Grundläggande enheter och begrepp

Inom den traditionella grammatiken har man i alla tider utgått från ordet som den mest grundläggande enheten. Ordet är emellertid inte en särskilt entydig enhet och SAG (1999 del 1: 204–205) ger fyra olika (tekniska) definitioner på begreppet ord, visserligen alla

närstående varandra:

* lexikonord, d.v.s. ordet som lexikonenhet bestående av rotmorfem, en avledning eller en sammansättning

* grammatiskt ord, d.v.s. ett lexikonord inklusive alla dess böjda former

36

* textord (också löpord), d.v.s. en förekomst av ett (eventuellt böjt) lexikonord i dess textsammanhang, i skrift skilt från angränsande textord av mellanrum

* ordstam, d.v.s. uttryck vilket antingen ensamt fungerar som lexikonord eller som element i en sammansättning […] eller en avledning.

SAG (1999 del 1: 46) klargör också relationen mellan grammatiken och ordet på det sättet att grammatiken för det första anger hur ord kan fogas samman till meningar. För det andra omfatttar det ”grammatiska maskineriet” (ibid: 48) också regler för ordböjning. Själva orden, menar författarna till SAG (ibid. 47) vidare, hämtas ur språkbrukarnas mentala lexikon. Då de olika tekniska definitionerna på ord inte för analysens skull behöver hållas isär förefaller det alltså som om SAG använder ”ord” för ett ospecificerat begrepp förenligt med alla fyra tekniska definitioner.

I inledningen till SAG under rubriken Ord och ordklasser (1999 del 1:4) problematiseras begreppet ord ytterligare och författarna påpekar exempelvis att det finns mer och mindre lexikaliserade ordförbindelser som ligger mellan ord och syntaktiska ordgrupper. Graden av fixering i sådana förbindelser varierar och SAG har valt en rent teknisk lösning för sin presentation. Enligt SAG räknas fixerade ordförbindelser med självständig grammatisk funktion som ord hörande till en given ordklass. Vilken omfattning gruppen fixerade

ordförbindelser ges i SAG framgår emellertid inte i detta sammanhang, men de exempel som ges utgörs av flerordsprepositioner, flerordssubjunktioner och flerordskonjunktioner samt flerordsadverb.

Det faktum att ordet i den klassiska grammatiken har en så stark och relativt

grundläggande position är av avgörande betydelse för hela systembygget. Grammatiken handlar nämligen om ordböjning och -bildning och om hur orden kombineras till större helheter: fraser, satser och meningar. Man kan avbilda orden som en byggsats med ett antal lösa byggstenar av olika typer. Grammatiken är då bygginstruktioner eller anvisningar för hur dessa byggstenar ska eller kan passas samman till korrekta eller prototypiska större byggverk.

Ordet som basenhet är vidare en förutsättning för att man ska kunna laborera med en begränsad mängd ordklasser vilka fastställs som kategorier i logisk opposition till varandra.

Om ett ord hör till en ordklass innebär det automatiskt att det inte hör till någon annan

ordklass, och detta i sin tur gör också böjningssystemet logiskt hållbart. Man behöver inte ens ifrågasätta automatiken i att ett ord bara böjs enligt mönster för en kategori. Tanken att exempelvis ett pronomen kunde böjas i tempus kan knappast anses relevant eller ens möjlig

37

att beskriva med den begreppsapparat som byggts upp och utvecklats inom den klassiska grammatiktraditionen.

Andra centrala grundenheter inom den klassiska grammatiktraditionen är satsen och meningen. Satsen definierar SAG (1999 del 4: 3) som grammatikens slutpunkt i och med att satsen är den största enhet man kan konstruera med grammatiska regler. Satsen är också enligt SAG (ibid.) kommunikativt sett den viktigaste enheten. Vidare inringas satsen som organiserad kring ett nav som består av det finita verbet, satsens predikat.

Den därpå följande större enheten man arbetar med och utifrån inom den klassiska grammatiktraditionen är meningen som enligt SAG (1999: del 1: 197) är den största sammanhållna textenheten som syntaktiskt inte är underordnad någon annan enhet. SAG menar också att meningen utgör det prototypiska uttrycket för en självständig språkhandling och att meningen kan definieras grafiskt genom ändpunkterna: stor bokstav och skiljetecken.

Meningen som enhet är dock problematisk i och med att den inte kan påvisas i talat språk på samma sätt som i skrivet. Inte minst beror denna svårighet på definitionen självständig språkhandling, som för det talade språkets del lyder under alldeles andra betingelser än för det skrivna språket (se vidare Linell 2005b: 66–70).

Väsentliga är vidare den tekniska enheten morfem, språkets minsta betydelsebärande enhet, och den syntaktiska enheten fras. Begreppet morfem har bland annat uppstått ur behovet att tala om tre olika delar av ord, som alla på olika sätt bär betydelse, t.ex. på-börjande-t. Man särskiljer därför också rotmorfem som i stort motsvaras av lexikonord i grundform (börja), böjningsmorfem som utgörs av böjningssuffix (-t) samt

avledningsmorfem som utgörs av avledningsprefix och -suffix (på-, -ande).

Morfembegreppet är relevant främst i analyser av språkliga enheter på lägre nivå än ordet och används föga i beskrivningar av enheter större än ordet.

Som redan nämnts definieras frasen av SAG (1999 del 1: 172) som en grammatisk konstruktion mindre än en sats. Den utgör led i en sats eller en större fras och kan vara

antingen parataktisk (glad och vänlig) eller hypotaktisk (glad flicka) till sin inre struktur. Den kan också bestå av ett enda ord. I den klassiska grammatiktraditionen benämns fraserna enligt sitt huvudord så att en adjektivfras exempelvis består av ett adjektiv och dess bestämningar eller alternativt av två eller fler samordnade adjektiv, eller en kombination av dessa (ibid.).

Väsentligt är alltså att de olika elementen i en fras antingen står i en hypotaktisk relation till ett huvudord eller, om de interna relationerna är parataktiska, att de olika elementen är symmetriska. Detta utesluter exempelvis relationen mellan ett predikatsverb och ett subjekt

38

(t.ex. de e) från frasbegreppet och likaså utesluter det samordning av ett adverb och ett substantiv i en fras.