Med begriplighet avses traditionellt textens förmåga att förmedla information som är lätt att förstå. Begreppen begripa och förstå används praktiskt taget synonymt i svenskan, men ibland betonar det förstnämnda mer omedelbar och djupare förståelse. I det här arbetet gör jag inte någon större betydelseskillnad mellan begreppen, utan använder dem synonymt, även om det är klart att de i vissa fall går att skilja åt. Att man förstår den text som man läser betyder nämligen inte nödvändigtvis att man också kan anknyta innehållet i texten till ett större sammanhang. I den bemärkelsen kan det ibland vara på sin plats att skilja de två begreppen från varandra. När man talar om textens begriplighet avser man i regel de egenskaper som texten har. Men begripligheten är ett relativt begrepp som inte enbart är beroende av textens egenskaper utan till stor del också av läsarens kapacitet att tillägna sig information. Ålder, utbildning, tidigare kunskaper, lässituation med mera spelar en central roll. Förståelsen av texter kan därför ses som en process där läsaren konstruerar information utifrån sina egna kunskaper och erfarenheter (Gunnarsson 1982:46). Textens egenskaper kan dock bidra till att det blir lätt för läsaren att aktivera sin förförståelse25 om det som behandlas.
Det problematiska med begriplighetsanalyser kan anses vara att det finns skillnader mellan mottagarna. En och samma text kan förstås på många olika sätt inom en stor och heterogen mottagargrupp. En läsare med speciell erfarenhet och kunskap förstår även ett specifikt textinnehåll, men för en läsare med mer allmän kunskap kan ett textinnehåll med många specifika drag vålla oöverkomliga svårigheter. (Gunnarsson 1982:9–11.) För att analysera och beskriva en specifik textförståelse, som innebär textens koppling till läsarens egen verklighet, måste man utöver textinnehållet även se till specifika drag hos mottagaren och lässituationen (Se Gunnarsson 1982:73). En annan typ av analys, som också den här undersökningen representerar, utgår ifrån textens interna egenskaper och strävar efter att ta reda på om dessa egenskaper bidrar till begripligheten (jfr 1.5).
Begriplighetsanalyser brukar i huvudsak basera sig på texter, även om också bilder genom tiderna har använts i skolor och på arbetsplatser för att åskådliggöra, och man har vetat att bilden kan ha en gynnsam verkan på till exempel minnet. På samma sätt som textförståelse alltid är en interaktion mellan text och läsare kan bildförståelse anses som en interaktion mellan bild och betraktare. Bildernas mycket varierande egenskaper gör att vissa bilder är lättare att tolka än andra. Fotografier brukar t.ex. anses vara lättare att tolka än grafiska framställningar som diagram och kartor. I de sammanhang där bilden förekommer på samma yta som texten kan begripligheten ökas avsevärt om bilden kan anknytas till det som behandlas i texten och vice versa (jfr t.ex. Pettersson 2001:62).
25 Förförståelse är ett begrepp som används inom hermeneutiken för att syfta på de kunskaper en uttolkare har från tidigare och som blir bakgrunden till hans tolkning av ett fenomen.
När man läser en text eller tittar på en bild aktualiseras två olika processer samtidigt:
receptionsprocess och förståelseprocess. Höijer (1998) framhäver att begriplighet/förståelse och reception är psykologiska eller mentala reaktioner som ingår i sociala kontexter. De två processerna får med andra ord stöd av de olika kontextramarna som också påverkar förståelsen. I förståelseprocessen försöker mottagaren finna mening och innehåll i språkliga och visuella framställningar, få reda på vad de handlar om. Detta sker med hjälp av ett visst kognitivt schema som aktiveras då mottagaren mentalt föreställer sig en situation där framställningens innehåll passar. (Höijer 1998:123–126.) Begreppet schema26 innebär alltså att det finns olika mentala modeller eller representationer som baserar sig på tidigare kunskap och erfarenheter. De olika schemana gör det möjligt att ta emot mycket mer information än vad ett budskap faktiskt innehåller. På grund av scheman innehåller texter och bilder en stor mängd implicit, underförstådd information. (Vagle m.fl. 1993:39–40.) Receptionsprocessen är en mer omfattande process som innebär alla slags upplevelser som budskapet väcker hos mottagaren: distansering eller inlevelse, referentiella eller kritiska lösningar, igenkännande och identifiering samt lustkänslor eller ovilja/indignation (Höijer 1998:123, 133).
Den meningsproduktion som följer när man tar emot ett budskap har enligt Corner (1991) tre nivåer: en nivå där textens eller bildens primära betydelse igenkänns och förstås (den denotativa nivån), en nivå där textens eller bildens sekundära, underförstådda eller accocierade betydelse igenkänns och förstås (den konnotativa nivån) och en nivå, där mottagaren ger budskapet allmänna betydelser och värderingar. I synnerhet de två första nivåerna, som bygger på semiotiken (semiotiken behandlas i kap. 3), är centrala med avseende på begripligheten. Därför efterlyser Corner också fler studier som koncentrerar sig på dem – i stället för på den tredje nivån som är mer allmän som intresseområde inom receptionsforskningen. (Se även Höijer 1998:124.)
En analys av textens begriplighet skiljer sig något från en analys av textens läsbarhet.
Det sistnämnda kan anses vara en mer generell utgångspunkt när man vill ta reda på textens lättlästhet, medan man i det förstnämnda fallet studerar texten som helhet genom att fästa uppmärksamhet på dess olika delar och användningsområden på ett djupare plan. Det ingår i en läsbarhetsanalys en mängd lexikogrammatiska faktorer27 som kan tänkas påverka textens svårighetsgrad. Då man analyserar texter från läsbarhetssynpunkt använder man ibland olika läsbarhetsformler bestående av dessa faktorer även om de har kritiserats mycket bl.a. därför att de närmast bidrar till att man bara på en mycket ytlig nivå kan bedöma om en text kan sägas vara lätt eller svår. (Melander 1995:34.) Den mest kända läsbarhetsformeln är C. H. Björnssons (1968) läsbarhetsindex (LIX) som beräknas genom
26 Termen är introducerad av F.C. Bartlett i boken Remembering (1932).
27 Till de lexikogrammatiska drag som ökar svårighetsgraden i texten kan räknas bl.a. ett stort antal substantiv (i synnerhet sammansatta substantiv och verbalsubstantiv), statiska och passiva verb, räkneord, överlånga ord och fackord. Många långa och/eller vänstertunga meningar, nominalfraser och attributiva prepositionsfraser gör också texten mycker informationstät och svårläst.
att man adderar det genomsnittliga antalet ord per mening och den procentuella andelen ord med minst sju bokstäver. LIX har debatterats på grund av att kritikerna anser det vara ett för enkelt sätt att mäta textens svårighetsgrad28. Om man enbart vill koncentrera sig på faktorer som gör texten lätt- eller svårläst kan LIX likväl användas som indikation på svårighetsgraden vid sidan av andra metoder.
Begriplighetsanalys fungerar på ett annat sätt. Om man vill ha mer utförliga svar på frågan om textens begriplighet, måste man ha mer innehållsbaserade utgångspunkter och koncentrera sig på djupare textuella egenskaper (Melander 1995:34). Begriplighet är ändå ett begrepp som är nästan omöjlig att definiera entydigt och hittills har man inte kunnat hitta en optimal modell som skulle kunna användas vid bedömning av begriplighet. Den forskare som vill ta reda på en texts begriplighet måste därför välja mellan flera olika faktorer och kriterier och koncentrera sig på sådana som är relevanta för undersökningen ifråga. Viktigt är ändå att man undersöker texten i helhetsperspektiv och studerar hur olika element i textens uppbyggnad fungerar och möjligen hjälper läsaren i förståelseprocessen.
I den här undersökningen betonar jag, i stället för olika variabler som traditionellt ansluter till läsbarhet, sådana faktorer som i tidigare forskning har anknutits till begriplighet.
Därför använder jag inte några läsbarhetsformler och behandlar inte heller i någon stor omfattning olika lexikogrammatiska drag som i och för sig spelar en viktig roll i textens innehåll, funktion och stil (se t.ex. Hellspong & Ledin 1997:67). De på begripligheten inverkande faktorer som jag analyserar är bl.a. följande:
1. Artiklarnas överskådlighet och disposition som bidrar till att läsaren har möjlighet att snabbt och enkelt få överblick över det behandlade temat (framhävning av huvudbudskapet, ordning av textens innehåll – det viktigaste först).
2. Rubrikernas informativitet och överenstämmelse med innehållet (täckning i texten, stöd för läsarens förförståelse).
3. Sambanden i texten som skapas med textbindning (satskonnektion, referensbindning och tema–rema) och sammanlänkningen mellan elementen (rubrik, ingress, brödtext, bild och bildtext).
4. Bildsättning med fotografier som öppnar sig för läsaren och hjälper till att skapa en förförståelse av det som behandlas (förhållandet till artikelns tema, innehållet och rollen som informationsförmedlare)
5. De grafiska framställningarnas tydlighet och anknytning till texten (lättolkade diagram, kartor, tabeller och teckningar).
Motsvarande faktorer ingår också i det svenska Språkrådets rekommendationer för vårdat myndighetspråk och finns som beståndsdelar i Klarspråkstestet som man kan använda för att ta reda på hur begriplig en text är (Språkrådet 2009). Även tidigare studier kring läroboksspråk har utgått ifrån likadana principer, när det gäller att ta reda på hur språket fungerar i läromedel och att värdera deras begriplighet (se t.ex. Strömquist 1995).
28 Kritik ges i bl.a. Westman 1969, Platzack 1974 och Liljestrand 1993.