Daglig verksamhet

I den dagliga verksamheten strävar personalen till att skapa en stabil och lugn barngrupp (se figur 1). Utbildningen i egenvårdarmodellen har fokuserat mest på att skapa en trygg start för barnen. Den dagliga inter-aktionen med barnet enligt egenvårdarmodellen är inte helt klart strukturerad på en del daghem och tillvägagångssätten varierar därför mycket mellan olika daghem. I den dagliga verksamheten är egenvårdarens uppgift att ta i beaktande barnets specifika behov och att få barnet att känna sig uppmärksammad. Därtill är det även viktigt att upprätthålla en god kontakt till föräldrarna och att föra dialog med dem om barnet. Många menar att en bra början lägger grunden för hur den fortsatta kontakten till familjerna blir.

Det är viktigt att får en bra start med mjuklandningen och

hembesök. Då hinner man prata mera med föräldrarna och de hinner fråga och ta upp sådant som de funderar på. Sen när barnen börjar på dagis slänger de in barnen och man hinner inte prata och på eftermiddagen är det ofta mycket ljud.

Efter att mjuklandningen är över, jobbar egenvårdaren med att få barnet att känna sig säkra i gruppen. De andra vårdarna i gruppen blir alltmer bekanta med barnet. Övergången från mjuklandningen till daglig verksamhet sker gradvis. Efter mjuklandningen går daghemmet över till de normala arbets-listorna som oftast har ett roterande system, vilket innebär att egenvårdaren kanske är på plats antingen när barnet anländer eller går hem, men inte under hela den tid som barnet är i daghemmet. Andra vårdare i barngruppen sköter om barnet under den tiden som egenvårdaren inte är på plats. Det är därför viktigt att barnet lär sig att acceptera de andra vårdarna, men barnets anknytning till egenvårdaren utgör en trygg hamn. För de äldre barnen kan det vara lättare att lösgöra sig från egenvårdaren i och med att barnet hittar kompisar. Med de yngre barnen handlar det om att hitta fasta rutiner som ger trygghet åt barnen.

På stora sidan börjar barnet så småningom hitta kompisar och på så sätt ”lämnar” det egenvårdaren. Det underlättar redan att de har någon att leka med. Då tappar de intresse för den vuxna. Med de mindre barnen händer det inte så mycket, utan den vuxna börjar frigöra sig mera. Egenvårdaren är ändå med i gruppen och barnen är redan från början med i en grupp. Det är en styrka. Man behöver inte föra barnet över till gruppen för barnet är redan där. Det är främst de vuxna som ska gå ur gruppen. I början är man hela tiden med t.ex. på golvet och leker med barnet. Sen kommer de andra barnen in och man får en gruppkänsla.

På de flesta daghem ser egenvårdare speciellt efter de egna barnen och fortsätter att sitta vid samma matbord, lägga dem och klä av och på dem. Det krävs omändringar i rutinerna och arbetssättet för att skapa tid till att ägna speciell uppmärksamhet åt de egna barnen. Några daghem har inte kommit igång med det. En del anser att det beror på daghemmets storlek och personalantal. Samtidigt handlar det även om hur daghemmet har uppfattat och tillämpat modellen. (Se kapitel 5.) En del daghem håller inte lika hårt fast vid egenvårdarens rutiner.

Man kan även byta barnen vid matborden ifall de bara bråkar vid bordet. Så barngruppens synvinkel tas i beaktande. Man sitter ändå nära barnet. Samma gäller vid vilostunden. Man byter även plats

runt samma bord, man sitter inte alltid på samma stol och ibland byter man bord. Man är inte så bunden vid dessa ramar, det är mest i början som det är viktigare. Egenvårdarmodellen är inkörsporten [en modell när barnet börjar i dagvård], sen är man till för alla barnen.

En del daghem ordnar stunder när egenvårdaren hittar på något speciellt med de barn de ansvarar för. Det kan handla om pyssel, att läsa en bok, en kort promenad eller att bara sitta och prata en stund.

Jag försöker i alla fall 10 minuter per dag umgås med mina barn enskilt, att man tar den där tiden. Detta är grundregeln. Ibland funkar det, men inte alltid. Jag försöker ha det i baktanken så att det inte går en dag och man inte har sagt något åt det barnet eller vet vad som hänt med det barnet. Jag tar tid att vara enskilt med det barnet, det kan vara vad som helst, bara prata, sitta i famnen eller rita. Då har det barnet egenvårdarens uppmärksamhet. Det är annars så mycket som händer och mycket ljud. Annars blir det just så att det är vissa barnen som får all uppmärksamhet och de blygare barnen kommer i skymundan. Barn med specialbehov blir även lätt utan uppmärksamhet.

Att skapa en trygg grupp kan ta månader i anspråk, speciellt om det ofta kommer nya barn eller om personalen byts. Verksamheten för barngruppen anpassas alltid efter stämningen i gruppen. Det krävs fasta rutiner och stabilitet innan personalen kan börja planera speciella program som t.ex.

utfärder. Eftersom grupperna kan ha olika barn varje år kan det hända att det som man gjorde förra året inte fungerar detta år. Barnen kanske behöver mera tid att anpassa sig eller så är gruppen överlag mera orolig.

När barnen har varit någon månad i daghemmet och har börjat känna sig säkra i daghemsmiljön, kommer deras personlighet fram. Föräldrarna blir även mera säkra och ibland innebär det att de börjar komma med önskemål och synpunkter på verksamheten eller att uppfostringsfrågor blir aktuella igen. Personalen tar emot önskemål och försöker möta dem, men gör det beaktande barnets behov, som går i första hand. Föräldrarna blir lättade när de får veta vad som är normalt när det gäller barnets beteende, som att det är

vanligt med perioder av aggressivt beteende. Ifall det pågår ovanligt länge tar egenvårdaren upp det igen till diskussion för att fråga om möjliga orsaker. Personalen lär sig att kunna ta emot förväntningar och krav.

Egenvårdarmodellen innebär för många att rollerna bland personalen i barngruppen blir tydligare.

Det är inte så att en person sköter allt utan alla har sina egna barn.

Man är på det sättet bättre inne i en roll nu och tar ansvar istället för att tänka att det inte hör till mig. Om man dessutom valt att jobba där, har man även valt att gå med i detta system och måste således bära ansvar och kan inte dra sig undan. Man utvecklar en ansvarskänsla. Det är ens jobb.

Egenvårdaren behöver dock de kollegialt stöd från föreståndaren och andra vårdare när man t.ex. märker att det finns svårigheter i familjen.

Egenvårdaren lär sig också efterhand att känna föräldrarna bättre och kan ta upp svåra saker på ett sådant sätt som inte skapar missförstånd i samma utsträckning.

Det har nu funnits fall när man varit tvungen att ta upp verkligen svåra saker, men när man redan från början har fokus på det barnet och den familjen, så är det mycket lättare att ta upp dessa saker. (...) Det gäller att hitta den gyllene medelvägen på hur man säger saker och hur man tar upp det. Man måste vara väldigt finkänslig och där är föräldrar väldigt olika. Man måste fundera på vilka ord man väljer. Ändå har det inte varit svårt, eftersom man redan vet hurudana föräldrarna är och hur de fungerar. Så det är lättare att fundera ut sättet, som man ska ta upp saker på och få en diskussion om den saken. Det finns de föräldrar som är osäkra och behöver kanske mera stöd sen. De har kanske lättare att komma och fråga, när man har haft kontakt från första början.

I kommentaren ovan framgår att det är viktigt att förhållandet mellan föräldrar och egenvårdare bygger på förtroende. Det är då lättare att ta upp sådant som personalen är oroad över något, kanske till och med innan det har hunnit bli ett problem, t.ex. i det skede när man börjar lägga märke till ett ovanligt beteende hos barnet. Om man är medveten om ett potentiellt

kommande problem, är det personalens och föreståndarens ansvar att lyfta fram det innan en verklig problemsituation uppstår.

15

Hur kommer man igång och vilka