He’ ha skfivist så myky i tesun boken på fin svenskå, men nu ska’ ’e ti’ sist koma en smulu riktit på »modärsmåle» — Nagu-svenskån. He blir nagär gambla ju ttor om tåkå som ha skett jär i Nagu förr i världen.
R ik a fruen från K u las.
1 Kulas by bodd’ ein gang ein mäkta riker fru, som ägd stora jordagoss å fleira farty’. Ein sunda, tå ’un for från Kulas ti’ körkkan yvär Mattnäsfjärdn, to ’un gullringin sin åf se å kasta’n i sjön å sa’ åt tom, som va me’ ’un: »Lika omöjlit e” eför meg ti bli fa ti’ som för tesnjen ringen ti’ koma tibaks». Tå un kom heim från körkkan, va ’e eilsvåda i hen- nars heim. Allt brann å så kasta ’e gnistor ut t i ’ skipena å tom brann me’. Nan dag bakett fick dom en gädda å i hennar hitta dom fruns ringin. Nu had’ fruen blivi fati, men ringin had’ komi tibaks.
*
K irfas-g u bb in .
Förr i världen va’ ’e bara ein ägar ti’ heila stor Kirjas, å han kallast ti’ Kirjas-gubbin. Han had’ vari’ i tjänst när nan höger herr å t i ’ bilöning för trogen tjän st fick’n Kirjas.
»Gubbin» had 5 barn: 3 söner å 2 dötror. Tå arve skiftast, deilast Kirjas i fyra lika deilar. Var å ein åf sönena fick varsin fjärndeil, men tom bå dötrona ein i lage. Tärför e Nystu å Sydärgårs i eit lika stora som var å ein åf tom ader gårdana
einsam. Kirjas-gubbin bodd tär som Östergårs nu e’: millan Norrgårs å Vestärgårs. He birättas än ’e enn i denna dag ska’
finnas stora skatter undi nuvarandi östärgårs byggningen.
*
G um m an, som losa kongin.
Eingang, tå svenska kongin va’ på väg ti’ Äbo bigärd’n los, t å ’n kom ti’Gullkron. Karana va’ all’ bort, men en gumma va där, som åto se ti va los. Kongin fråga åt ’un, om ’un visst åf all grynnona, å ti’ he svara gumman ja. Bäst ’e va’, törna fartye. Kongin blei’arg å sa’ än gumman ju had’ sagt se ti’ vita af all grynnona å entå törna ’e. Han fick ti svar:
»Ja, staka åf bara, nu veit j a ’ åf fleir». Så mått reison visst ha gatt bra, för i Äbo fråga kongin hva’n sku’ bli’ skyldo ti losarpengar. Gumman svara än ’un villd ha Runsala ti’ får- beit. He fick ’un nu i n f äntå, men Gullkron g a fn un riktit ti skänks. Af hed fick Gullkron nam.
*
T om tri kon gan a p å Grötholm.
He birättas, än en somardag två notlag me’ varsin »kong», dro not i Somari sund. Så rodd dom i land me’ sina båtar ti’
en holm i sunde. På stranden had’ dom koka åt se mat, å he va färsk ströming, koka ti’ gröt. Medan dom åt, kom en båt siglandis. Från han kom nagär personer i land å vild ha mat. He fick dom å, men måtta äta af notflarn, tå där inga fandist tallrikar. B ak ett måltidn sa’ ein åf tom fremand, än han dagin had’ tär på holmin tri kongar äti gröt åf notflarn, för han sjölf va’ svenska kongin. San fick holmin heit Gröt
holm. *
P rin sessa n s skän k.
Undi svenska tidn for en gang en svensker prinsessa från Stockholm ti’ Abo. På Skifte blei ’e en rykandi storm. Om kveldn had’ fartye lycklit å väl komi ti’ Äminnesfjärdn, men våga i n f i stormin t a ’ se in ti’ Äbo. utan kom i nödham ti’
Nagu. Utanför Prestgårdn kastast ankar, å tom nödställd
blei väl mottai af presfn. Annar moron had’ vind’n mojna, men förrän prinsessan for, fråga ’un, hva’ p re sfn helst vild ha’. Han biklaga se’, än Prestgårdn had’ så lite jord. Tå prinsessan kom ti’ Äbo, bigärd ’un än Vallmö ö sku ges ti’
Nagu Prestgård. Så blei ’e å. Ännu hör Vallmo tid.
*
Vallmo spöke.■ I
Tom, som bodd i närheiten åf Vallmo, stal förr i värden allti ved tärifrån. Korkherrn, han heit Avellan, had’ låva, än nu sku’ han skaff skogsvaktarer tid. Han lett bigrav där nagär lik, å bakett hed börja där spök; å ingen våga se’
tid ti’ stjäla. På Leidärvikstorppe husera dom riktit me allvar. He bulta i väggana, fönstrena skaldra, å dörana for ypy åf se sjölf. Torparn biklaga se för Avellan å fick han tröstn än ’e no’ sku’ slut ett 6 månar’ Så skedd ’e å. — Två Säli-drängar had’ein gang gatt öfver holmin på heimvägin från Körkbakkan. Tom seddist nidär vilas på ein åf graf- vana å sku ta se en styrketår ur en brennvinsflasko, men tom kund int få opp korkin. Först tå dom had’ flytta se bort från grafkullan, fick dom korkin ti låsa.
♦
Langstr andsto nVn.
En höstkveld gick en unger sjöman öfver Langstrandsen- gen. Han bar eit knyt i hvar hand. He va’ vackert mån
skin. Han kom från norr-sidon åf ängen å had’ int gatt langt, förrän’n märkt, än en svartklädder person gick brei- vider’n. Han börja ga hårdare, men sällskape hans öka å på fartn. Hetenn förarga sjöman, å han tänkt än kom- bär vi jenn öfver ängen, ti’ ledun ska’ j a ’ seta ner knytena å ge han tenn en örfil. T å ’n kom ti’ ledun, s e t f n ner sina knyt å sku’ ti’ge följeslagarn sin. Men han försvann lika som’n had komi, sen in fsjö m an v iss f, h v a r fn to ’ vegin.
Men tå sjöman kom heim, birätta’n än’n had sitt langstrands- tont å just had’ tänkt ge’n en örfil, men tå had’n försvunni i leduskuggan.
Om T aaslot J a a k k å .
På Taaslot finns ett spök, som ha’ visa’ se’ i karaskep- na. En sunda, tå två flickor had vari där å plocka bär, kom Ja a k k å å fråga, ti’ hva’ dom sku’ ha’ bärena. Tom sku’ säli dom, sa’ flickona’ T i’ hva’ ska’ ni ha’ pengana, fråga Jaa k k å . Hun eina sku’ köp en salmbok, hun arun en gullked. Han lär visst i n f ha’ tyckt om he seinare svare, för misama bögd’n se’ nidär å to’ opp en orm, som’n kasta kring hals’n åt ’un. Så försvann spöke.
En annar sunda va’ ein åf Finby husböndrena ti’ holmin ti’ sök åt se’ naga sors timbärvärk. Han hitta ett passlit trä å börja hugg kull ’e. B ä s f n sto’ tär å hugd, fick’n si en främander gubb, som hugd i en stam en bit därifrån. Han tänkt just ga neik ti hugg i skogin sin, men gubbin försvann som’n sku’ ha’ blivi’ opplöst. Tå bo’n kom heim birätta’n, än Taaslot Ja a k k å had visa se, t å ’n arbita om sunda’n.
S u n d as revin.
He va höitid å brådt, som ’e brukar va han tidn. Tres- kisfolke på Vikom to se tel ti buri bärg höi midt i sundas- körktidn. En stund gick e allt bra. Gumman sett i häckin, gubbin körd å trampa. Tå han eina hopin va slut, sku’n kör ti han annar, men tå märkt gubbin än där va’ en räf i häckin. Gumman sa’: »Kör nu, pappa»! Gubbin han arbita, å sku’ ha räfvin bort, tå gumman åter tyckt: »Hur bär du de’ åt, pappa, hvarför kör du int»? Tå kom gubbin ur häckin, spänd ur h ä s f n, å först, tå dom kom in i stu’n, birätta’n hva’n had’ sitt. He va’ å sista gangån, treskistorparn bärga höi på sunda’n.
F lick a n , som tram pa p å bröe.
I Kapparbrinkin va’ förr så myky träck, än’n omöjligt kund koma fram torrskodd. Blandme körkfolke’ va’ en
flicka, som had’ t a ’i finast skoana på. För ti’ bivar tom, steig ’un på ett brö. Hun börja sjonk åt jorden. He va’
lika hva’ folke gjord, så kund’ dom int bärg ’un. Int’ eins presfn böner jölft. Hun försvann i jorden.
P en o sUfvärstein.
En tjenstflicka for en sundasmoron ti’ Peno ti mjölk kor
nana. T å ’ un kom ti’ en stein nära holmin, va’ där myky silfvärsaker på’n. Hun t o ’ en kanno å for misama tibaks heim, än tom ader å sku koma t a ’ åt seg naga. Tå dom kom tid åter, va’ allt bort. T o n f n som bodd på Peno, had’
havi silfversakrena sina ut ti’ vädras. Kannon had’ längi bakett visast på Pensor. Sama stein vänder se allti’ t å ’n hör körkklockona.
* G iftasstein.
På Klobbnäs finns en storan stein, som kallas t i ’ giftas
stein. Han ha’ fått sitt nam tärför, än på honom kan, hvem som hälst, pro’, om’n nasten ska’ bli’ gift. Tåkå pojkar å flickor, som kan koma upp på stein ti’ sita, bli gifta, men tom, som e’ så klomso, än dom i n f slipper opp, bli i n f .
L y ftarstein an a.
1 Dalkarby Röjhagan åter finns ’e två steinar, som’n kan pro’ på hur’ myky störkka’n har. En kar, som int or
kar lyft han större stein, haldis bara t i ’ en half kar å en rap
per tös ska’ ork’ me han minder.
L isi Svahnström .
• •