F
förhållandena här såväl som å andra orter, ha under senare tider undergått stora förändringar, vårföre det torde vara på sin plats att göra några anteckningar och sålunda försöka åstadkomma en liten axplockning från fars och farfars tid.
Meningen med denna uppsats är dock icke att lämna en helgjuten bild från det eller det tidevarvet, utan helt enkelt nedskrivandet av några av de gamlas minnen och iakt
tagelser.
Enkelhet i seder, tarvlighet i mat och dryck ävensom flit och ihärdighet i arbetet, synes ha varit utmärkande drag hos de forna Naguborna. Det patriarkaliska förhållande,
som säges ha varit rå
dande mellan tjänare och husbondfolk i de gamla bondhemmen är numera svårt a tt rik
tigt förstå. Likaså den mången gång överdri
vet stränga husagan,då skick och fason inplan- tades med björkris och katekesens bud inlärdes under gråt och tårar.
Amat. foto a. Dahl Men Säkert är — att Ernholms gam la gårdsbyggning husbondfolkets råd OCh
förmaningar efterkommos med tillit och vördnad. Att arbe
tet bedrevs med iver och att arbetstiden var lång, därom vittna ännu de gamlas berättelser. Under vintern var kvällsarbete en lika naturlig sak, som dagsarbete, för kvinnor som män. J a nattarbete förekom till och med den tid, när brännvinsbränningen försiggick. Maten och dess tillredning ägnade man icke mycket tid eller intresse.
Till middagen kokades sällan eller aldrig i vardagslag.
Därtill skulle ödslats för mycket tid, ty kvinnfolket hade skyndsamt vid spinnrocken och vävstolen. I stället serve
rades hårt bröd, surmjölk, salt strömming och en sup brännvin. Surmjölken ersattes dessutom ofta av svagdricka"
isynnerhet under vintern, då det var knappt om mjölk.
Det nu så nödvändiga kaffet var obetydligt i bruk.
Under arbetet i skog och mark samt på den nyckfulla sjön, tyckes våra förfäder haft ett öppet sinne för naturen och före
teelserna uti densamma. I synnerhet försökte man på för
hand förutsäga väderleken samt bedöma årsväxten och fisket.
Vanligen var det genom allehanda iakttagelser under vin
tern, som den följande sommarens värme och nederbörd nå
got sånär kunde bestämmas. Som exempel härpå må föl
jande omnämnas. Var Påvalsdagen (den 25 jan.) solklar blott sålänge, som »drucken man» behövde för att sadla hästen, betydde det god ärtväxt. Inföll därtill såningstiden under nymåne och sunnanvind, stärkte detta yttermera såningsmannens hopp. Den 12 mars (Gregoriusdag) var åter en bemärkelsedag för följande höbärgningstid. Allt eftersom dagen var mulen eller klar skulle väderleken under hötiden bliva. Fåglarnas flykt och insekternas förehavanden ut
gjorde även föremål för uppmärksamhet. Om myggorna
»dansade» högt över marken bebådades lång och vacker halm, men om getingarna byggde sina bon (byllor) högt, var det ett tecken till regnig sommar.
Angående höstens och vinterköldens ankomst hade man också en mängd märken och iakttagelser, vilket dock bleve för långt att här närmare beröra. Allmänt klagas nu att de
gamla märkena icke mera »slå in» säges det. Eller ock gäller det att förklara saken som förra spåmannen, som blev upp- märksamgjord på att regn hade fallit trots hans försäkran om vackert väder den dagen: »Ja tåkåten åskbåtnar, som in
gen kan rå föri».
Vördnaden för religionen var stor och vilodagens helig
hållande iakttogs strängt. Sålunda slutades arbetet tidigare på lördagsaftonen och kvällsvarden intogs även tidigare än vanligt.
På söndagsmorgonen samlades byns kyrkfolk vid den ge
mensamma kyrkbåten, där man efter rang och ålder intog sin plats. De äldre och mera ansedda akterut, de yngre fram i båten. Vanligen var det akteråran som angav takten vid rodden. På bestämt klockslag bar det i väg genon sling
rande sund och över vida fjärder till kyrkan, som vanligen nåddes i god tid, ehuru gudstjänsten den tiden börjades kl. 9.
Männen samlades i grupper för att diskutera om fisket och sjöfarten eller de nyheter, som möjligen stodo till buds.
Kvinnorna hade under tiden i kyrkkvarteren ordnat sin klädsel, varvid isynnerhet huvudbonaden ägnades stor om
sorg. Vanligtvis förde man med sig till sitt kyrkkvarter en ost, en flaska mjölk eller kanske också ibland en korg abbo- rar från lördagskvällens notvarp. I kyrkan hade varje by sin egen plats och endast i yttersta nödfall satte man sig i en annans bänk. Återfärden från kyrkan artade sig ofta till en livlig kapprodd och lyckligt det båtlag, som hade en lätt och snabbgående kyrkbåt.
Präst och kyrka höllos som sagt i stor ära. Men detta hindrade icke att man även ägnade stor uppmärksamhet åt spöken och tomtegubbar ja, man formligen dyrkade dem.
En såkallad tomte fanns i varje gård. Stundom syntes han i rian, i fähuset eller ock hörde man hans tassande steg uppe på vinden. Var hushållningen i gården god, så att en och annan slant lades på kistbottnet, hade man därför att tacka en god hustomtes medverkan. När sista rågen tröskades om hösten ställdes alltid ett otröskat »bundon» i riknuten för
tomtens räkning — och underligt var det, att innan våren voro alla axen tomma. Att förhållandet stundom var rätt h järt
ligt mellan husbondfolket och hustomten, voro de gamla alldeles säkra på. Det berättas nämligen att när arrendatorn från en viss gård flyttade bort, följde tomten med längs stranden, gråtande och sörjande, så långt byns ägor sträckte sig, sedan försvann han.
Spöken funnos även i ängslador, åkerbackar och på ensliga holmar.
Svårare var det däremot att reda sig med maran, som an
tastade såväl människor som djur. Ofta hände det att går
dens bästa ko stod alldeles våt av svett när värdinnan om morgonen kom in i fähuset. Detta var marans verk. Alle
handa konster och medel användes häremot, men ingenting ville hjälpa, ehuru man t. o. m. försökte med att sätta dubbla lås för fähuset. E t t med svart färg målat kors i taket ovan
för det plågade djuret, ansågs hava god verkan. Samma onda kom stundom smygande på människorna under sömnen.
Om den angripna hann slänga benen utanför sängkanten före marandet riktigt började, var han räddad den gången.
Någon illasinnad grannkvinna, troddes det, var upphovet till detta onda.
Mot onda inflytelser var det även som man sökte värja sig genom a tt rita ett kors i degen innan den ställdes att jäsa, när degen tagits ur tinan ströddes litet mjöl i denna och det skyddande korset drogs åter över det fuktiga bottnet. Att slå bort istaggarna, som under vintern bildades vid tak
kanten på fähuset var förbjudet, emedan detta verkade men
ligt på kreaturens hälsa.
Att medels enklare trollmedel bota sjukdom och andra åkommor var även brukligt. Stundom händer det ännu att man trollar bort vårtor på följande sätt: Den som skall trolla, knyter med en vit ullgarnstråd en lös knut över vårtan, tager därpå bort tråden från vårtan och drager knuten samman.
Tråden lämnas därpå att ruttna på ett för den vårtbehäftade obekant ställe. Alltefter som knuten — eller knutarna, om
vårtorna varit flera — ruttna, försvinna även motsvarande vårtor. Dock bör patienten, för att medlet säkert skall verka, sig själv ovetande hava gått över tråden minst tre gånger.
Därför placeras den alltid på någon väg eller under trapp
stenen.
Bland andra seder och bruk från forna tider, som helt och hållet råkat i glömska, är även seden att gå i brudstuga. Nå
gon tid före bröllopet eller under den såkallade lysnings- tiden, var det brukligt för den unga bruden att, smyckad och fin, prydd med krona och krans, tåga från gård till gård åt
följd av en äldre talför mansperson (brudstuföljare). Här
under erhöll bruden skänker, förnämligast ull och penningar.
Dock torde det icke ännu vara tjugu år sedan den sista bruden i Nagu gick »brudstu».
Under trolovningstiden var det förr — och är väl delvis ännu — sed att bruden skulle sy en skjorta åt sin brudgum.
Om det då ej slog »lyckknut» på tråden eller bruden ej stack sig i fingret, så att det kom en blodfläck på »brudgumskjortan», så blev det ingen glädje i äktenskapet. »Förra bruden» sydde sju gånger om skjortan — flera hann hon inte — men lycka
des ej ändå slå lyckknut på tråden eller få blodfläck på skjor
tan. Och det var inte heller underligt, ty på bröllopsdagen föll fä,stmannen ihjäl sig.
Intressanta avbrott i vardagslivet utgjorde läsförhören i forna dagar. Om ock dessa »läsardagar» för mången med gott minne och god fattningsförmåga voro riktiga paraddagar, då man för prästen och den församlade menigheten kunde visa sin överlägsenhet i läskonsten, voro de, för den mindre kunnige föga efterlängtade. T y den som »stapla» under för
höret ådrog sig förakt och åtlöje, kanske även én sträng till
rättavisning, och skulle icke den bastanta »läsarmiddagen»
lockat, hade säkert en stor del av »läsarena» haft förhinder att infinna sig.
Men om ock själva läsförhöret, som redan nämndes, mot
sågs med en viss oro, väckte tanken pä läsförhörskalaset idel glada tankar. Detta började i äldre tider
läsförhörsdags-aftonen och varade två dygn minst, men oftast längre och nu var det, som glädjen stod högt i tak.
Att tillrustningarna krävde omtanke och arbetskraft i stor utsträckning kan lättare tänkas än beskrivas. Ty att för
pläga t. ex. hundra personer under ett par dygn är väl ingen småsak. Men villiga medhjälpare saknades icke och under de närmast föregående dagarna vimlade det i kalasgården av bestyrsamma kvinnor med uppskörtade kjolar och ärmarne uppkavlade. Det sjöd och svålade i grytor och kastruller och en och annan fyrfotad varelse fick sätta livet till. — Ä andra sidan får man inte glömma att sederna voro enkla, fordringarna små. En del av kalaskosten medfördes av gä
sterna själva såsom ost, bröd, smör m. m. eller ock hade man på förhand ditskickat mjölk.
Kaffe förekom, som här redan nämnts litet och kaffebrödet bestod icke heller av många sorter. Varmt sirapsbrännvin bjöds ofta, jäm te ost och bröd och ungstekta pannkakor likaså. Vid måltiderna serverades enkla, men kraftiga rätter.
Det hembryggda ölet framsattes i tunga, blänkande tennstop och det likaså hembrända brännvinet serverades i silver
bägare som började sin rond vid övre bordsändan och möttes vid den nedra. Den mindre bägaren kretsade alltid på frun
timmersidan, ty till det täcka könets heder må nämnas, att man i allmänhet smakade »helt litet» ja , en och annan sköt vördnadsfullt bägarn förbi. Gästerna betjänades av manliga uppassare, som placerade envar vid borden efter ålder och värdighet. Detta var ingen lätt sak. Ehuru alla naturligtvis ville intaga en bemärkt plats, hörde det till god ton att spjärna emot av alla krafter, när man blev uppskuffad till övra bordsändan. Att en söm eller en knapp lossnade, under denna bordstrugning lär icke ha hört till ovanligheten. Före måltidens början var det uppassarena, som läste bords
bönen, likaså hörde det till deras åligganden att leda psalm
sången efter måltidens slut.
De gamla omtala ännu att deras fäder och mödrar berättat, huru kalasgästerna fordom själva medförde kniv och gaffel till
gästabuden. När de icke behövdes, hade man dem instuckna i väggspringorna, varifrån man vid behov framtog dem.
Den tiden voro tapeterna okända. Trätallrikar användes, och för deras torkning hade man särskilda ställningar an- bragta i det rymliga taket i storstugan.
Dansen tråddes med liv och lust och ännu kan man få höra någon sanningsenlig gumma berätta, att det vankades blåsor på tårna. Danser, som nu kommit ur modet, såsom: »engelska, engelska trippin, minett» m. fl. förekommo. Att dansa oav
brutet, skulle dock blivit för mycket ansträngande, trots de präktiga måltiderna. Därför sörjde man även för rast och vila. Härför togos förutom kalasrummen även granngårdarna i anspråk, där britsar i långa rader iordningställdes och in- togos av »gässbåsfålket». Nämnas kan att kvinnorna bytte om klänningar till varje dag, varför det stundom ställde sig rätt svårt att uppträda så, som man önskat.
När kalaset var slut var det ännu icke slut med det goda, ty gästerna erhöllo vid avskedet »bymatsknyten», bestående av pannkakor, tårtor m. m.
Vad här berättats om läsförhörs- eller som de vanligen kal
lades »skrifthaldskalasen» gäller i huvudsak även om bröllo
pen. Att glädjen och det friska humöret även då voro själv
skrivna gäster, vittnar ännu mången sägen från förgången tid.
När uppbrottet engång skulle ske från ett bröllop, troligen ett av det gladaste slaget, och gästerna redan voro ute på gården, en vacker sommarkväll för resten; hade någon av ungdomarna sagt, att resdansen borde tagas om. Yttrandet vann gehör, bymatsknytena sattes undan,, fiolerna kommo åter fram och dansen fortsattes med liv och lust till följande kväll. Således ett dygn till under fröjd och gamman. Attio år ha redan rullat hän sedan detta bröllop. De unga tu, som då lovade varandra trohet i lust och nöd, ha för länge sedan lämnat livet med dess olika skiftningar bakom sig, de i bröllopsglädjen deltagande gästerna likaså. Den gamla låga byggnaden, med sin välmenande tomte, där bröllops
festen stod, har även den raserats och förintats.
Aren försvinna — nya tider randas åter med nytt arbete och nya bekymmer, men som motvikt mot dessa måste glädje och förströelse följa — och lyckligt det folk, som icke endast sliter och trälar, utan även leker och rasar.
August Svahnström .
: t
UR
s j ä h l o h o s p i t a l s h i s t o r i a.
Amat. fo t o G. D ahl
O
mkring tre mil från Åbo invid farleden västerut ligger ön Sjählö, känd för sin fagra natur, och sin för denna skärgård ovanligt rika och omväxlande vegetation, bland annat omfattande så gott som alla i Finland vilt växande lövträd, och dock av mången resande turist betraktad med skygg undran, såsom den ort, där många generationer andligt skeppsbrutna funnit sin sista tillflyktsort.
Denna ös nära 300-åriga historia såsom plats för sjuk- vårdsanstalt torde såväl för den större allmänheten som även för den omgivande ortsbefolkningen vara jämförelsevis föga känd, vårföre författaren vågar tro, att en kort skildring därur grundad huvudsakligen på L. W. Fagerlunds avhandling
»Finlands leprosorier» och på egna studier i Sjählö asyl
inrättnings arkiv, skall kunna påräkna något intresse.
Spetälskan, en i våra dagar lyckligtvis tämligen sällsynt sjukdom, var för någ>'a hundra år sedan rätt allmänt spridd i våra kusttrakter och visade särskilt under början av 1600- talet tendens till ökad spridning. En del av de därmed be
häftade patienterna vårdades i det urgamla redan på
1300-talet kända S:t Görans hospi1300-talet invid Äbo, en annan del vistades här och där på landsbygden i sina fattiga hem, ut
görande smitthärdar, därifrån sjukdomen vidare spriddes.
Det undgick icke Gustav II Adolfs vakna regering att häri låg en samhällsfara, som i tid borde motarbetas, vårföre ock tvänne Kungl. brev daterade den 15 och 18 juli 1619 avlätos i denna sak. I det första bestämdes att ett särskilt hospital skulle byggas på någon avsides belägen ö i skärgården; i det andra, som innehåller närmare föreskrifter i samma ärende och i vilket en kommitté för beslutets verkställande tillsättes, säges bland annat: »Efter dy och den spetelske siukan tager fast öfverhanden i Finlandh, och serdeles widh siösijdan och kring Äboo: Derföre skole de låta ransaka och förfara om nå
gon Öö, som låge afsijdes een Mijl eller twå ifrån Äboo, hvarest någon engh wore att holla boskap och der förordne att en spetelsk hospital blefwe opbygdt, så stor att ett hundrade man kunde der blifwa underholdne, och så laga att den nu strax blefwe stält i werket såsom och läggie der till de renter, som K. M:t dertill hafwer deputeret; sätiendes der öfwer en föreståndare; och sedan befallandes att alle de som med spetelskan äre kränkte i Äboo hospital flytie dedan och in på bemälte Öö, såsom och förbiuda att de icke komme till Abo igen, eij heller gifwa sigh krlngh landet att tiggia eller i annat folks umgänge».
Kommittén, bestående av riksrådet och lagmannen Johan Skytte, ståthållaren på Abo slott Carl Oxenstierna samt her
rar Joch im Berends och Joh an Ottesson kunde i november samma år inberätta att Sjählö ön, förut bebrukad av tvänne kronobönder, var utsedd till plats för hospitalet. Följande år begynte uppförandet, varvid på en liten bergig holme, nu utgörande den nordöstra udden av Sjählö, men på den tiden genom ett smalt och grunt sund skild från huvudön, upp
byggdes 4 stugor, en bagarstuga och en badstuga för de spetälskas räkning. Denna holme, för länge sedan genom land
höjningen förenad med Sjählö, kallades ännu för några år
tionden sedan av gamla personer Sjukholmen. På andra
Amat. f o t o G. D ahl samma siukdom inficierat och besmittadt warda». Såsom härav synes kunde redan på denna tid radikala åtgärder tillgripas vid bekämpandet av farsoter.
Sjählö utgjorde från denna tid under ett par hundra år ett
byggnad ännu bland gammalt folk på orten är känd under namnet prästgården. Den nuvarande stugan, ehuru även den är gammal, förskriver sig icke från denna avlägsna tid, men torde stå på samma plats, som den ursprungliga prästgården.
För de sjukas bespisning fanns icke såsom vid nutidens sjukhus ett kosthålleri, utan för varje patient voro per må
nad anslagna vissa kvantiteter spannmål, fisk, kött m. m.
varav dessa själva fingo tillreda sin mat. Endast svårare sjuka fingo därvid hjälp av den fåtaliga hospitalsbetjäningen.
Under större delen av 1600-talet avlönades för de spetälske en stugukona, »som målcker åth dem och eliest achtar deras saker och wises dageligen ibland dem». Från 1695 trädde i hennes ställe en uppsyningsman, som själv var spetälsk, men för övrigt arbetsför och för uppdraget lämplig. Till jul, påsk och pingst utdelades särskilda tillägg till högtids- kost. Enligt en 1635 uppgjord ny stat för hospitalets inre förvaltning erhöll varje person till månadskost:
»10 cappar spanmål. H ögtidskåsten:
1 U smör. 3 cappar spanmål.
8 U kiött. 1 U smör
1 cappe spanmål för torr fisk. humla
5 U ströming. 1 U kött
4 S" salt. % cappe spanmål för torr fisk.»
Denna spisordning följdes till år 1695.
I allmänhet voro dessa portioner så pass rundligt beräknade a tt patienterna av den månatliga spannmålen och de övriga förnödenheterna kunde sälja smärre partier, för att i stället av ortsbefolkningen uppköpa färsk mat eller annat, som kunde vara dem till nytta eller fägnad. Angående mjölk finnes såsom synes ingenting nämnt i spisordningen. Däremot kan ur hospitalets räkenskaper inhämtas att emot slutet av 1600-talet därstädes föddes 10 kor, vårföre sannolikt även mjölken ursprungligen hörde till de födoämnen, som patien
terna själva emot avgift fingo skaffa sig om de så önskade.
Senare torde dock mjölk givits som tillskott till den ordinarie kosten, ty då efter stora ofreden kor icke ånyo anskaffades.
fick i stället varje inlöst person i ersättning uppbära 6 öre s:mt i månaden. Dejan, som sålunda egentligen skulle blivit överflödig, bibehölls dock fortfarande, men hennes åliggande bestod enligt landshövdingens och biskopens förordnande sedermera i att koka åt de sjuka och sköta om dem »hvilka icke kunna vårda om sig och sin kost, på det de icke i mangel af nödig skötsel må förgås i elände och uselhet», varvid hon tillika borde se till »att af deras kost må årligen blifva någon
fick i stället varje inlöst person i ersättning uppbära 6 öre s:mt i månaden. Dejan, som sålunda egentligen skulle blivit överflödig, bibehölls dock fortfarande, men hennes åliggande bestod enligt landshövdingens och biskopens förordnande sedermera i att koka åt de sjuka och sköta om dem »hvilka icke kunna vårda om sig och sin kost, på det de icke i mangel af nödig skötsel må förgås i elände och uselhet», varvid hon tillika borde se till »att af deras kost må årligen blifva någon