ALBUM
I
UTGIVEN A V
NAGU UNGDOMSFÖRENING
NAGU 1915
Nagu Ungdomsförenings som m arfest 1914
ALBUM
I.
UTGIVET AV
N AG U U N G D O M S FÖ R E N IN G
T U R f C C f l
ÅBO 1915
ÅBO TRYCKERI OCH TIDNINGS AKTIEBOLAG
INNEHÅLLSFÖRTECKNING TEXT:
Sid.
Nagu Ungdomsförening, historik av Ellen M örne... 7
Om Nagu kyrka och dess fornminnen av Arthur D a h l... 15
Nagu sockens läge och natur av Tor L in d q v ist... 37
Folkseder och bruk under forna tider i Nagu av August Svahnström 43 Ur Sjählö hospitals historia av Arthur D a h l... 51
Näringarnas utveckling i Nagu av 5 . S tran dberg... 72
Om jungfrudanser och ryssugnar i Nagu av S. S tra n d b erg... 95
Folksägner från Nagu av Lisi Svahnström...101
Skrock och vidskepelse av Lisi S v ah n ström... 106
Bygdeberättelse... 109
ILLUSTRATIONER: Nagu Ungdomsförenings sommarfest 1914, helsides b i id ... 2
Nagu Ungdomsförenings hem ,Fram näs“ ... 7
Frän en sommarfest i Nagu: L u stb åtarn a... 12
Nagu kyrka, helsides bild ... 17
Nagu kyrka enligt en tavla från 1852 ... 19
Fönstermålningar i Nagu kyrka: S;t O l o f ... 21
M adonnabild ... 22
Nagu kyrkas klockinskrifter... 34
Nötö k y r k a ... 36
Vy från B red v iken... 37
Nötö folkskola... 38
Vy från Korssundet ... 39
Vy frän M ö v ik en ... 42
Ernholms gamla gärdsbyggning... 43
Sjählö hospital... ’... 51
Sjählö k y r k a ... 53
Sjählö hospitals huvudbyggnad... 68
Vinternot vid Finnäs ud d e... 73
Säden trö sk as... 77
Nagu Ungdomsförenings hem >,Framnäs"
NAGU UNGDOMSFÖRENING.
HISTORIK.
D
en första ungdomssammanslutningiföreningssyfte ägde i Nagu rum 1897. Efter att i par års tid hava fört ett tynande liv, upplöstes dock denna förening av sig själv utan att ens hava fått sina stadgar fastställda.
Vid det stora sommarmötet 1898 i Mariehamn var den visser
ligen representerad och likaså vid centralutskottssammanträ
det samma höst i Äbo, men redan följande sommar upphörde föreningens sammanträden.
En sångförening bildades på initiativ av »Nagu Segel
sällskap» vårvintern 1901. Denna förening, till vilken slöto sig närmare femtio medlemmar, leddes under namnet
»Nagu Sångförening» av Doktor A. Dahl såsom dirigent och ordförande, ty även diskussioner förekommo då och då vid mötena. Denna sångförening representerades även vid centralutskottsmöten i Åbo och deltog i ungdomsföre
ningarnas gemensamma sommarfester, varför den i viss mån kunde anses företräda ungdomsföreningssträvandena å orten.
Detta fortfor sedermera ända till året 1904, då »Nagu Ungdomsförening» den 6 november åter upplivades på ini
tiativ av D:r Dahl, som blev dess första ordförande och ställ
de föreningen såsom filial till Finlands första svenska ung
domsförening, grundad redan 1888 i Malax. Efter stadgar
nas godkännande hölls konstituerande möte den 19 februari 1905.
Sedan detta nyuppvaknande har föreningen utvecklats steg för steg. Ordförandeskapet, som under 6 års tid inne
hades av D:r A. Dahl, övertogs 1911 av fröken H. Henricson, 1912 av hemmansägaren K. Lindblom och 1913 av läraren S. Strandberg, som fortsättningsvis bekläder posten. Såsom en av föreningens förnämsta gärningar får man måhända anse det betydande bibliotek den sammanbragt uppgående till omkring 1,400 volymer. Kommunen, som redan tidigare ägde en mindre boksamling, överlämnade denna åt ungdoms
föreningen och från sällskapet Svenska Bildningens Vänner i Abo erhölls anslag för uppköp av litteratur samt av Svenska Folkskolans Vänner i Helsingfors bokgåvor. Ärligen anslås mindre summor för biblioteket, vilket sålunda fortsätt
ningsvis kompletteras. Ar 1910 grundades ett barnbibliotek, sedan föreningen haft lyckan att av avlidne vicelantmätaren Viktor Andersson, som under livstiden räknats bland dess mest intresserade medlemmar, genom testamente emottaga en donation, stor 4,000 mark, därav för biblioteket 2,000 mark, av vilken summa den årliga räntan, sedan Vio därav lagts till kapitalet användas till inköp av barnlitteratur.
Vardera biblioteken äro väl sammansatta samt tillgängliga även för allmänheten. De hava flitigt anlitats och för un
derlättande av deras skötsel kommer i den närmaste fram
tiden en modernare katalogisering att införas.
En handskriven tidning — »Ungdoms-Tankar» — har ut
givits till mötena med både allvarligt och skämtsamt innehåll. Under årens lopp har den småningom råkat i glömska och på senare tider visat sig endast periodvis.
De ungas hela intresse överflyttades år 1905 på ett nytt mål, ett mål som sporrade till ett arbete, för vilket inga kraf
ter sparades — anskaffandet av ett eget hem. Som lämplig
tomtplats erhölls 1909 en parcell av Prästgårds mark på den vackra Féudden, bevuxen med härliga furor och med utsikt åt norr mot fjärden med dess fjärran förtonande holmar samt åt söder mot en vik med sina lummiga av villor bebyggda stränder. Byggnadsfonden, hopbragt genom lotterier, skulle nu ökas så mycket som möjligt, varför listor för insamlan
det av frivilliga bidrag i form av byggnadsmaterial och pen
ningar utsändes. Resultatet härav blev gott, och man kunde hoppas att det påbörjade arbetet i den snaraste framtiden skulle bära frukt. Så skedde även. Redan vintern 1910 kunde förberedelserna för uppförandet påbörjas, och under våren och sommaren fortfor byggandet enligt ritningar uppgjorda av studeranden Axel Mörne. Det blivande föreningshemmet skulle komma att inrymma samlingssal, bibliotek, skolrum samt ett bostadsrum och kök för intendenten. På vinden skulle dessutom inredas ett rum för ett tilltänkt hembygdsmuseum.
Till hösten var den ståtliga byggnaden färdig, och invig
ningen till ett nytt skede i föreningens liv ägde rum den 2 oktober.
Denna tilldragelse skildras på följande sätt: »Då männi
skorna på vägen genom livet uppleva något, som måste be
traktas som viktiga händelser i deras tillvaro, bruka de samla sina vänner från när och fjärran för att tillsamman med dem_
glädjas eller sörja över det som skrivit en ljus eller mörk sida i deras livsbok. Nagu Ungdomsförening har nyss låtit budkaveln gå. Likatänkande, ungdomsvarma skaror hava kommit för att tillsamman med oss få glädjas över det bål
verk för det goda vi här rest på hembygdens leende strand.
Den 2 oktober skall städse stå inristad i Nagu Ungdoms
förenings historia som en märkesdag. Vi, som voro med på invigningsfesten, skola sent — eller låt mig säga aldrig — glömma den.»
Under veckor, ja månader hade allmänna samtalsämnet varit den stundande invigningsfesten. Det gällde att taga många kraftiga tag även för andra än de avlönade arbeta
rena, innan allt var redo. Ordföranden och a*kitekten hava
frivilligt burit den största bördan för arbetets fulländning.
Även föreningens ungdom samlades till mosstagning, till sandbärning, till rödjning av planen, till städning av lokalen och andra oundvikliga och prydande arbeten. Så stod också vårt vackra hem på utsatt tid färdigt att i sig inrymma alla de täta skaror, som anlände från våra svenska grannsocknar i sydvästra Finland.
Solig och klar var oktober-dagen. Festsalen med sina smakfullt arrangerade slingor och röda höstbär var en glad syn för de ankomna. Bland annat väckte det utomordentligt stilfulla gardinmönstret beundran. Så hade också vår skick
lige och samvetsgranne arkitekt, studeranden vid Tekniska Högskolans arkitekturavdelning Axel Mörne, förstått till
mötesgå även de högst ställda fordringar.
Efter ett »välkommen till kaffebordet» och åtlydd upp
maning fylldes festsalen av publiken, som stående avsjöng psalmen »Vår Gud är oss en väldig borg». På programmet följde så hälsningstal av ordföranden D:r Dahl, som däri uttalade den önskan, att, då detta hus nu överlämnades till Nagu Ungdomsförening, denna måtte vårda det väl. Så klingade »Vårt Land» genom salen. Fröken Selma Lindbom frambar till ordföranden och arkitekten föreningens djupt kända tack. Hon, såväl som de flesta, som under kvällen yttrade sig, underströk den känsla av glädje, som rörde sig inom oss alla, då vi nu första gången trädde in under eget tak. Hälsningsskrivelser från talrika vänner till föreningen upplästes, likaså en av märket »Cyrano» undertecknad, för festen skriven, prolog. Studeranden Gunnar Granqvist utta
lade ett tack från Åbo Avdelning, vilken inbjudits att sända representanter till invigningsfesten. Han framhöll att ett livligare samarbete mellan studenterna och landsbygdens ungdom vore högst önskvärt. Då kunde ett intensivare ar
bete äga rum isynnerhet på hembygdsforskningens område.
Nu ljöd sången fyllig och rik. Trägna övningar hade burit frukt. Sällan har det väl sjungits med större aktgivande på dirigentens taktpinne än då »Modersmålets sång» och »Sång-
fåglarne tänkte bygga sitt näste» i varma tonvågor böljade ut över den lyssnande publiken. Den senare sången sjöngs två gånger till publikens fulla belåtenhet. Under festens lopp uppträdde sångkören ännu ett par gånger och varje gång vittnade intensiva applåder om att åhörarena voro nöjda.
Även hornkapellet lät höra sig under aftonen. E tt föredrag om »Kulturförhållanden i Nagu under gångna tider», hölls av fröken Helena Henricson. Det intressanta föredraget åhördes med stort intresse.
»Föredömet för vår svenska ungdom», som det så stolt heter i »Västra Finland», det vill säga medlemmar av Nagu Lillandets Sportförening förevisade härefter en anslående sporttablå. Som ett av aftonens huvudnummer må nämnas teaterstycket »Brita Skrivars» av Z. Topelius. Huvud
rollen uppbars av Lisi Svahnström. De övriga uppträdande:
John Svahnström (överste Richardsson), A. W. Nyländer (Erik Skrivars), Hugo Henriksson (länsman Black), samt innehavarena av de övriga rollerna löste samtliga sina upp
gifter så väl som man kan fordra av de uppträdande på scenen i en ungdomslokal. Varma applåder gåvo tillkänna att pu
bliken var nöjd med prestationen.
Då ridån gått ned ljödo tonerna av en vals, utförd av horn
orkestern, och så tråddes dansen, den oundvikliga, för första gången på egna tiljor. Trängseln var emellanåt besvärlig, men då sämjan är god, blir rummet stort, och under den uppsluppnaste, gemytligaste stämning fortgick dansen till långt in på natten. Angenäma avbrott bildade den mängd visor och bygdemålshistorier, som våra gäster voro nog vän
liga att undfägna oss med, likaså måltiden, som serverades i biblioteksrummet. Klockan 4 på morgonen, då ångbåtarna avgingo, följdes våra ärade gäster till bryggan, där sånger från båtarna och från land tolkade allas våra känslor av saknad, då avskedets stund var inne.
Sedan dansen av ortsbor och av en del gäster, som för mörkrets skull ej kunde fara hem, tråtts under ännu ett par timmar, bröt man upp för att i den kyliga, klara höstmorgo
nen begiva sig hem, medtagande ljusa, glada minnen från den fest, som nu är ett minne blott.»
Det nya hemmet, som erhöll namnet »Framnäs», hade kostat föreningen i det närmaste 16,000 mark. Här fort
gick nu arbetet i den riktning det tidigare tagit. Hembygds- forskningen, som upptagits på programmet, fortsattes. Så
som frukt av detta arbete äger föreningen tillsvidare en samling av mellan två- och tretusen bygdemålsord samt alla Nagu ortsnamn uppgående till c:a 5,000 och 250 stycken
Amat. fo t o A. Engström
Frän en som m arfest i Nagu. Lustbåtarna.
bomärken jäm te en mängd folklore. Ortsnamns- samt bo- märkssamlingarna inlöstes av Svenska Litteratursällskapet för 300 mark, och med denna summa som grundfond har en museibyggnadskassa bildats.
Från hösten 1908 till våren 1913 har föreningen, med under
stöd av bildningsvänliga föreningar, underhållit en småskola med ettårig kurs, för vilken en från småskoleseminariet ut
gången lärarinna avlönats. Första läseåret var skolan sta
tionerad på Wäcklax, andra i Söderby och de senare på K yrk
backen. Dess verksamhet måste dock inställas av brist på
ett tillräckligt antal elever. Kurser i hemslöjd förenade med utställningar ha hållits, och åt medellösa besökare av folk
högskolan i Pargas samt även åt deltagare i andra nyttiga kurser ha stipendier utdelats.
Sången hade först fört ungdomen samman och intog länge en framstående plats vid alla de ungas fester och möten. Den blandade kör, som utgjorde stommen till föreningen, har oftast medverkat till höjandet av festprogrammens livaktighet.
De svåra kommunikationerna omöjliggjorde likväl upprätt
hållandet av en stående kör, och under de pauser någon sådan icke arbetat har i stället den unisona sången särskilt omhuldats och odlats i det att övningar häri hållits vid må- nadsmötena. Av den tidigare omnämnda donationen an
slogs 1,000 mark för sångkören och lika mycket för musik
strävandena.
Under föreningens första levnadsår hade fråga väckts om bildandet av även en hornorkester. Detta förslag vann allas intresse. Länge dröjde det därför ej innan instrument an
skaffats, förnämligast genom frivilliga bidrag, och en orkester på 12 man kunde vidtaga med övningarna. Det är lätt att förstå, vilket arbete härpå nedlades, då man vet att flertalet ej ens kände noterna. Dock gick det förvånansvärt hastigt framåt och när folkfesten sommaren 1905 gick av stapeln, såg man sin stolthet i att ej behöva anlita andra musikkapell.
Nagu hade sin egen orkester, som arbetat sig upp till en fram
stående plats i raden av andra sådana. Under hela tiden var D:r Dahl dess ledare. Tyvärr måste också denna för i det närmaste två år sedan upplösas, i det dess medlemmar ej blevo bofasta här, utan som de flesta ungdomar i skären ständigt resa fram och åter.
»Nagu Ungdomsförenings ändamål är att väcka och uppehålla intresse för ädla strävanden och särskilt söka åstadkomma en sedlig förädling av ungdomsnöjena». Små
ningom har programmet utvidgats och upptager nu såväl ideella som rent praktiska strävanden, på detta sätt tagande en verksam del i de ungas utveckling och uppfostran. Att
höja ungdomen i både andligt och materielt avseende, att vidga dess blick, att stärka kärleken till modersmål, hembygd och fosterland samt a tt göra den möjligast motståndskraftig mot livets såväl stora som små vedermödor är ett arbete, som ej kan slutföras och heller aldrig bör lämnas utan rycka så många som möjligt med. Önskvärt vore att de ungas led uppblandades med äldre, i livet beprövade personer, som med sina råd och erfarenheter stode dem bi i deras kultu
rella strävanden.
E llen M örne.
t w v ; w -
OM NAGU KYRKA OCH DESS FORN
MINNEN.
D
e äldsta sägner som fortleva i våra bygder utgöras vanligen av legender rörande byggandet av ortens kyrka, i vilka övernaturliga makter antagas spela in hindrande eller beskyddande företaget. Sådana från skilda orter uppsamlade legender visa vanligen stor överensstämmelse, häntydande på gemensamt ursprung, medan dock i allmänhet i varje särskild bygd större eller mindre lokala variationer kunna antecknas.
Så berättar sägnen om Nagu kyrka att den ursprungligen för många hundra år sedan varit avsedd att byggas på Lill- landet å Wikom gårds mark. Grunden var redan lagd och man hade begynt med uppmurandet av väggarna. Men under natten förstördes alltid på oförklarligt sätt det som under föregående dag blivit uppbyggt. Då folket härav kun
de förstå att högre makter icke tilläto att kyrkan byggdes på denna plats, blev arbetet här slutligen avbrutet. Man var nu villrådig var kyrkan borde placeras till dess någon kom på den tanken att sätta en grundsten på en släde förspänd med ett par oxar och låta oxarna gå vart de ville. Man gjorde så och oxarna styrde genast kosan ned till sjön, varefter de över den tillfrusna fjärden förde stenen västerut till Storlandet, där de stannade på den plats där den nuvarande kyrkan står. Häri såg man en tydlig anvisning till att kyr
kan borde byggas just på detta ställe. Sedan arbetet här vidtagit, reste sig templet ovanligt hastigt, ty varje mor
gon då arbetarne kommo till byggnadsplatsen funno de med
förvåning att under natten tillkommit lika mycket som de under föregående dag byggt.
Gamla personer påstå sig på Wikom mark hava sett läm
ningar efter en grundmur, bildande tre sidor av en rektan
gel, men till största delen betäckta med grus och jord samt övervuxna med träd och buskar. Man förmodar att denna grundmur skulle härröra från den tillämnade kyrkan.
Det var under katolska tiden vanligt att kyrkor uppkal
lades antingen efter någon apostel eller något helgon, som då betraktades som ortens särskilda förespråkare och beskyd
dare. I överensstämmelse härmed uppgiver G. A. Halle- nius* att Nagu kyrka ursprungligen efter norska konungen Olof Haraldsson eller Olof den helige skulle kallats S:t Olofs- kyrkan. Orsaken skulle dels varit att Olof befrämjat kris
tendomens utbredande, dels den att han bekämpat sjörövar- ne på Östersjön.
När Nagu kyrka blivit byggd är icke med säkerhet känt, men enligt en å den större kyrkklockan förut befintlig in
skrift, varom mera längre fram, synes detta hava skett re
dan omkring år 1328. Detta överensstämmer även med bygg
nadsstilen, som låter förmoda att kyrkan är en av de äldsta i skärgården och tillkommit under förra hälften av 1300-talet, Den är av den gamla rektangulära typen, ända upp till ga
velrösten uppförd av stora oregelbundna gråstensblock, sak
nande såväl korkvadrat som absid. Dess yttre mått är 30,2 meter i längd, 16 meter i bredd och 7,72 i höjd; dess inre 26,70 i längd, 12,5 i bredd och 8,31 i höjd. Väggarnas tjo ck lek är således icke mindre än 1,75 meter.
Det branta yttertaket är täckt med tjärad spån. Över mitten av detsamma har fordom rest sig en smal, spetsig, 14,3 meter hög tornspira, liksom taket beklädd med spån samt upptill prydd med ett klot, över detta en vindflöjel i form av en tupp och överst ett kors. När tornspiran blivit uppsatt är icke med visshet känt, dock torde den hava till-
♦ W irtnoensis territorii mem orabilia D issertatio, Aboae 1738.
Nagu kyrka Amat. fo t o Q. D ahl
kommit omkring 200 år senare än kyrkan. Enligt en gam
mal folktradition skulle en av de förnämligare familjerna i socknen, som länge varit barnlös, men slutligen begåvats med en manlig arvinge i glädjen däröver låtit uppsätta kyr
kans tornspira. Enligt en annan sägen hade fordom en Nagu skeppare, då han lidit skeppsbrott och befann sig i livs- fara anropat Guds hjälp och lovat i händelse han bleve räddad på Nagu kyrkas tak till vägledning för andra sjöfa-
Am at. fo to G. D ahl
Nagu kyrka enligt en tavla frå n 1852
rande bygga en tornspira lika hög som skeppsmasten. Rädd
ningen kom och skepparen höll sitt löfte.
På 1880-talet befanns tornspiran i hög grad angripen av röta och då socknen icke ville vidkännas kostnaderna för dess remonterande, och spiran ej heller ansågs vara någon särdeles prydnad för kyrkan, beslöt man ingå till domka
pitlet med anhållan om tillstånd att nedtaga densamma.
Sedan ärendet kommunicerats med byggnadsöverstyrelsen och lotsstyrelsen, av vilka i synnerhet den senare myndig
heten gjorde invändningar, då tornspiran fortfarande an
sågs hava betydelse såsom sjömärke, erhölls efter en lång
varig skriftväxling tillståndet år 1887, varefter spiran föl
jande år nedtogs. I stället uppsattes vid vardera gaveln å takkammen ett med zinkplåt beklätt träkors, varigenom kyrkan erhöll sitt nuvarande yttre utseende.
Den yttre ornamentiken är särdeles enkel. A östra gaveln se vi ett stort av tegel inramat kors samt på ömse sidor om detsammas nedre del under tväramarna tre fönsterliknande blindnischer, upptill avslutade med rundbågar. A västra gaveln finna vi ett dylikt kors, nedtill omfattat av en smal snedvinklig upptill öppen ram. Under denna äro i en hori
sontal linie ställda nio cirkelrunda blindnischer. Nedanom dessa löper ett band av på kant ställda tegel.
Södra långväggen stödes i vardera hörnet av en grov strävpelare av gråsten.
På norra sidan av kyrkan västerom sakristian och fast- byggd vid denna finnes en lägre utbyggnad av gråsten känd under namnet »nykyrkan», vilken enligt traditionen och inventariiförteckningar fordom skall hava varit gravkor, medan intet är känt om de släkter den ursprungligen till
hört. Under senare tid har den blivit försedd med tvänne fönster, samt sluttande trägolv och bänkar.
Tvänne ingångar leda till kyrkan, den ena på södra sidan genom vapenhuset, den andra på västra gavelväggen utan förstuga. Under forntiden var det sed att männen inträdde genom den södra ingången och kvinnorna genom den västra.
Sedan kyrkan 1892 blev försedd med tre stycken ribb- ugnar, hava dubbeldörrar vid vardera ingången blivit insatta.
Om vi genom västra dörren inträda i kyrkan, se vi att den genom åtta, i tvänne rader ställda rektangulära tegel
pelare, är delad i tre skepp. Dessa pelare uppbära de i spets- bågsform av tegel synnerligen omsorgsfullt uppförda kors- valven. De ganska ojämna väggarna och pelarna äro liksom valven numera vitrappade, men i ett hörn av kyrkan å nedre delen av en valvbåge samt bakom orgelverket, där rapp
ningen på några små fläckar är avfallen, synas spår av må
lade ornamenter, hållna i matt rödbrun färgton.
Dagern infaller i kyrkan, utom ifrån nykyrkan genom 7 stycken höga fönster av vilka 6 äro utförda i rund- bågstil. Fyra av dessa äro på kyrkans södra sida, ett på norra sidan och ett något mindre på dess västra ovanom ingångs
dörren. Rutorna, omkring 35 cm höga och 20 cm breda äro infattade i träramar frän se
nare tid. Det största, så kal
lade korfönstret på mitten av östra gavelväggen är i spets- bågsform och genom smala grovhuggna vertikalt ställda kalkstensposter tredelat, och försett med små i bly infat
tade rutor.
Detta fönster har varit prytt av fyra medeltida glasmål
ningar. Överst en bild av den korsfäste, som dock gick förlorad under en stormig höstnatt 1867, då största delen av bilden blåste ned och krossades i små smulor. Endast en liten del av översta korsarmen återstod. I mitten var en om
kring 25 cm hög bild av madonnan med Jesusbarnet och på ömse sidor därom ungefär 75 cm höga bilder av S;t Olof ocb troligen S:t Erik. Om dessa bilder säges i Finskt Muceum 1910 h. 2.: >>De två konungabilderna äro från början av 1400- talet; de ha ännu mycket av gotik både i teckning och färg, den senare djupt glödande i de röda och blå dräkterna; men ansiktena och en del detaljer antyda den nya realistiska sti
len. De två bilderna äro nästan omvänt symmetriska, så att allt som är rött hos Olof är blått hos Erik och tvärtom.
i>:t O lof
— Madonnabilden är från början av 1500-talet; den är målad grått i grått, med något gult. R ä tt tydligt visar det sig här att förebilden varit ett träsnitt.»
För att rädda de övriga glasmålningarna från ett liknande öde har Antellska delegationen under flere år underhandlat om målningarnas inköp till statens samlingar, vilket slutli
gen lett därtill a tt Nagu församling 1909 överlåtit desamma till Historiska museet emot villkor att kopior av dem på delegationens bekostnad skulle uppsättas i kyrkans kor
fönster. Det mödosamma löstagandet av målningarna led
des av arkitekten C. Frankenhaeuser, varvid det visade sig att glasmålningarna knappt mera hängde ihop. Det var så
ledes hög tid att de blevo räddade. Kopiorna finnas numera även färdiga, utförda av S. Wuorio i Helsingfors, men äro då detta skrives ännu icke uppsatta.
Altaret är byggt av sten; altargolvet och kransen, som äro av trä, hava år 1873 blivit målade, det förra i ekfärg, den senare vit. På altaret finnes en likaledes
vitmålad med rött kläde och gula fransar beklädd bokhållare samt ett rött antependium med guldbro
derier och årtalet 1856. Altartav
lan, en kopia av Leonardo da Vin- cis Nattvarden är år 1850 målad av hovmålaren Robert Vilhelm Ek
man i Åbo och förärad av Kapten K. H. Finkenbergs arvingar, en
ligt den avlidnes förordning på sin dödsbädd. En annan äldre altartavla inom förgylld rikt ut
sirad ram, även den föreställan
de nattvardens instiftelse, dock synbarligen av ringa konstvärde, är skänkt till kyrkan av prosten Abraham Mjödh och finnes nu
mera i nykyrkan. Ovanför in- M adonnabild fr. Nagu kyrka
gången till denna hänger ett krusifix i träskulptur från katolska tiden, som uppgives fordom varit uppsatt ovan
om altaret.
Golvet i kyrkan är omkring altaret och å stora gången av så kallad gottländsk sten, men i bänkarna och övriga gångar
av trä. (I
Predikstolen på norra sidan invid andra pelaren ifrån al
taret är uppförd 1870 med av framlidne bonden Karl Blom
berg från Krok by genom testamente av år 1862 donerade medel. Dessförinnan hade samma plats under århundraden innehafts av en troligen urgammal predikstol, som ännu är i gått minne hos den äldre generationen i socknen. Den var hållen i blått med apostlabilder i brokiga dräkter målade i de grunda nischerna kring barrieren och trappuppgången samt betäckt av ett kupolformigt tak. Under begagnandet i sekler hade i synnerhet trapporna blivit slitna och brist
fälliga, varför man i början av 1860-talet begynte yrka på anskaffande av en ny predikstol. Några år innan den nu
varande byggdes inköptes först en äldre sådan från Catha
rina Lutherska svenska församling i Petrograd för 100 ru- bel. Den har blivit beskriven såsom Finlands, kanske värl
dens största predikstol och var rikt utsirad med oljemålnin
gar, talrika skulpterade bilder, solar och kors. Den var in
köpt obesett och visade sig vid framkomsten vara alltför stor för kyrkan, vårföre den aldrig kom därin, utan i stället såldes bit för bit på auktion. Under många år sågos fyra stora vitmålade pelare, vilka fordom tillhört denna predik
stol, stå såsom grindstolpar vid vägen, som från kyrkan leder mot Ernholm. »I lutande ställning» — säger E. Nervänder i S om m arresor i F in la n d — »tycktes de melankoliskt filosofera över osäkerheten av all jordisk storhet». Den nuvarande pre
dikstolen, levererad av spegelfabrikanten Westling i Åbo för 1,400 mark, är in- och utvändigt vitmålad med förgyllda lister och enkla ornamenter i gotiska motiv samt försedd med en med rött kläde överdragen bokhållare, tillkommen 1872 såsom gåva av en icke namngiven församlingsmedlem.
Orgelverket, förfärdigat år 1791 av direktör Olof Svahn i Stockholm, blev 1878 grundligt reparerat av orgelbygga
ren J . A. Zachariassen, samt försett med helt och hållet ny mekanism och nytt manual samt en obligatpedal upptagan
de 4 nya stämmor, varjämte en äldre trumpetstämma ut
byttes mot en ny. Stämmornas antal kom därigenom att utgöra 16. Abraham Mjödh berättar att redan länge dess
förinnan här funnits ett orgelharmonium eller »positiv» så
som sådana instrument vanligen fordom kallades, vilket enligt sägnen skulle härstammat ifrån Nådendals kloster.
Det torde hava funnits här åtminstone redan 1654, ty i kyrkans räkenskaper, som äro i behåll sedan 1655 är det detta år icke omnämnt, varemot 1656 är antecknat: »På orgor- nas avbetalning, som ähn tå Resterade lefwererades 80 Dr k. m.» Detta gamla orgelverk blev enligt ett kyrkostäm- moprotokoll av år 1790 för 600 Daler kopparmynt försålt till Yläne kapell.
Någon egen orgelnist synes socknen däremot till en bör
jan icke haft, såsom framgår av följande utdrag ur ett Pros- tevisitationsprotokoll av den 10 April 1698:
— »Emedan en Organist är af nöden som orgewärc- ket förstååhr och handterar a tt dhet icke förderfwas, sampt betienar församblingen vidh lägliga tijder; thy afsachtes och belefvades af närvarande Sochnes Adel, Kyrckiowärdar och Sexmän samt flere at Hr Daniel Litthon ifrån Korpo, som
mar och winter då han lägligen kan komma här emellan up- wachtar i Nagu hvar annan Söndagh sampt på annan Påsk och Pingst högtidh, men Juulehögtijden hälften widh hvar- dera kyrckian, så bewilliades honom af hvart Bondehemman 4 Sk. S. mynt åhrln, förutom det adelen och Civil Betiente efter discretion sig med honom a f s t ä m m a .---
Georg Prytz.»
Under 1700-talet äro flera personer i räkenskaperna nämnda som orgelnister i Nagu, men tjänsten tyckes även tidtals varit obesatt. Såsom exempel på vilka färdigheter
man fordom ansåg sig kunna fordra av en orgelnist må an
föras följande utdrag ur kyrkostämmoprotokollet av den 1 november 1 7 6 7 : --- — b e s lö ts---» at Ähreborne och Kånstförfarne Herr Holsten Erik Holstenius Som til försam- blingens myckna nöje nu i 2:ne Söndagar å rad ådagalagt sin färdighet i både vocal och instrumental musiqve, skulle blifva deras organist, och derjemte lära sig att bota och laga fönster på det socknen med förefallande behov hade någon glasmästare inom sig at t i l g å ---
Abrah. Miödh.»
Läktare finnas, en för orgelverket med ett par rader bän
kar framför detsamma samt en annan, i vinkel samman
byggd med den förra, längs en mindre del av kyrkans södra vägg. Den tillkom år 1769 och uppfördes på entreprenad av sockenskräddaren Petter Blöman emot 160 Dr kopparmynt i ett för allt. En tredje läktare, sannolikt den äldsta löper längs kyrkans norra vägg från östra gaveln till predikstols
pelaren. På skranket till den sistnämnda läktaren funnos fordom på blått botten bilder av Moses, Aron, Abraham, Isak och Jak ob samt 8 vapen, nämligen Rosensmidtska, Illeska, Boieska, Finkenbergska, Eijm ska samt tre stycken okända utmärkta med initialerna A: E:; F: S:; M: R:. Över vapnen var målad följande gemensamma skrift: )>De heder
värda F a m iliers vapen, som forntiden wist detta H E R R A N S H uus sin kärlek)).
Den 5 februari 1870 gjorde t. f. kyrkoherden M. Hult- man till kyrkostämman i Nagu följande fram ställning:---
»Emedan den nya predikstolen uti denna sockens moderkyr
ka är mycket vacker och kyrkan invändigt är besluten att vitlimmas nästkommande juni månad, så komma de gamla kyrkobänkarne och läktarne att allt för mycket bryta af, hvarför undertecknad Ordförande föreslog: att bänkarne böra målas med ekfärg och läktarne hvitmålas och förgyl
las till de delar de förut äro förgyllde». Härtill samtyckte församlingen tilläggande »att yttre sidan af chorläktaren, som är gammal och ful, borde göras ny innan målningen
försiggår». Även detta beslöts varefter målnings- och för- gyllningsarbetena överlätos åt målaren C. W. Olander och spegelfabrikanten J . Westling för tillsammans 1,850 mark.
Snickarearbetet beräknades till 200 å 300 mark. Sålunda gingo fornminnena på norra läktaren förlorade.
Ar 1874 skänkte Nagu församling till finska fornminnes
föreningen ett altarskåp, vars mitt visar Kristi korsfästelse och dörrarna bilder av de tolv apostlarna. På skåpets nedre del ses tvänne vapen samt helgonen Augustini, Gregorii, Ambrosii och Hieronymi bilder och insignier. Nederst fin
nes inskriften: t>Åhr E fter C hristi B örd 1642 H afw er Den E del och W älbördige lö n s R osen Schm idt T il D rucksholm och G rännäs G eneral Secr eter are Ö ffwer Storfurstendöm et F in - landh M edh B ägge C arelerne Och Å landh Gudz N am pn T il Ä hra Och S in Sochne K y rck ia s P riidn adh Latet R enovera Och F ö rn y ia D enna A ltartafla».
Ar 1894 beslöts att till historiska museet i Abo överlämna de fornsaker, som från kyrkan såsom obrukbara förflyttats på vinden. De bestodo dels av lämningar från den gamla predikstolen och läktaren, gamla träskulpturer, måhända delvis från Catharina församlings predikstol, träsniderier och järnbeslag från en gammal dörr, målningar på dörrarna från ett altarskåp, föreställande Kristus som dömes av Pilatus, en järnkrona, en dopfunt av trä m. m. Slutligen beslöts i december 1903 att till historiska museet i Helsing
fors överlämna en å orgelläktaren förvarad Nagu socken
fana av vitt sidentaft med socknens vapen som utgöres av en fisk och Carl X H :s av tvänne stående lejon hållna krönta namnschiffer samt nedtill årtalet 1712, allt omgivet av en lagerkrans. Duken var redan betydligt murken och i kanten sönderfallen. En avbildning av densamma inom glas och ram är upphängd å södra pelaren närmast altaret.
Bland inventarier, som ännu förvaras i Nagu kyrka mär
kes ett ur med slagverk, som ursprungligen prytt orgelver
kets fasad och är tillverkat i Stockholm 1791. Det renove
rades och försågs med nytt skåp år 1873 och står nu mot
kyrkans östra vägg på norra sidan om altaret. Vidare fin
nas fem stycken ljuskronor av messing eller brons utan inskriptioner, av vilka en — i sakristian — är förärad av godsägaren G. A. Finkenberg samt en år 1849 av skeppa
reänkan M. C. Holmberg ävensom en kristall ljuskrona, förärade 1890 av kaptenskan Maria Charlotta Björkholm.
Kyrkans silver utgöres enligt inventarieförteckningen av:
En innantill förgylld kalk med helt och hållet förgylld paten, vägande tillsammans 46 lod.
En silverkanna, inuti förgylld, vägande 102 lod, med in
skription; »Skänkt till Nagu kyrka år 1689 af Borgaren välaktade Olof Larsson och dess hustru Ingeborg Larsd:r», sedan omgjord 1825 av guldsmeden Karlborg i Abo med tillsats av en mindre kalk och paten.
En silverkanna vägande utan handtag, som är av trä, 62 lod samt med handtaget 72 lod, försedd med följande inskription: »Förärad till Nagu kyrka af Hofrätts Rådet och Riddaren Christian Avellan, som afled å Nagu prestgård den 19 Augusti 1848».
2 stycken vinkannor, inuti förgyllda, förfärdigade i Åbo 1857 av 0 . Lundgren, vägande tillsammans 366 lod.
2 stycken mindre, inuti förgyllda kalkar med patener.
En oblatask av drivet arbete, locket märkt med »Petrus Stigh och Anna Muur.»*
En förgylld brisk (spänne), utan torn, med inskriptionen
»Ingrid Larsd:r».
En oblatask av drivet arbete, inuti förgylld, förfärdigad i Lovisa av Tiander 1838, vägande 24 1°^.
En oblatask med lock, förfärdigad år 1862 av guldsme
den H. I. Törnroth i Åbo, vägande 80 lod. En vinsil.
Sakristian på norra sidan om kyrkan, sannolikt uppförd samtidigt med denna, är 5,94 meter lång och 5,34 meter bred, försedd med stengolv och korsvalv samt dubbla dörrar, den inre beslagen med järnplåt, ävensom källare med i gol-
Förärad av inspektören på Torsundh Petrus Stigh år 1667.
vet anbringad lucka. Den är vidare försedd med tegelkakel
ugn samt tvänne fönster, skyddade av dubbla järngaller.
Utom några enkla stolar, bord och bänkar innehåller sakris
tian en talarestol, tvänne skåp för altarkläder m. m. samt en kassakista, beslagen innan och utan med järnstänger och plåtar samt försedd med tre fasta lås. Även förvaras i sak
ristian ett timglas med förgyllningar och inskrifterna: »Na gu kyrka tillhörig», »Jonas Österman 1744», samt
»At alt med tiden lider Det visar detta glas.
Tills vi som de omsider Bli stoft och gå i kras.»
På en sida är inskriften till oläslighet utplånad.
I vapenhuset äro uppställda tvänne stora med järnkram- por vid väggen fästade gravhällar av gotlänsk sten som törut betäckt gravar under kyrkans golv. Den ena, som legat över en grav vid kyrkans södra dörr, bär inskriften:
M ATTS A N D ER SSO N ifrån Pietal f. 1720, död 1716/8 85.
Å den andra, som haft sin plats framför altaret, är in
skriften till stor del utplånad, dock kan ännu läsas följande:
DENNA S T E N T I L L H Ö R E R P E H R HANSSON t 1711.
Ehuru under senare hälften av 1700-talet såväl från en
skilda personer som myndigheter protester begynt höjas emot begravandet uti kyrkor, bibehölls dock denna sed i Nagu nästan till århundradets slut, huvudsakligen på grund
av den betydande inkomst, som därigenom tillflöt kyrkan.
Under medlet av 1600-talet hade avgiften, enligt vad kyrko- räkenskaperna utvisa, utgjort efter gravens beskaffenhet från 8 till 12 Dr km, men 100 år senare hade priset stegrats så att för en grävd grav rymmande 4 lik, i vilken kistorna nedsänktes med lister, betalades 120 Dr km, men för en murad grav med trappor 180 Dr km. Till vidare belysande av förhållandena under denna tid må anföras följande ut
drag ur protokollet, hållet vid allmän sockenstämma den 17 april 1768:
---»Probsten för sin del fant denna utväg för kyrkan till medels vinnande, till en ny orgelstämma, som til sångens reglerande i Församlingen finnes oumgängelig, vara mehra indrägtig, at allenast för grafvar utan trappor betalas i stället för vanlig gravöpning årligen 1 Dr 16 Sk. K:m t och för grafvar med trappor 2 Dr 8 Sk. K:m t, och dermed undgås sedan at betala mehr, när grafven wärkeligen öpnas, än den inkomst kyrkan af sin mull här tils haft. Grafägarena warda allenast förplichtade, at hålla sina grafvar wäl täpta och tilslutne, at icke församblingen må besväras med stank af lik, som här intils af grunda grafvar icke varit möjeligt at förekomma, då liqwäl Kongl. förordningar tydeligen påbiuda at grafvarne både i kyrcka och kyrckogård skola vara 3 alnar djupa. Och at vinna en tilbörlig ändring i denna osed wille församblingen wed detta tilfälle äfven utlåta sig, huru mycket den bör plichta, som om bemälte ordnings hållande i Guds huus, med sina dödas begrafvande icke hål
ler wård, och den plichten bör straxt utan widare omgångar, oförnekligen antingen ärläggas af öfverträdaren, eller war
da af kyrckones sexmän utsökt.
Församblingen beslöt at i Nykyrkan, skola få gjöras så många grafvar, som tilfälle där är, och at graföpningen be
talas af grafägarena årligen emot qvittence, med antingen 1 Dr 16 Sk. K:mt eller och 2 Dr 8 Sk. K :m t alt efter graf- varnes ofvan förmälte beskaffenhet, hvilcka ej få vara större på bredden än at 2:ne lik väl rymmas med hvarandra. Och
at förekomma likstank framdeles, så kom församblingen så öfverens, at den som gräfver grundare graf än 3 alnar, skal därföre plichta til kyrkan 6 Dr K:m t, och lika fult vara skyldig at gräfva sine lik djupare. Häruppå skal klocka
ren hafva inseende, och om det skulle af honom försummas, bör han därföre äfven plichta fjärdedelen emot den som låter begrafva liket, samt då hjelpa til at liken komma så djupt som Kongl. förordningar föreskrifva. Men at få bygga sig grafvar i Nykyrckan hafva sig anmält Herr Lieutnanten Gabriel Hagelberg ifrån Prostvik, Rusthållaren och Näm- demannen i Dalckarby Eric Ericsson samt nämdemannen i Simonby öfvergård Hinric Mattsson; På grafvarne beslöts at för ägarenas säkerhets skul, köpebref på tilbörligt Charta Sigillata skulle utlösas, underskrifvit af församblingens Probst och Kyrcko Råd.»
Nagu kyrka har åtskilliga gånger genomgått omfattande reparationer. Den första remont varom meddelas i skrift
liga urkunder egde rum redan på 1500-talet enligt vad föl
jande brev av Konung Johan , daterat 9 oktober 1581 upp
lyser:
»Johan then Tridie etc.
Wij late tigh förstå Jören Olsson att wåre undersåter som äre boandes i Nagu Sochnne i tin befalningh hafve besöchtt oss medh theres budh och ödmiukeligen gifuit tilkenne, a tt theras Sochnne Kyrckio är mijkit förfallenn Och för then skuld ödhmiukeligen begärat någon hielp till samma kyrckas förbijgningh och reformeringh, hvilken theres begäran wij hafue nådi:t ansett och effterlatidt them till hielp 2 pundh Spannemoll af Tienden, som i för:ne Sochn i Ähår blifue kan, Befale tigh för then skuld här med tu later them samme Spannmoll bekomme, enär the ther opå får- dre, Samaledes skall tu och late them på någon tijdh blifue förskonade med Borgeleger och om lagz gästninger Effter the äre boandes när wid Skipzleden och hafue stoor tilsöch- ningh bode af wåre tienare och andre som ther af och an förrese. Ther tu hafuer tigh efter rätta. Skrifuet på wårt
Konunghe Slott Stockholm then 9 Octobris Anno etc. 81.
Wdi wår Reghementz tijd på thz Fiorttonde.»
Är 1663 belädes taket av kyrkan på södra sidan och va
penhuset med ny spån samt tjärades för en kostnad av 65 Dr kmt. År 1664 inköptes nya fönster för 71 Dr 16 Sk.
kmt. Glasmästarens arvode för insättning av 41 rutor ut
gjorde 2 Dr 18 Sk. För tenn och bly är 1 räkenskaperna upp
tagen en post om 16 Sk. Följande år utbetalades för målning av fönstren 54 Dr 16 Sk.
År 1666 företogs åter en större remont, varvid kyrkan bland annat »plåstrades och hvijtlimmades uthan till».
Kostnaden synes hava stigit till omkring 250 Dr k:mt, varav »Högbetrodd Herr Inspectoren Petrus Stigh på sin Principals den Wälborne Herrn Rosencrantz till Torsundh vägnar förährt och lefwererat 100 Dr k:mt». År 1699 repa
rerades återstoden av kyrktaket och vitlimmades kyrkan invändigt. Under 1700-talet finnas som oftast i räkenska
perna upptagna poster för reparation och tjärning av kyrk
taket.- Är 1746 synes det gamla orgelverket genomgått en grundlig remont, för vilken orgelnisten Carl Lenning från Abo uppbar 896 Dr kmt. E tt par senare företagna kyrko- remonter hava redan i det föregående blivit berörda.
Såsom av bilden, föreställande Nagu kyrka 1852, framgår, var kyrkan i forna tider omgiven av en ganska obetydlig kyrkogård, inhägnad av en med spåntak täckt gråstensmur.
Tvänne stora välvda portar eller »stigluckor», även de täck ta av spåntak, ledde in till densamma, den ena på södra sidan, synlig på bilden i vänstra hörnet, den andra tillkom
men 1767 på västra sidan, mitt för kyrkodörren. Under längesen förgångna tider, då socknens befolkning utgjorde omkring hälften av den nuvarande och då var och en, som därtill hade råd, ville finna sin sista viloplats bäddad inom kyrkans murar, torde denna lilla begravningsplats, enligt en inventarieförteckning utgörande 5 7 4 j
/2
kv. famnar, varit fullt tillräcklig. Men sedan vid 1700-talets slut begravandet inom kyrkan upphört, blevo utvidgningar snart
nödvändiga. Den första företogs 1858 åt öster, den andra 1890 åt söder, då tillika porten åt detta håll borttogs samt den sista år 1914 åt norr. Fem ingångar leda nu till kyrko
gården, två från väster, två från öster och en från hörnet i nordväst. Om vi ännu en gång kasta en blick på den gam
la kyrkbilden, se vi tre av sten uppförda familjegravar vid östra sidan av ringmuren. Den i sydligaste hörnet, av vilken på bilden blott taket är synligt uppgives av gamla personer enligt traditionen hava tillhört familjen Salonius. Såsom förfallen raserades den vid utvidgningen 1858. Samma öde övergick den mittersta i muren inbyggda, vars ägare icke ens äro kända. Den i nordvästra hörnet synliga, som förmodas fordom hava tillhört släkten Laurbeck å Druckis, kvarstår, ehuru i ganska förfallet skick och har under åtskil
liga årtionden gjort tjänst som benhus.
En större gravbyggnad, som tillhört af Schultenska, Finkenbergska och Miödhska familjerna, finnes norr om kyrkan. Den består av en i jorden nedsänkt större murad grav med tegelvalv och en överbyggnad, även av sten. Ar 1911 överlämnade kommunalrådet J . J . Fogelberg och hans maka, född Finkenberg å samtliga ägares vägnar denna byggnad till Nagu socken att användas såsom jordfäst
nings- och bisättningskapell. Dessförinnan hade gravbygg
naden blivit grundligt reparerad och försatt i ett tilltalande skick. I likkällaren, som vid denna restaurering även under
söktes, befunnos 35 personer vara begravna. Ä 10 kistor voro namnplåtarna dock så rostade att inskriften icke kunde tydas, men efter de 25 som ännu voro läsliga uppsattes i den övre salen lika många messingstavlor, upptagande de avlidnas namn, samhällsställning, födelse- och dödsår.
Slutligen finnes vid västra sidan av kyrkogårdsmuren — före senaste utvidgning i nordvästra hörnet, inbyggd i den
samma — en gråstensbyggnad till storlek och utseende full
komligt överensstämmande med Laurbeckska familjegraven, men vars såväl ålder som ursprungliga bestämmelse äro
fullkomligt okända. Under mera än hundra år har dock denna byggnad blivit använd som bisättningsrum.
Den rödmålade klockstapeln av trä är uppförd på ett berg nordväst om kyrkan i dess närhet. Den består av en fyr
kantig nedre del omfattande 12,7 kv. meter i vidd samt 4,16 meter i höjd med ett starkt sluttande spåntäckt tak, över vars mitt reser sig ett åttkantigt torn av korsvirke, brädbeklätt och med stora luckor på varje sida samt täckt av hjelmtak, som fordom varit spånbeklätt men sedan ett tiotal år är beslaget med galvaniserad plåt. Tornet avslutas med en mindre med vindflöjel utrustad spira. Hela höjden från marken till spirans spets är 1 5 j4 meter. Är 1870 för
klarades vid sockenstämma klockstapeln vara så bristfäl
lig att »den snart kullstjelper om den ej repareras», på grund varav 1872 grundlig remont företogs.
I denna klockstapel äro uppsatta tvänne klockor, av vil
ka den större blev omgjuten 1784, då den fick följande in
skription: »Jag glädes i det mig sagt är, vi skola gå i Herrans hus. Ps. 122; Kommen, låter oss tillbedja och knäböja och nederfalla för Herranom then oss gjordt hafwer. Ps. 95 v.
6. Guten i Stockholm af Joh . J a c . Mårtensson 1784.» Vid denna omgjutning användes metallen av en gammal klocka som under århundraden innehaft samma plats i denna klockstapel till dess den genom en ringares vårdslöshet blev spräckt. Dessförinnan hade dock den gamla med munkstil utförda latinska inskriften blivit avtecknad och kommente
rad av Johannes Gustavi Salonius, sedermera kyrkoherde å Sjählö, i ett manuskript av år 1735. Salonii teckning in
går såsom bilaga i Abraham Miödhs avhandling om Nagu socken i kopparstick, efter vilket vidstående reproduktion utförts. Enligt denna inskrift skulle klockan »till H errens ära blivit gjuten av H enricus för N agu ( n a u ) försam lin g år 1328». Om denna tolkning är riktig synes det med allt skäl kunna antagas att även kyrkan blivit byggd ungefär vid samma tid.
Den mindre klockan, som säkerligen är mycket gammal, 3
3möommi ? I:|otiorf ? r u ?rura?
)3fnt|m ricu?puö('r jpuljF?
ö m ä U M ö m ? r ? u i h c ? i r 2ä
PYTCHEtiLiHtreKOHnoroc
^ n O F O T C m O H H lilO C C E ^ L
rei§ L \Å ricHH Fot opo^inO/H/i f n g i
HHOF f J ^ N H C f/ie C Ä g ilH /lU C T
*Ä ? li,M t U Å k E 0 W / t lN H C l“ O
TlnkiKLocKeH^xEKTcrg t 4 ^CK) i
KLOCKINSKRIFTERNA.
Upptill den större klockans gam la inskrift, nedtill den mindre klockans.
ehuru intet årtal angiver när den blivit gjuten, bär inskrift på slavonska språket, även å vidstående plansch återgiven.
Denna inskrift blev enligt Abr. Miödh redan i början av 1700- talet översatt till latinet av Simon Lindheim och omkring hundra år senare av Eric Gust. Ehrström, men dessa över
sättningar äro i flere punkter skiljaktiga. Enligt Ehrströms översättning,* som förefaller klarare, skulle inskriften på svenska lyda sålunda. »Åt Guds obefläckade moders försam
ling Maseja är denna klocka genom Guds nåd för Christi förherrligande och förkunnande gjuten på befallning, som å egna och deras föräldrars vägnar givits av Guds tjänare Johannes Eustachii son Kadief och hans hustru Tatiana.
4 Pud.» På grund av den slavonska inskriften och den i pud utsatta vikten förmodar Miödh att klockan ursprungligen tillhört en ort där grekisk-katolska religionen varit härskande, och att den någon gång blivit tagen som krigsbyte och slutligen hamnat här. Mindre övertygande förefaller Miödhs antagan
de att klockans första hemort på grund av någon likhet mel
lan Maseja och namnen på vissa estländska gods skulle vara att söka i någon liten fordom grekisk-katolsk by i Estland.
Klockans vikt, enligt inskriften 4 pud, skulle motsvara ungefär 6 5 % kilo, men enligt ett manuskript av J . G. Salo
nius (De Paroecia Nagu) skulle dess vikt vara i det närmaste dubbelt så stor eller 15 lispund (128 kilo).
Sedan jag härmed i korthet redogjort för Nagu kyrkas historia och de fornminnen som finnas eller funnits i den
samma, får jag till Herr Kyrkoherden J . Nordqvist uttala min tacksamhet för den beredvillighet varmed han ställt åtskilliga i kyrkans arkiv befintliga handlingar till min tjänst, utan vilket vänliga tillmötesgående denna redogörelse icke kunnat komma till stånd. A rthur D ahl.
* På latin av följande lydelse: In Masejensem purissimae Dei M at
ris Ecclesiam , pro parentibus suis et pro se, servo Dei, fusa haec cam pana, per gratiam divinam, et jussu servi Dei Johannis Eustachii filii Kadievi et dominae ejus Tatianae, in resurrectionem Christi et annuntiationem. 4 Pud.
LITTERATUR.
Abraham Miödh: Dissertatio academ ica descriptionem sistens histori- amque Paroeciae Nagu. Aboae 1819.
J . Sjöros: M uinaismuistoja Mynämäen kihlakunnasta. (F . fornm in
nesföreningens tidskr. B V I II .) H:fors 1887.
G. A. Hallertius: W irmoensis territorii memorabiiia. I <S II Aboae 1738 & 1741.
K . G. Leinberg: Handlingar rörande finska kyrkan och prästerskapet 3 saml. H:fors 1898.
Johannes Gustavi Salonius: De paroecia Nagu. M anuskript 1735.
O. /. Colliander: Suomen kirkon paimenm uisto. Helsinki 1909.
E. N. (ervander): Sommarresor i Finland. H:fors 1872.
Otto Jan se: E tt bidrag till de oornerade granitkyrkornas åldersbestäm - melse (Sv. fornminnesföreningens tidskr. X I I ) .
Finskt Museum årg. 1912 h. 2. Fönsterm ålningar i Nagu kyrka.
Biskops och prostevisitationsprotokoller.
Kyrkostäm m oprotokoller.
Nagu kyrkas räkenskaper från år 1655.
Inventariiförteckningar m. m. i Nagu kyrkas arkiv.
Nötö kyrka
T, ^ Amat. fo t o Q. D ah l
Vy frå n Bredviken
NAGU SOCKENS LÄGE OCH NATUR.
N
^ågra mil sydväst från Äbo ligger Nagu skärgårdssoc- ken. Den är ganska vidsträckt i synnerhet i riktningen norr och söder och skiljes från Rimlto-landen i norr av Ominaisfjärden och Erstan. 1 öster går grän
sen över vatten, som skilja socknen från Pargas, och i syd
ost gränsar Nagu till Gullkronafjärden samt i söder till Östersjön. Västerut sträcker sig en rad fjärdar och sund, som utgöra gräns mot Korpo.
De talrika grupper av oregelbundet kringströdda öar, holmar och skär, vilka tillhöra Nagu, upptaga en yta av om
kring 219 km^. Störst bland dessa öar äro Storlandet och Lillandet. Något avskiljt i norr ligger Innamo-landet. Norr och söder om Lillandet finnas dessutom flera betydande öar, såsom Sjählö, Haverö och Käldö i norr samt Biskopsö, Hög
sar, Kirjais, Sommarö, Pensar och Sandö i söder. Längre ut i Östersjön ligga Berghamn och Nötö med flera. Alla dessa öar äro i allmänhet mycket kuperade och rika på berg, vilka ofta nå en höjd av 30 till 50 meter över havet. Märk
liga berg på storlandet äro Klockberget med sina grottor och Vargberget, därifrån man har utsikt över Östersjön. I
Nöto fo lkskola
den yttre skärgården äro holmarna dock merendels låga och bestå mest av skoglösa av havsvågen mjukt avrundade, släta klippor. Längre inåt uppträda även större holmar med dels tvärbranta, dels sluttande bergstränder, dels mindre starkt sluttande sten- och sandstränder. Huru fängslan
de äro icke de tavlor, som här upprulla sig för åskådarens öga: glittrande böljor mellan solbelysta holmar och klippor så långt ögat kan se — eller möjligen ett vredgat, brusande hav, som piskar skären. De större öarna äro likaledes höga.
I synnerhet upptages det inre av Storlandet av ganska vid
sträckta berg, åtskiljda av merendels sanka dalgångar, av vilka flere äro så djupa, att vatten samlats där i större mängd bildande träsk. Likväl upptages också en betydande del av dem av odlingsbar mark, men företrädesvis är det på strand
sluttningarna och i vikbottnarna som den förnämsta åker
jorden finnes. På Lillandet och de söderom detta liggande öarna är förhållandet ungefär detsamma, blott att bergen här äro något lägre och marken överhuvudtaget jämnare.
Undantag utgöra dock Biskopsö och Högsar, ty här finnas ganska höga berg, såsom »Högsar smörasken», en egendom
lig ovalformig bergstopp. Den nordligaste delen av skärgår
den, nämligen Sjählö, Käldö och Haverö landen, är måhän
da den vackraste. Här äro holmarna mycket höga och bran
ta; sunden däremot smala, men djupa. Dessa många holmar, vilka liksom uppstiga ur havet, giva trakten en säregen skön
het. Dess natur är storslagen och mäktig. Särskilt gripes man därav under vackra, lugna sommarkvällar, då solen sjunkit och sjön lägger sig till ro inunder dessa höga, beskyd
dande berg.
Det är Östersjöns vatten, som sköljer Nagu landen. Det
ta är klart och genomskinligt, så att man ser botten på täm ligen stora djup. Vattendragen utgöras av otaliga sund, större och mindre fjärdar samt långt inträngande vikar. 1
, , , . „ , Amat. fo t o Q. D a h l
Vy frå n Korssundet
Storlandet inskjuta icke mindre än sex sådana, nämligen två från väster och fyra från öster. Flerstädes äro dessa blott ett par stenkast breda och på något ställe till och med sma
lare samt två å fyra kilometer långa. Möviken, som tager sin början invid kyrkan, står också i förbindelse med den nära invid liggande Bredviken genom det vackra Korssun
det. — Men även i det inre av öarna finnas, såsom redan nämnts vattensamlingar eller träsk. Storlandet ensamt har icke mindre än femton sådana, av vilka dock ett par tre äro igenvuxna av vass och så gott som uttorkade under somma
ren. Även på Lillandet finnas träsk, i synnerhet må nämnas
ett särskilt stort, Vikomträsket. Vattenståndet i dessa regleras genom diken, som leda ut i vikarna. Naturliga öar eller bäckar finnas icke.
På de ställen, där stränderna äro låga, kan man iakttaga, huru dessa småningom höja sig. Havet drager sig tillbaka, de grunda vikarna och sunden torka ut, och de närmaste holmarna växa ihop med de större landen. Där de gamla minnas sig ha rott i sin barndom, kan man mångenstädes nu gå torrskodd. Som exempel må nämnas Norrsundet i Finby, vilket för en mannaålder tillbaka var ett med små farkoster farbart sund, men som numera är torrt till en betydande del också vid höga vattenstånd. Även kärr och träsk torka så småningom ut. Bördiga ängar utbreda sig nu, där fordom fanns vatten.
Den fasta berggrunden i Nagu härstammar i likhet med det övriga Finland från den äldsta av alla geologiska forma
tioner och utgöres således av yngre graniter och gneisgrani- ter. På några ställen förekomma dock även skiffriga gneiser, såsom i västra delen av Lillandet samt å några ställen i östra, norra och sydvästra Storlandet. Dälderna mellan bergen utfyllas nästan uteslutande av morängrus, som avlagrats under och efter istiden eller kvartärperioden. Från samma tid härstammar också det lerbälte, som i ungefär nordväst—
sydostlig riktning genomdrager mellersta Lillandet. Även sanden uppträder flerstädes. Rikligast förekommer den på Sandö. Här och var täckas likväl dessa lager av de yngsta bildningarna eller torv och mylla, såsom fallet är i de uttor
kade kärren och träsken.
Klimatet röner inflytande av Östersjöns närhet och är mildare än annorstädes i vårt land, om Åland undantages.
E tt kvarliggande snötäcke bildas först i slutet av december eller början av januari, och då isbeläggas vanligen också de inre vikarna och sunden. Februari är den kallaste månaden, och oftast då eller också i mars ligger snön djupast. Men redan i medlet av april är marken åter bar och i slutet av samma månad äro vattnen isfria. Dock är detta beroende
på den föregående vinterns väderleks- och snöförhållanden.
Maj och början av juni äro oftast kaha och torra, vilket be
ror på övervägande sydvästliga vindar denna tid. Först i juli når sommarvärmen sin höjdpunkt. Sällan, nästan al
drig inträffa nattfroster under den tid, de äro farliga för skör
den. Denna försiggår förnämligast i augusti. I september börja åter löven gulna och ömtåligare växter dö. Hösten är jämförelsevis varm, men stormig och regnig. Utom av det tilltagande mörkret fördystras denna tid av tunga moln
massor, vilka i synnerhet under oktober månad formligen hopa sig, varför nederbörden då också är störst. November och december ha dock ömsom klara dagar och frostnätter, så att luften då redan är något lättare. Så gör vintern åter
igen sitt intåg.
På grund av det milda klimatet är växtligheten i allmänhet yppig. Klipporna längst ute i havet sakna dock sådan.
Men redan de större holmarna med djupare inträngande vi
kar, vars sandstränder blivit gödda av uppkastad tång, visa ej sällan riklig vegetation av havsstrandsväxter samt någon nödvuxen rönn eller al. Särskilt prydlig är den på flere ställen i yttre skären i manshöga bestånd växande strand
kålen. Talrika kretsande måsar, trutar och tärnor giva liv åt det hela, och karaktäristiska för havsbandet äro även ej- dern, grisslan och allan samt längre inåt prackan, svärtan och skraken. Utmärkande för vattenvegetationen är åter brun
tången, varav lösryckta delar ofta i massor flyta omkring.
Utom de vanliga fiskarterna ‘ förtjäna nämnas flundran, simpan och torsken. — På de större öarna och holmarna är trädvegetationen Finlands allmänna, men stundom påträf
fas även ask och vildapel. Hasseln förekommer rikligt och ekar växa också här och var. Marken beklädes av risväxter, de vanliga skogsbären och örter av många slag. Naturen är härlig. Holmarnas stränder kransas av ett klibbalsbälte och bakom detta vidtager den mörka något dystra barr
skogen, men inne i vikarna möter ögat leende lövskogar omväxlande med böljande åkerfält och någon rödmålad
stuga. I vassen vid stranden kan man få se nötboskapen beta och vid en lada 1 en trädesåker fåren söka skugga i sommar
hettan. Djurvärlden visar här inga egendomligheter. Dock göra älgarna numera täta påhälsningar, ofta flera tillsam
mans, varför de kunna göra stor skada på åkerfälten. Där odlar bonden våra vanliga jordbruksprodukter, även vete.
Också förtjäna trädgårdsalstren omnämnas. Ensamt Matt
näs by på sex gårdar har inemot tusen fruktträd och så har nästan varje hem sin egen köksträdgård.
Tor Lindqvist.
Vy från Möviken Amat. fo t o O. D ahl
I t
L.▲4
FOLKSEDER OCH BRUK UNDER FORNA TIDER I NAGU.
F
förhållandena här såväl som å andra orter, ha under senare tider undergått stora förändringar, vårföre det torde vara på sin plats att göra några anteckningar och sålunda försöka åstadkomma en liten axplockning från fars och farfars tid.
Meningen med denna uppsats är dock icke att lämna en helgjuten bild från det eller det tidevarvet, utan helt enkelt nedskrivandet av några av de gamlas minnen och iakt
tagelser.
Enkelhet i seder, tarvlighet i mat och dryck ävensom flit och ihärdighet i arbetet, synes ha varit utmärkande drag hos de forna Naguborna. Det patriarkaliska förhållande,
som säges ha varit rå
dande mellan tjänare och husbondfolk i de gamla bondhemmen är numera svårt a tt rik
tigt förstå. Likaså den mången gång överdri
vet stränga husagan,då skick och fason inplan- tades med björkris och katekesens bud inlärdes under gråt och tårar.
Amat. foto a. Dahl Men Säkert är — att Ernholms gam la gårdsbyggning husbondfolkets råd OCh
