Inverkan av relativ positionering inom branschen

Leary och Roberts (2014) dokumenterade att det härmande beteendet huvudsakligen återfanns bland små, olönsamma bolag, och mera finansiellt bundna företag.

Författarna fann att de både mindre och mindre lönsamma bolagen hade en kraftigare tendens att se upp till sina branschmässiga ledare, medan de större och lönsammare bolagen inte visades vara beroende av de tidigare nämnda. Avhandlingen finner liksom författarna mycket svaga samband mellan de ledande spelarna och de relativt sett sämre presterande branschkonkurrenterna. I samband med denna segmentering visar de egna bolagsspecifika kontrollvariablerna allt viktigare. Denna modell är den enda som uppvisar statistiskt signifikant samband för alla de bolagsspecifika kontrollvariablerna och den beroende variabeln. Dessa resultat faller i sig även i linje med vad de olika beteendemässiga ideologierna kunde föreslå, att det endast är de relativt sätt mindre informerade företagsledarna som kunde ha en tendens av att härma mera framgångsrika och informerade bolag.

I motsats till det tidigare nämnda, finner vi inte vid första åsyn i studien lika entydiga bevis för de eftersläpande bolagens tendens att härma sina branschledare. Sambandet mellan bolagens totala skuldsättningar kan inte förklaras signifikant i de huvudsakliga modellerna, där både den förklarande och beroende variabeln har samma definition på skuldsättning. En intressant iakttagelse kan dock för det första göras beträffande sambandet mellan de eftersläpande målföretagens total bokförda skuldsättning och de ledande konkurrenternas LS/BV –förhållanden. En ökning i de ledande bolagens LS/BV(jb) kan associeras med en senare minskning i både de eftersläpande målföretagens totala bokförda skuldsättning och deras LS/BV -förhållande. Vad detta

indikerar på är att då de ledande företagen ett år tidigare har valt att öka på sina långfristiga skulder, har de eftersläpande bolagen däremot valt att minska på sin skuldsättning ett år senare, och vice versa. Hur kunde detta fenomen då förklaras?

Ifall vi tänker ett steg vidare och accepterar att dynamiken inte är lika entydig som man gärna kunde förvänta sig, finner vi ett antal förklaringar till det dokumenterade beteendet, som i grund och botten är mycket naturliga och även kan förankras i näringslivet.

En tänkbar lösning återfinns därmed eventuellt i naturen av kapitalmarknaderna och i företagsledarnas risk-aversion. Låt oss anta att de ledande bolagen representerar en grupp med betydligt bättre förutsättningar att bli beviljade långa lån, dessutom till en betydligt lägre lånekostnad. De ledande bolagen har potentiellt samtidigt en större vilja att lyfta det externa kapitalet, eftersom de kan förväntas besitta värdefull information om lukrativa investeringar, och dessutom vara mindre risk-aversa gentemot den risken dessa investeringar kommer med. Riktigt små och olönsamma bolag har först och främst mycket svårare att överhuvudtaget kunna lyfta långfristigt, externt kapital.

Kredit-institutioner är naturligtvis medvetna om de hypotetiskt svåra förhållandena som råder bland dessa bolag. Samtidigt vet företagsledarna bland de eftersläntrande bolagen att den minst attraktiva situationen man vill finna sig i är en svår marknad komponerad med en tungt skuldsatt balansräkning. Eftersom förhållandet mellan de ledande bolagens LS/BV(jb) och tre av de fyra alternativa definitionerna på målföretagets skuldsättning ett år senare både är negativt och statistiskt signifikant, kunde man tolka det som att de målföretagsspecifika verksamhetsförknippade utmaningarna väger tyngre än en vilja att blint härma de ledande bolagens ageranden.

Denna tankeställning stöds även av det statistiskt signifikanta, negativa förhållandet mellan de ledande bolagens capex(jb) och målföretagens skuldsättningsgrad. Högre investeringar bland de ledande företagen associeras med en lägre skuldsättning bland de eftersläntrande målföretagen, samtidigt som den egna målföretagsspecifika kontrollvariabeln capex(mf) inte uppvisar något statistiskt signifikant samband.

Trots att inte en förändring i de ledande jämförelsebolagens totala skuldsättningar ett år tidigare kan associeras med en förändring i de eftersläntrande bolagens motsvarande mått ett år senare, visar sig dessutom förhållandet mellan de ledande bolagens BV SSG(jb) och målföretagens LS/BV positivt och statistiskt signifikant. Hur kan vi då tolka detta? Även detta samband kan resoneras bottna sig i ett mycket naturligt mönster. Om vi antar att de tidigare diskuterade sambandet representerar ett beteende

bland branschbolagen under förhållandevis sämre tider, där endast de ledande bolagen har möjligheten och mage för att ta på sig risken beträffande nyinvesteringar, kan vi nu gå vidare till att förknippade det positiva dokumenterade sambandet till förhållandevis makroekonomiska uppgångar. Resultaten tyder på att en höjning i de ledande konkurrenternas totala skuldsättning kan associeras med en höjning i de eftersläpande branschbolagens LS/BV –förhållande, trots att inte förhållandet BV SSG(jb) – BV SSG(mf) kan förklaras statistiskt signifikant. Vad detta närmare beskrivet betyder är att en ökning i de ledande bolagens totala skulder till bolagens bokförda värden, leder till en ökning i de långfristiga, räntebärande skulderna dividerat med totalt bokfört värde bland de eftersläpande konkurrenterna. Ifall vi alltså antar att detta statistiska samband bottnar sig i observationer som utspelat sig under högkonjunkturer kan vi även resonera enligt följande. Under tiderna av makroekonomisk uppgång växer de ledande bolagens kortfristiga skulder förhållandevis kraftigare än bolagsvärdet som ett resultat av kraftigt växande leverantörsskulder. Bolagen kan dra nytta av de investeringar som gjorts under de tidigare åren och förse sina kunder med stora volymer, samtidigt som behovet för ytterligare långfristiga lån är lågt. De eftersläpande bolagen som antingen inte hade möjligheten eller viljan att lyfta långfristiga lån under det svåra marknadsläget har nu betydligt bättre förutsättningar att bli beviljat lån och dessutom till bättre villkor. Eftersom bolagen fortfarande representerar de mindre och mindre lönsamma bolagen, löper dessa potentiellt risk för att inte kunna ta del av den växande efterfrågan på marknaden, varmed även leverantörsskulderna inte ökar i takt med de beviljade lånen.

Diskussionen kring sambanden rör sig naturligtvis på en ganska hypotetisk nivå. Vi finner trots detta liksom diskuterat förhållandevis starka bevis, både bland resultaten i de korsvisa estimaten och bland den statistiska signifikansen i kontrollvariablerna, för att det kunde ligga en viss sanning i resonemangen. Hur förhåller sig de dokumenterade sambanden då till varandra? Vi vet att undersökningsperioden omfattar drastiska kast i marknadsförhållandena, både i samband med IT-bubblan och den finansiella krisen, varefter risken är stor att konjunktursvängningarna och de individuella utmaningarna påverkar sambanden kraftigt. Estimaten kan bygga på signifikanta samband som härrör sig till vissa tidsperioder och ge upphov till samtida statistiskt signifikanta samband, trots att de parallellt dokumenterade bottnar sig i mönster som har skapats inom totalt olika marknadslägen. Ifall resonemangen dock avspeglar verkligheten, kan även en parallell dras till den av både Leary och Roberts (2014) utvecklade hypotesen om ett inlärningsmotiv och den av Hong och Stein (1999)

utvecklade teorin om ett gradvist informationsöverskridande. De eftersläntrande bolagen väljer att öka på sina långfristiga skulder ett år efter att efterfrågan på de ledande bolagens produkter har ökat på deras leverantörsskulder och därmed totala skuldsättning.