2.1 Barn reagerar individuellt vid dagvårdsstarten
Såväl föräldrar som yrkesverksamma i dagvården beskriver hur barn kan reagera på olika sätt på att börja i vård utanför hemmet. En del är starkt utåt-agerande, vissa reagerar genom att dra sig undan och andra genom att med iver vara med om det som händer. Det är många saker som inverkar på hur barnet anpassar sig såsom ålder, tidigare vårderfarenheter och separationer, eventuella syskons vårdarrangemang, vårddagens längd, barnets tempera-ment, familjens helhetssituation, föräldrarnas tillit till personalen, arrange-mangen i början o.s.v. Fastän ämnet är oerhört viktigt finns det inte mycket att tillgå i forskningsväg.
2.2 Det är stresskapande för barnet att börja i dagvård
I en svensk undersökning följde man 26 barns anpassning till daghemsvård.
Barnen var i åldern 6-12 månader (Ingrid Hårsman, 1994). Typiskt var att det s.k. ”reaktiva skedet” varade från två till fyra veckor. Barnen uppvisade ned-stämdhet och sorg inför förändringen. De följande sju veckorna kallar Hårsman för anpassningsskedet. Tre fjärdedelar av barnen anpassade sig till och vande sig vid vårdarna medan en fjärdedel hade svårigheter under en längre tid. Hur man vande barnet vid daghemmet och hur barnets erfarenhet av den trygga hamnen upprätthölls verkade vara avgörande.
Den amerikanska forskaren Andrea Dettling (1999, 2000) har i sin forskning befäst att dagvård verkligen är stressande för barn. De 3-4-åriga barnen hon undersökt verkade inte utåt vara stressade, men deras stressreaktioner ökade och nivån på deras stresshormoner (kortisolet) steg under dagen, speciellt hos barn med svaga sociala färdigheter. Lyckligtvis fortsatte hon att forska i ämnet och märkte i en senare undersökning att stressen inte i och för sig för-orsakas av moderns frånvaro, utan av avsaknaden av interaktiva vuxna med fortgående vaksamhet för barnets sinnestämningar. Barnets stressnivå steg inte ifall det fanns en sådan ansvarsperson i personalen. Små barn behöver ständig närvaro av någon som noterar förändringar i deras sinnesstämning och deras olika behov samt hjälper dem att reglera dessa. Enligt Dettling kan denna person åtminstone från det att barnet uppnått 3–4- års ålder väl vara en annan vuxen än den egna föräldern.
Barnets ålder är av betydelse för daghemsstarten. Också om det finns skillnader i neurologisk mognad kan man som tumregel ha att ett barn under 18 månader inte förmår hålla föräldrarna i tankarna under en lång dag.
Barnet glömmer inte sina föräldrar, men föräldrabilden blir otydligare.
Föräldraföreställningen fungerar inte längre som en kraftkälla eller som något som inger trygghet. Barn behöver alltid få leva i en trygg relation. En viktig vårdaruppgift är att hålla föräldraföreställningen vid liv under hela dagen, en annan är att fungera som den relation i vilken barnet fortgående kan spegla sig själv.
2.3 Typiska reaktioner i daghemmet
Separationsångest och förändringar i livssituationen kan ta sig uttryck i rädsla för nya saker och människor, i sorgsenhet och undanglidande eller i kinkighet när barnet förs till eller avhämtas från dagis. Alternativt kan han/hon klamra sig fast vid vårdaren. Gråtmildhet och ät- eller sovsvårig-heter är inte ovanliga under de första veckorna. Barn kan också reagera inför sin egen hjälplöshet och rådlöshet genom att slå och bita andra barn.
2.4 Typiska hemmareaktioner
Barnet är vanligtvis mera trött. Han/hon kan vara retlig eller dra sig undan.
Föräldranärvaron kollas in hela tiden. Alla separationssituationer kan göra det lilla barnet mera ängsligt. En del barn är gråtmilda och klamrar sig fast vid föräldrarna i övergångssituationerna. Andra kan ha svårt att somna eller sova. Att somna är för en del barn ett tecken på separation. Vissa barn upp-visar svårigheter med ätandet. Typiska reaktionsmönster har samlats i ett formulär (se bilaga 4) som kan skickas till föräldrarna med brevet om antagning till dagvård. Det är också att rekommendera att man går igenom formuläret i samband med hembesöket och att man därutöver, i synnerhet under första veckorna, aktivt frågar föräldrarna om hur barnet reagerat.
2.5 Vad händer ifall källan till stress finns hos föräldrarna?
Att få börja på dagis kan ibland erbjuda barnet ett nytt interaktionssätt, som inte är möjligt hemma. En förälder kan ha sina egna problem, förknippade med t.ex. mental ohälsa eller rusmedelsanvändning, vilket i sin tur påverkar hans eller hennes förmåga att stå i konstruktiv växelverkan med barnet.
Ibland kan föräldrarna vara fysiskt närvarande men psykiskt frånvarande.
Hur gärna vi än ville att den huvudsakliga regleringen av känslor skulle ske via föräldern så motsvarar detta inte alltid verkligheten. För barn för vilka så inte är fallet kan egenvårdaren företräda ett unikt och annorlunda sätt och hjälpa dem att utvecklas i sin känsloreglering. I långtidsstudier, där man från barndom till vuxen ålder följt välfungerande individer som vuxit upp i risk-förhållanden, har man noterat att en stödperson, som står utanför familjen (i daghemmet, skolan eller i samband med någon hobbyutövning), för en del sannolikt erbjudit den tillräckliga och korrigerande erfarenhet som möjlig-gjort att individen i fråga klarat sig väl i livet.
Forskningsresultat visar också på att små barn med deprimerade mödrar kan stå i livlig och aktiv växelverkan med pappan eller daghemspersonalen fastän interaktionen med mamman tidvis är mycket bristfällig. För barn med bristfällig föräldrainteraktion kan egenvårdaren således stå för en unik chans. Av denna orsak är det inte möjligt att entydigt ta ställning till frågan
om det lilla barnets plats är hemma eller på dagis. Ett förenklat svar är
”hemma”, i synnerhet då föräldrarna och speciellt den föräldern som i huvudsak svarar för den dagliga omsorgen i hemmet mår bra. Det upp-skattas dock att 15–25 % av barnen har sådana riskfaktorer i hemmet eller närmiljön att dagvårdens rehabiliterande betydelse är av vikt. Det idealiska vore att kunna erbjuda familjedagvård åt barn under fyra år hos dagvårdare som har förmåga till emotionell närvaro.