N
^ågra mil sydväst från Äbo ligger Nagu skärgårdssoc- ken. Den är ganska vidsträckt i synnerhet i riktningen norr och söder och skiljes från Rimlto-landen i norr av Ominaisfjärden och Erstan. 1 öster går grän
sen över vatten, som skilja socknen från Pargas, och i syd
ost gränsar Nagu till Gullkronafjärden samt i söder till Östersjön. Västerut sträcker sig en rad fjärdar och sund, som utgöra gräns mot Korpo.
De talrika grupper av oregelbundet kringströdda öar, holmar och skär, vilka tillhöra Nagu, upptaga en yta av om
kring 219 km^. Störst bland dessa öar äro Storlandet och Lillandet. Något avskiljt i norr ligger Innamo-landet. Norr och söder om Lillandet finnas dessutom flera betydande öar, såsom Sjählö, Haverö och Käldö i norr samt Biskopsö, Hög
sar, Kirjais, Sommarö, Pensar och Sandö i söder. Längre ut i Östersjön ligga Berghamn och Nötö med flera. Alla dessa öar äro i allmänhet mycket kuperade och rika på berg, vilka ofta nå en höjd av 30 till 50 meter över havet. Märk
liga berg på storlandet äro Klockberget med sina grottor och Vargberget, därifrån man har utsikt över Östersjön. I
Nöto fo lkskola
den yttre skärgården äro holmarna dock merendels låga och bestå mest av skoglösa av havsvågen mjukt avrundade, släta klippor. Längre inåt uppträda även större holmar med dels tvärbranta, dels sluttande bergstränder, dels mindre starkt sluttande sten- och sandstränder. Huru fängslan
de äro icke de tavlor, som här upprulla sig för åskådarens öga: glittrande böljor mellan solbelysta holmar och klippor så långt ögat kan se — eller möjligen ett vredgat, brusande hav, som piskar skären. De större öarna äro likaledes höga.
I synnerhet upptages det inre av Storlandet av ganska vid
sträckta berg, åtskiljda av merendels sanka dalgångar, av vilka flere äro så djupa, att vatten samlats där i större mängd bildande träsk. Likväl upptages också en betydande del av dem av odlingsbar mark, men företrädesvis är det på strand
sluttningarna och i vikbottnarna som den förnämsta åker
jorden finnes. På Lillandet och de söderom detta liggande öarna är förhållandet ungefär detsamma, blott att bergen här äro något lägre och marken överhuvudtaget jämnare.
Undantag utgöra dock Biskopsö och Högsar, ty här finnas ganska höga berg, såsom »Högsar smörasken», en egendom
lig ovalformig bergstopp. Den nordligaste delen av skärgår
den, nämligen Sjählö, Käldö och Haverö landen, är måhän
da den vackraste. Här äro holmarna mycket höga och bran
ta; sunden däremot smala, men djupa. Dessa många holmar, vilka liksom uppstiga ur havet, giva trakten en säregen skön
het. Dess natur är storslagen och mäktig. Särskilt gripes man därav under vackra, lugna sommarkvällar, då solen sjunkit och sjön lägger sig till ro inunder dessa höga, beskyd
dande berg.
Det är Östersjöns vatten, som sköljer Nagu landen. Det
ta är klart och genomskinligt, så att man ser botten på täm ligen stora djup. Vattendragen utgöras av otaliga sund, större och mindre fjärdar samt långt inträngande vikar. 1
, , , . „ , Amat. fo t o Q. D a h l
Vy frå n Korssundet
Storlandet inskjuta icke mindre än sex sådana, nämligen två från väster och fyra från öster. Flerstädes äro dessa blott ett par stenkast breda och på något ställe till och med sma
lare samt två å fyra kilometer långa. Möviken, som tager sin början invid kyrkan, står också i förbindelse med den nära invid liggande Bredviken genom det vackra Korssun
det. — Men även i det inre av öarna finnas, såsom redan nämnts vattensamlingar eller träsk. Storlandet ensamt har icke mindre än femton sådana, av vilka dock ett par tre äro igenvuxna av vass och så gott som uttorkade under somma
ren. Även på Lillandet finnas träsk, i synnerhet må nämnas
ett särskilt stort, Vikomträsket. Vattenståndet i dessa regleras genom diken, som leda ut i vikarna. Naturliga öar eller bäckar finnas icke.
På de ställen, där stränderna äro låga, kan man iakttaga, huru dessa småningom höja sig. Havet drager sig tillbaka, de grunda vikarna och sunden torka ut, och de närmaste holmarna växa ihop med de större landen. Där de gamla minnas sig ha rott i sin barndom, kan man mångenstädes nu gå torrskodd. Som exempel må nämnas Norrsundet i Finby, vilket för en mannaålder tillbaka var ett med små farkoster farbart sund, men som numera är torrt till en betydande del också vid höga vattenstånd. Även kärr och träsk torka så småningom ut. Bördiga ängar utbreda sig nu, där fordom fanns vatten.
Den fasta berggrunden i Nagu härstammar i likhet med det övriga Finland från den äldsta av alla geologiska forma
tioner och utgöres således av yngre graniter och gneisgrani- ter. På några ställen förekomma dock även skiffriga gneiser, såsom i västra delen av Lillandet samt å några ställen i östra, norra och sydvästra Storlandet. Dälderna mellan bergen utfyllas nästan uteslutande av morängrus, som avlagrats under och efter istiden eller kvartärperioden. Från samma tid härstammar också det lerbälte, som i ungefär nordväst—
sydostlig riktning genomdrager mellersta Lillandet. Även sanden uppträder flerstädes. Rikligast förekommer den på Sandö. Här och var täckas likväl dessa lager av de yngsta bildningarna eller torv och mylla, såsom fallet är i de uttor
kade kärren och träsken.
Klimatet röner inflytande av Östersjöns närhet och är mildare än annorstädes i vårt land, om Åland undantages.
E tt kvarliggande snötäcke bildas först i slutet av december eller början av januari, och då isbeläggas vanligen också de inre vikarna och sunden. Februari är den kallaste månaden, och oftast då eller också i mars ligger snön djupast. Men redan i medlet av april är marken åter bar och i slutet av samma månad äro vattnen isfria. Dock är detta beroende
på den föregående vinterns väderleks- och snöförhållanden.
Maj och början av juni äro oftast kaha och torra, vilket be
ror på övervägande sydvästliga vindar denna tid. Först i juli når sommarvärmen sin höjdpunkt. Sällan, nästan al
drig inträffa nattfroster under den tid, de äro farliga för skör
den. Denna försiggår förnämligast i augusti. I september börja åter löven gulna och ömtåligare växter dö. Hösten är jämförelsevis varm, men stormig och regnig. Utom av det tilltagande mörkret fördystras denna tid av tunga moln
massor, vilka i synnerhet under oktober månad formligen hopa sig, varför nederbörden då också är störst. November och december ha dock ömsom klara dagar och frostnätter, så att luften då redan är något lättare. Så gör vintern åter
igen sitt intåg.
På grund av det milda klimatet är växtligheten i allmänhet yppig. Klipporna längst ute i havet sakna dock sådan.
Men redan de större holmarna med djupare inträngande vi
kar, vars sandstränder blivit gödda av uppkastad tång, visa ej sällan riklig vegetation av havsstrandsväxter samt någon nödvuxen rönn eller al. Särskilt prydlig är den på flere ställen i yttre skären i manshöga bestånd växande strand
kålen. Talrika kretsande måsar, trutar och tärnor giva liv åt det hela, och karaktäristiska för havsbandet äro även ej- dern, grisslan och allan samt längre inåt prackan, svärtan och skraken. Utmärkande för vattenvegetationen är åter brun
tången, varav lösryckta delar ofta i massor flyta omkring.
Utom de vanliga fiskarterna ‘ förtjäna nämnas flundran, simpan och torsken. — På de större öarna och holmarna är trädvegetationen Finlands allmänna, men stundom påträf
fas även ask och vildapel. Hasseln förekommer rikligt och ekar växa också här och var. Marken beklädes av risväxter, de vanliga skogsbären och örter av många slag. Naturen är härlig. Holmarnas stränder kransas av ett klibbalsbälte och bakom detta vidtager den mörka något dystra barr
skogen, men inne i vikarna möter ögat leende lövskogar omväxlande med böljande åkerfält och någon rödmålad
stuga. I vassen vid stranden kan man få se nötboskapen beta och vid en lada 1 en trädesåker fåren söka skugga i sommar
hettan. Djurvärlden visar här inga egendomligheter. Dock göra älgarna numera täta påhälsningar, ofta flera tillsam
mans, varför de kunna göra stor skada på åkerfälten. Där odlar bonden våra vanliga jordbruksprodukter, även vete.
Också förtjäna trädgårdsalstren omnämnas. Ensamt Matt
näs by på sex gårdar har inemot tusen fruktträd och så har nästan varje hem sin egen köksträdgård.
Tor Lindqvist.
Vy från Möviken Amat. fo t o O. D ahl
I t
L.▲4