Tove: de+e sin starkt dehär hördu e de (.nff) e de vermut
I det här utdraget har Tove smakat på en dryck och kommenterar dess smak. Efter de e + komplement lägger hon till ett demonstrativt pronomen som vidare specificerar och pekar ut vad det är hon talar och ger sitt omdöme om (jfr utdrag 6.12 dee noo otrolit de här gänge).
Hennes omdöme gäller alltså något som visserligen är igenkännbart i kontexten, men genom att efter omdömet peka ut referenten till pronomendelen i strängen de e förtydligar hon ytterligare vad hon menar att är starkt. Observera att Toves yttrande liknar Ninas yttrande i 6.9 men ¿ee bra alltså e smak lit som [...]. Nina använder emellertid inte det demonstrativa
167
pronomenet i final position. Uppenbarligen blir det ändå klart för de andra att hon avser drycken hon smakar på.
För att sammanfatta diskussionen ovan är de övriga konstituenterna i satsstrukturer med de e i materialet precis de man kan vänta sig. Före strängen de e i satsstrukturen finns sådana element som man också i tidigare forskning (se t.ex. Lindström 2008: 205−230) har visat att ofta förekommer i denna position: svarsord, interjektioner, positioneringsfraser och vissa partiklar. I positionen mellan de e och komplement finns i snitt fler element och längre fraser i det finlandssvenska materialet, men i bägge handlar det om adverbial och partikelliknande led. Efter komplementet hittar man ytterligare adverbial, ofta långa satser eller fraser.
Utmärkande för det sverigesvenska materialet är att det i denna position även finns kortare partikelliknande led. I det finlandssvenska materialet förekommer i stället finala
dubbleringar, vilket innebär att pronomendelen de eller ett eventuellt nekningsord upprepas som avslutning på satsstrukturen.
6.4 de e som strukturell och konstruktionell enhet
I genomgången ovan kan man se att variationen bland komplementen till strängen de e är stor. Den stora variationen och de många olika möjligheterna att konstruera strukturellt olika yttranden med strängen de e förefaller däremot inte vara problematisk för samtalsdeltagarna eller leda till missförstånd. Samtalsdeltagare kan varken i förväg eller ens medan de hör de e avgöra vilken struktur som ska läsas in i strängen de e. Kanske behöver inte ens talaren själv alltid avse något specifikt, t.ex. i fråga om pronomendelens syftning, då han eller hon uttalar strängen de e.
Med tanke på att det finns en mängd belägg där komplementet helt och hållet saknas eller där strängen de e följs av en ny satsstruktur i vilken första delen samtidigt kan utgöra komplement till de e (t.ex. utdrag 6.46), vill jag lägga fram tanken att strängen de e har etablerats som en interaktionell resurs, utan entydiga grammatiska egenskaper. Som sträng betraktad skapar de e nämligen inte tydliga förväntningar om vad som ska följa. Strängen sedd för sig bidrar inte med någon tydlig projicering av det fortsatta innehållet. Däremot projicerar strängen de e i många fall att något följer. Det här ligger nära Anwards (2006) modell med ramar, beskrivningar och ifyllnader (se avsnitt 1.1.4). Linell (2005a:250)
168
beskriver liknande fenomen som stereotypa upptakter i inledningen av TKE:n, medan Lindström (2008:235) kallar dem projektionsenheter.
Beläggen där strängen allra tydligast bara fungerar som sträng och inte som struktur är de där inget komplement följer. De används och behandlas av de andra samtalsdeltagarna enligt specifika mönster. Då strängen de e används i början av en ny tur får talaren utan undantag behålla turen även om inget syntaktiskt komplement följer. Som interaktionell resurs kan således strängen fylla funktionen som tur- eller TKE-inledningsmarkör utan att bidra till projicerbarheten. Efter ett yttrat de e kan de andra talarna vänta sig att något följer men de kan inte sluta sig till vad. Undantag utgör emellertid fall där strängen används i slutet av längre turer (se ex 6.49). I denna position används också strängen utan komplement, men då yttras den med en specifik avslutande prosodi och följs av responser från andra
samtalsdeltagare (se avsnitt 7.1.3 och 7.2.2).
Samtidigt som strängen de e fungerar som interaktionell resurs kan den också utfalla i olika strukturer och därmed också fungera som en grammatisk resurs, en konstruktion med grammatiskt specificerade särdrag. Detta sker genom att strängen får ett komplement t.ex. i form av en prepositionsfras (se avsnitt 6.1.5) som visar att pronomendelen i de e syftar anaforiskt på något som kan kännas igen och identifieras genom det som sagts tidigare i samma sekvens och att verbdelen aktualiserar ett betydelseområde som anger befintlighet för den åsyftade referenten (6.44 dee ifrån köket).
Med utgångspunkt i den ovanstående diskussionen och analyserna av exemplen föreslår jag sammanfattningsvis en beskrivningmodell där man separerar strängen de e som
interaktionell resurs från de grammatiska strukturerna med de e. De grammatiska strukturerna kan beskrivas som möjliga utfall för de e som interaktionell resurs, som potentialer. Till skillnad från de e som interaktionell resurs är de grammatiska strukturerna de e således fasta konstellationer av formegenskaper och syntaktiska egenskaper.
Det jag i min analys kallar grammatiska strukturer ligger mycket nära det Hammarberg (u.u.) kommer fram till i sin undersökning. Hammarberg har delat in beläggen på de e i tre olika grupper med utgångspunkt i pronomendelen:
169
(a) fall där pronomenet det har anaforisk eller deiktisk referens;
(b) fall där pronomenet antingen är icke-referentiellt eller syftar framåt i yttrandet;
(c) fall där det är följs av någon form av syntaktiskt avbrott.
(Hammarberg u.u.)
Till Hammarbergs första grupp hör sådana belägg där de andra deltagarna kan eller bör ha kännedom om referenten då strängen uttalas. Till den andra gruppen hör belägg där deltagarna inte kan eller förväntas känna till vad som åsyftas och sådana belägg som grammatiskt sett inte syftar på något alls och i den tredje gruppen finns belägg som inte fullbordas grammatiskt, d.v.s. de får inget komplement.
Den indelning av beläggen på de e jag föreslår har klara likheter med Hammarbergs, men medan han fokuserar de grammatiska aspekterna fokuserar jag språket som del av en
pågående process med konkreta tids- och rumsdimensioner. Utifrån ovanstående analys menar jag att beläggen i mitt material kan delas in i tre olika grupper av strukturer, beroende av sådana syntaktiska egenskaper hos pronomendelen som är relevanta med tanke på
interaktionen och strängen som del av en pågående process:
1) sådana som syftar på i talögonblicket igenkännbara referenter (jfr Hammarbergs A-grupp)
2) sådana som syftar på i talögonblicket icke-igenkännbara referenter, som görs igenkännbara senare (vissa likheter med Hammarbergs B-grupp)
3) sådana som inte specificeras i fråga om referens (ur Hammarbergs grupp B och C)
Jag vill emellertid påpeka att denna indelning, precis som Hammarbergs indelning, utgör en retrospektiv analys av den färdiga produkten (de e + komplement). Det handlar om en
”generalisering över strukturer” (generalizations over constructs Fried u.u.:27). Indelningen baserar sig visserligen på en analys som beaktar processaspekten hos språket i samtal, men genom att den är en generalisering över sådana mönster som samtalsdeltagare kan ha delad erfarenhet av beskriver den ändå fullföjda mönster. Det är däremot väsentligt att hålla i minnet att i en pågående samtalssituation finns inte strukturen där förrän efteråt och det är alltså först då – i efterhand (om ens då) vi kan avgöra vilken struktur som är aktuell. Linell (2005a:238) diskuterar denna dualitet under begreppen situationsdialog och traditionsdialog.
Då det däremot gäller strängen de e som resurs i interaktionen är det inte relevant att särskilja en pronomendel och en verbdel, utan i stället kan man utgå från helheten de e.
Denna sträng de e kan, som genomgången ovan visar, konstrueras med en mängd olika typer
170
av komplement och övriga syntaktiskt integrerade led. Strängens olika funktioner i interaktionen är å sin sida kopplade till strängens position i turen och i sekvensen och samtidigt till specifika förutsättningar i sekvensen. Detta behandlas närmare i följande kapitel.
171
7 Position i turkonstruktionsenheten, i turen och i sekvensen
I det inledande kapitlet ingår ett utdrag (1.1) ur det finlandssvenska samtalet Novemberkaffe.
Utdraget visas här på nytt som 7.1. I utdraget ingår sex belägg på strängen de e i olika positioner i TKE:n, i turen och i sekvensen.
Utdrag 7.1 Novemberkaffe: bra att man kan välja