Den journalistiska bilden

Bildens betydelse i en tidningsartikel är mer omfattande än att bara fungera som blickfång.

Denna bildens egenskap får likväl inte undervärderas, eftersom även den som bara bläddrar igenom en tidning fäster uppmärksamhet på illustrationer och blir omedelbart influerad av dem. Bilderna ger också tidningen sin egen prägel och skapar omväxling. (Oksanen 1991:15.) Nu för tiden använder tidningarna många olika slags bilder beroende på vilken typ av artikel de illustrerar. Ofta talas det om nyhetsbilder, även om det i verkligheten finns också andra typer av bilder som illustrerar tidningsartiklar. Jag använder begreppet journalistisk bild med vilket jag avser alla typer av bilder som används i traditionella tidningar i pappersversion.

Lena Johannesson (1985) har tagit i bruk begreppet massbild som kan anses som en gemensam benämning på en massproducerad bild, en massmediebild och illustrationer avsedda för masskommunikation eller massdistribution. Typiskt för massbilden är att den

medvetet inriktar budskapet på olika mottagargrupper. Nordström indelar massbilden efter sändarens intentioner i sex olika kategorier: underhållningsbild, reklambild, pro-paganda bild, kunskapsbild, anvisnings- och varningsbild samt nyhetsbild. Avsändaren vill alltså förmedla nyheter, kunskaper eller underhållning, varna för något, göra reklam eller propaganda. Detta budskapets medvetna inriktning på olika mottagargrupper kallas konativ funktion⁴⁰. (Nordström 1989:152, 157–158.)

Skillnaden mellan de olika bildkategorierna är inte alltid helt klar. Å ena sidan kan många bilder ha egenskaper som passar i fler än bara en kategori, å andra sidan kan det finnas bilder som inte passar i någon av kategorierna. Salo delar in bildjournalistikens produkter i tre grupper, vilket är ett klart och enkelt sätt att undvika överlappning av kategorierna. Hennes indelning baserar sig på Peirces tre filosofiska kategorier firstness, secondness och thirdness (se kap. 3), där nyhetsbilden med sin omedelbarhet och aktualitet representerar firstness, bildreportaget med fotografens reaktioner och tolkningar är secondness och illustrationsbilden med sin idérikedom, logik och åskådlighet uppfattas som thirdness. (Salo 2000:19, 81, 155.)

Jämfört med Nordströms indelning omfattar Salos illustrationsbild tre av hans kategorier. Underhållningsbild, kunskapsbild samt anvisnings- och varningsbild kan alla anses som illustrationsbilder. Utöver nyhetsbilden kan också propagandabilden i vissa fall anses höra till det som Salo förstår med nyhetsbild. Reklambilden lämnas däremot helt utanför Salos kategoriindelning. Förvånande med Salos kategorier är också att hon har valt att behandla bildreportage i stället för reportagebild. Med begreppet bildreportage avses vanligen en speciell typ av journalistisk produkt (i likhet med nyhet, reportage, ledare osv.) som innehåller flera bilder och bara lite text, medan reportagebild är en bildtyp som används för att bildsätta en artikel. Eftersom både nyhetsbild och illustrationsbild är begrepp som syftar på enskilda bilder i tidningsartiklar, vore det konsekventare att ha reportagebild som tredje kategori. I och med att egenskaperna hos reportagebilden inte ingår i Salos analys förblir en bildgenre obehandlad. Ibland används dock begreppen reportagebild och nyhetsbild synonymt med varandra.

Analysen av bilder i den här undersökningen strävar efter att visa hur den journalistiska bilden förhåller sig till texten och artikeltemat. Materialet innehåller både nyhetsbilder och reportagebilder (som även ibland kan anses vara propagandabilder eller underhållande bilder), men eftersom jag först och främst vill ta reda på hur artiklarnas olika element samspelar, är ingen av de ovannämnda s.k. bildgenrekategorierna som sådan lämplig för den här undersökningen. Jag föredrar av den anledningen en enkel indelning där illustrationerna i EU-artiklarna betraktas som fotografier, grafik och teckningar. Med tanke på avsikten att ta reda på hur bilden anknyter till artikeltemat och hur den påverkar textens begriplighet, är det inte meningsfullt att försöka pressa in bilder i någon färdig kategori, i synnerhet när de olika bildgenrerna kan överlappa varandra. Däremot kommer jag i

40 Jfr fatisk funktion och referentiell funktion i 1.4.2.

själva analysen (kap. 6) att indela fotografierna i olika kategorier bland annat efter deras förhållande till artikeltemat. Grafik och teckningar behandlas i lite mindre utsträckning än fotografierna som utgör majoriteten av bildmaterialet i undersökningen.

4.2.1 Fotografier

Pressfotot kom till i slutet av 1800-talet i och med den teknik som gjorde det möjligt att trycka bilder i en tidning (Uimonen m.fl. 1989:5). På 1910-talet började tidningarna satsa mer på fotografier, men redan på 1930-talet var de på grund av det andra världskriget tvungna att minska användningen av fotografiska illustrationer. När krigstidens ransonerig av papper slutade år 1949, började antalet fotografier åter öka i tidningarna. (Mervola 1995:265.) Sedan dess har fotografiet utan tvekan varit den främsta och mest övertygande formen av den journalistiska bilden, eftersom betraktaren förmodar att fotot har tagits i en autentisk situation (Salo 2000:19). Genom fotografierna i pressen formar man en del av den världsbild som anknyter till moral, ideologi och politik (Andén-Papadopoulos 1994:187). Men om bilden inte är autentisk, mister den sin betydelse som ”verklighetens direkta skildring”.

Med manipulerade fotografier bryter man mot etiken och sviker läsarnas förtroende.

Ett fotografi (även ett autentiskt) avgränsar, ibland även förvränger verkligheten eftersom något alltid hamnar utanför bilden. När det händer något som tidningsredaktionen anser ha nyhetsvärde, sänds fotograferna till ort och ställe för att föreviga händelsen med sina kameror. De tar många foton och försöker få med det allra väsentligaste, eftersom en tidningsartikel vanligen innehåller bara en, högst två bilder. Efter alla avgränsningar visar fotot i den färdiga artikeln bara en liten del av hela händelsen. (Oksanen 1991:16.) Även om avgränsningen kan anses ha vissa fördelar, är det ett faktum att ju mer fotografiet har beskurits desto större är risken att betraktarens uppfattning om händelsen avviker från det verkliga. Ofta är det dessutom så att det inte finns några fotografer på plats vid själva händelsetidpunkten, varför fotona visar situationen efter (eller möjligen före) händelsen (se t.ex Nikula 2002:222–223). Detta kan anses vara ett problem om man tänker sig nyhetsbilden som fönster mot de aktuella händelsernas brännpunkt.

Stuart Hall delar in fotografierna i tre olika grupper enligt de faktorer som gör att de kan publiceras som nyhetsbilder i en tidning. För det första finns det fotografier som är avsedda att bli publicerade som nyhetsbilder. De har tagits på ort och ställe, då nyheten styr hela fotograferingsprocessen. För det andra kan en liten del av fotografiet passa nyheten, men då måste man på något sätt fästa läsarens uppmärksamhet på elementen i denna del, till exempel med en bildtext. Den tredje gruppen består av fotografier som av en händelse har blivit användbara som illustration i en nyhetsartikel. I dessa fall är man tvungen att skapa en text som binder fotot till nyhetstemat. (Hall 1984:138–140.)

Nordström (1989:164–165) nöjer sig med att gruppera nyhetsbilderna i två kategorier.

Den första består av bilder som bara fungerar som illustration, den andra av bilder som

”äger” nyheten. Gemensamt för dessa kategorier är att fotografen har varit på plats, men skillnaden är att om bilden ”äger” nyheten, blir texten stödjande eller helt underordnad, medan texten i samband med de illustrerande bilderna spelar huvudrollen. Om man jämför Halls och Nordströms definitioner, kan man konstatera att Hall som nyhetsbilder accepterar även sådana bilder som inte har tagits på ort och ställe, medan Nordström har en strängare syn. Seppänen (2001:62) betraktar fotografier på basis av de effekter som de åstadkommer i en tidningsartikel, och skiljer mellan fyra olika typer: fotografiet kan konkretisera ett invecklat, vetenskapligt problem, bygga upp sociala förhållanden mellan aktörer, skapa möjligheter till affektiv laddning eller producera ett för nyheter typiskt intryck av verkligheten.

4.2.2 Grafik och teckningar

Grafik och teckningar i tidningsartiklar kan anses tillhöra Salos (2000) kategori illustrations bild. Enligt henne har sådana här bilder två viktiga uppgifter i den moderna journalistiken: att å ena sidan åskåliggöra, å andra sidan skapa visuella effekter. Med hjälp av grafik och teckningar är det möjligt att framställa klara ståndpunkter eller skapa visioner av det osynliga. De fungerar också som hjälpmedel när det gäller att bildsätta invecklade samhälleliga processer, känsliga frågor eller framtidsfenomen. (Salo 2000:155, 186, 190.) Som begreppet illustrationsbild redan antyder kan grafik och teckningar anses vara kompletterande uttrycksformer till text och andra bilder i dagstidningar. Deras roll är annorlunda än fotografiets, eftersom de aldrig kan visa den autentiska situationen, men trots det kan de ge läsarna en snabb överblick över händelsen i nyheten. Enligt Lampell (1988b:33) är grafiken ”en ’intellektuell’ bild och passar därför bäst i den mer intellektuella, analyserande, tryckta tidningen, än i den snabbt förbiflimrande TV-bilden”.

Den första grafiska bild som publicerats i en tidning är antagligen från år 1806 då den engelska Times använde en planritning med ett inlagt händelseförlopp som visade hur ett mord hade gått till (Lampell 1988a:21, Ander 2003:238). Sedan gick det över 150 år med bara några få tidningar som utnyttjade den grafiska tekniken i samband med illustrationer.

Men på 1960-talet började man i Storbritannien intressera sig för grafik igen. Daily Express tog första steget, men gav upp och sedan dess har det varit The Observer och Sunday Times som har satsat på grafiken. I övriga Europa var grafik i tidningar inte något som man ansåg vara viktigt. I Sverige försökte man ett par gånger införa den grafiska illustrationstekniken i tidningar, den ena gången på 1950-talet och den andra på 1970-talet, då journalisten och tecknaren Torgny Wärn på Dagens Nyheter ville satsa på grafiska bilder, men tiden var ännu inte mogen. I slutet av 1980-talet var intresset för grafik enligt Lampell stort i Skandinavien, men bristen på resurser satte en käpp i hjulet för de flesta tidningar, och de som lyckades satsa på grafik kunde inte skapa någon lämplig praxis. (Lampell 1988a:21–22.)

Under 2000-talet har informations- och nyhetsgrafiken blivit en självklar del av dagspressens informationsförmedling. I och med att det har blivit möjligt att integrera text och bild med hjälp av datorn har grafiken fått allt större utrymme och samtidigt blivit ett viktigt konkurrensmedel för tidningarna. (Ander 2003:241.) Som Huovila (2006:150, 152) poängterar har den grafiska bilden förmågan att berätta artikelns huvudfakta för läsaren på ett ögonblick och passar väl ihop med skriven text.

Grafiken består av tecknade eller datorframställda element tillsammans med text, men kan också förekomma i samband med bilder. På grund av att grafiken inte är beroende av tid och rum, kan flera tidsperioder och situationer presenteras med en och samma grafiska bild. Med grafik är det å ena sidan lätt att visa det allra väsentligaste och utesluta onödiga detaljer, å andra sidan kan man ta med många detaljer, eftersom läsaren får själv bestämma hur länge han betraktar den grafiska bilden. (Lampell 1988b:34, Huovila 2006:154.) Järvi (2006:289) ger tidningsgrafiken sådana goda egeskaper som förmågan att skildra och presentera sitt objekt ur olika synvinklar, förmågan att åskådliggöra helheter, organisera och klassificera. Tidningsgrafiken möjliggör även jämförelser mellan olika fenomen. Mer sällan skildrar grafiken däremot enligt Järvi handling och aktörer eller olika bakomliggande orsaker och konsekvenser.

Trots alla sina fördelar, passar grafik inte som illustration till alla nyheter. Lampell anser att grafiken inte får användas bara med den förutsättningen att det behövs en bild. Därför är det alltid viktigt att på förhand överväga om det är relevant eller inte att presentera händelseförlopp med grafiska bilder. Nyckelordet är först och främst faktainformation – har man ingen, så kan man glömma grafiken. Lampell är av den åsikten att nyheter med visuell eller rumslig prägel i regel illustreras bäst med grafik. (Lampell 1988b:33.)

Då tidningsartikeln presenterar statistik, visualiseras informationen med olika schematiska figurer och diagram. Även om många anser sifferinformation och grafiska framställningssätt som svårtillgängliga, utgör tabeller och diagram en viktig del av den kommunikation som förs med hjäp av bilder. Enligt Ander (2003:171) används diagram för att underlätta det för läsaren att förstå ett budskap. Förutsättningen är ändå att diagrammen är enkla och lätta att tolka. Tabeller och diagram som förekommer i tidningsartiklar förklarar de fenomen som behandlas, men detta räcker inte till för att läsaren ska få tillräckligt med information. Nyheten måste också innehålla information om orsakerna bakom händelsen. Därför ersätter grafiken aldrig texten. I Kotilainens handbok (1989:126) konstateras att de åskådligaste grafiska bilderna är sådana som (i stället för långa, separata redogörelser) i sig innehåller förklaringar och upplysningar om det presenterade ämnet.

Även Järvi (2006:292) konstaterar att grafiken kan förstärka de föreställningar som läsaren får ut av texten och öka verklighetskänslan. Viktigt är ändå att se till att presentationen i grafiken inte är missvisande. Perspektiv och tredimensionella former i diagram försvårar avläsningen då det kan hända att läsaren misstolkar innehållet i figuren. (Ander 2003:91.)

Att det inte är lätt att illustrera en tidningsartikel med grafik, kan man förstå redan på basis av de krav som ställs på den som sysslar med nyhetsgrafiken på en dagstidning.

Det krävs såväl visuell uppfinningsrikedom som förmåga att dygnet runt värdera vanliga journalistiska frågor. Viktiga egenskaper enligt Leeb-Lundberg är dessutom förmågan att teckna och skapa grafiska framställningar genom att sätta ihop teckningar med text och fotografiska bilder. Till råga på allt måste man kunna samarbeta med olika avdelningar och personer samt förstå att man måste göra sitt yttersta för att helheten ska bli en lyckad tidningsartikel. (Leeb-Lundberg 1988:27–28.)

Före fotografiets debut var alla illustrationer i tidningar teckningar. När fotografiet ger en känsla av verklighet och signalerar att fotografen har varit på ort och ställe, bjuder teckningen på en helt annorlunda möjlighet att illustrera tidningsartiklar. Med hjälp av en teckning är det lätt att berätta tidningens eller skribentens åsikter och inställning till det behandlade ämnet. Om det behövs en bild för att illustrera osynliga, abstrakta kausalitetsförhållanden och andra komplicerade sammanhang, kan teckningen vara en lösning. Också socialt känsliga ämnesområden (t.ex. alkoholism och drogberoende) illustreras bäst med en teckning. (Salo 1998:40.) Orsaken är antagligen att det i en teckning är möjligt att å ena sidan lyfta fram olika karakteristiska detaljer och å andra sidan helt bortse från det oväsentliga, vilket gör att skildringen blir djupare och känslomässigt förståelig (se Furhoff 1986:105).

Teckningen har inte försvunnit från tidningarna i och med att det blev möjligt att använda fotografier. Tvärtom, det har öppnats nya dimensioner för teckningen som illustration. Det har till och med sagts att teckningen börjar där fotografiet slutar. Med en och samma teckning är det även möjligt att berätta om flera olika situationer samtidigt, vilket med ett autentiskt fotografi är en ren omöjlighet. Det riktas dock inte några krav på att teckningen måste avbilda verkligheten, eftersom den egentligen inte heller kan göra det när det ändå alltid är fråga om den tänkta verkligheten. Allt oftare är teckningar också karikatyrer med sina reduceringar och överdrifter som gör dem bara mer slagkraftiga.

Kotilainen påpekar att en teckning på rätt ställe kan vara effektivare än ett fotografi. Han vill ändå framhäva att om teckningen bara används som spaltfyllnad utan någon som helst anknytning till det behandlade ämnet, underskattas dess förmåga som illustration, vilket även kan leda till att bilden inte har något värde alls, ens utseendemässigt. (Kotilainen 1991:99–100.) Detta är en tämligen stark åsikt, eftersom bilden alltid påverkar betraktaren på något sätt – om inte annat så åtminstone kan den åstadkomma privata associationer.