna och de allmänna rättsbiträdena och ca tre fjärdedelar av domarna ansåg att procesströskeln för enskilda hade stigit. En viktig orsak till detta ansågs enligt undersökningen vara att den ekonomiska risken vid en process har ökat till följd av de ändringar som gjorts under den senaste tiden.

I synnerhet det faktum att villkoren för rättsskyddsförsäkringen har ändrats så att försäkringen sedan 1995 inte längre ersätter rättegångskostnader som en part dömts att betala till motparten har ökat den ekonomiska risken vid en process. Bakom ändringen låg bl.a. en strävan att undvika onödiga processer och anhopningar av

ärenden vid domstolarna.

Av ovan nämnda orsaker har den ökning av rättegångskostnaderna som redan tidigare följt på civilprocessreformen således varit ägnad att höja tröskeln för enskilda att föra tvistemål till domstol. Problemet med den alltför höga procesströskeln berör uttryckligen sådana enskilda som inte har rätt till rättshjälp med statlig finansiering utan själva måste bekosta den rättshjälp de behöver. Tack vare den senaste reformen kan rättshjälpsförmånen visserligen, mot en partiell ersättning, beviljas personer med något högre inkomster än vad fallet var tidigare. Systemet med offentlig rättshjälp var emellertid redan ursprungligen riktat endast till medellösa och mindre bemedlade, och de utvidgningar som gjordes 1998 har inte inneburit någon större förändring i detta avseende, utan systemet omfattar fortfarande endast personer med förhållandevis låga inkomster. Eftersom rättegångskostnaderna dessutom samtidigt har stigit, kan den bedömningen göras att situationen för dem som står utanför rättshjälpssystemet snarare har blivit ännu svårare än förut.

Det ovan nämnda problemet har ansetts kulminera i fråga om de s.k.

medelinkomsttagarna. Det har ansetts att medelinkomsttagarna inte längre har ekonomiska möjligheter att föra sin sak till domstol på grund av att rättegångarna har blivit dyrare. Medborgarnas rättsskydd borde inte få vara beroende av i vilken utsträckning de är redo att ta en ekonomisk risk i rättsliga angelägenheter som gäller dem, och det är uttryckligen det offentliga rättshjälpssystemets uppgift att jämna ut medborgarnas ekonomiska risker i anslutning till rättshjälpen. Trots att en allt större del av medborgarna i dag inte utan samhälleligt stöd förmår klara av kostnaderna för den rättshjälp de behöver på grund av att rättegångskostnaderna har stigit, är emellertid på grund av de gällande inkomstgränserna mindre än hälften av medborgarna berättigade till offentlig rättshjälp. Med beaktande av den nuvarande nivån på rättegångskostnaderna bör målet vara att den offentliga rättshjälpen ändras från att vara en rättighet för enbart mindre bemedlade till en grundläggande rättighet för

medborgare som kan anses vara i faktiskt behov av rättshjälp som bekostas med offentliga medel.

I samband med rättshjälpsreformen 1998 förutsatte lagutskottet också att det skulle utredas hur också medelinkomsttagare kunde garanteras möjlighet till en rättvis rättegång, och utskottet ansåg att rättshjälp måste kunna beviljas en betydligt större del av befolkningen än i dag, åtminstone mot en partiell ersättning. Utskottet ansåg att målet bör vara att rättshjälpen blir en medborgerlig rättighet. För att det mål som lagutskottet uppställde skall kunna nås förutsätts en klar höjning av inkomstgränserna för offentlig rättshjälp jämfört med i dag. Det är dock motiverat att medborgarna fortfarande i mån av möjlighet skall delta i kostnaderna för rättshjälpen, eftersom syftet med det offentliga rättshjälpssystemet är att stå för kostnaderna för rättshjälpen endast till den del medborgarna inte själva kan klara av utgifterna för den rättshjälp de behöver.

Också för att utgifterna för den offentliga rättshjälpen skall kunna hållas på en godtagbar nivå förutsätts det att medborgarna enligt sin förmåga deltar i finansieringen av sin rättshjälp. Därför skall utvidgningen av kretsen av dem som har rätt till offentlig rättshjälp genomföras så att uttryckligen medborgarnas möjligheter att få rättshjälp mot en självriskandel förbättras.

Dessutom är självrisksystemet i fråga om rättshjälpen i dag till vissa delar uppbyggt så att det inte i tillräckligt hög grad uppmuntrar rättshjälpstagaren till ett rationellt processande. Mottagaren av offentlig rättshjälp och hans eller hennes biträde har inte alltid behov av att hålla kostnaderna för rättshjälpen på en vettig nivå med hänsyn till sakens natur. Ett problem inom det nuvarande systemet är nämligen att rättshjälpstagaren och hans eller hennes biträde i sådana fall när kostnaderna för rättshjälpen betalas av offentliga medel inte har något intresse av att se till att kostnaderna hålls på en saklig nivå på samma sätt som när rättshjälpstagaren betalar kostnaderna själv.

Detta beror för det första på att staten i dag svarar också för betalningen av en eventuell självriskandel till biträdet och först i efterhand tar ut självrisken hos

rättshjälps-tagaren, varvid skyldigheten att betala självrisken framstår som mycket avlägsen för rättshjälpstagaren och som en fristående påföljd från biträdets åtgärder, som ger upphov till kostnaderna. För det andra har för rättshjälpstagarens självriskandel fastställts ett maximibelopp, som är tre gånger nettoinkomsten per månad. Efter att man har nått upp till maximibeloppet av självriskandelen finns det inte längre något behov av att hålla kostnaderna för rättshjälpen i schack, eftersom staten ansvarar för det överskjutande beloppet i dess helhet. I praktiken har man följaktligen ibland kunnat märka en tendens att rättegången obefogat och utan hänsyn till kostnaderna tillåts svälla ut i sådana fall när kostnaderna för rättshjälpen betalas av statens medel. Också det faktum att det inte har fastställts någon övre gräns för den rättshjälp som staten bekostar inverkar på motsvarande sätt. Detta åsamkar såväl staten som motparten kostnader. Av dessa orsaker bör även rättshjälpens självrisksystem utvecklas i en riktning som ökar rättshjälpsklientens kostnadsmedvetenhet.