Som jag ovan nämnt är det centrala syftet med interaktionell lingivistik att relatera språkliga strukturer till sociala handlingar. Men för att göra detta är det naturligtvis nödvändigt att kunna tala om och benämna de olika språkliga strukturerna och därigenom skilja dem från varandra på olika grunder. Det redskap en lingvist naturligt använder för detta ändamål är grammatiken. I detta avsnitt ska jag ta upp några metodologiska aspekter av de två
grammatiska inriktningarna som diskuterats ovan: traditionell grammatik och
konstruktionsgrammatik. Jag ställer dem också i relation till den interaktionella lingvistiken för att belysa hur jag använder grammatiken och olika grammatiska begrepp och termer i min analys.
Inledningsvis vill jag påpeka att varken traditionell grammatik eller
konstruktionsgrammatik i sig utgör metoder utan närmast redskap. Vad detta innebär är att grammatik i sig inte är ett tillvägagångssätt: man kan de facto gå till väga på väldigt
varierande sätt i en grammatisk analys. Allmänt sett är ändå grammatiska analyser till delar hypotetiskt-deduktiva i och med att de opererar med i förväg uppställda antaganden om egenskaper, enheter och kategorier i språket. I själva analysarbetet kan dock dessa kategorier och enheter utsättas för diskussion och prövning.
Den traditionella grammatiken tillhandahåller fasta och sinsemellan systematiska kategoriindelningar baserade på strukturers form, funktion och semantik.
Konstruktionsgrammatiken å sin sida indelar inte strukturerna i färdiga kategorier utan definierar dem i stället enligt olika särskiljande egenskaper. I dessa egenskapsbeskrivningar används dock i regel färdiga och diskreta begrepp och kategoriindelningar, ofta hämtade ur traditionell grammatisk terminologi (se t.ex. Fillmore 1988:38f), även om dessa principiellt inte är ett måste i modellen (Fillmore, Kay & O'Connor 1988, Fried & Östman 2004:22).
Rent praktiskt kan alltså traditionella grammatiska analyser göras på olika sätt. Man kan exempelvis ta fasta på en kategori, t.ex. adjektivfrasen, och utreda hur denna är strukturerad
77
internt och i relation till andra delar t.ex. i en sats. Ett annat sätt kunde t.ex. vara att välja en position i satsen och undersöka vilka strukturer adjektivfraserna där kan ha. Gemensamt är i alla fall att förklaringar och beskrivningar tenderar att både börja och sluta i grammatikens interna logik, d.v.s. det grammatiska systemets interna koherens och logiska struktur.
Förklaringar till, eller definitioner av, olika fenomen hålls och söks i regel inom meningen.
Undantag utgör visserligen pronominella ord och uttryck, som förklaras och definieras genom eventuella relationer till textuella fenomen som ligger i talsituationen, före den granskade meningen, eller relationer till fenomen i världen utanför själva texten13 (SAG del 2 1999:§ 2).
Det här betyder exempelvis att om det i en mening inte ingår all information som behövs för att meningen i sig ska fungera som en fullständig informationshelhet (med undantag för pronominella uttryck), så konceptualiseras den som avvikande från något slags
”normalmening” och det som t.ex. inte ingår beskrivs då som ”utelämnat”.
Sammantaget innebär de relativt fasta och färdiga kategoriindelningarna i kombination med valet av meningen som största enhet att den traditionella grammatiken inte som sådan kan bidra till så mycket nytt i beskrivningen av, förklaringen till och diskussionen kring en struktur som de e i samtal. I och med att kategorierna är valda och definierade med ett helt annat mål och för ett annat syfte än att förklara samtalsfenomen, nämligen att synliggöra ett logiskt sammanhållet system bortom och utanför själva språkandet, så komplicerar de, snarare än klargör, en sådan analys.
För att emellertid över huvud kunna tala om strukturella fenomen behöver jag naturligtvis benämna dem, och då är de insikter och den begreppsapparat grammatiken erbjuder trots allt både värdefulla och vedertagna. Jag vill dock problematisera mitt eget bruk av den
traditionella grammatikens begreppsapparat, och fästa uppmärksamhet vid att den medför både problem och förenklingar, som inte gör samtalsspråkets komplexitet och oavslutade natur rättvisa. I den här undersökningen gäller det exempelvis frågan om pronomendelen de och dess egenskap att referera eller icke referera.
I en konstruktionsgrammatisk beskrivning eller förklaring behöver man inte i förväg fastställa vad den enhet eller struktur man valt att titta på är för något. Detta är en väsentlig aspekt som gör konstruktionsgrammatiken väl lämpad för analys av de e. Men precis som den traditionella grammatiken utgör inte heller konstruktionsgrammatiken någon metod i sig, utan
13 Jag vill påpeka att denna typ av extragrammatiska och extralingvistiska förklaringar allt oftare numera tas in i grammatiska analyser (se t.ex. Lyngfeldt 2003, 2007; Silén 2008) och att det på denna punkt ständigt sker en utveckling.
78
jag kan gå till väga på olika sätt i min analys. Målet ska dock vara en beskrivning (eller förklaring) i form av en konstruktion, som tar upp de relevanta systematiska dragen
gemensamma för förekomster av de e. Enligt konstruktionsgrammatikens sätt att se det bör man utifrån denna modell kunna producera alla de belägg (och andra liknande) på de e som man iakttagit och beaktat i analysen. Konstruktionsgrammatiken är nämligen generativ så till vida att konstruktionsgrammatiska beskrivningar eller förklaringar på något plan anses motsvara den kunskap som gör att språkare producerar (och förstår) just de undersökta och analyserade strukturerna och inte andra. Vidare utgör denna kunskap, enligt
konstruktionsgrammatikens sätt att se på den, en del i ett redundant system, där det råder ett ett-till-ett-förhållande mellan form och betydelse. Varje konstruktion står för en, och bara en form-funktionskonstellation (Fried & Östman 2004:24; Goldberg 1995:4,6; Croft 2001:362, se dock Leino & Östman 2005 om variation inom en konstruktion).
I min analys betyder det här helt praktiskt att om man antar att det finns en konstruktion som utmynnar i det och en annan som utmynnar i är, så ankommer det på mig att visa och motivera att det finns något ytterligare i konstellationen de e som gör att den är en
konstruktion i sig. Om de e inte visar sig ha egenskaper som går utöver summan av det + är är det tveksamt om den enligt konstruktionsgrammatiska mått faller tillbaka på en egen konstruktion (Fillmore 1989:22). Det faktum att formen utgör ett konventionaliserat mönster som är särskilt frekvent i talad svenska anses dock av somliga konstruktionsgrammatiker vara argument nog för status som konstruktion (Goldberg 2006: 5). Till denna frågeställning återkommer jag flera gånger i samband med de empiriska analyserna.
De egenskaper och drag man hänvisar till i avgränsningen (definitionen) av en
konstruktionsgrammatisk konstruktion är betydligt fler och friare valbara (Fried & Östman 2004; se avsnitt 2.2.3) än de drag och egenskaper man hänvisar till i traditionella
grammatiska förklaringar eller beskrivningar (formdrag och syntaktiska funktionsdrag) . I utgångspunkten fanns det inom konstruktionsgrammatiken egentligen inga principiellt eller i förväg fastslagna egenskaper som definierar en konstruktion, men eftersom formen är en fast egenskap är det naturligt att formegenskaper ingår i definitionen (Fillmore 1989). Vad därutöver ska ingå ska i princip kunna variera från konstruktion till konstruktion.
Ser man på olika konstruktionsgrammatiska studier som gjorts kan man se att urvalet egenskaper som används för att ringa in en konstruktion kan väljas på många olika sätt beroende av den infallsvinkel studien har. Det finns dock en viss tendens till att olika inriktningar av konstruktionsgrammatiken fastnar för vissa egenskaper hos och aspekter av
79
konstruktioner, i stället för att olika konstruktioner kan identifieras av olika definierande egenskaper (jfr t.ex. Goldberg 1995; Fried & Östman 2004; Croft 2005; Martola 2007).
Exempelvis är de uppsättningar av särdrag som ingår i Fried & Östmans (2004)
beskrivningsapparat relativt fasta. De har dessutom formaliserats i begrepp som sinsemellan bildar diskreta kategorier, ofta dessutom tagna direkt ur andra, tidigare grammatiska
beskrivningsmodeller. Exempelvis verbvalens, frasstruktur och syntaktiska funktioner beskrivs genomgående med den traditionella grammatikens begrepp. Möjligheten att ta fasta på andra aspekter och att beskriva egenskaperna i andra begrepp står emellertid öppen inom ramen för ett och samma analysinstrument: konstruktionsbegreppet så som det ursprungligen definieras av Fillmore (1988:36), som ett syntaktiskt mönster med en konventionaliserad funktion och betydelse.
Kvar står emellertid problemet att interaktionell lingvistik har som mål att beskriva språket som social handling i tid och rum, medan konstruktionsgrammatiken har som mål att beskriva en generativ kunskapsmodell utan tids-rumsliga dimensioner. I min analys har jag valt att utgå från ett interaktionellt perspektiv på det fenomen jag undersöker, och sedan utgående från den interaktionella analysen diskutera mig fram till en möjlig formaliserad beskrivning av iakttagna, situationsöverskridande form-, funktions- och betydelsemönster kring det studerade fenomenet, de e. Det betyder att jag också i min
konstruktionsgrammatiska beskrivning vilar på det empiri-begrepp man ser som
grundläggande inom interaktionell lingvistik, nämligen att jag bara kan beskriva sådant som jag ser i materialet, inte hur samtalsdeltagarnas kunskapsmodell ser ut.
Jag har valt att sammanfatta min interaktionella analys i en konstruktionsgrammatisk beskrivningsmodell. De formaliserade modellerna tjänar syftet att hjälpa och tvinga mig att på ett entydigt och systematiskt sätt redovisa för hur jag förstår det jag iakttar i materialet.
Det betyder att lådrepresentationerna lika mycket tjänar forskarens tankeskärpa som läsarens möjlighet att ta ställning till resultaten. Representationerna ska helt enkelt sammanfatta och tydliggöra de slutsatser jag i analysen kommer fram till och redogör för.
Huruvida en konstruktion verkligen utgör en förklaring till att formen ser ut som den gör, ställer jag mig tveksam till, men det hänger i sin tur ihop med vad man lägger i begreppet förklaring. Om man tänker sig att en förklaring innebär en uppsättning syntaktiska regler för meningsinterna fenomen (se t.ex. Platzack 1998:63), så är också konstruktionen en
förklaring. Om man däremot, som jag, uppfattar att förklaringar till språkliga fenomen i första hand ska relatera till människans behov att med språkets hjälp utföra meningsbärande
80
handlingar (se Linell 2005a: 314–315), så utgör inte konstruktionen en förklaring utan en abstrakt beskrivning (för en mer utförlig diskussion kring förklaringar inom lingvistiken se Baker & Hacker 1984). För min del vill jag alltså presentera och argumentera för
konstruktionen som en rimlig generalisering av de återkommande mönster jag kan iaktta i mitt material. Den är således i denna studie inte att betrakta som vare sig generativ eller normativ utan uteslutande som deskriptiv.