Jag har ovan (i avsnitt 2.3) behandlat den teoretiska grunden för interaktionell lingvistik. I det här avsnittet ska jag diskutera de metodologiska aspekter av IL som är väsentliga för mitt eget arbete. Jag har valt att, i motsats till traditionen inom IL, behandla teori och metod separat. Detta val har jag gjort med tanke på avhandlingens teoretiska syfte, nämligen att diskutera och kritiskt granska relationen mellan IL, de traditionella grammatiska
beskrivningsmodellerna och konstruktionsgrammatiken.
61
IL har hämtat sin metodologiska bas och sina arbetsmetoder från systermodellen och föregångaren CA (se t.ex. Sacks 1984; Heritage 1984; 1995). Som metod kan IL betecknas som empirisk och induktiv (Selting & Couper-Kuhlen 2001; Norrby 2004:34;45; Lindström 2008: 33). Empirisk och induktiv är metoden genom att man gör iakttagelser av konkreta företeelser i autentiskt samtalsmaterial och utifrån dem sluter sig till hypoteser om generella mönster (Selting & Couper-Kuhlen 2001; Norrby 2004: 45). Hypotesernas validitet antas sedan hålla så länge man inte finner konkreta företeelser som går emot teoremet. I praktiken innebär detta att den som jobbar inom IL bör sträva efter att bygga sina hypoteser på en tillräcklig mängd iakttagelser för att uppnå en så stor validitet som möjligt (Steensig 2001:26–27).
Som metod är IL även i någon mån beroende av lingvistens förmåga att tolka det som pågår i samtalet, d.v.s. den är hermeneutisk (Steensig 2001: 26). Den hermeneutiska aspekten kommer in i och med att lingvisten försöker uppnå en förståelse av och förklaring till de företeelser han eller hon iakttagit. Lingvistens egen förståelse av vad som pågår i en samtalssekvens spelar oundvikligen en roll i den analys som han eller hon gör. För att minimera det hermenutiska, det förtolkande i analysen, strävar de som arbetar inom IL att verifiera och falsifiera sina påståenden, genom att anlägga ett deltagarperspektiv i analysen (se t.ex. Steensig 2001: 39; Norrby 2004:45−46; Lindström 2008:35–36). Selting och
Couper-Kuhlen (2001:2) talar om participant-oriented proof procedures, varmed de avser att det är de andra deltagarnas reaktioner och responser på ett yttrande som ska visa hur det sagda förstås, hur det fungerar i situationen och hur det uppfattas. Trots detta kommer man inte ifrån att lingvisten är den som drar slutsatser, också utifrån responserna. Lingvisten som utför analysen har en viss förförståelse av hela den kontext det analyserade materialet ingår i, inte minst för att lingvisten själv ofta ingår i samma språksamfund och kulturella grupp som samtalsdeltagarna (Steensig 2001:26). Denna förförståelse är samtidigt en nödvändig
förutsättning för själva analysen, eftersom den hänger ihop med att lingvisten förstår språket han eller hon analyserar och känner till och förstår de olika kontextuella förutsättningar och villkor det analyserade samtalet lyder under.
För att den hermeneutiska sidan av analysarbetet inte ska övergå i en rent subjektiv tolkning av de iakttagna skeendena är det viktigt att man som forskare gör sig medveten om och kritiskt granskar denna aspekt av analysarbetet. Det är här det ovan nämnda
deltagarperspektivet kommer in i metoden. Alla slutledningar och bevisföringar bör i alla
62
lägen och så vitt möjligt förankras i samtalsdeltagarnas synliga och påvisbara handlingar och reaktioner (t.ex. Londen 1995; Norrby 2004:45−46).
I metoden finns också en annan grundläggande praktik inbyggd som ska minimera tolkningarnas subjektivitet. Inom IL görs nämligen analysen alltid inför öppen ridå, d.v.s. så att läsaren får se transkriptionen av själva det analyserade exemplet och kontexten kring detta. Analysen presenteras efter utdraget och med klara referenser till detta, så att läsaren kan följa med i utdraget och själv avgöra om den analys och tolkning författaren gjort är hållbar (Heritage 1984:252; Londen 1995:20). I detta sammanhang ska dock framhållas att forskaren i sin analys också har tillgång till och kunskap om flera belägg på företeelsen, och att analysen av ett enskilt exempel de facto därför bygger på en bredare kännedom och kunskap om den analyserade företeelsen än vad läsaren har (se Heritage 1984: 238; 253;
Steensig 2001: 21). Vidare har det ända sedan 1970-talet forskats i samtalsspråk, och därigenom har en omfattande kunskap ackumulerats. Också den kunskapen har dagens samtalsforskare att falla tillbaka på i sin argumentation.
Hur går man då tillväga för att åstadkomma en induktiv och hermeneutisk IL-analys? Jag ska först kort redogöra för ett idealfall av metoden (se även ovan kapitel 2.3) och därefter kommentera vilka problem och avvikelser från idealfallet som aktualiserats i mitt eget arbete.
Det första man gör är iakttagelser. Man lyssnar på samtal, inspelade eller in situ och väljer ett fenomen för analys, ett återkommande mönster i språket eller beteendet hos samtalsdeltagarna (Londen 1995; Norrby 2004:225−232; Lindström 2008:34).
Då man funnit eller valt ett studieobjekt går man vidare genom att hitta och samla flera exempel på den företeelse man ämnar undersöka (en exempelsamling eller collection
Steensig 2001:27). För den här undersökningen har det till en början varit fråga om att samla exempel på de e i olika inspelade samtal, sedan bland dessa samla exempel t.ex. på strängen de e i olika positioner i en tur. Exemplen består rent konkret av både ljudinspelningar (och videoinspelningar där sådana finns tillgängliga) och transkriptioner av inspelningarna.
Samlingen av exempel ska emellertid inte bara omfatta sådana som förefaller fungera på samma sätt. En viktig länk i argumentationskedjan är nämligen också att se på exempel som avviker från den regelmässighet man undersöker. Det kan för min del handla om
användningar av turinledande de e som får andra responser eller förekommer i andra sekventiella positioner än majoriteten av beläggen.
Det man sedan gör med sin exempelsamling är att man analyserar exemplen i sina mikrokontexter, d.v.s. ställer dem i relation till, beskriver och förklarar dem som en del av
63
den lokala situationen, det skeende och de aktioner, verbala och icke-verbala, som de omges av i situationen. Denna form av analys, sekvensanalysen (se t.ex. Steensig 2001:24; Linell 2005a:239−241) inbegriper något olika begrepp och angreppsvinklar beroende på vilket fenomen man undersöker, men gemensamt är att man strävar efter att förankra alla beskrivningar, förklaringar och slutledningar i det som verkligen kan observeras i samtalskontexten. För en noggrannare och mer omfattande redogörelse för det praktiska analysarbetet hänvisas vidare exempelvis till Nofsinger (1991), Londen (1995), Steensig (2001) och Norrby (2004).
Inom IL undviker man att gå in på talarnas eventuella intentioner, a priori fasta sociala kategoriseringar och situationskategoriseringar. I stället strävar man efter att påvisa sådana regelbundenheter som talarna själva i den konkreta situationen uppenbart orienterar sig mot.
Utgående från sina iakttagelser formulerar man på induktiv grund regler för eller beskrivningar av regelbundenheten (Norrby 2004:45−46; Lindström 2005).
Induktionen inom IL bygger på två olika premisser: för det första att man kan visa att de hermeneutiskt uppfattade (tolkade) skeendena i de olika exemplen verkligen utgör ett
mönster (är likadana eller åtminstone liknande), för det andra att man kan visa att deltagarna själva agerar och verkar förvänta sig att de andra agerar i enlighet med dessa mönster eller regler. Härvid kommer de ovan nämnda avvikande exemplen in i bilden som verifieringar eller falsifieringar av den induktiva slutledningen. De kan antingen visa att samtalsdeltagarna reagerar på avvikelsen eller att de inte gör det. Då kan slutsatsen bli att den beskrivning man lagt fram inte är vederhäftig eller tillräcklig. De fall där samtalsdeltagarna agerar på
avvikelserna genom att exempelvis korrigera eller reda ut det skedda visar att
samtalsdeltagarna själva uppfattar avvikelsen som problematisk och bekräftar därigenom att det verkligen handlar om en regel(bundenhet), som deltagarna själva uppfattar som relevant (Steensig 2001:21−22).
Då det gäller min egen undersökning började jag med att gå igenom en mängd olika samtal och samtalstyper. Jag inledde alltså med att excerpera belägg på evalueringar (se kapitel 1). Emellertid kunde jag samtidigt notera att de e används också för annat än
evaluering och vidare att de e så gott som genomgående i materialet produceras och hanteras som en enhet i sig. Jag valde att fokusera min studie kring strukturen de e som samtalsresurs och skapade en samling av exempel. Härvid inträdde mitt första problem, nämligen
exempelsamlingens storlek. Jag har mer än 1100 belägg på de e i mitt finlandssvenska
material och nästan 500 belägg i det sverigesvenska. Jag har gått igenom samtliga belägg och
64
gjort en inledande analys. Utifrån den inledande analysen har jag sorterat beläggen enligt vissa formmässiga egenskaper, enligt syntaktiska egenskaper och enligt position i TKE, tur och sekvens. Utifrån dessa sorteringar eller klassificeringar tar jag upp valda exempel för näranalys i själva texten (kapitlen 5–7).
Exempelurvalet bygger i första hand på tydlighet och överskådlighet. Jag har valt ut exempel som går att förstå och få ett grepp om också utan en alltför omfattande kontext.
Vidare har jag valt exemplen utifrån att alla finlandssvenska samtal ska finnas representerade.
I praktiken är dock två av samtalen – ett som förs på dialekt och ett där antalet belägg på strängen är anmärkningsvärt litet – underrepresenterade bland utdragen.
Antalet sverigesvenska exempel i avhandlingen är inte lika stort som antalet
finlandssvenska i och med att det sverigesvenska materialet har varit mitt sekundärmaterial. I någon mån har min strävan vidare varit att hitta typiska exempel på de diskuterade
regelbundenheterna eller fenomenen. Frågan om vad som är prototypiskt är dock svår att avgöra och denna princip har därför inte varit styrande.
Den inledande analysen uppenbarade vissa frågeställningar och problem som jag har fått ta ställning till inför de mer ingående sekvensanalyserna. För det första är den ljudsträng jag har valt att undersöka så allmän och semantiskt lätt att den kan användas i så gott som vilka situationer och syntaktiska omgivningar som helst. Jag har alltså haft ett praktiskt problem i att hantera strukturens semantiska, funktionella och syntaktiska vaghet. Jag har här, i den slutliga resultatredovisningen (kaptel 8), valt att använda semantiska och pragmatiska beskrivningar på en mycket allmän nivå. För en framtida studie återstår att precisera och noggrannare diskutera de semantiska fält och pragmatiska kategorier jag här tecknat i svepande drag.
För det andra utgör strukturen inte en analysenhet eller kategori i sig, sedd med den svenska lingvistiktraditionens glasögon. Det innebär att de begrepp och termer som man inom IL brukar använda för att tala om språkliga strukturer i vissa fall utgör ett hinder i beskrivningen i stället för ett praktiskt verktyg. Jag behöver alltså en annan begreppsapparat och ett annat sätt att närma mig strukturen för att över huvud kunna argumentera för att de e verkligen utgör ett samtalsmönster, en interaktionell enhet, relevant att ta upp i en egen studie. Detta är ett rent metodiskt problem som jag har löst så att jag med hjälp av konstruktionsgrammatiska termer och tankegångar utvecklar en begreppsapparat för ändamålet.
65
För det tredje är de e en så vanlig och omärklig struktur att det är problematiskt att fastställa de andra deltagarnas responser på just denna. Visserligen förekommer de e i flera belägg ensamt, utan andra syntaktiskt kopplade led, men då går det i regel inte att iaktta några som helst reaktioner eller responser från de andra deltagarnas sida. Hur alltså förankra den induktiva slutledningen i de andras handlande? Detta är i sista hand ett metodologiskt
problem, så till vida att verifierings- och falsifieringsproceduren som metoden bygger på inte nödvändigtvis är tillämpbar på mina exempel. Min lösning på detta problem har då varit att närma mig den allmänna strukturen de e via vissa typer av exempel, t.ex. de e i en viss position i turen och de e i kombination med olika typer av komplement.