Basel III
Nya kapitaltäcknings- och likviditetsregleringsreformers inverkan på bankers företagsutlåning till SMF-segmentet
Patrik Boij
Examensarbete för Tradenom Utbildningen i företagskonomi Vasa 2020
EXAMENSARBETE
Författare: Patrik Boij
Utbildning och ort: Företagsekonomi, Vasa Inriktningsalternativ: Ekonomiförvaltning Handledare: Jörgen Strid
Titel: Basel III
Nya kapitaltäcknings- och likviditetsregleringsreformers inverkan på bankers företagsutlåning till SMF-segmentet
_________________________________________________________________________
Datum: 21.11.2020 Sidantal 53 Bilagor 1 _________________________________________________________________________
Abstrakt
Det nya bankregelverket Basel III som progressivt införts åren 2013 – 2019 har ålagt banker avsevärt striktare kapitaltäckningskrav. Dessutom införde Basel III även nya likviditetskrav som ytterligare komplement. Inom finansbranschen råder bred konsensus om att SMF-segmentets företag i regel utgör riskablare gäldenärer än övriga kundsegment. Detta, kombinerat med faktumet att banker agerar som dessa företags primära finansieringskällor, har uppdagat vikten av att granska hur regleringarna påverkat SMF-segmentets tillgång till bankfinansiering.
I detta arbete ämnar vi med primärkällor, tidigare forskning och en fallstudie redogöra för hur dessa effekter tagit uttryck i Finland.
Detta arbete kommer redogöra för både vilka de nya kraven är samt, samt hur
implementeringen genomförts. Inom merparten av Europa har regelverket implementerats i form av kreditinstitutsdirektivet CRD IV och kapitalkravsförordningen CRR. Därför synliggör detta arbete i synnerhet den för Europa säregna SMF-stödfaktorns roll i detta sammanhang.
Studiens referensram utgörs av tidigare forskning och fallstudiens resultat återkopplas till denna. Vi finner att effekterna avseende prissättning, utlåningsvolym samt löptiderna på lånen inte nödvändigtvis överensstämmer med tidigare forskning inom ämnet.
_________________________________________________________________________
Språk: svenska
Nyckelord: Basel III, kapitaltäckning, SMF-stödfaktorn, Finansiell reglering, CRD IV-CRR, SMF- finansiering
_________________________________________________________________________
OPINNÄYTETYÖ
Tekijä: Patrik Boij
Koulutusohjelma ja paikkakunta: Liiketalous, Vaasa Suuntautumisvaihtoehto: Taloushallinto
Ohjaaja: Jörgen Strid
Nimike: Basel III
Uusien pääoma- ja maksuvalmiussääntelyiden vaikutus Pk-yritysten lainansaantimahdollisuuksiin ja -ehtoihin
_________________________________________________________________________
Päivämäärä: 21.11.2020 Sivumäärä: 53 Liitteet: 1 _________________________________________________________________________
Tiivistelmä
Uusi pankkisäännöstelykokonaisuus Basel III, joka asteittain on astunut voimaan vuosina 2013 – 2019, on tuonut merkittäviä lisävelvoitteita koskien pankkien pääomavaatimuksia ja toi lisäksi mukanaan uusia maksuvalmiusmääräyksiä. Pienet ja keskisuuret yritykset koetaan tavanomaisesti riskialttiimpina velallisina kuin muut asiakasryhmät. Tämä yhdistettynä sen tosiasian kanssa, että pankit yleensä ovat näiden yritysten ensisijaiset rahoittajat, on tuonut esille tärkeyden selvittää, kuinka uudet säännöstelyt ovat vaikuttaneet Pk-yritysten
lainansaantimahdollisuuksiin. Tässä työssä selvitettiin alkuperäisten säännöstekstien, aikaisemman tutkimuksen sekä tapaustutkimuksen avulla kuinka uudistukset ovat vaikuttaneet Suomen markkinoihin.
Tämä työ selventää sekä mitkä nämä uudet säännökset ovat, että tuo esille, kuinka nämä eroavat aikaisemmista säännöksistä. Valtaosassa Eurooppaa säännökset ovat otettu käyttöön luottolaitosdirektiivi CRD IV:n sekä vakavaraisuusasetus CRR:n kautta. Eritysesti kuinka EU:lle ominainen Pk-tukikerroin on vaikuttanut asiaan, on seikka, jota tässä työssä valaistaan. Työn viitekehys koostuu aikaisemmasta tutkimuksesta ja tapaustutkimuksen tuloksia vertailtiin kyseisen aikaisemman tutkimuksen tuloksiin. Näemme, ettei vaikutukset hinnoittelussa, lainavolyymeissä ja laina-ajoissa välttämättä aina täsmää aikaisemman tutkimuksen kanssa.
_________________________________________________________________________
Kieli: ruotsi
Avainsanat: Basel III, pääomavaatimukset, maksuvalmiussääntely, Pk-tukikerroin, taloudellinen sääntely, CRD IV-CRR, Pk-rahoitus
__________________________________________________________________________
BACHELOR’S THESIS
Author: Patrik Boij
Degree Programme: Bachelor of Business Administration Specialization: Financial Administration
Supervisor: Jörgen Strid
Title: Basel III
The effect of the new capital coverage- and liquidity ratios on bank’s corporate financing to the SME-segment
_________________________________________________________________________
Date: 21.11.2020 Number of pages: 53 Appendices: 1 _________________________________________________________________________
Summary
The new banking regulations introduced by Basel III, progressively implemented during the period 2013 – 2019, have imposed severely stricter requirements unto banks as pertains
minimum capital coverage ratios. Additionally, Basel III also introduced brand new liquidity key ratios as new measurements. That SME: s in general constitute a pronouncedly riskier
borrowing segment than other customer groups is an opinion with broad support in the
financial sector. This, combined with the fact that banks make up the main source of financing for smaller companies, has highlighted the importance of examining which effects the
regulations have had on SME: s access to bank facilitated financing. In this text, using original documents, earlier research, and a case study, we aim to find out how these changes have been felt in Finland.
This work will account for what the new regulations are as well their implementation. Within most of Europe, Basel III has been introduced in the form of the Credit Institutions Directive CRD IV and the Capital Requirements Regulation CRR. Thus particularly the EU-specific SME- supporting factor’s role in this context will be highlighted.The study’s frame of reference consists of earlier research on the subject to which the results from the case study are
juxtaposed. We find that the effects on prizing, volume and maturities don’t necessarily always find congruity with the aforementioned earlier research.
_________________________________________________________________________
Language: Swedish
Key words: Basel III, Capital coverage, Liquidity ratios, SME-supporting factor, Financial regulation, CRD IV-CRR, SME-financing
_________________________________________________________________________
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Problemformulering och -diskussion ... 1
1.2 Syfte ... 2
1.3 Avgränsning ... 2
1.4 Metod ... 3
1.5 Begrepps- och terminologidefinitioner ... 3
2 Vikten av små- och medelstora företag för den finländska ekonomin ... 4
3 Bakgrunden till Basel III ... 4
3.1 Baselkommittén för banktillsyn ... 5
3.2 Basel I ... 5
3.3 Basel II... 6
4 Basel III ... 6
4.1 Kapitaltäckningsnivåer och kapitaltyper ... 7
4.2 Likviditetstäckningsgrad (LCR – Liquidity Coverage Ratio) ... 9
4.3 Stabil Nettofinansieringskvot (NSFR – Net stable funding ratio) ... 10
4.4 Bruttosoliditetsgraden ... 11
4.5 De väsentligaste avvikelserna CRD-IV -CRR och Basel III emellan ... 12
5 Beräkning av kapitalkostnad och SMF-stödfaktorn ... 13
6 Finnveras borgensförbindelser ... 17
6.1 Begynnelseborgen ... 18
6.2 SMF-Borgen ... 18
6.3 Allmän Finnvera-borgen ... 19
7 Hypotetisk inverkan på tillgången till och villkoren för finansiering ... 19
7.1 Volym... 19
7.2 Prissättning ... 20
7.3 Lånens löptider ... 21
8 Tidigare forskning ... 21
8.1 Financial Stability Board (FSB) och European Banking federation (EBF) ... 22
8.2 European Banking Authority (EBA) och Mayordomo et al. ... 25
9 Metod och metodval ... 29
9.1 Forskningsansats ... 29
9.2 Undersökningsansats ... 30
9.3 Datainsamling ... 30
9.3.1 Primärdata ... 30
9.3.2 Sekundärdata... 31
9.4 Studiens tillförlitlighet ... 32
10 Empirins resultat ... 33
10.2 Intervju 2 ... 38
11 Analys och diskussion ... 40
11.1 Utlåningsvolym ... 40
11.2 Prissättning ... 43
11.3 Lånens löptider ... 47
11.4 Övrig diskussion ... 48
11.5 Metodvalets betydelse och studiens bidrag ... 50
12 Slutsats ... 52
12.1 Sammanfattning och slutord ... 52
12.2 Förslag till fortsatt forskning ... 53
13 Litteraturförteckning ... 54
14 Figurförteckning ... 57
15 Bilaga 1 – Intervjuunderlag ... 59
1 Inledning
Bankernas implementering av BASEL III, i Europa i form av CRD IV-CRR, ålägger bankerna striktare regler vad gäller kapitaltäckning än BASEL II samt nya regler avseende likviditetsreglering. Hur detta i sin tur kommer att påverka de relativt sett mer riskabla lånen till små- och medelstora företag är dock ännu öppet. I denna uppsats kommer vi att närmare bekanta oss med vilka de nya kraven som Basel III ålägger banken är samt hur dessa på olika vis påverkat bankers inställning till företagsutlåning samt företagskunders tillgång till denna.
Utöver en regelrätt analys av Basel III kommer vi även att bekanta oss med den i ett europeiskt sammanhang väsentliga SMF-stödfaktorn som den Europeiska unionen via kapitaltäckningsförordningen infört. Vi kommer att granska hur detta komplement till Basel III i samband med Basel III påverkat små- och medelstora företags låntagningsmöjligheter- och villkor. Detta är ett angeläget problem i och med att merparten av företagen hör till de små- och medelstora företagen och deras fortsatt smidiga tillgång till nödvändig finansiering är en brännande fråga.
1.1 Problemformulering och -diskussion
Reglering av bankväsendet är essentiellt för finansiell stabilitet. Bankerna är bland annat utsatta för en branschspecifik likviditetsrisk i och med hur fractional reserve banking fungerar. I korthet innebär detta att banker lånar vidare de pengar deponenter deponerar på sina konton. Faran ligger i att bankerna inte nödvändigtvis förmår tillgodose sina sparare med likvida medel såvida en likviditetschock (uttagningshysteri) skulle äga rum eftersom bankerna inte plötsligt kan kräva tillbaka utlånade pengar. Å andra sidan är banker även samhällsbärande för vidareförmedling och tillgodoseende av finansiering och finansieringsbehov. Detta faktum, att vara samhällsbärande, har tyvärr lett till ett fenomen benämnt som moral-hazard problemet. Detta har lyfts upp på tapeten i samband med att vissa banker tidigare utsatt sig för onödigt höga riskexponeringar för att via finansiella hävstångseffekter uppnå maximal avkastning på inlånat kapital. Resultatet har varit höga skuldsättningsgrader kombinerat med undermåliga kapitalbuffertar som resultat av ett antagande om att stater ändå inte kommer låta dem gå under ifall riskerna skulle förverkligas
(Niemeyer, 2016). Gemensamma spelreglers införande i syfte att införa ökad stabilitet och transparens är alltså inte onödigt efterlysta. Frågan blir då snarare en av hur stränga dessa ska vara, vilka delar av bankverksamheten som ska åläggas ytterligare regleringar samt förstås frågan om hur och i vilken grad bankerna kommer fördela dessa kostnader på sina kunder.
Små- och medelstora företag är i högre grad än storföretag beroende av bankfinansiering, både i form av rörelsekapital såväl som för tillväxtsfinansiering. Små- och medelstora företag anses dessutom i regel utgöra mer riskabla finansieringsobjekt än större stabilare företag. Detta förhållningssätt framkommer även i Basel-ramverken ända sedan Basel 1tredde i kraft 1988 (Niemeyer, 2016). Likväl sysselsätter dessa mindre företag, med små variationer länder emellan, mellan 50±75% av arbetskraften. Utöver detta bidrar dessa företag i genomsnitt med cirka hälften av nationernas BNP (Financial Stability Board, 2019).
Frågan om hur dessa nya strängare regler kommer att påverka tillgången till bankfinansiering är således relevant.
1.2 Syfte
Arbetets syfte är att besvara följande frågor:
- Hur har de nya regleringarna påverkat små- och medelstora företags låntagningsmöjligheter och -villkor?
- Hur har kapitaltäckningsgraderna påverkat företagsutlåningen - Hur har likviditetsregleringarna påverkat företagsutlåningen
Genomförandet förutsätter en identifiering av hypotetiskt möjliga effekter av Basel III.
Syftet blir därefter att redogöra för dessa och slutligen placera resultaten i en korrekt kontext såsom definierat av studiens referensram.
1.3 Avgränsning
Detta arbete kommer, i teoriavsnittet, att begränsa sig till de aspekter av BASEL III som teoretiskt sett kunde påverka låntagningsmöjligheterna ± och villkoren. Utöver detta kommer valda delar från den europeiska kapitalkravsförordningen (CRR) tas med i den mån
förordningens innehåll avviker från Basel III samt är av ämnesmässig relevans för arbetets syfte. Arbetet kommer ytterligare att avgränsas till att endast behandla små- och medelstora företag. I empiriavsnittet kommer arbetet att begränsa sig till en finländsk bank, nämligen Nordea. Därmed avgränsas kapitlet till en bank i ett land. Finlands bankväsende är dock ett av Europas mest koncentrerade sätt till mängden aktörer på marknaden. Det kan därmed anses vara tillräckligt att i empirin enkom behandla Nordens största och Finlands näststörsta finanskoncern för att lyckas uppnå en nationellt rättvisande bild (Finansministeriet, 2015).
1.4 Metod
Teorin kommer utöver bankregleringstexter även att använda sig av förklarande källor av välrenommerade författare vid tolkningen av regelverkstexterna. Sekundärkällor i form av tidigare forskning inom ämnet kommer att utgöra arbetets referensram. I empiriavsnittet kommer datainsamlingen att ske via en semi-strukturerad intervju. Forskningsansatsen är dels deduktiv, dels induktiv. Detta brukar även benämnas som en abduktiv forskningsansats.
Själva undersökningsansatsen är kvalitativ, vilket kommer agera kompletterande till referensramens kvantitativa karaktär.
1.5 Begrepps- och terminologidefinitioner
- SMF Æ förkortningen står för små- och medelstora företag
- Riskjusterad kapitalkostnad Æ den summa kapital banken blir tvungen att fondera som bundet eget kapital.
- Kreditexponering Æ Ett utfärdat lån
- Rating Æ Ett mått på företagets verksamhetsförutsättningar och återbetalningsförmåga. Är avgörande vid beräkningen av kapitaltäckningskostnaden.
Både extern- och intern uträttade ratingförfaranden existerar. Dem interna använder bankerna i sina interna modeller. Dem externa, såvida de existerar, är gjorda av ratingföretag. Ratingen bygger på ekonomiska nyckeltal och en helhetsbedömning av företaget.
- Scoring Æ För de företag som saknar rating (interna upprättas endast för företag vars ansvarsförbindelser gentemot banken överstiger ett visst värde, externa upprättas
enbart för större företag) tillämpas ett scoringförfarande. Denna beräknas av en matematisk algoritm.
2 Vikten av små- och medelstora företag för den finländska ekonomin
Innan vi kan diskutera vikten av små- och medelstora företag, eller hur Basel III påverkat låntagningsmöjligheterna för dem måste vi definiera vad som avses med små- och medelstora företag. Ur ett internationellt perspektiv är detta svårt i och med att olika länder kan ha sina egna definitioner (Financial Stability Board, 2019). I detta arbete kommer vi att tillämpa den definitionen som statistikcentralen anger, nämligen sådana företag vars årliga omsättning inte överstiger EUR 50 miljoner, vars balansomslutning inte överstiger EUR 43 miljoner och som högst har 250 anställda. Högst ett av dessa gränsvärden får överskridas.
Utöver detta inkluderar statistikcentralen även en klausul om oavhängighet. Med andra ord får inte 25% eller mera av företagets aktiestock ägas av ett företag som inte uppfyller de ovannämnda villkoren för företaget ska kunna klassificeras som ett SMF-företag (Statistikcentralen, u.d.).
Företag som uppfyller samtliga ovannämnda kriterier utgjorde åren 2008 ± 2016 i medeltal 91,7% av de i Finland verksamma företagen. Samtidigt anställer dessa företag ca 61% av den finländska arbetskraften (European Banking Authority , 2016). På EU-nivå kan dessa tal jämföras med 99,8% respektive 66,4%
(European Banking Federation, 2019); (Arbets- och näringsministeriet, 2020).
3 Bakgrunden till Basel III
Grunden till upphovet för Basel III kan spåras till finanskrisen 2007 ± 2008. Tiden dessförinnan karaktäriserades av högt risktagande. Trots att krisen utlöstes av den amerikanska bolånemarknaden kändes dess effekter inom kort av globalt. Tre huvudsakliga brister eller bräckligheter identifierades av (Cecchetti, et al., 2011) som primära tillkortakommanden inom bankväsendet. Det första var enligt dem kapitalbristen vid förlustshanteringen. Det andra var ett alltför sammankopplat globalt finanssystem, detta möjliggjorde att problem inom en del av systemet lätt spred sig vidare. Det rörde sig med
andra ord om en systemrisk. Som tredje orsak identifierade de bankernas otillräckliga proaktiva likviditetshantering ifall situationer med ett stressat kassautflöde skulle göra sig gällande.
Basel III har som syfte att åtgärda dessa svagheter inom bankväsendet genom att bland annat införa striktare kapitaltäckningsregleringar än tidigare samt helt nya likviditetsregleringar.
Dessa ska slutligen ha implementerats 2019.
För att lägga in dessa nya regleringar i ett klarare kontext, samt för att förstå skillnaderna som uppkommit måste vi dock först ämna kort redogöra för de tidigare Basel-ramverken samt den kommitté som ligger bakom dessa.
3.1 Baselkommittén för banktillsyn
%DVHONRPPLWWpQI|UEDQNWLOOV\QSnHQJHOVND´%DVHO&RPPLWWHHRQ%DQNLQJ6XSHUYLVLRQ´
vanligtvis endast benämnd Baselkommittén, arbetar med att främja nivån på global finansiell stabilitet via harmonisering av bankreglering och tillsyn. Baselkommittén är den främsta standardsättaren inom det globala bankväsendet. Medlemskapet består av 27 nationella centralbanker och EU i form av ECB. Baselstandarderna ska ses som minimikrav, medlemsstater är fria att införa krav som överstiger dessa miniminivåer. Baselkommittén saknar själv möjligheten att stifta lagar. Det är därmed upp till de enskilda medlemsstaterna att genomföra detta på nationellt plan. Inom EU innebär detta att reglerna införts i form av CRD-IV-CRR paketet där det förstnämnda är kreditinstitutsdirektivet och den sistnämnda kapitalkravsförordningen. Koncist uttryckt införs Basel III inom EU via förordningen samt direktivet som medlemsstaternas lagstiftning ska sammanjämkas med (Niemeyer, 2016).
Till detta hör att en förordning är direkt juridiskt bindande emedan ett direktiv innebär att nationell lagstiftning ska sammanjämkas med vad direktivet stadgar.
3.2 Basel I
För att förstå hur Basel I fick sitt ursprung måste vi gå tillbaka till år 1974. Året innan hade Bretton Woodssystemet upphört att existera och bankerna möttes nu av betydande valutarisker. Ursprungligen log tillsynsfrågor i fokus, men regleringsfrågor blev med tiden allt viktigare. År 1988 antogs Basel I. Överenskommelsen införde ett krav på ett riskjusterat eget kapital om 8%. Kreditriskerna fördelades i fyra riskklasser. Företagslån hade till exempel en 100% riskvikt emedan statspapper fördelades en 0% riskvikt. Kravet om det riskjusterade kapitalet innebar därmed att bankerna var tvungna att besitta ett eget kapital
lika med eller större än tillgångarna (fordringar, statsobligationer med flera) multiplicerat med sina respektive riskvikter. I praktiken multipliceras kreditexponeringen, justerat med den respektive risken, med kapitalkravet. Senare infördes även ett marknadsriskstillägg för beräkning av marknadsrisken (Keefe, et al., 2012).
3.3 Basel II
Basel I tog dock ingen hänsyn till inbördes olikheter mellan olika tillgångsslag. Till exempel fördelades samtliga företagslån, oberoende företag i fråga, en riskvikt om 100%. Samma godtyckliga generalisering av olika gruppers kreditrisksviktning gällde även andra kundgrupper. Baselkommittén insåg med tiden tillkortakommanden i det existerande regelverket. Därmed föddes Basel II år 2004 (med vissa smärre tillägg åren -05 och -06).
Basel II bestod av tre pelare. Den första pelaren innefattade de stipulerade minimikapitalkraven. Dessa omfattade kreditrisken, marknadsrisken samt de operativa riskerna. Det fanns s.k. schablonmetoder för uträkningen av riskerna vid olika exponeringar.
Ytterligare infördes så kallade interna modeller med hjälp av vilka bankerna självmant med tillsynsmyndigheternas godkännande kunde få skatta vissa parametrar vid beräkningen av exponeringarnas riskviktade kapitalkostnad (Niemeyer, 2016).
Pelare 2 kompletterade minimikraven med ytterligare bankspecifika krav med utgångspunkt i tillsynsmyndigheternas utvärderingar av de totala riskerna för bankerna.
Tillsynsmyndigheter kunde exempelvis påföra enskilda banker högre kapitaltäckningskrav.
Pelare 3 innehöll i sin tur detaljerade beskrivningar om de risker och exponeringar de var tvungna att offentliggöra. Avsikten var att minska på informationsasymmetrin mellan marknadsaktörer och banker (Niemeyer, 2016).
4 Basel III
Basel II hade knappt hunnit träda ikraft när finanskrisen 2007/2008 slog till. BASEL II hade de facto inte ens hunnit tas i bruk av samtliga undertecknare (i synnerhet USA ± där krisen utlöstes). Bakgrunden till orsakerna för krisen synliggjorde ändå eventuella bristfälligheter i överenskommelsen. Kapitalbuffertarna var för snäva för att stå emot påfrestningarna som krisen gav upphov till, särskilt givet den höga skuldsättningsnivån. År 2010 antogs därför BASEL 2,5 (i praktiken Basel II med smärre modifikationer). År 2012 var ramverket för Basel III klart, och skulle successivt komma att implementeras till och med år 2019. Det år 2022 ikraftträdande Basel IV är i skrivande stund under arbete. Vi kommer dock inte
behandla det desto mera i detta arbete med anledning av arbetets syfte och avgränsning. Vi ska till nästa närmare granska de förändringar som infördes avseende kapitaltäckning samt de två nya likviditetsregleringarna som överenskommelsen gav upphov till.
Figur 1 - Implementering av Basel III (Basel Committee on Banking Supervision, 2019)
4.1 Kapitaltäckningsnivåer och kapitaltyper
Minimikapitalkraven som BASEL III infört kan delas upp i tre separata kapitaltyper. Det första och mest likvida, det vill säga den lättast tillgängliga kapitaltypen, är det så kallade kärnprimärkapitalet (CET1). Detta kapital består i praktiken av aktiekapital och samlade vinstmedel. Vid förlustsituationer är det i första hand detta så kallade going-concern kapitalet som ska bära förlusten. De övriga två kapitaltyperna är något svårare att greppa då de utgörs av hybridinstrument, mellanting mellan regelrätt eget kapital och egentliga skulder.
Det första av dessa är primärkapitalet (tier 1) och det andra är supplementärkapitalet (tier 2) Vi ska inte in i detalj gå in på vilka (strikta) förutsättningarna är för att kapital ska få anses tillhöra dessa kapitaltyper. Något förenklat kan det dock sägas att dessa kapitaltyper måste innehålla mekanismer vilka möjliggör omvandlingen av dem till kärnprimärkapital ifall kapitaltäckningen faller till en alltför låg nivå. Tier 1 kapitalet, primärkapitalet, genomgår denna omvandling innan supplementärkapitalet gör det. Ett exempel på supplementärkapital vore olika slags företagslån som vid en hypotetisk krisutbetalningssituation förfaller till betalning efter övriga regelrätta skulder (Basel Committee on Banking Supervision, 2019);
(Niemeyer, 2016).
Basel III införde även förändringar till kapitalreservernas inbördes miniminivåer. Sett till den totala nivån förblir baskravet, liksom i Basel II, detsamma. Nämligen att bankerna ska besitta 8% kapital relativt de riskvägda tillgångarna. Hur detta 8% inbördes ska fördela sig på de tre kapitaltyperna har som sagt ändå ändrat. Basel III stadgar att åtminstone 4,5% utav denna kapitalreserv ska bestå av kärnprimärkapital, 1,5% utav primärkapital och 2% utav supplementärkapital. Notera att andelen kärnprimärkapital stigit med 2,5% procentenheter vis-à-vis Basel II. Med riskvägda tillgångar avses här hur tillgångssidans olika tillgångar (kreditexponeringar) riskbedöms avseende kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk. (Basel Committee on Banking Supervision, 2019). Kapitaltäckningskraven i Basel III beaktar även exponeringar utanför balansräkningen, motpartsrisker (det vill säga risken för att kreditvärdigheten hos motparten ändrar) samt värdepapperiseringar och återvärdepapperiseringar av beviljade lån.
Figur 2 - Minimikapitalkraven enligt Basel II och Basel III (Niemeyer, 2016)
Utöver miniminivåerna infördes det i Basel III tre olika kapitalbuffertar (bestående av CET1) för att höja bankernas resistens såvida de skulle utsättas för påfrestningar. Den mest grundläggande av dessa är kapitalkonserveringsbufferten. Denna buffert utgörs av en ytterligare 2,5 procentenheters kärnprimärkapitalsbuffert utöver miniminivån på 4,5%. Då denna buffert, likt övriga buffertar, ska bestå av CET1 kärnprimärkapital ligger miniminivån av denna kapitaltyp i praktiken på åtminstone 7%. Utöver denna buffert finns även en så kallad kontracyklisk kapitalbuffert vars idé är att bygga en ökad motståndskraft i konjunkturmässigt gynnsammare tider då utlåningen är högre och företagens återbetalningsförmågor i regel bättre. Denna buffert måste inte tillhandahållas under sämre tider, men myndigheterna kan under ekonomiskt bättre tider införa detta buffertkrav om åtminstone 2,5 procentenheter (enskilda länder kan införa högre buffertar än detta men
utländska banker med verksamhet i dessa länder är inte tvungna att acceptera en buffert över 2,5%) (Basel Committee on Banking Supervision, 2019); (Niemeyer, 2016).
Den tredje bufferten gäller endast så kallade globala systemviktiga banker. I skrivande stund ingår ingen av de nordiska bankerna i denna grupp, Nordea har ändå som ända nordiska bank tidigare ingått i denna grupp (Nordea.com: G-SIB/G-SII: Systematic importance indicators).
Figur 3 - Kapitalkrav inklusive kapitalkonserveringsbuffert samt hel kontracyklisk buffert (Niemeyer, 2016)
4.2 Likviditetstäckningsgrad (LCR – Liquidity Coverage Ratio)
Den första av de två likviditetsregleringarna är det kortsiktiga likviditetsmåttet, likviditetstäckningsgraden. Tanken är att banker ska besitta en likviditetsbuffert med vilken de i en stressituation ska förmå täcka det negativa likviditetsutflödet under en 30 dagar varande period. Måttet uttrycks i formen av en kvot, med tillgängliga likvida medel i täljaren och nettoutflödet i nämnaren. Basel III förutsätter att resultatet av denna beräkning är åtminstone 1, det vill säga 100%.
Figur 4 - Formeln för likviditetstäckningsgraden (Niemeyer, 2016)
Det mest likvida medlet är kontanter, men de likvida medlen kan även innehålla övriga tillgångar som snabbt kan omsättas till pengar. Innehållet I täljaren, de likvida medlen, ska med jämna mellanrum genomgå en bedömning av hur väl de uppfyller sin funktion. Faktorer som ska beaktas är, utöver hur snabbt omsättningen hypotetiskt kunde ske, bland annat hur priset på tillgången i fråga skulle reagera under en stressituation. Skulle till exempel stora mängder av en given tillgång samtidigt flöda in på marknaden (vid en så kallad fire sale situation) ska den eventuella prisnedgången på tillgången i fråga beaktas vid bedömningen av huruvida likviditetstäckningsgraden är tillräckligt hög. Även de omvärldsfaktorer som skulle utlösa en dylik stressituation, samt hur dessa skulle påverka å ena sidan tillgångens likviditet och å andra sidan dess pris, måste beaktas vid bedömningen av likviditetstäckningsgradens tillräcklighet (Basel Committee on Banking Supervision, 2019).
4.3 Stabil Nettofinansieringskvot (NSFR – Net stable funding ratio)
Det andra likviditetsmåttet, den stabila nettofinansieringskvoten, ämnar tackla problemet med lånens löptidsomvandling. I princip ämnar detta nyckeltal, vars tidshorisont är ett år, säkerställa att bankerna på pågående basis har tillräckligt med finansiering för att säkerställa sin egen verksamhet under ett stressande scenario varande ett år. Även detta nyckeltal uttrycks i formen av en kvot. I täljaren läggs den tillgängliga stabila finansieringen under ett år medan nämnaren uttrycker behovet av stabil finansiering för samma tidsperiod. Resultatet av denna beräkning ska vara lika med eller över 100% (Basel Committee on Banking Supervision, 2019).
Figur 5 – Formeln för beräkningen av nettfinansieringskvoten (Niemeyer, 2016)
Med tillgänglig stabil finansiering under ett år åsyftas här sådana medel som under en ettårig period skulle förbli tillgängliga för att finansiera bankens verksamhet.
Utöver de ovan behandlade kapitaltäckningsgraderna (med undantag för vissa komplementärkapitalinstrument vars återstående maturitet understiger ett år) innefattar formelns täljare sådan finansiering som ur bankens perspektiv kan anses tillförlitlig under en ettårig period. Sådan finansiering inkluderar långfristig inlåning med en kvarvarande löptid över ett år, samt i Finland bland annat person- och småföretagskunders insättningar
XSSWLOOW¼LQVlWWQLQJVJDUDQWLQVJUlQV.
Dessa medel ska på en kontinuerlig basis vara tillräckliga för att täcka behovet av stabil finansiering. Detta behov, formelns nämnare, tar fasta på tillgångssidans innehåll och karaktär (likviditet, risk med mera). Utöver egna kontanter och centralbanksreserver (vilka formeln inte beaktar) består tillgångssidan i huvudsak av beviljade lån. Idén är, något förenklat, att bankerna utöver att enkom förlita sig på kortfristig marknadsfinansiering även ska diversifiera sina egna finansieringskällor för att sänka på risken som uppstår då kortfristig finansiering (större insättningar, kortsiktig inlåning med flera) omvandlas till långsiktig utlåning (Basel Committee on Banking Supervision, 2019) (Niemeyer, 2016).
4.4 Bruttosoliditetsgraden
Baselkommittén har även beslutit sig för att införa en bruttosoliditetsgrad i riskstävjande syfte. En alltför hög skuldsättningsgrad hos vissa banker relativt risken förknippad med deras tillgångar var ett problem under finanskrisen 2007/8. Å ena sidan kan en hög skuldsättning via hävstångseffekten vara mycket gynnsam under goda tider, men det omvända gäller också. Nämligen att dessa riskfyllda tillgångar i kombination med en otillräcklig kapitaltäckningsnivå vid branta lågkonjunkturer fort leder till fördärv. Att överhuvudtaget uppskatta den inneboende risken i en given tillgång kan vara utmanande, alltför komplexa riskmodeller kan innehålla svårutrönta svagheter. Uppskattningen exponering vis-à-vis kapitalbas kan bli skev och därmed leda till felaktiga beslut ifall ett krisscenario urartar sig.
Bankers möjlighet att tillämpa egna interna modeller vid tillgångars riskbedömning har därmed skärpts (läs: sänkts) i det ursprungliga Basel III-ramverket. Bruttosoliditetsgraden infördes som en ytterligare säkerhetsåtgärd utöver övriga regleringstillägg (Niemeyer, 2016) Notera, att emedan kapitelnivåerna ovan i kapitel 4.1 återspeglar riskviktsjusterade tillgångar multiplicerade med kapitalkravet vid beräkningen av det verkliga kapitalbehovet; låter detta nyckeltal explicit bli att beakta olika tillgångsslags viktade risker. Det beaktar enkom
bankernas bokförda kapital relativt sina totala tillgångar (inklusive vissa tillgångar som faller utanför balansräkningen, så kallade OBS assets). Nyckeltalet beräknas med formeln nedan.
Resultatet av beräkningen får inte överstiga 3% (globalt systemviktiga banker, G-SIBs, har något högre procentsatskrav, men ur ett nordiskt perspektiv och för arbetets frågeställning är detta irrelevant) (Basel Committee on Banking Supervision, 2019) (Niemeyer, 2016).
Figur 6 - Formeln för beräkning av bruttosoliditetsgraden (Niemeyer, 2016)
4.5 De väsentligaste avvikelserna CRD-IV -CRR och Basel III emellan
Såsom nämndes i kapitel 3.1 saknar Baselkommittén verkställande befogenheter och att implementeringen faller på medlemsstaternas axlar. I Europa skedde detta, om vi kort upprepar, i formen av direktivet CRD IV och förordningen CRR (i praktiken är dessa i praktiskt tillämpningsavseende komplementära, därav följer benämningen CRD IV-CRR).
Frågan blir då en om till vilken grad verkställandet inom den Europeiska unionen överensstämmer med den egentliga Basel III-överenskommelsen. Samt vari och varför dessa avvikelser går att finna. Frågan om varför kan egentligen enkelt besvaras med att Basel III måste anpassas för att överensstämma med befintlig lagstiftning och övriga regler som unionen omfattas av. Det existerar delområden där unionslagstiftningen och övriga praktiska spörsmål inte direkt tillåter en ordagrann implementering av Basel III. Den största enskilda skillnaden är, att till skillnad från Basel III som endast var ämnad att gälla för internationellt aktiva banker, har EU stadgat att samtliga europeiska banker ska leva upp till de nya kraven. Detta på grund av att europeiska banker om de så vill kan idka verksamhet i övriga unionsstater. Utöver detta har EU skapat en single rule book som gäller samtliga unionsstater. Självbestämmanderätten återfinns förvisso fortfarande i viss mån, men länderna kan exempelvis inte införrätta kontracykliska kapitalbuffertar som i alltför hög grad avviker från övriga länder. Det finns även några mindre skillnader vid beräkningen av likviditetstäckningsgraden, närmare bestämt hur likvida vissa tillgångar kan anses vara.
Trots att de större avvikelserna beträffande bland annat ersättningspolitik, företagsstyrning
och transparens inte kan anses relevanta för detta arbete bör det dock poängteras att det går att återfinna olikheter på dessa punkter (Europeiska Kommissionen, 2013).
5 Beräkning av kapitalkostnad och SMF-stödfaktorn
Det finns även olikheter i hur CRD IV-CRR-paketet i motsats till Basel III premierar interna riskbedömningsmodeller vad avser kreditexponeringsrisken framom standardiserade sådana (Niemeyer, 2016). Detta kunde hypotetiskt, särskilt i kombination med det SMF-specifika tillägget i artikel 1531 av CRR kunna ha en betydande inverkan på bankers långivningsincitament till SMF-kundsegmentet Resonemanget kring införandet av detta nominellt tillfälliga men tillsvidare ikraftvarande tillägg till CRR var att ämna råda bot på en situation där striktare kapitaltäckningskrav skulle agera kvävande på deras vilja att utfärda de allmänt vedertaget riskablare SMF-lånen (European Banking Authority , 2016).
Företag inom SMF-segmentet anses i allmänhet vara mindre utsatta för systematiska risker (en kreditförlust vid fallissemang har en lägre sannolikhet att utlösa ytterligare fallissemang).
Följaktligen blir resonemanget då att även kreditexponeringar gentemot dem borde beakta detta faktum. Emedan den allmänna regleringsenliga kapitaltäckningsnivån som för samtliga kreditexponeringar ligger på 8% måste vi nu erinra oss den av kärnprimärkapital bestående kapitalkonserveringsbufferten om 2,5% vilket ju de facto innebär att kapitaltäckningen i praktiken blir 10,5%. SMF-kreditexponeringarnas lägre systematiska risk beaktas genom att dividera den regleringsenliga kapitaltäckningsnivån med kapitaltäckningsnivån adderad med kapitalkonserveringsbufferten.
- Formel för beräkning av SMF-kapitalreduktionsfaktorn
1 Artikel 153 i CRR stipulerar att företag inom SMF-segmentet kan få sin riskvikt (RW) diskonterad med en kapitalreduktionsfaktorsmultipel (SMF-stödfaktorn) om 0,7619 förutsatt att följande förutsättningar uppfylls:
1. Exponeringen (ur långivarens perspektiv) är riktad gentemot ett företag utan obetalda betalförpliktelser (at default)
2. Gäldenären är ett SMF-företag enligt Europeiska Kommissionens rekommendationsdefinition, nämligen har en omsättning som understiger EUR 50 Miljoner. Omsättningsnivån skall dock ersättas med balansomslutningen (Eur 43 Miljoner) såvida omsättningen inte kan anses vara en betydande indikator avseende företagets storlek.
3. Gäldenärens totala ansvarsförbindelser gentemot långivaren, dess moder- eller koncernbolag får ej överstiga EUR 1,5 Miljoner
(Financial Stability Board, 2019) (EU, 2019)
o 8% / 10,5% = 0,7619 (Mayordomo, et al., 2017)
Kapitalreduktionsfaktorn är ur Basel III-perspektiv av betydande relevans, då det ju utifrån tillgångens riskvikt är som kreditexponeringens riskviktade kapitalkostnad beräknas (se kapitel 4.1) (European Banking Authority , 2016).
Visualisering av kapitalkostnadsberäkningarna följer
- Standardiserad metod vid företagslånsklassade SMF-kreditexponeringar:
o Riskviktad kapitalkostnad = Exponering vid fallissemang (EAD) * regleringsenlig riskvikt (20%-150%) * 8%
- IRK (grundläggande intern riskklassificeringsmetod) vid företagslånsklassade SMF- kreditexponeringar:
o Riskviktad kapitalkostnad = Exponering vid fallissemang (EAD) * regleringsenlig riskviksfunktion (PD * LGD * EAD * M) * 8%
Där:
- PD: Probability of Default (sannolikhet för betalningsförsummelse) - LGD: Loss Given Default (förlust vid betalningsförsummelse) - EAD: Exposure at default (exponering vid betalningsförsummelse) - M: Maturity (löptid)
(European Banking Authority , 2016)
Ur formlerna ovan kan vi utröna följande faktum: beroende på vilka siffror som läggs in i formlerna kan kapitalreduktionsfaktorn hypotetiskt ha en betydande reell inverkan på den riskvägda kapitalkostnaden. Vi kan ytterligare härleda oss till följande slutsats: IRK modellen erbjuder mer frihet för bankerna att, ur sitt perspektiv, optimera kapitalkostnaderna. Faktumet att det europeiska CRD IV-CRR paketet i högre utsträckning tillåter användning av IRK-metoden är en för detta arbetes del en väsentlig
avvikelse från Basel III:s rekommendationer. Det måste även beaktas att tillämpningen av informationen i detta kapitel kan avvika beroende på huruvida företagslånet klassificeras som privatpersonslån eller företagslån. Exponeringar gentemot mindre företag kan nämligen enligt BASEL III klassas som antingen privatpersons- eller företagslån, varav de förstnämnda i regel föranleder lägre riskvikter. Artikel 147(5) i kapitalkravsförordningen CRR stipulerar att de aggregerade depositionerna för sådana företag borde understiga EUR 1 miljon. Men då ingen övervakning om detta i praktiken sker är det de facto upp till bankerna att fatta sina enskilda beslut angående denna fråga.
Notera att både lån som klassas som privatpersonslån respektive företagslån kan utnyttja kapitalreduktionsfaktorn, skillnaden ligger snarare i vilken riskvikt den tillämpas på.
Exempel följer. Notera att idén här inte nödvändigtvis är att läsaren ska förstå hur IRK- metoden fungerar. Men snarare få en inblick i hur mycket mer flexiblare och handlingsfrihetsgivande metoden är givet att bankerna, med vissa restriktioner, får bygga upp sina egna modeller snarare än prompt pådyvlas fasta riskvikter à la SA-metoden.
Notera dock att tillämpade IRK-modeller inom Europa måste godkännas av den övervakande myndigheten, nämligen ECB.
Riskvikter enligt SA-metod
- Företagsklassade kreditexponeringar gentemot SMF-segmentet
o Riskklassificerat företag Æ Riskvikt enligt företagsrating: 20 %-150 % o Icke-riskklassificerat Æ Riskvikt 85 %: Æ
Notera: om ej SMF: 100%
- Privatpersonsklassade kreditexponeringar o Alltid 75%
Riskviktsfunktioner enligt den grundläggande IRK-metoden - OBS: R = tillgångsskorrelationskoefficient
Figur 7 – Formel för riskvikt vid företagsklassade lån enligt IRK (CRR 153)
- Företagsklassade kreditexponeringar gentemot SMF-segmentet
o R = 12% - 24% (men vid applicerad storleksjustering Æ 8% - 20%)
Figur 8 - Formel för tillgångskorrelationskoefficienten med beaktad storleksjustering (CRR 153)
- Privatpersonsklassade kreditexponeringar
Figur 9 – Formel för riskvikt vid privatpersonklassade lån enligt IRK (CRR 154)
o Icke-rullande lån med fast egendom (mark- eller fastighetsegendom) som säkerhet Æ R = alltid 15%
o Rullande lånekrediter Æ R = alltid 4%
o ´gYULJD´ Æ R = 3% - 16%
Figur 10 - Formel för tillgångskorrelationskoefficient vid övriga privatpersonsklassade lån (European Banking Authority, 2016).
För att sammanfatta: Riskvikterna kan variera en hel del olika metoder och lånklasser emellan. Trots denna variation vad gäller procentsatser och beräkningspraxis förblir deras syfte dock emellertid identiskt avseende syfte. Nämligen tillvaratagandet av kreditexponeringarnas riskviktade kapitalkostnader för beräkningen av de regleringsenliga kapitaltäckningskraven. Kapitalkravsförordningen (CRR) tillåter banker inom EU (och det europeiska ekonomiska samarbetsområdet) att i betydligt högre utsträckning än vad den ursprungliga Basel III-texten rekommenderar användandet av IRK-metoden framom SA- metoden vid beräkningen av den (kredit)riskvägda kapitalkostnaden för tillgångar.
Kapitalkravsförordningen tillåter dessutom vid SMF-lån en multiplikation av den riskviktade tillgångskostnaden med kapitalreduktionsfaktorn om 0,7619 vid avgörandet av den slutliga kapitalkostnaden. Det måste även påpekas att vi i föregående kapitel enbart behandlat den grundläggande IRK-metoden (vilket i praktiken bland annat innebär att LGD på basis av olika parametrar fastställs utifrån tal som CRR anger) Avancerade IRK-metoder tillämpas ändå i vissa fall av banker, förutsatt övervakande myndigheters tillstånd, för vissa exponeringar (ex. branschspecifika modeller). Detta faller dock utanför ramen för detta arbete.
6 Finnveras borgensförbindelser
Små- och medelstora företag kan i Finland ansöka om tre olika slags statsbackade borgenstyper för att underlätta tillgängligheten till finansiering. Nämligen begynnelseborgen för nya företag, SMF-borgen för etablerade företag och Finnveras allmänna borgen för situationer där förutsättningarna för de två förstnämnda inte uppfylls. Vissa begränsningar gäller för samtliga borgensförbindelsers del. Branscherna egentligt lantbruk, skogsbruk och grynderentreprenad inom byggnadsbranschen kan inte anhålla om Finnveras borgensförbindelser. Samtliga borgensförbindelser ansöks via banken. Numera kan även finansiären direkt ansöka om dem. Det är upp till finansieraren att, beroende på borgensförbindelse i fråga, bedöma företagets verksamhetsförutsättningar och tillväxtorientering. För samtliga typer av Finnveras borgensförbindelser gäller att företaget, ansvarspersonerna och ansvarspersonernas personföretagskopplingar saknar betalstörningsanmärkningar. Kopplingar till aktiebolag med betalanmärkningar är inget hinder. Kopplingar till konkursförsatta aktiebolag utgör dock ett hinder (Finnvera, u.d.).
6.1 Begynnelseborgen
Denna borgenstyp är ämnad för nystartade inhemska företag verksamma inom Finland.
företag som under högst tre års tid varit registrerade i handelsregistret. Ett ytterligare villkor för begynnelseborgen är att företaget ägs av fysiska personer. Borgensandelen kan som högst
utgöra 80% av det belånade beloppet, dock åtminstone 10 ¼ HOOHU K|JVW80 ¼ Finnvera förutsätter ingen självfinansieringsandel, men fordrar som säkerhet att låntagarna
ingår en särborgen i form av proprieborgen med Finnvera som till sin storlek är 25% av borgensbeloppet eller nWPLQVWRQH ¼En begynnelseborgen lämpar sig inte för inkråmsförvärv.
Finnvera debiterar var tredje månad en summa motsvarande 1,75% av det banken angivna borgenssaldot samt en expeditionsavgift motsvarande 0,1% av borgensbeloppet (Finnvera, 2020).
6.2 SMF-Borgen
År 2019 blev det möjligt för tillväxtorienterade företag vilka varit verksamma i åtminstone 3 år att ansöka om Finnveras SMF-borgen i samband med låneansökningar för investeringar och driftskapital. Till skillnad från begynnelseborgen, där kravet ju var en handelsregistersregistrering under tre år gammal, är kravet för SMF-borgen det motsatta, företaget ska ha varit registrerat i åtminstone 3 år. Borgensförbindelsen täcker 80% av det
lånade beloppet. Lånebeloppet som borgensförbindelsen täcker kan vara mellan 12 ¼RFK 150 ¼ För att kunna beviljas SMF-borgen bör personägandet (till skillnad från
företagsägande) överstiga 50%. En existerande begynnelseborgen är inget hinder för en SMF-borgen. SMF-borgen kan snarare som en naturlig förlängning av den. En SMF-borgen lämpar sig inte för exportfinansiering, företags- eller inkråmsförvärv, fordonsanskaffningar eller konverteringar av befintliga lån (Finnvera, 2020).
Det finns även vissa krav på företagets ratingnivå, dessa har även en inverkan på borgensprovisionen (0,95% - 1,75%). Provisionen debiteras var tredje månad och expeditionsavgiften är även för denna borgensförbindelse 0,1% av borgensbeloppet.
Finnveras SMF-borgensförbindelse förutsätter inga säkerheter eller särborgensförbindelser i gengäld för beviljning (Finnvera, 2020).
6.3 Allmän Finnvera-borgen
Finnvera erbjuder även en allmän borgensförbindelse till företag inom SMF-segmentet vilka inte uppfyller förutsättningarna för vare sig begynnelse- eller SMF-borgen.
Finnveras allmänna borgensförbindelse lämpar sig till exempel för inkråmsförvärv av affärsverksamheter, produktutveckling, marknadsföring, maskin- och lokalinvesteringar samt för driftskapitalsfinansiering. Finnveras allmänna borgen utgör 50% - 80% av lånebeloppet. Självfinansieringsandelen Finnvera förutsätter utgör mellan 20% och 50% av lånebeloppet beroende på borgensförbindelsens andel (Finnvera, u.d.).
7 Hypotetisk inverkan på tillgången till och villkoren för finansiering
7.1 Volym
Det råder bred konsensus om att reformerna på kort- och medellång sikt kan komma att sänka utlåningsvolymerna medan bankerna justerar sina balansräkningar för att uppnå de nya regleringskraven, men att de på längre sikt kommer att medföra en positiv utlåningsvolym i och med att bankerna bättre kommer förmå förmedla finansiering över en hel ekonomisk konjunkturcykel. Vad gäller SMF-företag mer specifikt, anses de i regel mer riskabla som gäldenärer än större företagskunder. Teorin tyder således inledningsvis på att ovanstående effekter av allt att döma vore än mer accentuerade hos detta kundsegment.
(Financial Stability Board, 2019). Det ska dock noteras att emedan det råder konsensus om en minskning i beviljade lånemängder råder det även enhällighet om att effekterna inte kommer vara enhetliga banker och länder emellan. Bankernas utgångslägen avseende kapitalunderlag, SMF-kundstock och det i bankens geografiska område rådande konjunkturläget anses ha en betydande inverkan på hur effekterna återspeglas gentemot kunderna (Financial Stability Board, 2019).
Det finns även forskning som tyder på att banker istället för att sänka sin totala utlåning kan ämna sänka sin tillgångsriskrelaterade risk genom att strypa utlåningen till mer riskbenägna segment. Eftersom SMF-segmentet i regel anses utgöra riskablare gäldenärer kan en potentiell effekt bli en framhävd åtstramning av krediter till just detta kundsegment (European Banking Authority , 2016).
Ytterligare forskning pekar dock på faktorer utöver finansiell reglering. Det finns de som sällar sig till tanken om relationship banking vilken stipulerar att det är tidskrävande att söka upp information om nya kunder, och att en vilja att behålla fortsatta kundrelationer med etablerade samarbetspartners kunde agera dämpande på bankers vilja att begränsa utlåningen till vissa SMF-kunder trots högre kapitaltäckningskrav. Det saka dock noteras att detta främst gäller större och lukrativare företag där relationen bank och kund emellan redan är djupare. Denna effekt är mer framhävd, särskilt vad avser mindre SMF-företag, hos relativt sett mindre banker där kundrelationerna är mer avgörande vid finansieringsförhandlingarna.
Ju större banken är, desto snävare tenderar den enskilde banktjänstemannens/det enskilda kontorets befogenheter att fatta egna beslut i frågor såsom lånemarginaler (prissättning) och själva beviljning av lånet i sig vara (Gama, et al., 2012).
7.2 Prissättning
Utöver en minskning i lånevolymerna kan reformerna även, även här särskilt på kort- och medellång sikt, komma att ha en inverkan på prissättningen. Med prissättning avses här lånemarginalerna och säkerhetskraven. Dels till följd av omstruktureringen av balansräkningens innehåll (kredittillgångar Æ ökade säkerhetskrav som respons, omräkningar av kapitalkostnader Æ hur och till vad utnyttjas kapitalet); dels som en följd av att bankerna gör förändringar i sin finansieringsmix för att leva upp till de nya regleringskraven och följaktligen överför eventuella ökningar i finansieringskostnaderna till kunderna för en bibehållen lönsamhets skull. Även avseende prissättningen vore SMF- företag försatta i en relativt sämre situation än sina större motparter. Detta då de till skillnad från större aktörer inte i samma utsträckning har tillgång till alternativa finansieringskanaler såsom privatplaceringar och kapitalmarknader. Nettoeffekten globalt sett är dock oklar, i och med att företag som tillämpar SA-modellens fasta riskvikter inte har samma förutsättningar till handlingsfrihet som de europeiska bankerna vilka tillämpar IRK-modeller (Financial Stability Board, 2019).
Att reformen kunde leda till en högre prissättning stöds även av övrig forskning hävdar att kostnaden för utlåning (kapitaltäckningskraven ± bundet eget kapital) kunde överföras på kunden. Det är inte så att striktare kapitalkrav sänker summan utlånbara medel, likviditeten, men eftersom lånen kräver en högre nivå bundet eget kapital sänker detta följaktligen bankers räntabilitet på eget kapital i och med att den inte kan utnyttjas för ändamål med högre avkastningspotential. Utöver potentiella kostnadsökningar åsamkade av en förändrad
finansieringsmix kunde bankerna därmed även överföra denna uteblivna avkastningspotential på kunderna i formen av förhöjd prissättning (Angelkort, et al., 2011).
7.3 Lånens löptider
Viss forskning, trots att det finns sparsamt om information om detta, tyder även på att lånens löptider för SMF-kunder till följd av reformerna hypotetiskt kunde komma att se en nedgång i och med att kapitalmässigt svagare banker garderar sig mot långfristiga exponeringar på tillgångssidan medan de genomför sin balansräkningsomstrukturering på skuldsidan (Financial Stability Board, 2019). Ett sådant lånematuritetsuppsving vore rent teoretiskt även en potentiell effekt av det nya NSFR-nyckeltalet. I och med att i princip all tidigare forskning är från tidsperioden innan nyckeltalet trädde i kraft år 2019 förblir detta hypotetiskt tills empirin kan besvara på frågan.
8 Tidigare forskning
Anjan V. Thakor hävdade 1996 att strängare minimikapitalkrav skulle föranleda en situation i vilken banker blir mindre villiga att bevilja finansiering i förmån för att säkra sina egna kapitalnivåer till nivåer utöver minimikraven, termen han använder sig av är credit rationing, det vill säga en åtstramning av beviljade krediter (Thakor, 1996).
Senare forskning utvecklar detta ställningstagande. Ett working paper utgivet av the Bank of England år 2014 finner att banker, då strängare kapitalkrav införs, tenderar att bygga upp sina kapitalbuffertar och därmed på kort sikt minskar på låneverksamheten åtminstone under en tidsperiod upp till 3 år innan någon form av normalisering går att utröna. De finner även att effekten är olika gentemot olika kundgrupper. Särskilt kommersiella fastighetsbolag, den enligt studien hårdast drabbade gruppen, sticker ut ur mängden; med övriga företagskunder som den näst hårdast drabbade om än mer heterogent påverkade gruppen. Studien finner ytterligare att det vid en kapitalkravshöjning om 1 procentenhet sker en nedgång i andelen beviljade lån till fastighetsbolagen med hela. 4 procentenheter efter ett kvartal. Kumulativt, över en 1-årsperiod kunde studien finna en 8 procentenheters åtstramning i beviljade lån till detta kundsegment. Slutligen finner studien att effekten på långivningen beror på faktorer som varierar banker emellan (kapitalbuffertarnas storlek vid början av perioden, bankens storlek o.d.) samt de allmänna makroekonomiska utsikterna (Bank of England, 2014).
Naess och Schmidt intar i sin tur i en artikel från 2019 ställningstagandet att Basel III kommer att leda till relativt högre låntagningskostnader för SMF-segmentet jämfört större företagskunder (överskrider gränsvärdena). Angående prissättning anser de att den genomsnittliga ökningen i lånemarginaler till SMF-segmentet sedan Basel III infördes varit 0,19 procentenheter (Næss-Schmidt, et al., 2019). Det bör här noteras, att denna effekt skulle vara framhävd utanför EU-området som ju i regel tillämpar IRK-metoden. De hävdar ytterligare att effekten i mångt och mycket kommer att avgöras av företagens storlek, där större stabilare företag drabbas lindrigare än mindre SMF-kunder.
8.1 Financial Stability Board (FSB) och European Banking federation (EBF)
En omfattande studie utförd av Financial Stability Board 2019 i formen av ett konsultativt dokument, som både utnyttjade kvantitativt data från G20 länderna samt något mer kvalitativt tar fasta på och sammanfattar för resultaten av ett flertal redan tidigare utförda forskningsundersökningar i ämnet fann inte några negativa effekter av väsentlig bestående karaktär.
I likhet med BoE:s working paper noterades en tillfällig nedgång i beviljade lån i och med införseln av de nya reglerna. Detta gällde särskilt banker vilkas tidigare kapitalsituation i och med de nya kapitaltäckningskraven påtvingade dem relativt sett större förändringar.
Dessa banker tenderade till skillnad från sina kapitalmässigt robustare medbanker att antingen sänka tillväxten i utlåningsvolymen och/eller höja prissättningen i form av högre lånemarginaler samt strängare säkerhetskrav på de utfärdade lånen. Det ska noteras att en dämpad tillväxt i utlåningsvolym relativt banker med starkare kapitalunderlag under en tillväxtfas ska anses som en volymåtstramning trots att utlåningen i absoluta tal ökat. Studien noterar dock att effekterna varken var homogena eller för den delen bestående i de granskade länderna. Ytterligare noteras det att dessa effekter varit mer framhävda i länder som under övergångsperioden till Basel III befunnit sig i konjunkturmässigt sämre lägen. Omvänt har effekterna kunnat dämpas i länder där det rådande konjunkturläget varit ljusare. Studien fann även tecken på att finansiering i vissa fall omdirigerats från kreditmässigt mindre dugliga företag till förmån för mer kreditdugliga företag, men detta är inte något som varit begränsat till företag inom SMF-segmentet (Financial Stability Board, 2019).
Enligt FSB:s studie har man, särskilt i mer utvecklade ekonomier, under senare år kunnat iaktta en återhämtning i volymen av beviljade SMF-lån. Räntorna har i regel följt nedgången i det allmänna ränteläget, men förblir alltjämt högre än dem för större bolag. Något kontraintuitivt med tanke på NSFR-nyckeltalet har även ett uppsving i andelen lån med längre återbetalningstider (amorteringstid över ett år) kunnat iakttas. Forskningen noterar att detta förmodligen hänger ihop med de åtstramade räntenivåerna och dessas inverkan på å ena sidan företags incitament att ta långfristigare lån, samt å andra sidan bankers vilja att finna högre räntabilitetsnivåer på utlånat kapital. Det framkommer även att banker i regel instiftat striktare krav på säkerheter för lånebeviljning (Financial Stability Board, 2019).
Studien tar även fasta på olika av den offentliga sektorn skapade verktyg framtagna för att stötta SMF-segmentets tillgång till finansiering samt hur betoningen i dessa skiftat från breda kontracykliska stödprogram till mer explicit tillväxtsstödsfokuserade sådana. I ett finländskt sammanhang utgörs dessa primärt av Finnveras borgensförbindelser.
FSB finner att SMF-finansieringstrenderna de senaste åren i hög grad påverkats av faktorer som inte direkt anknyter till finansiell reglering. Dessa inkluderar de av den offentliga sektorn implementerade lånebeviljningsfrämjande politiska programmen samt det allmänna makroekonomiska läget. Med det makroekonomiska läget avses här utöver konjunkturläget särskilt de historiskt låga räntenivåerna i västvärlden. Det framstår därmed enligt studien som sannolikt att kombinationen av dessa kan ha dämpat de negativa effekterna av Basel III.
Faktorer som identifierats som förvärrande är å andra sidan företagares och företags brist på fast egendom att pantsätta i lånesäkerhetssyfte, svårigheter i att lyckas ange löften om personliga eller offentliga (ouppfylld kravupplevnad) borgensförbindelser. Även avsaknaden av verifierade boksluts- och bankkredithistorikuppgifter hör till den finansieringstillgångsstjälpande kategorin (Financial Stability Board, 2019). Denna sista faktor gäller särskilt för nystartade företag utan några upprättade bokslut eller omfattande månatliga bokföringsrapporter. De hamnar istället till hög grad att förlita sig på uppgifter om företagarnas egna förmögenheter och betalbeteenden som riktgivande om hur väl företagets finanser skulle förvaltas samt på budgetuträkningar och affärsplaner som alternativa dokumentationskrav (istället för officiella bokslutsuppgifter).
Att det allmänna makroekonomiska läget är av väsentlig betydelse stöttas av OECD-data från 2019. Detta data finner att ny SMF-utlåningsaktivitet har en starkt och betydande korrelativ koppling till BNP-tillväxten. Enligt OECD kan man som respons för en tillväxt i
BNP om 1% i allmänhet förvänta sig en motsvarande tillväxt om 2% i SMF-utlåning (Financing SMEs and Entrepreneurs 2019: An OECD Scoreboard).
Emedan man har kunnat finna tecken på att kapitaltäckningskraven i vissa fall tillfälligt påverkat SMF-utlåningen har man dock inte lyckats konstatera närvaron av några tecken på att de nya likviditetsregleringarna eller bruttosoliditetskravet skulle ha haft någon mätbar inverkan på vare sig lånevolymerna eller -priserna. Sammanfattningsvis noterar studien att resultatet, det vill säga att inga väsentliga negativa effekter än så länge uppdagats, överensstämmer med tidigare forskning inom ämnet kapitalreglering, samt med intressentåterkoppling, som hävdar att SMF-utlåning i mångt och mycket styrs av faktorer bortom finansiell reglering. (Financial Stability Board, 2019).
European banking federation skrev ett svar till FSB:s konsultativa dokument. I detta noterar och bekräftar de att den viktigaste källan till finansiering för SMF-segmentet utgörs av banklån. De instämmer med att faktorer andra än finansiell reglering är centrala, och lyfter i samband med detta särskilt upp ECB:s icke-ortodoxa åtgärder såsom negativa räntenivåer samt tillgångsköpsprogram. De tar även fasta på att vi under övergångsfasen befunnit oss i en ekonomisk återhämtningsfas. I samband med detta vill de fästa uppmärksamhet vid att Basel III överenskommelsens och CRD IV-CRR paketets inverkningar således blir besvärliga att fastställa då de inte varit närvarande under en hel ekonomisk cykel (European Banking Federation, 2019). Även EBF förutspår dock att kapitaltäckningsnivåerna kan komma att sätta SMF-segmentet i en sämre situation än övriga företag vad avser låntagningsmöjligheter och -villkor (högre säkerhetskrav med flera). Även EBF tar fasta på att SMF-företag inte har samma tillgång till alternativa finansieringskällor i samma utsträckning som större företag.
EBF noterar att Basel III och dess kapitaltäckningskrav oundvikligen har påfört banker ytterligare krav och kostnader, men att dessa inte nödvändigtvis påförts kunder i förhållandet
1:1. De påpekar att banker, dels till följd av intressentkrav KDU ´IULGO\VW´ VLQD LQKHPVND SMF-kunder och framhävt sina egna roller som ansvarsfulla finansiärer (European Banking
Federation, 2019). Även detta tyder på att faktorer utöver finansiell reglering inverkar på SMF:s låntagningsmöjligheter och -villkor
EBF hävdar att Basel III samt CRD IV-CRR haft en nettoåtstramande inverkan på finansieringen för SMF utan att gå in på detta i desto mera detalj. De tar fasta på att SMF- finansiering, till skillnad från övriga utlåningssegment, påverkas av samtliga element av Basel III. Lån till segmentet innehåller såväl företagsklassade som privatpersonsklassade
lån, riskklassificerade såväl som icke-riskklassificerade företag (European Banking Federation, 2019). Som motvikt till detta framhäver de SMF-stödfaktorn som en motverkande åtgärd till negativa effekter.
8.2 European Banking Authority (EBA) och Mayordomo et al.
European Banking Authority, härefter EBA, utförde år 2016 en omfattande studie i huruvida SMF-stödfaktorn haft en inverkning på företagsutlåning till SMF-segmentet. I samband med studien lyfts även andra trender fram. EBA noterar, i likhet med tidigare källor, att kapitalbegränsade banker från Q1 2014 till Q2 2015 sänkt utlåningsvolymen till både större och mindre företagskunder. Kapitalmässigt hälsosammare banker har dock under samma tidsintervall följt ett motsatt mönster. Bägge trenderna överensstämmer med tidigare forskning inom ämnet. De drar dock uppmärksamhet till ett intressant faktum. Emedan kapitalbegränsade bankers utlåningsvolymer följt samma mönster för både stora som SMF- klassificerade företag har ökningen i utlåningsvolym hos kapitalmässigt robustare banker varit betydligt högre till stora företag relativt ökningen till SMF-segmentet (European Banking Authority , 2016).
EBA uppskattar de inbesparingar (mätt i eliminerade kapitaltäckningskrav) SMF- stödfaktorn lett till hos europeiska banker till 11,7 miljarder euro vid slutet av Q3 2015.
Ytterligare insamlat data pekar på att inbesparingarna relativt sett varit betydligare hos mindre banker. Trots detta har EBA:s empiriska studie inte funnit några tecken på att vare sig utlåningsvolymen eller lånevillkoren, inklusive prissättningen, på lånen till SMF- segmentet skulle ha genomgått någon större förbättring relativt dem till de större företagen till följd av SMF-kapitalkostnadsreduktionsfaktorn. Studien finner ytterligare att mindre och nyare företag löper högre risk att drabbas av finansieringsbrist än mer etablerade och storleksmässigt större företag. Som förväntat är företag som under de senaste 6 månaderna gjort sig kreditdugligare (sänkta kostnader, förbättrat betalningsbeteende) enligt studien mindre sannolikt finansieringsåtstramade (European Banking Authority , 2016).
Studien hävdar på att de av SMF-stödfaktorn föranledda kapitalinbesparingar sett till SMF- segmentets lägre systematiska är korrekt kalibrerade för samtliga lån enligt SA-metoden (vilken dock sällan appliceras inom Europa) och företagsklassade lån enligt IRK-metoden.
Applicerat på privatpersonsklassade lån enligt IRK-metoden leder den dock enligt EBA till kapitalinbesparingar som överstiger SMF-segmentets lägre systematiska risk och de facto överstiger kapitalreduktionsfaktorns betänkta kostnadsminskning. (European Banking Authority , 2016). I själva verket föranleder CRD/IV-CRR-paketet större kapitalinbesparingar för samtliga lånklasser relativt Basel III, men skillnaden är som störst för privatpersonsklassade SMF-lån. (European Banking Authority , 2016).
EBA tar fasta på tidigare forskning inom ämnet som i likhet med tidigare källor stadgar att strängare kapitaltäckningsnivåer föranleder att kapitalmässigt mindre stabila banker å ena sidan på kort sikt kan sänka den totala utlåningsvolymen (Francis & Osborne, 2009; MAG, 2010; Brun et al., 2013; Noss & Tofano, 2014; Bridges et al. 2014; Aiyar et al., 2014, 2015a;
Messonier & Monks, 2015); och/eller å andra sidan kan sänka tillgångsrisken genom att endast strypa utlåningen till de mest riskabla gäldenärerna (Berger & Udell, 1994; Albertazzi
& Marchetti, 2010). EBA konstaterar att den sistnämnda av dessa reaktioner är särskilt problematisk för SMF-segmentet som ju förknippas med en högre sannolikhet för kreditrisker i och med ökad sannolikhet för betalningsförsummelser (Popov & Udell, 2012;
Duygan-Bump et al., 2015) samtidigt som deras tillgång till alternativa finansieringskällor är mer begränsad (Wehinger, 2014).
I likhet med tidigare källor framför även EBA ståndpunkten att en tillfälligt förminskad finansieringstillgänglighet och/eller en något högre låntagningskostnad måste sättas i perspektiv. Detta genom att å ena sidan beakta det stabilare finansieringsflödet som ett robustare bankväsende på längre sikt enligt dem kommer att kunna tillgodose över en hel ekonomisk cykel; samt å andra sidan den ökade förutsägbarheten som en förminskad bankkrisrisk medför (European Banking Authority , 2016).
EBA konstaterar att kapitaltäckningskravens inverkning på bankers utlåningsaktivitet förmodligen inte kommer vara homogen, effekterna kommer variera beroende på hur välkapitaliserade bankerna är. Forskning tyder även på att de flesta banker i praktiken tenderar att inneha överskottskapital utöver de regleringsenliga minimikraven i form av tilläggsbuffertar för att bevara sina framtida utlåningskapaciteter (Repullo & Suarez, 2013).
Detta forskningsresultat understöds av övrig forskning som funnit en positiv korrelation utlåningsvolymer och kapitelnivåer emellan (Berrospide & Edge, 2010; Carlson et al., 2013;
Buch & Prieto, 2014) (European Banking Authority, 2016).
